Det började ju med ett torp på Gotland. Det var inkörsporten till ett tyngre landet-längt.
Det där torpet öppnade upp något – nya drömmar!
Där vi kunde vältra oss i trädgårdsfix, slaska runt i pyjamas och greja tills solen gick ner. Laga, bygga, gräva, svettas.
Jag insåg att jag älskade att ha slit under naglarna, jobba med kroppen och damn vad jag mådde bra av att greja i trädgården. Och sedan somna helt slut av allt fysiskt arbete.
Där och då började en dröm att gro – drömmen om att leva i spenaten 365 dagar om året?
Pandemi, ekonomi i svaj och sjukdomsgnischel gav ju spark i baken. Och vet du vad, jag trodde aldrig att jag skulle återvända hem till min barndomsbygd. Men det gjorde jag, och jag är så innerligt glad över det. Att jag vågade testa!
Skönt att man får lov att ändra sig. Ändra uppfattning, ändra åsikt och ändra drömmar. Flera gånger om faktiskt.
Vi sålde allt och flyttade till Värmland. Köpte en tomt med en gammal sommarstugebarack på, ett stenkast från mina föräldrar, och bestämde oss för att bygga ett halmbalshus. En fullkomligt idiotisk, naiv och underbar idé!
Drömmen var ett hem som vi ville vara i 365 dagar om året.Ett liv utan fläng och ett hem för livets alla dagar. Där naturen inte låg en utflykt bort, utan precis utanför hemmet. Där livet fick plats. Ett liv som inte byggde på skyhöga lån och ständig högkonjunktur. Där vi kan gå ut och greja i trädgården efter jobbet – inte vänta till nästa ledighet.
Det är inte allas dröm. Det ska gudarna veta. Men det är vår.
Och den här drömmen passar mig som har kli i fingrarna, mår bra av att vara ute ochvars största hobby är att GREJA!
Planen var att flytta hem. Bygga hus. Jobba med omställning. Inte att bli husansvarig för en sekelskiftesskola via en begravning och ett ogenomtänkt “jag kan”. Men så blev det.
Det började egentligen i sorg. Min pappa gick bort i Alzheimers sjukdom. Och min familj började leta efter en lokal i bygden där vi kunde ta ett sista farväl av pappa.
Vi hittade en gammal skola från sekelskiftet. Ett hus som jag passerat en miljon gånger men aldrig varit inne i. Klart att pappa – den före detta läraren – skulle begravas i en skola!
Skolan var nött och sliten, men hade originalfönster kvar, pärlspontspanel och så vackra detaljer. Och vilken potential! Tänk om man skulle kunna fylla skolan med liv!
Något år efter begravningen lades skolan ut till försäljning. Föreningen som ägde den orkade inte ta hand om fastigheten längre. Gah! Om jag ändå var gjord av pengar – då hade jag köpt den på studs. Spoiler! Ideellt arbetande klimatperson som bygger hus = ingen direkt kassako!
Men idéer har jag! Sladdade in länk till Hemnet-annonsen i vår bygrupp på Fejsbook – tillsammans med en idé om att skapa ett allaktivitetshus i den gamla skolan. Tänk va! Ett hus fyllt av aktiviteter, arrangemang, fest och kalas – en möjlighet för alla oss att kunna leva där vi bor. Vem vill inte bo i en bubblande by? Levande landsbygd! Inte behöva kuska in med bilen till Karlstad så fort det viskas aktivitet, gemenskap och sammanhang.
Förr fanns ungdomsgård i bygden, och man kunde också nyttja kulturskola. Men efter decennier av centralisering (och billig bensin) finns inget kvar. Mina fellow bybor tyckte att idén var bra och föreningen som ägde skolan sa att de helst skulle vilja att skolan kom bygden till gagn. De finaste ord jag hört.
Efter många vändor fick bygdens starka idrottsförening erbjudandet om att ta över skolan, men de hade inte kapacitet att ta hand om huset själva. De behövde någon/några som kunde ta hand om huset. Några husansvariga.
Jag tänkte att det hade ju varit kul, men jag bygger hus och jobbar ju redan ideellt med Klimatklubben.Så nej. Men var bra nyfiken på vem som skulle räcka upp handen.
Little did I know.
Det bjöds in till möte och någon säger “pja, det första man måste göra med kåken är ju att byta ut de där gamla fönstren”. Då hör jag min mun säga: JAG KAN VARA HUSANSVARIG!
