reklam för Byggnadsvårdnav Värmland

Böljande ängar, dimmiga sjöar, djupa skogar, storslagna vyer och frisk luft. En plats där man får vara sig själv. Och som gör gott! Välkommen till Värmland.

Förra veckan pep jag till norra Värmland för att njuta storslagna vyer, stilla sjöar, renade dopp, byggnadsvård, beredskap och lokalproducerad mat.  Tillsammans med fellow-värmlänning @elsabratt arrangerade jag nämligen ”Värmland på recept” som ett led av den grymma satsningen ”Byggnadsvårdsnav Värmland” – ett projekt vars mål är att öka intresset för byggnadsvård och kulturarv – och säkerställa att denna viktiga kompetens finns kvar i Värmland.

Utmärkt satsning dels för vår gemensamma beredskap (vi behöver kunna vårda, bevara, reparera och laga), men också för att kunna spara resurser. Detta borde alla regioner kopiera tycker jag!

I Japan skriver man ut naturvistelse på recept, så vi drog till skogs – övertygade om att fler behöver mer Värmland i sina liv. 

Så, tillsammans bjöd vi in en drös nyfikna och begav oss till orörda Finnskogen, närmare bestämt Mattilamäki – ett levande kulturarv där 400 år av historia finns sällsynt välbevarad och oupptäckt för de allra flesta.

Första destinationen var en bastu vid en sjö, och tack vare Vildmark i Värmland kunde vi ta oss över sjön med kanoter. Alfred/Renoveringsraseriet och Opokua/Curlydoula paddlade som om de inte gjort något annat.

Elsa i blåbärssnåret!

Vi åt lokalproducerat, ekologiskt och så klart värmländskt! Kolbulle med trattkantareller äts med fördel i värmländskt blåbärssnår före ett dopp i sjön.

Efter kolbulle blev det bastu och dopp!

Elsa och Opokua

Planen var att bada i en fantastisk solnedgång vid en stilla sjö, men det blev regn istället. Men vad gör väl det när man har magnifikt sällskap och ett Värmland som inte behöver slöjas i regnbågens alla färger för att göra gott (men för den som vill: TÄNK DIG DETTA I SOLNEDGÅNG!). Jag som precis var hemkommen från tågresa på kontinenten (ink värmebölja) tyckte att det var ganska så skönt att svalka ner sig i ett vilt väder och värmländsk sjö.

Elsa i värmländsk sjö!

Dagen därpå fick vi – tack vare den otroliga Skogs-Ola – lära oss om skogen, hur skogsfinnar vördnadsfullt levt i samklang med naturen (vi har ett och annat att lära av dem) och behovet av biologisk mångfald. Vi vandrade Tapioleden, genom Värmlands finnskogar, och det var så ofantligt lärorikt. Skogsfinnarna levde av skogen, och med skogen och dess arter.

Skogsfinnarna kom hit under 1600-talet, och började odlade de otillgängliga markerna med hjälp av svedjebruk.
Skogsfinnarna gick i mångt och mycket samma öde till mötes som samerna, och blev ämne kräkningar och skulle försvenskas genom att få nya namn. Det blev i mångt och mycket tabu att prata om sitt skogsfinska ursprung, och mycket av kunskapen som skogsfinnarna hade nedvärderades. Tänk va, vad mycket kunskap om så väl skog, arter, biologisk mångfald, byggnadsteknik och odling som förmodligen gått förlorat genom att tysta skogsfinnarna. Så sorgligt.

Men som tur är finns det möjlighet att göra om, och göra rätt, och där fyller Mattilamäki en viktig funktion som destination. Numera har skogsfinnarna en egen flagga, man kan vandra genom de kunskapsrika finnskogarna och besöka (och övernatta i) finngårdar.

Skogs-Ola berättade om hur man använde näver för att både bygga tak, och i nästa mening svängde han ihop en kåsa av just näver för att visa hur förträffligt vattentät nävern faktiskt är. Och vi fick dricka av det friska vattnet som forsade ner i en bäck. Om vi var imponerade? Johodu, det kan du ge dig på!

Fast mest imponerade var vi över Skogs-Olas ryggsäck som han gjort själv.

Vi vandrade, stannade till och fick ömsom lära oss om skogen, ömsom höra om sägner från denna plats.

Stannade till för fika och Skogs-Ola läste högt ur “Dagbok öfver mina vandringar på Wermlands och Solørs finnskogar”.

Fyllde på med lokalproducerat!

Sen nådde vi Abborrtjärnsbergs finngård, där vi åt lokal-producerad lunch, fick lära oss om byggnads-tekniker, färg och njöt utsikt över värmländska berg och norska toppar.

Monica från Värmland museum fyllde på våra kunskapsbanker om byggnadstekniker, återbruk och byggnadsvård, och berättade hur finngårdarna byggts upp – nämligen av det som fanns att tillgå.
Tänk va, hur lite vi tänker på just detta när det byggs hus i dag? Vilka resurser och material finns nära och hur kan vi använda dem?

Sedan hade Ruckel och rödfärg en dragning om linoljefärg, och vi fick testa att blanda olika kulörter.

En gammal pall fick nytt liv med hjälp av lite linolja!

Vi smakade på Värmland – skrädmjölsvåfflor, kolbullar, picklade granskott, maskrosmarmelad och trattkantareller, och man fick också prova viltkött (kött bör ju vara ett sällan-livsmedel, men om man nu vill äta kött ibland – ät lokalproducerat, KRAV-märkt naturbeteskött eller vilt). Allt ekologiskt så klart i ett landskap som är i toppklass när det gäller just ekologiskt i Sverige.
@alsterdalensgrona anslöt och berättade om deras fantastiska ekologisk odlingar!

Picklade rädisor – måste göra hemma!

Efter vanding fick vi uppleva en …

Rökstuga! Den enda som är i bruk! En rökstuga är en äldre typ av bostad som saknar skorsten. Yep, röken från den stora stenugnen stiger rakt upp och samlas under taket innan den ventileras ut genom en lucka eller glugg. Det syns inte så tydligt i bilden ovan, men det ligger ett röktäcke i taket. Varför byggde man så här kan man ju kanske undra? Jo, det är dels fungerade den murade stenugnen som ett enormt värmemagasin. Den behövde bara eldas en kort stund per dygn för att hålla stugan varm hela natten och dagen. Men rökstugan hade också minimalt med värmeförluster.  Det var helt enkelt oerhört resurseffektivt. 

Sista kvällen dukades det upp till middag! Lokalproducerat och ekologiskt stod så klart på menyn, och jag hade prytt bordet med klassiska värmländska ting. Taseruds-ljusstakar, mässingsbricka från konstsmeden Lars Holmström (som prytt många kyrkor i Värmland) och böcker av Gustaf Fröding.

Och så klart en massa (alkoholfri) dryck från Torfolk gård och Fryksdalens bryggeri. Och bösöl – gjort på restprodukter!

Dagen därpå blev det skrädmjölsvåfflor – så värmländskt som det kan bli!

Vilka dagar!
Man kan säga att vi fyllde lungorna med frisk luft, vi fyllde kroppen med vettig mat, knoppen med kunskap och hjärtat med värmande sällskap. Och vilket sällskap sen! Känner mig så rik efter dessa dagar.

Tack för detta hörni!

Hanna, Axel, Linnea, Alfred, jag, Josefina
Lovisa, Emma, Lina, Elsa och Emilia.
Opokua tyvärr inte med på bilden!