Eftersom min kompis Lojsan fyller år i dag så firar jag med finklänning från Maria Westerlind. En blommig liten sak i 1950-talsmodell, med mycket kjol och plats för en tyllunderkjol (för det extra fluffet).
Det är inte ofta jag fastnar för klänningar som inte är vintage – mest för att nyproducerade klänningar varken har samma kvalité eller passform som originalen – men denna klänning sitter riktigt bra. Perfekt för dig som älskar silhuetten av 1950-talsklänningar, men inte njuter av själva vintagejakten (som vissa andra gör).
Translation! Since it is my friend Lojsan birthday today I celebrate with the a fine dress from Maria Westerlind. A floral 1950’s styled dress that fits perfectly and have place for a tulle petticoat (for the extra fluff).
I’m not usually into dresses that are not vintage – mostly because newly dresses not have the same quality and fit as the originals – but this dress is really good. Perfect for those who love the silhouette of 1950’s dresses, but not enjoying the vintage hunt (as some others do).
I vanlig måndagsordning är det dags att sammanfatta förra veckan. Och det gör man ju enklast genom att ta sig en titt i mitt Instagram-flöde. Vill du följa mig även där heter jag kort och gott emmasundh.
Måndag, nyårsafton och den bästa vintageklänningen ever. Vill du ta en närmare titt på klänningen kan du kika här: Rosett i håret och redo för 2013. Alla bilder från nyårsafton kan du blippa runt bland här: Nyårsafton 2012. Och när du ändå är i farten kan du kika på min film där jag visar hur du görrosettfrisyren.
Tisdag. Första dagen på 2013. Långfrukost i med grapefrukt i sängen. När jag gick igenom alla mina bilder på kameran hittade jag denna donna. Min kära vän Frida. Men visst är hon väldigt lik Megan Draper i Mad men just här?
Den första dagen på alla mina dagar gick i bloggandets tecken. Lade upp mängder av bilder från min Värmlands-vistelse. Avslutade den 1 januari med pizza och film – liksom resten av svenska folket – och en telefon- och sms-kedja om det här.
Det blev onsdag och jag jobbade järnet med en artikel som jag hade deadline på. Kom inte särskilt långt utanför mitt kök just den dagen, utan satt och jobbade i 120, iklädd Johns randiga Paris-tröja.
Torsdag. Fick ett infall och gick och tränade. Vet inte riktigt vad som hände. Fredag. Fick en ny Iphone-katt på Posten. Hej, jag heter Emma Sundh och jag är 10 år gammal.
Fredagen fortsatte med bloggade om nyårsafton och slutade med att jag gick ut och tog en drink med Lojsan, Lina och Silversaga. På lördag morgon åkte jag och hälsade på min nya kompis Livia. Det var det sötaste barn jag sett. Mjukaste kinden och de sötaste skrattgroparna. Jag låg i Fatimas soffa, höll om ett gosedjur och ville ha ett egen sådan dära.
På lördagskvällen blev jag och John bjudna på middag hemma hos Lisa och Per. De kan det här med att laga mat om man säger så. Mer om middagen kommer senare i veckan. När söndagen kom var jag helt slut och låg mest i sängen och drömde om sommaren (därav bilden på mig och John).
Titta vad jag har fått i julklapp! En alldeles underbar klänning från Maria Westerlind! Lyckan!
Vårigt blommig, vacker och perfekt passform. Jag brukar vara lite skeptisk mot nyproducerade kläder som hämtar inspiration från gångna tider. Det brukar ofta bli lita halvdant. Midjan brukar sitta för långt ner, kjolen är ofta för kort och den sitter inte åt där den ska och så vidare. Men inte här inte!
Just nu hänger klänningen på väggen, men snart ska den invigas på riktigt. För visst vill ni se den på?
Jag har by the way helt glömt bort att visa upp alla fina julklappar som jag har fått. Kommer på bloggen inom kort!