Här skulle inga fönster bytas! Sedan den dagen är jag och min kompis Emelie ansvariga för huset och har också påbörjat renovering av skolan – tack vare stöd från Leader.
Jag sitter också med i styrelsen för den råtrevliga idrottsföreningen (har aldrig idrottat!) och lär mig massor om fotboll och innebandy, men också hur man kan jobba med hållbarhet och omställning i idrottsföreningar.
Vi plöjer ner löjligt mycket ideell tid i den gamla skolan. Men fy tusan vad roligt vi har och så meningsfullt det känns. Och vilken energi det ger.
Vi får hejarop, får arrangera i stort sett vad vi vill och kan tillsammans med bygden skapa den by vi vill ha. Vi blir inte rika på pengar, men snudd på miljonärer när det gäller andra värden.
Och! Jag får jobba med omställning extremt lokalt och praktiskt genom att möjliggöra aktiviteter på cykelavstånd, gynna cirkulär ekonomi, lokalproducerad mat och biologisk mångfald.
I den gamla skolan arrangerar viskördemarknader med lokala odlare, julmarknader med återbruk och lokalproducerat, quiz-kvällar, loppisar, konstsalonger och ekologiskt popup-café (tack vare ett fantastiskt baklag som bakar = så kan ideellt arbete också se ut) och våffel-café.
Vi har haft workshops i fönsterrenovering (baam!), fermentering och ljusstöpning. Olika team (bestående av otroliga bybor) arrangerar allt från ungdomsgård till after föris-discon!
Och jag drömmer om cykel-bingo (plinga i klockan för bingo!), skaffa en eldriven minibuss (som kan användas av såväl fotbollslag som bybor), fler workshops och att anlägga en trädgård som är rik på biologisk mångfald och lärande – vid den gamla skolan.
40%av Sveriges befolkning känner meningslöshet i vardagen. Pyttsan, inte i vår bygd. Så stolt över att vara en del av denna bubblande by.
Förspilld fritid kanske någon tänker. Jag kallar det decentralisering, beredskap, gemenskap och omställning i praktiken. Fint som snus.
Hej på er! Sedan sist har jag gått och blivit 43 bast!
Det firade jag storslaget – på mitt eget lilla vis.
Först och främst blev jag väckt och firad av hundar, katter och familj. Alla skulle vara med!
Fick så fina presenter. Barnen hade ritat teckningar och pysslat, och till och med min mamma hade målat på ett paket.
Nere i köket väntade frukost med nybakade frallor och kärleksmums-kaka (mitt bästa är nämligen kärleksmums – eller ja, jämt skägg mellan kärleksmums och Värmlandstårta).
Processed with VSCO with a4 preset
Jag har varit ganska trött den senaste tiden, så allt jag önskade mig var en lugn dag utan en massa prestation. Jag hade sparat de goaste arbetsuppgifterna just till min födelsedag – rensa mejl, städa laptopskrivbord, planera projekt. Och med jämna mellanrum tog jag paus för att beställa fröer för säsongens odlingar och dutta tak!
Yep! Ända sedan vi flyttade in i huset 2023 har jag drömt om att måla kökstaket. I den södra delen av köket är det ju ljust mest hela tiden, medan i det är desto mörkare i den norra delen (of course). Men jag är bra nyfiken på hur det skulle de ut om taket målades ljust och väggarna målades … klart.
Pja, här har jag gått loss med färgslatt … tills den tog slut.
Så dagen till ära kvistlackade jag taket och gjorde redo för operation måla grundfärg.
Öppnade paket!
Allt jag vill ha. Begagnade Swedish Grace-tallrikar, spa, choklad och smörj!
Fick också en legotårta som barnen hade byggt. Och inte vilken legotårta som helst …
Inuti fanns en surprise!
Kvällen spenderas med familjen som hade köpt indiskt (mitt bästa) och vår favorit-TV-serie. En perfekt onsdags-födelsedag i februari om du frågar mig.
Tro’t eller ej, men jag älskar trender! Förr i tiden var min yrkestitel ”trendredaktör” och jag ägnade dagarna åt att nosa upp trender, sätt upp ett finger i luften för att kunna notera åt vilket håll samhällsvindarna drog och skrev trendrapporter! Då om mode, men eftersom allt hänger ihop – ekonomi, politik, populärkultur, mode – så tar jag på mig detektivhatten och langar ut en trendrapport om pja, lite allt möjligt.
