Mitt hem pryds för tillfälligt av ljusrosa nejlikor, delikata rosor och skir brudslöja. Det spritter vår här hemma efter att jag hade Silversaga var här och fotograferade mitt hem till en inredningstidning. Känns ofantligt lyxigt må jag säga och jag är mäkta nyfiken på hur min lägenhet gör sig i tidningsformat. I väntan på just detta nummer, sniffar jag mig lycklig på blommor här hemma. Och stökar till. Jag är nämligen lite av ett proffs på att stöka till hemma. Särskilt när det är inredningstidningssnyggt hemma. En timme och sedan är kaoset tillbaka.
De gröna flaskorna och Samarin-flaskorna har jag hittat på loppis, medan nejlikorna kommer från Coop.
Jag fick en intervjuförfrågan från För det vidare om jag kunde berätta om min skolgång och vad som gör en bra lärare. På deras sajt berättar jag om hur det påverkade mig att kallas problembarn i högstadiet och varför min psykologilärare Roland Jacobsen är den bästa lärare jag någonsin haft.
Alla som gått på Tingvallagymnasiet i Karlstad, och haft Roland förstår nog vad jag pratar om …
Här kan du läsa artikeln: “Humorn gjorde de tyngsta ämnena lätta”
Denna torsdagsmorgon började med att jag traskade i väg till Retroella för att få håret kapat. Resultatet får ni se i morgon!
Det är verkligen en lyx att få gå och klippa sig hos Retroella. Vi babblar i hundratjugo, bollar idéer på roliga projekt och smider vintageplaner.
“Jag vet ingen som har ett sådant förhållande till sin frisör som du”, sa min kille John för ett par veckor sedan. Men så har man ju också världens härligaste frisör också.
Dagen till ära har jag på mig min juvelfärgade kappa från Beyond retro i Brighton, långa skinnhandskar från H&M, väska från See by Chloé, klänning från Jumperfabriken och skor som jag fyndade på Gengåvan i Karlstad för en spottstyver (helt oanvända!).
Som den frilansande journalist jag är, söker jag nu hem för hemma hos-reportage. Har du ett vackert hem eller en stuga, med personligt stil, mejla mig. Jag är framför allt ute efter er som har barnrum, men även er andra också. Behöver absolut inte ha vintage- eller retrostil, utan alla stilar är välkomna.
Skicka bilder och beskrivning till mig på emma@emmasundh.com och märk mejlet “hem finnes”.
I förra veckan fick ni ställa frågor till mig och nu tänkte jag svara på den första bunten. Jag tar dem i turordning, så ingen glöms bort. Om du missade frågestunden så och gärna vill ställa en fråga, mejla mig på emma@emmasundh.com eller kommentera i kommentarsfältet nedan. Fler svar på frågor kommer senare i veckan!
Q: Äger du ett par mjukisbyxor eller liknande? Eller vad tar du på dig i de stunder när vi andra dödliga skulle ta på oss mjukisarna?
Emma A: Klart jag gör! Det skulle vara oerhört obekvämt att inta söndagssoffan i en tajt 1950-talsklänning. Min melodi är pyjamasbrallor. Såsar runt i dem så ofta jag bara kan. Äger även en fleecedress med byxor och tröja. Den är så ful att klockorna stannar, med dödströtta fickor som hänger utanför och är oformlig som fasen. Men den är så skön att man liksom småsomnar när man tar den på sig. Morgonrock och tofflor är en annan favorit som jag släpar omkring i på mornar, kvällar och helger. Det blonda svallet är då ofta uppsatt i den klassiska “sovtofsen”.
Och bara för att klargöra en sak: Jag är gjord av bonnigt kött och blod, fylld av känslor, både jobbiga och fina, är bräcklig och stark om vartannat. Med andra ord: Jag är högst dödlig.
Q: Jag blir lite störd på dig och din blogg. Den är matad med pasteller, 1950-talsklänningar, kakelugnar, leenden och blonda lockar. Blir störd på det där perfekta livet. Är du sådär? Eller finns det en Emma utanför bloggen? A: Åh, jag hoppas innerligt att du inte ska bli störd på mig och min blogg. Det är inte min vilja. Långt i från.
Som jag med jämna mellanrum skriver här på bloggen så är detta några procent av mitt liv, den del jag väljer att visa upp. Tills för några veckor sedan har jag bloggat vid sidan av mitt jobb (som ofta krävt 150% av min uppmärksamhet), vilket gör att det inte funnits oceaner av tid att pilla sig in under ytan.