Look at this lovely 1950’s inspired dress from the swedish designer Maria Westerlind. One of all the wonderful gifts I’ve got for Christmas. Want to see more?
Snart ska jag visa mängder av bilder från nyårsafton som firades med dunder och brak hemma hos Volang-Linda. Men först en liten kik på vad jag bar kvällen till ära.
Det var nämligen dags att inviga min drömklänning – inköpt på Lyckliga gatan i Midsommarkransen av min kära make John. En present som jag fick en grådaskig söndag i november.
Svängde upp en rosett i håret. Kände att det var läge för något flott!
Pricken över i:et var ett gammalt halsband som legat i byrålådan alldeles för länge. Inköpt på Glitter för ungefär tre år sedan när jag, Lojsan och Lisa hade en Breakfast at Tiffany’s-fest.
Soon, I will show you pictures from New Year’s Eve. But first: What I wore on this wonderful evening! First, the dress from vintage store Lyckliga gatan in Midsommarkransen (Stockholm). It’s the perfect vintage dress. My husband gave it to me a grey sunday in November. Love it! The necklace comes from the boutique Glitter. I bought it thee years ago when me and my friend Lisa and Lollo organized a Breakfast at Tiffany’s-party.
Q: Vilken är din absoluta favoritårstid och varför?
Amelie A: Jag tycker om alla årstider. Eller så här, jag tycker alla årstider har sin charm. Älskar våren när fåglarna kommer, det luktar jord och knopprarna brister. Hänförs av sommarens ljumma nätter, den totala friheten och ljuva picknickar. Hösten tycker jag fasligt mycket om, för då är naturen så vacker och man myser in och startar en hel massa klubbar. Filmklubbar, middagsklubbar och pysselklubbar. Vintermyset kan jag liksom inte heller vara utan. Knaster under skorna, åka spark ute på landet och det där Kajsa Kavatiga, Astrid Lindgren-myset. Men om jag får välja bort en årstid så får det nog bli våren. Trots att våren är vacker och att jag tycker om den, så är jag lite vemodigt inställd till den vårchock som jag ofta drabbas av. Jag kläcks ut ur vinterbubblan och är som en dagslända som vill fånga livet varje sekund. Om jag får livskriser så inträffar de med högsta sannolikhet under våren. Nog för att de är viktiga och lärorika, men fasen så jobbiga. Så jag väljer bort våren, men behåller alla andra årstider …
Q: Om du – mot all förmodan – köper nya kläder. Var handlar du då?
Lill A: Hej Lill. Vilket vackert namn du har! Jag brukar handla mycket från allehanda nätshoppar. Etsy.com,Asos.com, Modcloth.com och Joythestore är några favoriter som jag återkommer till. Sedan är det klart att jag handlar på H&M, Monki och de andra rävarna ibland. Om du är på jakt efter nyproducerade kläder och accessoarer som andas 1950-talsmode är Maria Westerlind, Jumperfabriken coh Swedish hasbeens att föredra. Just nu har jag spanat in mig på en alldeles underbar sömmerska som eventuellt ska sy upp en klänning åt mig, i sann 1950-talsstil. Hoppas!
Ps. Den prickiga klänningen på bilden kommer från Joythestore.
Q: Hur många mobilskal har du egentligen?
Nyfiken A: Hahaha, ja, jag har ett par stycken. Några kaninier och en katt. Just nu har jag en vit kanin. Alltså ett skal med öron och svans. Hur klarade man sig utan öron på mobilen undrar jag?
Q: Varför slutade du på Damernas Värld och hur i h-vete vågade du bli frilansjournalist? Jag jobbar själv i mediabranschen och drömmer om att frilansa, men är rädd för den ekonomiska situationen. Jag vet att många på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederlag. Fick du det och var det därför du slutade? Förstår om du inte vill svara, men är nyfiken. Kan du ta det lugnt med pengar på kontot? Hur är det att vara frilans och saknar du att ha ett fast jobb?