Var så god!
13 trendspaningar inför 2026!
By human hand 2026 är året då vi tycker att AI är för generiskt, och vi hyllar det som skapats av människor. Hantverk, konst, fotografier, kläder, musik, texter och idéer framtagna av människor – inte AI. Där någon plöjt ner tid, omtanke, svett, glädje och tårar. Vi skapar med händerna, skriver brev, grejar och känner stolthet över vad vi kan åstadkomma – utan att använda energikrävande AI. Vi gläds över skevhet, synlig handpåläggning, egenknåpade ord och någon gullig, helmänsklig felstavning som aldrig skulle slinka ur Chat GPT:s korrekthet.
Vive la männischan!
Trygga traditioner Inom modevärlden hämtar flera modehus inspiration från arkiven till vårens kollektioner, samtidigt som priset på folkdräkter skjuter i höjden, vi odlar kulturarvsväxter och uppskattar svunna tiders hantverk. 2026 söker vi trygghet, något beständigt och bekant att hålla fast vid. Kanske blir vi också medvetna om vår egna roll – att utan oss går historia, kultur och traditioner förlorade?
Kreera vs konsumera
2026 använder vi vårt snille för att komma på kluriga lösningar. Vi syr om, lagar soppa på en spik (matrest), sportar secondhand och “bösbygger” (@lovisafurubo – you are on trend) av återbruk. Vi kreerar istället för att konsumera. Går efter egen kompass snarare än att köpa ett färdiga koncept.
Mänskliga attribut Hänger ihop med det välstrukna, tillrättalagda AI-landskapet där alla människor är symmetriska, ser lite för perfekta och pja, likadana ut.
Trenden 2026 är att hylla och uppskatta det som gör individer unika – som särskiljer oss från andra och visar att vi är riktiga människor. Inte polerade AI-versioner. Rynkor, ärr, sneda smil, gluggar eller ostyrsligt hår – fram määt!
Odelad uppmärksamhet Ni vet hur det har sett ut de senaste åren. Man har setts på en middag och kanske lite slarvigt slängt upp en mobil mitt i en konversation för att visa något eller leta upp någon fakta. Och med luren dör något – tar fokus. Men 2026, i kölvattnet av dumb phones och IRL-längtan så gror trenden att ge av det finaste vi har: Vår odelade uppmärksamhet, engagemang och ett lyssnande öra.
Stå (upp) för något Nu säger vi ajöss till den håglösa (och bortskämda) eran där ingen ville vara politisk eller ta ställning. 2026 är det just det vi vill: stå för något. Vi vill (och behöver) stå (upp) för saker. En vettigare framtid, demokrati, medmänsklighet, rättvisa. Vi är inte bekymrade över världsläget – vi är förbannade. Har nått en gräns. Och vi inser att ställningstagande inte bara är en hygienfråga. Det är ett privilegium – få förunnat.
Bioball Biofobi uppmärksammades 2025 och nyheten om att var femte svensk känner äckel och obehag inför naturen ställer till det. Big time. Dels för att vi (newsflash) är en del av naturen, människan är en art och är totalt beroende av andra arter … men också för att det blir svårt att lösa klimat- och miljöproblem om vi samtidigt känner äckel för det som vi måste rädda. Detta inser vi under 2026 och bestämmer oss för bli bioballa – uppskatta natur, gilla rewildning och utmana våra rädslor i spenaten.
Byar! Individualismens tidsera börjar naggas i kanten (på tiden). Nu vill vi tillhöra sammanhang, bygga gemenskap och resiliens om det så är i stan eller på landet. Ensam är inte stark 2026.
Lokalproducerad ekomat Vi är den enda art som sprutar gift på vår mat för att hindra andra arter från att äta den – för att sedan själva stoppa i oss den besprutade maten. Ju mer vi tänker på det, desto dummare känner vi oss. 2026 vill känna oss smartare, bidra till ett bättre matsystem, gynna lokala matproducenter och vara en del av ett sammanhang. Det luktar trend. Och vett.
