Förra veckan fyllde John år. 34 stolta år. På självaste Majken-dagen minsann. Medan de två jubilarerna slumrade (en av dem låtsades sova, det såg jag allt) smög jag upp och gjorde frukost. Eftersom John älskar ost, så brukar jag alltid göra en osttårta och sätta ett ljus i, men det hade jag helt glömt bort. De obligatoriska fölsis-croissanterna däremot, de hade jag inte glömt.

Det var Johns Majken-dag, så jag passade på att jobba hemifrån för att få fira lite mest hela dagen. Vid 17-snåret gav vi oss ut i regnet. John i sina nya, vinröda Converse som han fått av mig i present.  

Vi rullade bara några meter hemifrån, nämligen till Gyllenborgens mat, där jag skulle bjuda på middag. Himla praktiskt att ha en megabra restaurang precis runt husknuten. 

Vi beställde in champagne och surfade med ögonen mellan alla mellanrätter.   

Majken låg och sov i sin softlift på golvet, medan jag hejda till kameran. Bordet fylldes med vällagade rätter medan vi babblade torpdrömmar och semesterplaner, skålade i champagne, matade Majken och gungade henne till sömns på armen. Vi avslutade med den bästa crème brûlée vi har ätit. Och då har vi ätit M Å N G A. Oavsett vilken restaurang vi är på i världen så gäller samma regel: Finns crème brûlée på menyn, ja, då ska den ätas. Och som vi åt.

Hujedamig, skål och fanfarer! Nu på torsdag ställer jag och mina Vintagefabriken–kompisar till med dubbelkalas! Förutom att vi fyller 2 år (!) och så ställer vi till med releasefest för Tovelisas fina, nyutkomna målarbok.
Vill du ta med en vän och kalasa med oss nu på torsdag den 21 maj mellan kl 17-21? Fyll i formuläret nedan så drar vi två personer som bli inbjudna på vårens kanske finaste kalas (du måste vara 18 år för att komma just denna gång).

Kvällen till ära festar vi till med specialerbjudanden i butiken, tipsrunda med fina priser, en målarhörna och mycket mer.  Hoppas vi ses bland drinkar och pastellgodis!

Regnet smattrar, det luktar hägg och regndräkt klorofyll precis överallt.  Och vet ni vad? Det är snart sommar.
Det är banne mig fint som snus det.

Och ja, just ja, jag har köpt mig en gul regnjacka så att jag kan gömma mig bland kantarellerna i sommar.

Vad passar väl bättre en aprilmåndag än att fylla ögonen med färg?
Om exakt en timme drar jag årets vårupprors-vinnare (det finns med andra ord fortfarande tid att delta i tävlingen).
Tills dess tycker jag att du ska vila ögonen på detta:

Megahärliga Dream of horses-Helena i kickande knallgult!

På Instagram hittar vi @sofiabystrom, moi (@emmasundh)
@matildaoliviaw @magpie_sunrise
@sandra_walli @alltomkerstin

Och Loppanpoppan.se kör dubbelt våruppror. Och hallå! Vårigaste Hanna i gummistövlar och paraply. Så fint!

Mejlboxen plingar till som en annan blippblopp-hit och jag uppdaterar hashtagen #våruppror på Instagram mellan söndagshänget i soffan. Vilket våruppror vi har skapat!?
Så mycket färg! Så mycket härliga ni! Så pirrande vårpepp!
Hurra för er!
Tack vare er känns den grådaskiga vardagen som Sirkkas entré i “Picassos äventyr” (3:27 in i klippet) och ganska så jädra mycket så här.

I morgon eftermiddag väljer jag ut en vinnare ur högen av bidrag. Och precis just nu fick jag feeling och bestämde mig för att det går bra att tagga outfits med #våruppror, skicka in länkar till våruppror-inlägg eller mejla in bilder in i sista stund (korar vinnaren klockan 15.00). Mest av allt för att jag tycker att det är så in i bomben roligt att se alla era härliga outfits, men också för att ni ska ha en ytterligare en chans att delta i tävlingen. Så låt denna kommande måndag bli en vitaminkick i klädform!?

Karolina i ett stycke vårvitamin från Beyond retro. 

Lisa Marie (spana in hennes fina blogg här: Lisamariesvärld)

Alva i ett stycke tyllklänning från 50-talet.

Snörvel, pust och stånk.
Ligger hemma i skrynkelsängen, med glasögon på nästippen, röd nos och omringad av tidningskorr, näsdroppar och uppbunkrade förnödenheter. En kopp med honungsvatten och en nöd-banan.

