Klimathotet kryper närmare i takt med att deadline närmar sig, konsekvenserna av ett varmare blir tydligare och klimatsnacket mer frekvent. Men hur snackar en om klimat med sina kids? Med egna och andras barn?
De där oskyldiga som ska leva i sviterna av en ohållbar historia?
Vad kan en göra för att påverka deras framtid, och hur? Ja, det tänkte jag grotta i.
I boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” så har jag, Maria och Johanna skrivit ett helt kapitel om just barn, och tagit hjälp av klimatspykologen Frida Hylander för att reda i frågan.
Dels för att reda på vad vi kan göra, måste göra och hur vi snackar med barnen.
För det är ju trots allt våra och andras barn som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det är för deras skull vi måste snacka om det här.
Hur pratar en med barn?
Ja, inte helt lätt. Jag bävar för dagen då de riktigt tunga frågorna kommer. Eller insikterna. Mina barn är små. Är barnen små behöver en en ju inte kavla fram hela verkligheten kan jag tycka. Den där om att klimatförändringarna drabbar de som är mest oskyldiga, fattiga mödrar och andra barn. Inte heller den lilla detaljen om att vi går mot en temperatur som mänskligheten aldrig har upplevt (om vi inte gör något). Inte heller att människor kommer drabbas av matbrist, förlora sina hem, att över 200 miljoner människor kommer känna sig nödgade att fly, många förmodligen kommer att dö. Och att risken för krig ökar drastiskt. Det är saker vi kanske inte behöver nämna.
Däremot kan vi prata om saker vi kan göra för att världen ska bli bättre. Vi kan försöka prata om att ta hand om våra saker, att inte slänga mat och om alla resor på rälsvägs avstånd. Vi kan prata om miljö istället för klimat: att ta hand om naturen, inte skräpa ner och att se till att djuren inte får i sig gifter. Vi kan förklara att vissa saker färdats långt, och vi kan hylla det som är nära till hands. Vi kan ge våra barn vettiga värderingar. Värderingar som handlar om att inte leva på bekostnad av någon annans framtid. Att den här planeten är allas, och vi måste ta vara på resurserna så att det räcker till alla. Rättvisa värderingar, sprinklade med omtanke och medmänsklighet. För de kommer garanterat behövas. Klimatfrågan är vår tids största rättvisefråga, vilket bara kommer bli tydligare ju närmare deadline vi kommer.
Och det viktigaste: att försöka leva efter värderingarna. Det är banne mig inte lätt alla gånger, för vårt samhälle är fortfarande så pass ohållbart och vi drivs av ohållbara värderingar.
Men. Vi kan försöka.
Vi måste väl ändå försöka?
Dels för våra barn, men också för att röra samhället framåt. Många små bubblande öar blir snabbt till en opinon.
Är barnen äldre så kan det ju vara idé att veta vad en pratar om. Ta reda på vad barnen vet, hört och vad de funderar över. Och därefter ta reda på så mycket som möjligt för att kunna förklara på ett vettigt sätt. Lyssna, och försök förstå. Möt barnen i deras oro, utan att spä på den. Prata om utmaningar som ska lösas, snarare en kris som kommer.
Som Frida Hylander så bra förklarar i vår bok “Gör skillnad”:
“Nästa steg är att inte förminska barnens oro eftersom den faktiskt är befogad, men inte heller stanna i oron. Lugna barnen med att det här är en fråga som jättemånga människor jobbar med, att forskare har koll på vad vi måste göra och att nu är det vår uppgift att lyssna på deras råd och göra som de säger. Förklara gärna också att vi kan kontakta politiker och företag och uppmana dem att agera”.
Att göra något aktivt hjälper. Precis som när vi upplever en kris i en relation, på jobbet eller med en vän så mår vi ju bra av att göra något aktivt för att förbättra situationen. Och det är samma sak med klimatkrisen.
Hur gör en med trycket utifrån? Jo, hörde något smart, kan det varit via Maria kanske, att gå ihop för att sätta lite ramar. Finns tryck på att skaffa en mobil vid en viss ålder kanske det är smart att gå ihop, alltså föräldrarna, för att göra en plan när ni ska införa vissa prylar. På så sätt kan en kanske undvika “men hen har ju”-argumentet. Något så när i alla fall.
Försöka leva som vi lär
Det klassiska ordspråket “barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör” kunde inte landa mer rätt än i klimatfrågan. Vi kan ju snacka om vad som är bra för naturen och klimatet hur mycket som helst, men kidsen gör ju inte som vi säger. De gör som vi GÖR.
Något som Frida Hylander tog upp (och som också står att läsa i Gör skillnad) är att det är extremt förvirrande för ett barn när de lär sig en sak, men världen (och föräldrarna!?) gör en annan.
Det spär på barnets oro.