Anonym A: Det är mycket riktigt att anställda på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederalag. Alltså: ett par löner in på kontot. Riktigt göttigt. Men på frågan om jag fick något avgångsvederlag så är svaret nej. Jag sökte, men fick inte. Om jag hade fått det hade jag kunnat ta det ganska lugnt (vilket jag visserligen betvivlar att jag gjort), men å andra sidan hade jag inte kunnat frilansa med samma frihet som jag kan nu.
Anledningen till att jag slutade på Damernas Värld var att jag fick erbjudande att komma till Leilas förlag, och eftersom jag har jobbat på Bonnier Tidskifter i sju år, så tänkte jag att det var dags att testa vingarna. Testa något annat. Något nytt. Kanske för att inse att jobbet på Damernas värld var det bästa jobbet man kunde tänka sig, kanske för att upptäcka nya sidor hos mig själv. Nya kompetenser.
Det var verkligen inget lätt beslut. Det ska gudarna veta. Jag trivdes så enormt bra på Damernas Värld. Både med mina underbara kollegor och min härliga, humoristiska och kunniga chef, Martina Bonnier. Så det var svårt. Jag började till och med gråta när jag sa upp mig. Tänka sig va. Tårarna rann hejdlöst, eyelinern ramlade ner några meter och där satt jag – i fåtöljen inne på Martinas kontor – snörvlande med fingrarna som misslyckad tårfördämning. Jag brukar inte vara särskilt gråtmild ska tilläggas.
Sedan började jag jobba på Leilas. I samma veva började det hektiska slutarbetet med boken Vintageparty. Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att välja väg, för min tid gick inte ihop. Att börja nytt jobb kan ju bara krävande nog, och nu hade jag en bok på mina axlar också.
Jag valde mig själv och min bok. Jag hade nog aldrig valt att bli frilans bara så där. Det hade jag nog inte vågat. Men nu var jag liksom så illa tvungen, eftersom det var det snällaste mot mig själv just då. Tiden räckte inte till för båda jobben. Det var ohållbart att jobba dygnet runt som jag hade gjort så länge. Det var en sak när jag jag jobbade på DV, det jobbet skulle jag kunna gjort i sömnen. Inte för att det var lätt, för det ska gudarna veta att det absolut inte var, utan för att jag hade sådant otrolig rutin. Jag levt tidnings- och webbproduktion i flera år.
Nu har jag kastat mig ut i något ovisst. Spännande, extremt läskigt … och fattigt. Som den obotliga optimist jag är så tror jag att det är bra för mig. Att utmana mig själv och även uppskatta de kronor jag har. Känna den där pirrande kvävt-glädje-skrik som bubblar upp när jag har lyckats sälja in ett jobb till en tidning. Det där pirrande bubblet har jag nog inte känt lika starkt sedan DN På stan tipsade om min Skevblogg 2005 eller när jag fick min första text publicerad några månader därefter. Tror även att det var viktigt för mig att välja en väg. Aktivt välja en väg. För om sanningen ska fram så har jag inte sökt ett jobb sedan 2005, utan blivit headhuntad till alla jobb jag haft. Det är klart att det är världens lyx att många tycker att jag är grym på det jag gör, men känslan av att “glida med” har varit något jag har funderat mycket på. Ofta i samband med tankar som: Vad vill jag? Vad skulle jag göra om jag fick göra precis vad jag vill? Vad skulle jag göra om jag hade mer tid? Hur skulle det påverka mig och hur skulle jag vara som människa?
En annan sak som spelade in i frilansbeslutet var att varenda kotte i min närhet peppade mig att bli frilans. Den enda som tvivlade på mig – det var jag.
Nu blev det dags att bevisa att jag minsann kan. Inte för någon annan, utan för mig själv. För hur bra jag än är, hur många utmärkelser jag än får, hur mycket pepp som kollegor och vänner strösslar över mig, hur fina ni bloggläsare än är, så kan jag liksom inte ta in det.