Kapabel Trendvindarna drar alla åt samma håll: 2026 vi vill känna oss kapabla. Ungdomsbarometern lyfter en växande Blue-collar comeback-trend (unga letar sig till praktiska utbildningar, fysiskt arbete och hyfsat AI-säkrad arbetsmarknad) och det trendande ordet Friction-Maxxing (som handlar om att gå en omväg för att kunna växa som människa) visar att vi vill utvecklas. Känna oss kapabla. Exempelvis laga mat i säsong istället för att beställa hem med Foodora. Odla vår mat. Ta cykeln istället för bilen? Laga det som är trasigt istället för att köpa nytt? Det är slut på shortcuts. Nu vill vi känna att vi kan, är kapabla och rediga. Med uppgiften växer vi och skapar karaktär, och det får gärna kännas att vi ansträngt oss!
Anständighet 2026 är det riksdagsval i Sverige och trenden runt om i världen är tydlig. Anständiga, medmänskliga politiker ökar i popularitet. Vi vill ha politiker och makthavare som pratar så att man förstår, kan samarbeta för att hitta lösningar, erkänna misstag, be om ursäkt och för en medmänsklig politik. Vi är trötta på tomma ord, sminkad verklighet, politikersvar och för mycket snack och för lite verkstad. Vi vill se handling och äkthet.
Inte så förbannat rik Den här trenden hänger ihop med alla listade trender. För i ekot av de eskalerande Tax the rich-ropen hörs Ungdomsbarometerns cozy rebellion, granny hobbies och authentic influencing.
Det är helt enkelt inte så trendigt att sträva efter perfektion, fullklottrade kalendrar, dyra attribut och extravagans. Nu är det andra saker som trendar. Vardag, närvaro, långsamma mornar, hantverk-hobbies, balans och äkthet. Och det kostar inte mycket.
Okontrollerat kul Som krona på trendverket – och absolut en effekt av 2016-trenden (där vi så gärna ville titta tillbaka på det otvungna 2016) – handlar 2026 om att ha kul. Bjuda på sig själv. Inte kurerat, polerat skoj. Utan nu-råkade-jag-visst-kissa-på-mig-skoj. Tänk Jennifer Lawrence i valfri intervju! Kontrollerat leende: Ute.
Totalt fulskratts-haveri: Inne.
Vill du lägga till någon trend? Vilken? Och vilken trend välkomnar du mest?
Tyck till!
Vill du se mer bösbygg, kolla in @lovisafurubo
Är du nyfiken på att höra mer om Friction-Maxxing – lyssna på @mariasoxbo.se i näst senaste avsnittet av @soxbosundh ✨
Fler spaningar? Lyssna på @soxbosundh – nytt avsnitt varje vecka!
Alltså! Vilken start på året!
Istället för att kånka byggmaterial så skruvar jag upp hyllor, fipplar och grejar. Ställer i ordning, rensar och får styr.
Sakta men säkert tar övervåningen form.
Det rum jag sett fram mest emot att ta mig an är mitt favoritrum – kontoret/gästrummet.
Det är det första en ser när en kommer upp övervåningen.
Detta är vad en möts av!
Det är ju inte en direkt fröjd att fotografera i januaris minimala ljus, men om ni bortser från det så KANSKE ni ändå kan få en känsla för detta rum.
Rummet ska ha kontor på ena sidan och säng på andra.
Denna ljuvliga pardörr leder in till rummet.
Bilderna ovan tog jag i december, och nu i januari har vi börjat flytta in så smått.
Kontoret börjar ta form!
Liksom gästrummet! Det här rummet används av oss till vardags, men är faktiskt min kompis Åbergs rum. Kan man ge sin kompis ett rum i sitt hem? Ja, det är klart en kan. Åberg älskar landet, så klart att hon ska ha ett rum på den värmländska landsbygden.
Hej på er! Hoppas att ni fått en fin start på det nya året! Och haft en go ledighet.
Damn vad jag behövde ledigt alltså. Det var lite väl späckat under hösten, men jag ska verkligen inte klaga. Det har varit kärvt för oss som jobbar med klimat- och miljöfrågor så all vaken tid har gått åt till att söka stöd, få igenom projekt och hitta uppdrag. Under hösten har jag dessutom arbetat med ett bokprojekt som varit så sinnessjukt roligt och lärorikt, även om det slukat sjukt mycket tid.
Lägg till husbygge och ideellt arbete med den gamla skolan som jag är engagerad i, så förstår ni kanske varför det varit lite tyst härinne.
Men vet ni vad. Nu är huset klart!
FEM ÅR AV PLANERING OCH BYGG ÄR TILL ÄNDA!