Sedan är det så klart en gränsdragning jag i mångt och mycket gjort, som jag både hyllas och avskys för. Det sistnämnda gör mig väldigt ont. Jag har i största allmänhet svårt att ta att hantera att människor – som aldrig har träffat mig – inte tycker om mig. Det smärtar. Jag har valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jaghar också grå tisdagar, enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.
Som jag skrev förut så jag av bonnigt kött och blod, en högst verklig människa, som framför allt tampas med mycket oro och många känslor. Det är svårare att skriva om jobbiga saker, för de innefattar ofta andra människor. När jag krisar så handlar det nästan alltid om att jag krisar i någon form av relation. Jag kanske bråkar med John, det skaver i hjärtat över något som en bekant har sagt, jag har en kris med en vän, har råkat sårat min syster eller gjort bort mig för någon kollega. Om jag skulle skriva om sådana kriser här skulle jag mangla ut människor här som inte bett om det. Människor som betyder så ofantligt mycket för mig, som jag är rädd om. Och det skulle absolut inte hjälpa situationen. Inte heller mig. Med jämna mellanrum skriver jag om saker jag tänker på, ur mitt perspektiv. Utan att nämna några namn. Men även det kan göra ont för människor i min närhet, så jag tar det lite piano och försöker känna mig fram. Det är många svåra avvägningar hela tiden.
Det kan vara oerhört svårt att göra rätt många gånger. Jag kan inte tillfredställa alla, men om jag måste välja att tillfredställa någon, så måste jag välja mina nära och kära. Att inte berätta om all skit i hörnen helt enkelt. Jag berättar istället om den kärlek som finns mellan oss, vad jag älskar med dem och höjer upp det som inspirerar mig, det jag beundrar och älskar. Det är så jag väljer att se på världen och på människorna runt omkring mig. Men: Det finns skit i hörnen.
När det gäller pastellerna, 1950-talsklänningarna och kakelugnen så är det ett intresse. Jag är en nörd, som väljer ut mina kläder, inredning och nyanser med största omsorg. Det kan – skrattretande nog – ta mig ett år att hitta ett durkslag. För att jag vill hitta det perfekta. Det handlar inte om att jag vill att allt i min omgivning ska vara perfekt, utan det handlar om ett miljö- och hållbarhetstänk. Nog för att det låter krångligt, men när jag ska köpa exempelvis ett durkslag så köper jag inte första bästa, utan jag väljer något som jag kan ha livet ut. Och det kan ta ett tag att hitta just den där prylen …
När det gäller “ett perfekt liv” så tror jag inte att de givna ingredienserna är pasteller, 1950-talsklänningar och kakelugn … Det är inte det som gör mig lycklig i alla fall, utan något helt annat.
Emma Sundh utanför bloggen, och även i bloggen hoppas jag, är en obotlig optimist, som försöker – trots att det ibland är oerhört svårt – se livet från den ljusa sidan. En spexande värmlänning, med svängig dialekt, flängiga armar och allt som ofta är ironisk. Drar pappa-skämt, är pillemarisk och kan vara rejält grov i munnen. Samtidigt en orolig själ med en djup bekymmersrynka. Jag är oerhört lösningsinriktad, vilket både är bra och dåligt, och jag ser alltid möjligheter där andra ser hinder. Ibland är det dåligt. Ibland behöver man bara lyssna och krama. Det kan jag vara dålig på, för jag vill hitta en lösning. Nu.
Min vanligaste fras är “jag har en idé” och jag hittar ofta på egna ord. Jag roar mig själv, men roar helst andra. Kan ha en häftigt temperament, men det kommer nästan bara fram med min familj. Ofta tänker jag mer på andra än mig själv, är snabbare på att hitta fel hos mig själv än hos andra och dömer hellre mig själv än människor omkring mig. Är inte alltid snäll mot mig själv, utan kan pressa mig till bristningsgränsen. Men min kropp är ofta desto snällare och säger ifrån när det blir för mycket.
Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag lärt mig att ta hand om mig själv, och kan vara uruslig att be om hjälp. Ta andras tid. Vara till besvär. Vara skyldig någon en tjänst. Även om jag behöver det. När jag är ledsen berättar jag det sällan, eller med svårighet, för de som står mig nära, utan håller det inom mig. Vill gärna lösa världsproblemen själv. Det är helt idiotiskt, för vem har någonsin lyckats lösa ett världsproblem själv? Jag jobbar på att bli bättre på att öppna mig när jag mår dåligt, men det är svårt.