För det finns ingen som har så höga krav på mig, ingen som är så kritisk mot mig och pressar mig så hårt – som jag.
Jag tvivlar enormt mycket på mig själv. Och så kan vi ju inte ha det.
Frilanslivet passar nog mig ganska bra just nu. Jag utmanar mig själv varje dag. Som den trygghetssökande människa jag är har jag lite svårt att sova på grund av viss pengastress, men jag tror någonstans att även det är bra för mig. Lära mig att ta det lite mer piano. Bli lite mer cool. Ta dagen som den kommer. Lära mig landa i mig själv och min styrka. Lära mig att INTE jobba dygnet runt. Lära mig att lägga mig ner på soffan, inte göra någonting, och känna att “fan vad jag är bra”. Det är en utmaning.
Just nu närmar jag mig slutet av jobbet med boken, vardagen börjar sakta men säkert ta sin naturliga form och jag börjar landa efter det senaste halvårets tokjobb.
Jag börjar få tid. När jag tänker efter så är jag hemskt nöjd med tillvaron. Skralt i kassan, men hemskt nöjd.
På frågan om jag saknar ett fast jobb, så är svaret både ja och nej. Skulle rätt företag eller tidning höra av sig och erbjuda mig ett förtjusande, fast jobb, så skulle jag nog inte tacka nej. För jag gillar ju så att jobba med andra människor, hugga tag i projekt och utveckla varumärken. Men som sagt, just nu är jag hemskt nöjd som det är.
Q: Kan du inte berätta om hur du fixar ditt hår så fint? Gärna tips på vilka produkter du använder! Tack för din glädjespridare till blogg som lyser upp mitt mörka Norrland varje dag.
Kram!
Ingrid A: Nämen tänk att få vara en glädjesprida, vilken ära! Jo serru, jag använder en rad produkter till mitt hår. Eftersom mitt hår tenderar att bli gult (inte en fin färg på mig kan jag lova), tvättar jag håret med någon form av silverschampoo. Två favoriter är Björn Axèns shampoo cool silver och L’Oréal Silver Shampoo. Jag använder silverschampoo vid varje tvätt. Därefter applicerar jag alltid en inpackning. Min absoluta favorit är Revlon Nutri Color Creme 1002 White Platinum. Om jag inte använder inpackning blir mitt hår torrt och trassligt. När jag är färdigtvagad torkar jag håret med en handduk så att det slutar att droppa. I handdukstorkat hår applicerar jag sedan hårolja, närmare bestämt Moroccan oil, och en ärta av värmeskydd. Sedan torkar jag håret med min superduper-hårtork från OBH Nordica Björn Axén (Tools 5195) och borstar igenom det med en mjuk hårborste.
Q: Du har ju jämt så urtjusig frisyr! Hur sjuttsingen gör du dina krullor( eller vad man ska kalla dem), jag får inte till det. Tack för en finfin blogg med massor av inspiration, och lycka till med frilansningen!
Linnea A: Tacklilitack! Nästa vecka ska jag spela in ett litet klipp hur jag fixar mitt hår, så håll utkik!
Q: Hej söta Emma:) Jag blev Såå nyfiken, rättare sagt, ännumer nyfiken på er bok! Har ni något datum för när den släpps? Den ska garanterat stå i min bokhylla i varje fall:) tack för att du verkar så himlans go och för din inspirerande blogg:)
Ida A: Du anar inte hur fantastiskt glad jag blir! För den fina komplimangen – men framför allt: För att du är pepp på boken! Bubbelskrik! Boken Vintageparty, som jag skriver och stylar tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo släpps i mars 2013. Inom kort kommer du kunna förbeställa boken via bloggen. Ska bli superduper-spännande!