Eller ja, det ska sättas upp hyllor, byggas möbler, veranda, hönshus och växthus. Projekten kommer att fortsätta. Men den där perioden av deadlines är över, och nu hoppas jag på att hitta lite mer balans. För den varan har det varit lite väl snålt med de senaste åren.
Jullovet har spenderats med besök, målning av övervåning, sällskapsspel och promenader i skogen. Inga tider att passa, inga deadlines. Bara luststyrt.
Och snö! Det har skottats, pulsats och vi har åkt pulka. Mitt bästa är ändå att åka spark bakom vår hund Charlie. Han älskar det! Och man får passa på innan de sandar vägarna här.
Charlie är inte betrodd i pulkabacken tyvärr. Han blir för taggad. Skäller och vill gärna stoppa pulkorna och alla in dem i sitt bo (källaren). Ordning och reda är Charlies grej, inte pulkastök. Så när vi härjar i backen nedanför huset får han vara inne och lyssna på P1 (så han inte hör allt tjoande från undertecknad).
Jullovet har också innehållit ett idogt rensade. Jojominsann, det finns en strimma ordning i denna sundhianska kropp minsann. Efter att ha levt i ordet “temporärt byggkaos” i fem år har det varit ljuvligt att liksom styra upp. Sortera, städa ur skafferiet, torka ur något skåp och se till att var sak har sin plats. Allt har liksom bara förfallit under byggåren eftersom det inte varit någon idé at styra upp – allt har flyttats om i denna temporära tidsepok.
Så nu har jag städat, gnott och grejat för att göra rent hus inför 2026.
En del av mig tycker att det är lute gulligt att jag TROR (jag har ju ändå levt med mig själv i 42 år) att jag ska bli en ordningsam person nu. Men hoppet lever!
Precis som i resten av Sverige har det ju blivit en hel del storm, snö och kyla. Vi har verkligen fått testa huset. Svagheterna är ju alla fönster och dörrar (som hos alla andra hus), så nu drömmer jag om att sy draperier till alla fönster som vi kan hänga upp när det väntas köldknäpp. Men först måste jag lämna in symaskinen på lagning!
Kanske är det mer sömnad som står på 2026-listan? Vill sy kuddar, klänningar, brallor och en massa bra- att-ha-inredning till huset.
Jämte allt husfix – som nu är helt frivilligt!!! Eller pja, vissa saker – som att skrapa fönster på ornageriet och måla dem så de håller längre kanske står på måste-listan. Men vet ni, det känns faktiskt helt okej. För nu börjar liksom livet igen!
Hej på er! Här kommer en uppdatering kring övervåningen!
All lerklining är ju klar, och nu äganar vi oss åt att grundmåla alla väggar med äggoljetempera.
Det gör väggarna mjuka och bidrar till att inte sandkorn släpper. Det blir liksom ett (förhållandevis) jämt resultat.
Men det tar tid. Lerväggarna suger ohemult mycket färg, så det tar sin lilla tid att få ett rum klart.
Nu är vi i alla fall klara med barnens rum, och så fort de samsats om kulört ska vi måla ett andra lager med valda nyans (som går sjukt mycket snabbare).
Tycker i och försig att grundfärgen (som kommer från Av jord) är oerhört behaglig, men nu var det ju (tyvärr) inte mitt rum och min uppgift att välja.
Båda barnen har en varsin sovalkov, men inbyggd hylla för väckarklocka och bok.
Är hyfsat avis på de där alkoverna som ska få säng och draperi.
Kidsen har varsin dörr in till rummet, fö ratt vi i framtiden ska kunna dela av dem om de skulle vilja. Dörrarna och överljusen är återbrukade of course. Just den här dörren var täckt av masonit (och har en hel del kvar), men den ska målas så småningom.
Den gröna dörren ska däremot inte målas.
Barnen ska få bestämma allt i sitt rum, men EN SAK får de inte måla. Dörren (och överljuset)!
Hej på er! Nä, men den här hösten. Det har varit en aning mycket kan man lugnt säga. Förutom jobb (skriver bok, startar upp projektet med Elevborgarråd för klimatet som vi ska ta till alla (?) Sveriges kommuner, jobbar ideellt med Klimatklubben och den gamla skolan), så har vi kört sluttamp på bygget av övervåningen.
Nä, men det har varit lite mycket, det har det. Och jag har kanske aldrig längtat så mycket efter jullov och att få vila opp mig.
Komma i fas! Sova hela nätter.