Vill helst av allt vara snäll, och skulle aldrig (ALDRIG) armbåga mig fram för min egen vinnings skull. Tror på att snällhet vinner i längden.
Q: Hm… om du fick vara någon annan för en dag, vem skulle du vara och varför? 🙂
Carin A: Oj, vilken svår fråga. Jag skulle vilja vara min man John. Först och främst för att han är underbar, snäll och fantastiskt smart, men skulle också för att jag vill kunna uppleva hans sätt att se på livet. Känna hur det känns att vakna pigg klockan 06:00 exempelvis. Kan inte riktigt tänka mig in i den känslan, morgontrött som jag är. Skulle vilja känna hans känslor. Och sedan skulle jag vilja veta hur det var att leva med Emma Sundh – det tredje världskriget.
Q: Är nyinflyttad (värmlänning) och skulle jättegärna se lite tips om loppisar och andra roliga butiker 🙂 A: Åh, så spännande! Mina bästa ställen i Värmland är Tidens melodi, Gengåvan, Solareturen, Antik och kuriosa på Kasernhöjden och Hammarö auktionsverk. På dessa ställen kan du göra kanonfynd! Lycka till.
Q: Kan du inte lägga ut en måla rutigt golv-guide? Hade varit sååå uppskattat! Annars en lite roligare fråga; kommer du ha något nyårslöfte? Vad isf? A: Absolut! Skriver opp det på att göra-listan på stört. Angående nyårslöfte så blir det nog något i stil med att laga mer mat. Och träna mer. Jag tenderar nämligen att prioritera bort just träning när jag mest behöver det. Som nu exempelvis. När jag har suttit framför datorn hela dagen, har lite ont i ryggen och skulle behöva en paus …
Q: Vilken är din finaste klänning? A: Oj, vad svårt. Det är nog en ny vintagepärla som jag kommer visa upp här i bloggen senare i veckan. Den är himmelskt vacker. Annars är detta en rad favoriter:
Un vélo–Emelie har – förutom de vackraste skrattögonen och det härligaste varmleendet – en himlans fin blogg. Nyligen så listade hon bloggar hon läser, däribland min, och passade på att skriva en väldigt fin text om mig. Texten kan du finna nedan, men jag tycker inte att det är det viktiga här. Det viktiga är att ni går in på hennes blogg Un vélooch börjar läsa den pronto. Emmas Vintage
Emma verkar vara en sådan otroligt bra person. Alltså verkligen genomtrevlig, jag blir alltid avundsjuk på hennes fina kompisgäng och allt roligt de hittar på. Sedan blir jag ganska avis på hennes lägenhet och på det faktum att hon bor i samma trappuppgång som en av sina närmaste vänner, vilken dröm liksom!
I helgen åkte jag på en liten weekend tillsammans med några av mina bästa vänner. Inte alla, men några. Ett litet kluster, en konstellation, av vänner, som ständigt är i förändring. Jag har flera av dessa kluster av vänner, som vissa kallar gäng. Med tanke på att det var just några vänner, inte alla, så gav det upphov till en lång diskussion mellan oss alla som var på denna trip. Några var inte med eller kunde inte vara med under denna helg, vilket gav upphov till en lång diskussion om “gäng” och vänskap mellan oss som var på denna lilla resa. Det var omåttligt intressant att höra hur alla vänner tänkte, kände och tyckte. Jag lärde mig otroligt mycket och kände direkt att detta borde diskuteras mer.
Själv återkommer hela tiden till tanken att det är så sällan man definierar vad detta betyder. Vad är ett gäng? Vad finns det för förväntningar på en vän? Vad består en vänskap av?
Detta är något jag ofta funderar på. Så nu tänkte jag att jag skulle försöka definiera orden gäng och vänskap. Vad de betyder för mig. Sedan vill jag hemskt gärna höra vad ni tycker och känner …
Inget är rätt, inget är fel, detta är bara en öppen dialog.
Vi börjar med det första. Gäng. Jag tycker detta är otroligt intressant, för jag ser mig inte själv som en del av ett gäng. I alla fall inte som ett statiskt gäng som är format forever and ever. Men många, nästan alla, definierar mig som en del i ett tajt gäng.