Q: Hej Emma! Jag vet att många bloggarna kanske ogillar den här frågan och svarar något i stil med “bra” men bara för att jag är otroligt nyfiken så tänkte jag fråga hur mycket pengar du tjänar på bloggen?
R A: Jag har fått flera erbjudanden om att flytta min blogg mot betalning. Några skambud, och några riktigt bra. Men det har inte känts rätt, så jag har valt att starta upp den egna portalen emmasundh.com. Kontantan av detta (och att bloggen bara funnits här en månad) är att jag i skrivande stund inte tjänar ett korvöre på bloggen. Men jag har en plan … var så säker.
Förra söndagen, när jag kom hem från Uppsala-trippen, låg John sjuk i sängen. Han hade varit krasslig hela helgen, stackarn. Bredvid honom, på fåtöljen i sovrummet, stod ett stort paket.
Till mig.
John sa att han hade saknat mig så, och log sedan det bredaste leende som sett söndagens ljus, samtidigt som jag öppnade paketet. Omsorgsfullt inslagen i papper låg den där. Drömklänningen. Ni vet den där som jag gick och drog i på Lyckliga gatan för ett par veckor sedan. Då var jag så rysligt pank. Det fanns liksom inte en chans i världen att denna flotta klänning skulle få följa med mig hem. Tills den där partymannen, min älskade John, hade släpat sig till Lyckliga gatan. Sjuk och dan. Halt och lytt. Nästan i alla fall. Steppat in i butiken och sagt något i stil med “min flickvän har varit här och hittat sin drömklänning”. Elin, den fantastiska ägarinnan av Lyckliga gatan, visste exakt vilken klänning det var, och hjälpte den stackars sjuklingen.
Och nu är den min! Den finaste klänningen. Från den bästa butiken. Köpt av den underbaraste av underbara.
Fantastiskt vackra bloggaren och frilansfotografen Emily Dahlfrontar Jumperfabrikens vårkampanj 2013. Med curls i håret, sittande i ett rött vrålåk visar hon upp mode i 1950- och 1960-talsstil. Jag brukar ha hemskt svårt för nyproducerade kläder och accessoarer som har en touch från denna era. Midjan brukar sitta för lågt, det blir lätt lite för mycket av det goda och det tenderar att se hemskt billigt ut.
Men Jumperfabriken är faktiskt ett av få märken som lyckas med att pricka in den rätta stilen. Jag tänker framför allt på deras koftor och min Jackie-klänning. Sedan att de använder Emily Dahl som modell gör ju liksom bara saken bättre, eller hur?
I förra veckan fick ni ställa frågor till mig och nu tänkte jag svara på den första bunten. Jag tar dem i turordning, så ingen glöms bort. Om du missade frågestunden så och gärna vill ställa en fråga, mejla mig på emma@emmasundh.com eller kommentera i kommentarsfältet nedan. Fler svar på frågor kommer senare i veckan!
Q: Äger du ett par mjukisbyxor eller liknande? Eller vad tar du på dig i de stunder när vi andra dödliga skulle ta på oss mjukisarna?
Emma A: Klart jag gör! Det skulle vara oerhört obekvämt att inta söndagssoffan i en tajt 1950-talsklänning. Min melodi är pyjamasbrallor. Såsar runt i dem så ofta jag bara kan. Äger även en fleecedress med byxor och tröja. Den är så ful att klockorna stannar, med dödströtta fickor som hänger utanför och är oformlig som fasen. Men den är så skön att man liksom småsomnar när man tar den på sig. Morgonrock och tofflor är en annan favorit som jag släpar omkring i på mornar, kvällar och helger. Det blonda svallet är då ofta uppsatt i den klassiska “sovtofsen”.
Och bara för att klargöra en sak: Jag är gjord av bonnigt kött och blod, fylld av känslor, både jobbiga och fina, är bräcklig och stark om vartannat. Med andra ord: Jag är högst dödlig.