Men om vi bortser från obalansen i livet så finns det en himla fin nyhet som lurar. Nämligen att vi TYP är klara med övervåningen!
Efter 4,5 års byggande är den sista lerhinken buren (i alla fall till det här huset). Alla väggar är byggda och lerklinade och nu återstår endast att måla alla väggar. Övervåningen har inspekterats och nu väntar vi bara på att få klartecken att flytta upp. I väntan på det grundmålar vi tak och väggar. Nä, men nyp mig i armen!
Hoppas innerligt att den här julen innehåller flytt upp på övervåningen och att få vila en gnutta efter intensiva byggår. Tänk att vi byggt på kvällar, helger, luncher, nätter i 4,5 års tid!? Svårt att greppa. Kanske inte konstigt att man är lite … trött.
Världen står mitt i en alarmerande klimat- och miljökris, och det bubblar av kreativa och utvecklande omställningsidéer. Gammelvärlden (fossilkramarna) släpar sig fram och vill gärna gjuta av världen i dess nuvarande form, satsa på gamla idéer och stanna där. I det gamla. Fossila. Korven har blivit symbolen för denna bevarandes epok, och det har plöjts ner värdefull tid i att prata om … ord.
Jag är också pro bevara, men jag tänker lite annorlunda.
Istället för att köra business as usual, så jobbar jag – och många med mig – för att ställa om samhället just för att vi vill bevara det vi älskar – världen som vi känner den.
Vi vill inte att städer ska slukas av haven, skogar ska brinna upp, matjordar sluta leverera livsviktiga grödor, vatten kontamineras, torka (eller för all del översvämning) störa vår tillgång på mat och dricksvatten. Vi vill inte att stormar, översvämningar, ras och skred ska störa transporter och leverenskedjor eller slå människors liv i spillror. Vi vill inte heller utsätta samhällets (och privatpersoners) ekonomi för enorma risker (vad kommer att gå att försäkra i ett förändrat klimat? Och hur mycket kostade egentligen översvämningen i Gävle?)
Ofta snackas det om att sådana som jag – omställningsivrare, klimataktivist, jobbig jävel (kärt barn har många namn) – vill tillbaka till stenåldern. Men jag vet inga som är så framsynta, kreativa och lösningsinriktade som människor som jobbar med klimat- och miljöfrågor. Att hitta nya lösningar, som trumfar samtidens i kreativitet och smarthet, är ju vår grej.
Just därför tänker jag så här: Ta ordet korv, burgare, schnitzel om det är så viktigt. Så fokuserar den kreativa framtids-taggade delen av befolkningen på att bekämpa kriser, spåna nya lösningar och säkerställa ett motståndkraftigt, tryggt och säkert samhälle. En ord eller två (notdog, tjörv eller qörv) kan vi nog klämma på om det tryter.
Och det är klart: Det går ju snabbare om alla som vill bevara världen som vi känner den mobiliserar tillsammans. Krokar arm. Gissningsvis finns det massor av spännande idéer bland korvkramare därute – bara vi släpper taget om den fossila världen.
Tillsammans med 14 EU Climate Pact-ambassadörer skriver jag om just detta i Aktuell Hållbarhet.
November och den rosa oktober är över. En månad om året då strålkastarna riktas mot cancerforskning … och en massa rosa produkter.
Bröstcancerförbundets Rosa bandet-kampanj är enormt viktig och pumpar in miljoner till avgörande bröstcancerforskning genom rosa produkter. Företagen som bidrar är en förutsättning för cash flow. Inget snack om saken.
Men.
I vår jakt att konsumera oss ur cancersvulsten så förvärrar vi andra problem. Förutom det uppenbara (ökade utsläpp, växande prylberg, miljöbelastning, hotade arter),så är också en del rosa produkter pumpade med … cancerframkallande bekämpningsmedel.
Jag vet inte vad ni tycker, men är inte det att pissa i motvind?
Så inför nästa år, 2026, har jag en stilla önskan. Att VERKLIGEN (verkligen!) göra nytta genom att se till att alla Rosa bandet-produkter är fria från cancerogena bekämpningsmedel. Och gärna är cirkulära,lokalproducerade och vettiga förbrukningsvaror. Inte ytterligare en pryl.
Och att matkedjornas Rosa bandet-sortiment är 100% ekologiskt? Så att varken den som äter maten eller den som odlar den utsätts för cancerframkallandebekämpningsmedel.