Jag hänger med olika vänner, i olika konstellationer. I några av dessa konstellationer har jag mina absolut bästa vänner, i vissa konstellationer har jag inga. Inom olika konstellationer umgås några mer än andra på tumanhand, vissa umgås inte alls på på tumanhand utan ses bara i större sällskap.
Ibland kan jag kalla vissa konstellationer för ett gäng, men det är snarare att jag grupperar oss för stunden. Precis som jag väljer att säga “kan du köpa ett gäng tomater”, istället för att säga “6 stycken tomater” (det är exakt så många utvalda tomater jag vill ha i denna grupp). Det är nog folk utifrån som gärna definierar “mitt gäng”, “ditt gäng” och så vidare.
Många kommentarer här på bloggen handlar om “vilket fantastiskt gäng du har”, men jag tror det är svårt att definiera vilka som är med i detta “gäng”.
Just det här “gänget” är det många som vill ha åsikter om. Att det är exkluderande och väldigt “svårt att komma in i”. För mig är det så konstigt, eftersom jag aldrig förstår vilken konstellation av människor som de pratar om. Jag har ju flera konstellationer av människor. Vissa går väldigt bra ihop, andra konstellationer är total katastrof.
Jag själv är högst ointresserad av att skapa ett gäng, det låter så exkluderande och statiskt. Och svårt.
Om vi ser på den grupp människor som jag umgås mest med just nu så förändras konstellationerna hela tiden. Till exempel skriver jag en bok tillsammans med Linda och Lollo just nu. Det är två personer som funnits i min närhet under många år, men vi har varken umgåtts på egen hand eller varit tajta på något sätt. Inte alls. De har snarare varit kompisars kompisar. Tills för kanske två år sedan, när vi upptäckte varandra trots att vi funnits i varandras närhet under närmare åtta år. Från att knappt varit hemma hos Linda, så är det en av de personer som jag umgås med och känner bäst just nu.
Det visar bara på hur föränderliga dessa konstellationer är. Som vissa kallar gäng. Och det ska poängteras att i denna konstellation är det absolut inte så att alla umgås med alla. Långt i från.
Att definiera vänskap.
I en kärlekrelation finns det vissa uppställda förväntningar på hur man ska vara. Man ska inte svika, man ska prata, man ska jobba på sin relation när det går ner mer än upp, man ska värna om varandra och hålla om varandra. Man berättar vad man förväntar sig, hur man vill att sitt liv ska se ut och jobbar på att förändra de sidor av sig själv som inte är förenliga med relationer (eller som skapar kollisioner).
I en vänskap finns inga uppställda förväntningar. Alls. Varje enskild individ definierar vad vänskap är och betyder. Försvinnande få talar öppet om vad de ser i en vänskap. Inte undra på att det skapas kollisioner, tycker jag.
Bara i den konstellationen som jag av fina människor som jag spenderade min helg med skiljer sig synen på vänskap enormt. Jag till exempel ser vänskap som en kärleksrelation. Jag behandlar den helt likvärdigt. Jag vill jobba på den för att göra relationen bättre, jag vill växa i min vänskapsroll, jag vill veta vad jag har för förväntningar på mig (så att jag kan leva upp till dem), jag vill att mina vänner ska kunna ställa krav på mig, jag vill själv kunna dryfta vad jag behöver just nu och jag vill gärna prata om vår relation. Mycket. Jag tror det beror på en osäkerhet hos mig. Mina vänner har under perioder av mitt liv varit viktigare för mig än min familj, vilket gör att jag jobbar på våra relationer med utgångspunkt att de är för livet. Några av mina vänner har inställningen att “om jag förlorar en vän, ja, då skaffar jag en ny”, den tankegången finns inte hos mig. Jag har valt mina vänner med omsorg, för livet. Ingen av de jag har valt kan ersättas med en annan. Alla de vänner jag har är så otroligt viktiga för mig och har sin bestämda del av mitt hjärta. De går inte att byta ut. Däremot kan de komma in nya vänner som kan få en del av mitt hjärta, men jag ersätter inte gamla med nya …
Jag har svårt att luta mig tillbaka, lägga mig på sofflocket och bara känna att det bara finns ett täckte av vänskap runt omkring mig, trots att jag inte hört av mig på två månader. Den säkerheten är jag dålig på. Jag tar ingen för givet. Aldrig. Beundras över folk som vågar skriva “någon som är sugen på att komma över på middag” på exempelvis Facebook, för jag är fullkomligt livrädd för att inte få något svar.