Q: Jag blir lite störd på dig och din blogg. Den är matad med pasteller, 1950-talsklänningar, kakelugnar, leenden och blonda lockar. Blir störd på det där perfekta livet. Är du sådär? Eller finns det en Emma utanför bloggen? A: Åh, jag hoppas innerligt att du inte ska bli störd på mig och min blogg. Det är inte min vilja. Långt i från.
Som jag med jämna mellanrum skriver här på bloggen så är detta några procent av mitt liv, den del jag väljer att visa upp. Tills för några veckor sedan har jag bloggat vid sidan av mitt jobb (som ofta krävt 150% av min uppmärksamhet), vilket gör att det inte funnits oceaner av tid att pilla sig in under ytan.
Sedan är det så klart en gränsdragning jag i mångt och mycket gjort, som jag både hyllas och avskys för. Det sistnämnda gör mig väldigt ont. Jag har i största allmänhet svårt att ta att hantera att människor – som aldrig har träffat mig – inte tycker om mig. Det smärtar. Jag har valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jaghar också grå tisdagar, enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.
Som jag skrev förut så jag av bonnigt kött och blod, en högst verklig människa, som framför allt tampas med mycket oro och många känslor. Det är svårare att skriva om jobbiga saker, för de innefattar ofta andra människor. När jag krisar så handlar det nästan alltid om att jag krisar i någon form av relation. Jag kanske bråkar med John, det skaver i hjärtat över något som en bekant har sagt, jag har en kris med en vän, har råkat sårat min syster eller gjort bort mig för någon kollega. Om jag skulle skriva om sådana kriser här skulle jag mangla ut människor här som inte bett om det. Människor som betyder så ofantligt mycket för mig, som jag är rädd om. Och det skulle absolut inte hjälpa situationen. Inte heller mig. Med jämna mellanrum skriver jag om saker jag tänker på, ur mitt perspektiv. Utan att nämna några namn. Men även det kan göra ont för människor i min närhet, så jag tar det lite piano och försöker känna mig fram. Det är många svåra avvägningar hela tiden.
Det kan vara oerhört svårt att göra rätt många gånger. Jag kan inte tillfredställa alla, men om jag måste välja att tillfredställa någon, så måste jag välja mina nära och kära. Att inte berätta om all skit i hörnen helt enkelt. Jag berättar istället om den kärlek som finns mellan oss, vad jag älskar med dem och höjer upp det som inspirerar mig, det jag beundrar och älskar. Det är så jag väljer att se på världen och på människorna runt omkring mig. Men: Det finns skit i hörnen.
När det gäller pastellerna, 1950-talsklänningarna och kakelugnen så är det ett intresse. Jag är en nörd, som väljer ut mina kläder, inredning och nyanser med största omsorg. Det kan – skrattretande nog – ta mig ett år att hitta ett durkslag. För att jag vill hitta det perfekta. Det handlar inte om att jag vill att allt i min omgivning ska vara perfekt, utan det handlar om ett miljö- och hållbarhetstänk. Nog för att det låter krångligt, men när jag ska köpa exempelvis ett durkslag så köper jag inte första bästa, utan jag väljer något som jag kan ha livet ut. Och det kan ta ett tag att hitta just den där prylen …
När det gäller “ett perfekt liv” så tror jag inte att de givna ingredienserna är pasteller, 1950-talsklänningar och kakelugn … Det är inte det som gör mig lycklig i alla fall, utan något helt annat.
Emma Sundh utanför bloggen, och även i bloggen hoppas jag, är en obotlig optimist, som försöker – trots att det ibland är oerhört svårt – se livet från den ljusa sidan. En spexande värmlänning, med svängig dialekt, flängiga armar och allt som ofta är ironisk. Drar pappa-skämt, är pillemarisk och kan vara rejält grov i munnen. Samtidigt en orolig själ med en djup bekymmersrynka. Jag är oerhört lösningsinriktad, vilket både är bra och dåligt, och jag ser alltid möjligheter där andra ser hinder. Ibland är det dåligt. Ibland behöver man bara lyssna och krama. Det kan jag vara dålig på, för jag vill hitta en lösning. Nu.
