Planen var att flytta hem. Bygga hus. Jobba med omställning.
Inte att bli husansvarig för en sekelskiftesskola via en begravning och ett ogenomtänkt “jag kan”.
Men så blev det.

Det började egentligen i sorg.
Min pappa gick bort i Alzheimers sjukdom. Och min familj började leta efter en lokal i bygden där vi kunde ta ett sista farväl av pappa.

Vi hittade en gammal skola från sekelskiftet. Ett hus som jag passerat en miljon gånger men aldrig varit inne i. Klart att pappa – den före detta läraren – skulle begravas i en skola!

Skolan var nött och sliten, men hade originalfönster kvar, pärlspontspanel och så vackra detaljer.
Och vilken potential!
Tänk om man skulle kunna fylla skolan med liv!

Något år efter begravningen lades skolan ut till försäljning. Föreningen som ägde den orkade inte ta hand om fastigheten längre. Gah!
Om jag ändå var gjord av pengar – då hade jag köpt den på studs. Spoiler! Ideellt arbetande klimatperson som bygger hus = ingen direkt kassako!

Men idéer har jag!
Sladdade in länk till Hemnet-annonsen i vår bygrupp på Fejsbook – tillsammans med en idé om att skapa ett allaktivitetshus i den gamla skolan.
Tänk va! Ett hus fyllt av aktiviteter, arrangemang, fest och kalas – en möjlighet för alla oss att kunna leva där vi bor.
Vem vill inte bo i en bubblande by? Levande landsbygd!
Inte behöva kuska in med bilen till Karlstad så fort det viskas aktivitet, gemenskap och sammanhang.

Förr fanns ungdomsgård i bygden, och man kunde också nyttja kulturskola. Men efter decennier av centralisering (och billig bensin) finns inget kvar.
Mina fellow bybor tyckte att idén var bra och föreningen som ägde skolan sa att de helst skulle vilja att skolan kom bygden till gagn.
De finaste ord jag hört.

Efter många vändor fick bygdens starka idrottsförening erbjudandet om att ta över skolan, men de hade inte kapacitet att ta hand om huset själva. De behövde någon/några som kunde ta hand om huset. Några husansvariga.

Jag tänkte att det hade ju varit kul, men jag bygger hus och jobbar ju redan ideellt med Klimatklubben. Så nej. Men var bra nyfiken på vem som skulle räcka upp handen.

Little did I know.

Det bjöds in till möte och någon säger “pja, det första man måste göra med kåken är ju att byta ut de där gamla fönstren”.
Då hör jag min mun säga: JAG KAN VARA HUSANSVARIG!

Här skulle inga fönster bytas! Sedan den dagen är jag och min kompis Emelie ansvariga för huset och har också påbörjat renovering av skolan – tack vare stöd från Leader.

Jag sitter också med i styrelsen för den råtrevliga idrottsföreningen (har aldrig idrottat!) och lär mig massor om fotboll och innebandy, men också hur man kan jobba med hållbarhet och omställning i idrottsföreningar.

Vi plöjer ner löjligt mycket ideell tid i den gamla skolan. Men fy tusan vad roligt vi har och så meningsfullt det känns. Och vilken energi det ger.

Vi får hejarop, får arrangera i stort sett vad vi vill och kan tillsammans med bygden skapa den by vi vill ha.
Vi blir inte rika på pengar, men snudd på miljonärer när det gäller andra värden.

Och! Jag får jobba med omställning extremt lokalt och praktiskt genom att möjliggöra aktiviteter på cykelavstånd, gynna cirkulär ekonomi, lokalproducerad mat och biologisk mångfald.

I den gamla skolan arrangerar vi skördemarknader med lokala odlare, julmarknader med återbruk och lokalproducerat, quiz-kvällar, loppisar, konstsalonger och ekologiskt popup-café (tack vare ett fantastiskt baklag som bakar = så kan ideellt arbete också se ut) och våffel-café.

Vi har haft workshops i fönsterrenovering (baam!), fermentering och ljusstöpning. Olika team (bestående av otroliga bybor) arrangerar allt från ungdomsgård till after föris-discon!

Och jag drömmer om cykel-bingo (plinga i klockan för bingo!), skaffa en eldriven minibuss (som kan användas av såväl fotbollslag som bybor), fler workshops och att anlägga en trädgård som är rik på biologisk mångfald och lärande – vid den gamla skolan.

40% av Sveriges befolkning känner meningslöshet i vardagen. Pyttsan, inte i vår bygd.
Så stolt över att vara en del av denna bubblande by.

Förspilld fritid kanske någon tänker. Jag kallar det decentralisering, beredskap, gemenskap och omställning i praktiken. Fint som snus.

Vad drömmer du om där du bor?