När jag går in i en djup vänskap så går jag ofta in med hull, hår och alla papilojotter jag har i min ägo. Jag går in med föreställningen att denna fina sak som jag har fått i min hand, den ska jag vårda. Ta hand om. Jobba för. Sedan är ju inte jag mer än människa, så självklart tabbar jag mig, stundvis missar viktiga datum och kan vara en riktig skitstövel. Inte för att jag vill, utan för att jag också kan göra fel.
Jag har några vänner som känner att vänskapen bara finnas där. Som ett ohotat bomullstäcke. Man behöver inte jobba på den, man behöver inte ses så ofta, den liksom bara finns där. Det är en värme, en relation, som är konstant. Vänskap är när man kan vara åtskilda i tre månader, inte höras och sedan ringa upp och allt är som vanligt. Vänskap är när man ses en gång i månaden – högst. Och det är underbart.
Jag tycker att det låter fantastiskt, och jag är otroligt avundsjuk på de som känner så. Sådana relationer har jag med bekanta och några äldre vänner, men i min värld rankar jag ju mina absolut närmaste vänner som familj många gånger, och då är det alldeles för högt spel att INTE jobba på relationen.
Men jag börjar fundera om min syn på vänskap är fel. Kanske ska man inte jobba på en vänskap? Kanske ska man just kunna luta sig tillbaka och pilla sig i naveln och känna sig älskad. Ändå.
Nu till den stora frågan: Hur tänker DU kring vänskap? Hur definierar du detta ord? Här handlar det inte om att hitta ett rätt och ett fel, utan bara diskutera frågan …
Jag valde denna pärla dagen till ära, så att gästerna skulle få riktigt mycket vintagefeeling. En grönblå klänning som jag köpt på Beyond retro för ett år sedan eller mer. Sitter som ett smäck.
Förra veckan fick jag, Volang-Lindaoch Vintageprylar-Lollo äran att anordna en mingelfest på vårt förlag Norstedts, med anledning av att deras vårkatalog släpptes. Vår bok, “Vintageparty”, presenterades så det föll sig himla bra att just vi fick bjuda in till vår vintagevärld.
Vi fick helt fria händer, och när vi får fria händer, ja, då tenderar vi att balla ur …
Taxin rullade in på Riddarholmen runt halv åtta på morgonen, fullpackad med kartonger och väskor.
Här är jag utanför Norstedts. Redo att börja partypimpa.
Mina vapendragare Volang-Linda och vintageprylar-Lollo.
Tillsammans byggde vi upp en vintagevärld av loppisfynd, mat och pyssel, efter olika teman, lite så som vår bok kommer att vara. Ett bord var tivoliinspirerat med ränder och popcorn.
Där låg också choklad, som var specialgjord för denna fest. Vi hade nämligen gjort fina goodiebags till alla gäster, och i den låg chokladkakor med egendesignat omslag, prytt med typsnittet som vi har på vår bok, “Vintageparty”. Om ni undrar varför jag uppdaterade bloggen dåligt i förra veckan, så berodde det alltså på att jag satt och formgav ett hav med olika saker på kvällar och nätter …
I goodiebagen låg även hemmagjord hallonsylt som Lollo hade gjort.
Vad är en fest utan Strindberg? Nja, det vetta katten, men med fick han vara i alla fall. I form av en titt-ut-vägg. Där kunde gästerna sticka ut sin fejja, bli förevigad med en polaroidkamera och få sitt alldeles egna bokomslag …
Vintageprylar instagrammar järnet.
Vi bjöd på poppiga lemonaddrinkar, tilltugg och så blev vi intervjuade av vår underbara förläggare Susanna.
Innan alla gäster gick hem fick de en specialdesignad Norstedts-tatuering, som de kunde gnugga på armen och minnas vår vintagevärld. De behöver emellertid inte minnas så hemskt länge, för i mars 2013 kommer vår fantastiskt fina bok ut. Jag hoppas innerligt att ni kommer att gilla den lika mycket som vi gör.
Jag och John har satt upp en hylla i sovrummet. Det började med att vi travade några böcker på sänggaveln, vilket gav oss idén om en bokhylla ovanför sängen. Jag fullkomligt älskar hyllor som man kan förändra, förnya och ställa upp små stilleben på. Så här ser det ut just nu. Om en vecka kanske jag möblerar om …