Min vanligaste fras är “jag har en idé” och jag hittar ofta på egna ord. Jag roar mig själv, men roar helst andra. Kan ha en häftigt temperament, men det kommer nästan bara fram med min familj. Ofta tänker jag mer på andra än mig själv, är snabbare på att hitta fel hos mig själv än hos andra och dömer hellre mig själv än människor omkring mig. Är inte alltid snäll mot mig själv, utan kan pressa mig till bristningsgränsen. Men min kropp är ofta desto snällare och säger ifrån när det blir för mycket.
Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag lärt mig att ta hand om mig själv, och kan vara uruslig att be om hjälp. Ta andras tid. Vara till besvär. Vara skyldig någon en tjänst. Även om jag behöver det. När jag är ledsen berättar jag det sällan, eller med svårighet, för de som står mig nära, utan håller det inom mig. Vill gärna lösa världsproblemen själv. Det är helt idiotiskt, för vem har någonsin lyckats lösa ett världsproblem själv? Jag jobbar på att bli bättre på att öppna mig när jag mår dåligt, men det är svårt.
Vill helst av allt vara snäll, och skulle aldrig (ALDRIG) armbåga mig fram för min egen vinnings skull. Tror på att snällhet vinner i längden.
Q: Hm… om du fick vara någon annan för en dag, vem skulle du vara och varför? 🙂
Carin A: Oj, vilken svår fråga. Jag skulle vilja vara min man John. Först och främst för att han är underbar, snäll och fantastiskt smart, men skulle också för att jag vill kunna uppleva hans sätt att se på livet. Känna hur det känns att vakna pigg klockan 06:00 exempelvis. Kan inte riktigt tänka mig in i den känslan, morgontrött som jag är. Skulle vilja känna hans känslor. Och sedan skulle jag vilja veta hur det var att leva med Emma Sundh – det tredje världskriget.
Q: Är nyinflyttad (värmlänning) och skulle jättegärna se lite tips om loppisar och andra roliga butiker 🙂 A: Åh, så spännande! Mina bästa ställen i Värmland är Tidens melodi, Gengåvan, Solareturen, Antik och kuriosa på Kasernhöjden och Hammarö auktionsverk. På dessa ställen kan du göra kanonfynd! Lycka till.
Q: Kan du inte lägga ut en måla rutigt golv-guide? Hade varit sååå uppskattat! Annars en lite roligare fråga; kommer du ha något nyårslöfte? Vad isf? A: Absolut! Skriver opp det på att göra-listan på stört. Angående nyårslöfte så blir det nog något i stil med att laga mer mat. Och träna mer. Jag tenderar nämligen att prioritera bort just träning när jag mest behöver det. Som nu exempelvis. När jag har suttit framför datorn hela dagen, har lite ont i ryggen och skulle behöva en paus …
Q: Vilken är din finaste klänning? A: Oj, vad svårt. Det är nog en ny vintagepärla som jag kommer visa upp här i bloggen senare i veckan. Den är himmelskt vacker. Annars är detta en rad favoriter:
Jag valde denna pärla dagen till ära, så att gästerna skulle få riktigt mycket vintagefeeling. En grönblå klänning som jag köpt på Beyond retro för ett år sedan eller mer. Sitter som ett smäck.
Den här härliga sjömansklänningen bar jag i fredags, när jag var på överraskningsfest. Om jag inte minns fel så köpte jag den av min kära vän Lisa för en hel massa år sedan. Så fort hon yppade “till salu” fullkomligt kastade jag mig över den. Proppade pengar i hennes hand och hängde kärleksfullt in den i min garderob. Som den sailorsuktande ärta jag är hade jag så klart suktat efter den i åratal …
