Så har det bivit dags att publicera det där inlägget som jag har dragit mig för. I veckor. Månader. Det blir liksom så definitivt då, när det skrivs här.
Men det är dags. Dags att säga adjö, so long och au revoir. Puss och good bye. Stänga ett kapitel för att öppna ett annat.
Jag kommer nämligen att lämna supertrion Vintagefabriken. Efter att ha jobbat 150% i 10 år, utnyttjat varje vaken timme och fyllt varje minut med nya idéer, projekt och uppdrag, så jag har mött min övermänniska. Barn.
Men det är dags. Dags att säga adjö, so long och au revoir. Puss och good bye. Stänga ett kapitel för att öppna ett annat.
Jag kommer nämligen att lämna supertrion Vintagefabriken. Efter att ha jobbat 150% i 10 år, utnyttjat varje vaken timme och fyllt varje minut med nya idéer, projekt och uppdrag, så jag har mött min övermänniska. Barn.
Det är som att jag har haft en gryta på kokning, slängt in ytterligare en krydda och ytterligare en (fast alla vet att det räcker gott med högst tre). I denna gryta slängde jag även i en bebis. Det är en underbar krydda, men så kraftfull att man liksom måste ta bort en krydda annars kokar skiten (livet) över. Och alla vet ju att man inte ska slänga ner små bebisar i överfulla grytor. Inte tomma grytor för den delen heller.
Okej, lång utläggning. Men så här: Jag kom till en punkt när jag var tvungen att välja bort en sak i mitt liv för att kunna fungera på ett vettigt sätt: bloggen, mitt egna företag (där jag stylar, illustrerar, redaktörer tidningar och skriver artiklar, reportage och böcker) eller det kreativa Vintagefabriken. Och även om jag brinner för dem alla, så finns inte tiden för att helhjärtat och energifyllt driva dem alla tre. Och så känner man sig så där otillräcklig, som bara hattar lite på ytan på alla tre projekten. Lite här. Lite där. Fjutt, fjutt. Jag menar att driva ett företag är jobb nog …
Så i stället för att bli en sådan där sönderstressad, otillräcklig människa så har jag valt att sakta men säkert avveckla mig själv i fabriken till förmån för att en enormt engagerad, peppad, skicklig, inspirerande och rolig duo ska kunna ta vid – mina vänner, kompanjoner och älskade fabrikörer Linda och Lollo!
De kommer att axla Vintagefabriken med finess, det är jag helt övertygad om. Eller det vet jag ju redan. Jag har trots allt varit föräldrarledig från fabriken sedan Majken kom och de gjort fabriken till sin – med briljans.
Så efter två helt galna, roliga, spännande år, så lämnar jag fortet. Det är sorgligt, men jag är ändå himla stolt att jag fattar ett sådant här beslut INNAN jag går in i väggen.
Tänk att man har blivit så vis på äldre dar. Det är nästan så att man blir lite stolt. Och apropå stolt, så är VERKLIGEN något som är förknippat med Vintagefabriken. Vi har banne mig flyttat berg som var omöjliga.
Vi har byggt upp Vintagefabriken från scratch (och skruvat upp varenda sketen hylla (förutom den sneda i köket, den har John skruvat upp), skrivit en bok tillsammans, lärt oss bokföring, driva eget företag, byggt skrivbord, åkt på otaliga inköpsresor, kört bil genom (bilförbjudna) Gamla stan med stora skåp i bakluckan, kört busslaster med vintageprylar från Värmland, anordnat en julmarknad till förmån för de hemlösa, åkt till gamla (och galna) tanter och farbröder i jakt på fynd, anordnat kurser till höger och vänster, shoppingkvällar, mingelkvällar, skapat arbetstillfällen för massor av kvinns, anordnat inte mindre än två stora loppisar (som har dragit HUNDRATALS besökare), skapat en webbshop, ett instakonto med över 10 000 följare, hängt i TV-soffor och varit med i internationell press. För att inte tala om alla fantastiska människor vi har fått träffa.
Alltså man blir ju trött bara man läser allt vi har åstadkommit. PÅ TVÅ ÅR! Detta vid sidan av våra andra jobb och tre barn senare.
Lilla Chaplin …
… Och Gertrude …
Och Lilla Majken.
Jag vill tänka att världen har blivit lite finare med Vintagefabriken.
Nu låter det som jag att jag ska lämna planeten, men det ska jag ju inte.
Däremot kommer jag inte vara en av de som kan ta åt sig äran när Vintagefabriken flyttar ÄNNU fler berg, tar över världen och syns i ytterligare en upplaga av ett välrenommerat magasin.
Det är dags att säga adjö, so long och au revoir. Puss och good bye.
Det ska bli så himla roligt få följa fabriken på håll (de har redan nu ett par MEGASPÄNNANDE saker på gång som jag kanske får viska om så småningom) och klappa händerna och spruta konfetti när briljans får en ny betydelse i svenska akademins ordbok. Vintagefabriken.
Det är dags att säga adjö, so long och au revoir. Puss och good bye.
Det ska bli så himla roligt få följa fabriken på håll (de har redan nu ett par MEGASPÄNNANDE saker på gång som jag kanske får viska om så småningom) och klappa händerna och spruta konfetti när briljans får en ny betydelse i svenska akademins ordbok. Vintagefabriken.
Stora kramar
från fabrikören Sundh
Loading Likes...
Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna ett fönster. Annars blir det korsdrag. Eller nått sånt. Äh, du fattar. Ni har gjort något fantastiskt men att själen (och Majken) mår bra är viktigast.
<3
<3
Så klok du är! All lycka med fortsättningen på din resa.
Gillar verkligen din blogg som bara blir bättre och bättre, tycker jag 🙂
Tror det er så utrolig viktig å av til la ting gå, kjenne etter og gi seg før man møter veggen. Dere har vært, og er ennå, så veldig gode med alt dere har fått til <3
Väldigt klokt av dig att inse innan du kraschat att du behövde förändra och att du vågade göra den förändringen. Lycka till med dina andra (och nya) äventyr <3
Tusen tack kära du! Kramar emma
Jag beundrar verkligen att du vågar ta detta beslut, jag gissar att det inte alls är lätt att lämna något så underbart. Men å andra sidan så är ju barn det mest fantastiska som finns, och värt att offra allt för, enligt min mening.
<3
så klok avgjørelse, takk for at vintagefabriken fins <3
Så otroligt klokt tänkt av dig. För även om man är ett färgsprakande energiknippe med en ocean av idéer och ambitioner, så kan man liksom inte späda ut sig hur mycket som helst… Och hur många roliga saker det än finns som man vill göra, så finns det faktiskt inget viktigaste än att man mår bra och att det finns tid åt en själv och ens nära.
Det är grymt häftigt vad ni åstadkommit tillsammans med Vintagefabriken. *insert fanfar och hurrarop* Av rent egoistiska skäl är jag också glad att du kommer fortsätta att blogga… =)
Åh, gullo. Tack för dina fina och klocka ord. Kram emma
Så fantastiskt klok du är som tar ett sånt här beslut innan det är för sent. Nu kan vara så himla stolta alla tre över allt magiskt ni har åstadkommit på den lelle fabriken!
<3
Pingback: Vad är det egentligen jag jobbar med? | Volang
Pingback: 12 favoriter i Midsommarkransen du inte får missa | Emmas Vintage