Det var bara en tidsfråga innan jag skulle hamna här, eftersom jag fullständigt har jinxat sönder mitt briljanta immunförsvar. Barnmorskan kallar mig för stålkärring och jag har orerat sönder frasen “Jag blir aaaaldrig sjuk” de senaste veckorna. För jag blir aldrig sjuk. Mja, till jag blir sjuk då så klart. Men inte heller då vill jag riktigt erkänna att jag är just sjuk, och efteråt förtränger jag det illa sjukdomsförloppet illa kvickt och intalar mig att det var åååår sedan jag hade feber. Sedan är jag igång igen. Jinxar.

Men nu ligger jag här. Sjuk. Tydligen.
Jinxad stålkärring.

För en vecka sedan, den 4 februari, fyllde jag 32 februaris. John kom in på morgonkvisten, med en frukostbricka de luxe och truddeluttade tills jag vaknade. 

Han serverade frukost på silverfat, morgonjuice (mitt bästa) och den traditionella fölsis-croissanten. Där stod också en stor kartong …

Med TÅRTA! Den tog jag med mig till Amelia-redaktionen senare på dagen, smaskade i mig tillsammans med mina gulliga, tillfälliga kollegor och njöt för fulla muggar. 

I vår lilla familj ska det förlustas dubbelt upp i croissanter – och med second breakfast – när det vankas födelsedag. Som synes.

Äta med ögonen. 

Jag blev så ofantligt uppvaktad kan jag lova. Stora blombuketter, som den här som jag fick av Lollo och Linda.

Åkte till jobbet och fick med mig den här hem (tack chefred-Åsa!). En box – illustrerad av underbara Lovisa Burfitt …

… som innehöll helt underbara blommor från lyxiga Eligo!

Under dagen fick jag ett rosa paket budat till mig. Paketet fick stå på köksbordet hemma ett bra tag … i väntan på mod. Det var signerat min syster och då kan det vara VAD SOM HELST (en gång budade hon en pappersfigur i naturlig storlek föreställande River Dance-hingsten Michael Flatley) …

Vid sjutiden vankade jag och John några meter, till mitt nya favoritställe: Gyllenborgens mat. Tänk vilken lyx va? Att ha en megabra restaurang, med urgulliga ägare och världsgod mat – precis runt knuten. Här kommer jag spendera många timmar i vår, det är ett som är säkert …

På Gyllenborgens mat serveras det mellanrätter, så här äter en massor av olika rätter, mixar och matchar själv.

Och den här herrn bjöd minsann. 

Efter ett par timmars matnjut, placeboeffekt från det alkoholfria (och stört goda) rosévinet och babbel traskade vi hemåt. Arm i arm. Det var nästan dagsljus ute av all vit snö ute. Nästan …

När jag kom hem öppnade jag det rosa paketet. Det var signerat hela min familj och var så långt från en River dance-hingst en kan komma. Ett survival kit innehållandes mina bästa saker, plus presentkort på behandling och taxi! Perfekt för en preggokropp med ömmande fötter och begränsade steg …
Tusen tack alla gullisar för megafint uppvaktande på min fölsis!

Med fem veckor kvar innan bebisen kommer blir det inte många knop för fröken Sundh.

Det är som att jag har ett visst antal steg att utnyttja varje dag. Ett högst begränsat antal som tar mig till och från tunnelbanan. Ballar jag ur (som jag gjorde häromdagen) och tror – på det där envisa Emma Sundh-sättet att “vafasen, ett litet sväng-förbi i Liljeholmen kan ju inte skada” – så kommer jag liksom inte … hem. Då blir det snigeltakt hem, med vilopauser i vartannat steg. Måste se förbannat roligt ut. Och att jag fortfarande tror – med mina småttissteg att jag överhuvudtaget kan “svänga förbi” något tyder ju på en viss lack of självkännedom. Eller optimism. Det beror på hur man ser det.
En stor omställning för någon vars medelsteg brukar klippa över en rask meter. Gärna två ( i sinnet).

Så helgerna nuförtiden går mest åt till att vila kroppen. Vara sängliggande. Jag har helt kapitulerat efter veckor av frustration över att kroppen inte vill vara lika aktiv som hjärnan.
Jag har helt enkelt inte säg i frågan. Och som kapitulerad är det ganska njutbart faktiskt (om man inte “svänger förbi Liljis”). Det här med att gilla läget, har verkligen inneburit att jag börjat just gilla läget.