När samhället, kompisarna på förskolan/skolan och någon vuxen snackar om att det är dåligt med avgaser från bilar, att en inte ska flyga för klimatet och att en ska skippa köttet blir det – excuse my värmländska – dretjobbigt – för kidsen. Försvara för andra och för sig själva, Särskilt med tanke på att det är en livsstil som de kanske inte aktivt valt. Utan är infödda i. Om en däremot försöker leva mer hållbart, tar forskarnas ord på allvar, ja, då blir det mer vaniljglass med kolasås-feeling i kroppen. Det rimmar liksom bra. Och kidsen ser att förändringen går framåt, snarare än bakåt.
Så vad kan vi göra?
Ja, förutom att göra vad vi kan för att stoppa klimatförändringarna (prata om klimatet, påverka våra arbetsplatser, beslutsfattare, företag och människor omkring oss), och göra allt som står i vår makt för att rädda våra barns framtid (för den ser inte så ljus ut), så är det att leva så klimatsmart vi bara kan. Och uppfostra våra barn att ta efter oss. Ge dem bästa möjliga verktyg för att segla igenom omställningen. Sätta standarden. Vi är trots allt flockdjur. Vi gör som alla andra. Om vi börjar klä våra barn i begagnat eller hyrt, kommer det så småningom bli normen bortom sprillans, koldioxid-osande nytt.
För vi kommer behöva ställa om. Och antingen kan en börja nu, och ge sina barns framtid några marginaler förhoppningsvis. Eller så väntar en på att bli tillsagd att ställa om, och skippar marginalerna.
Jag gillar marginaler om en säger. Jag är långt från perfekt, men jag vill ta chansen att göra så mycket jag kan.
Men ett är säkert: Vi kommer behöva dra ner våra utsläpp.
Och det säger sig självt att det kommer bli ett stort kliv för de kidsen som förväntar sig utlandssemester med flyg, kött som vardagsmat och att bilen är en förlängd arm till bekvämlighet. Däremot om en pö om pö köpa begagnat när det är dags för “nya” kläder, tar tåget på semester (eller semestra nära, gräva där en står) och servera vegetariskt eller veganskt. Ja, då blir omställningen mer smooth. Inte som en chock. Och marginalerna ser bättre ut.
I Sverige lever vi i dag som om vi hade 4 jordklot, vi flyger 5-6 gånger mer än världsgenomsnittet och vi konsumerar cirka 9 ton koldioxidekvivalenter per år och person. Vi ska ner till 1. Alla ska ner till 1 enligt FN.
Utmaningarna ser olika ut för var och en, precis som förutsättningarna.
Jag hoppas innerligt att det kommer hjälpmedel för att jämna ut både utmaningarna och förutsättningarna. Tills dess får vi försöka ta hjälp av varandra, snacka om utmaningarna och göra så gott vi kan. Och kanske hitta lösningar tillsammans.
Vad svarar en kidsen när “Lollo och Bernie” på utlandssemester är det alla snackar om på förskolan?
Pja, om jag det visste. För den frågan går het här hemma.
Jag har själv svarat att Lollo och Bernie snart ska flytta hem för de vill skippa flyget, hahaha.
Ett stor hjälp på vägen är ju att känna samhörighet med andra.
Jag vette tusan vad jag skulle göra utan alla vettiga människor omkring mig. Och jag önskar fler sådana bubblor. Där normen är det hållbara. För en känner sig enormt stark, och det är lättare att gå emot alla de där ohållbara normerna. Oavsett om en är kidd eller snart 37 årig tvåbarnsmorsa. Jag backar sakta ut ur ohållbara sammanhang, för jag mår bäst där normen är hållbar.
Apprå på just det skulle jag vilja tipsa om den här boken, som visar kraften av att vara många, och som ger enormt hopp.
“Greta och jättarna” av Zoe Tucker och Zoe Persico.
Den här boken – inspirerad av Greta Thunberg – kan sätta grunden för känslan att en kan göra något.
Den fokuserar på miljö i första hand, vilket jag tycket är vettigt. Klimatet, höjda temperaturer och vad det gör med vår planet är så abstrakt. Men att snacka om att naturen kan de flesta relatera till.
Spana in!
Loading Likes...
Något jag tycker är jobbigt är när en har barn i yngre tonåren som är massivt ointresserade, tycker att Greta är jättetöntig och att det är jätteroligt att se ner på och driva med hela klimatfrågan. Hur 17 bemöter en det?!
Tänker att det kommer undan för undan med barnen. Vad man gör hemma formar för framtiden. Litet krångligare kan det vara att förklara varför så många struntar i att göra det som faktiskt måste göras, varför de flyger hit och dit, äter sina vänner (= djur, som åtminstone borde vara deras vänner…), kastar en byxa för att det blev hål på knäet (men , sa ungen, den kan man ju sätta en fin lapp på). Men min erfarenhet (flera barn med 21 år mellan äldst och yngst) är att trots allt gör ens ungar på det stora hela som de blivit vana hemifrån. Mina vuxna barn sopsorterar, lagar mat på rester, köper secondhand kläder, äter vegan-mat, har loppis-möbler och kör inte bil, lappar och lagar osv.
Vad man gör med “massivt ointresserade barn” vet jag inte. Hur gör ni vuxna i familjen? Köper ni tex secondhand, sorterar sopor, går och cyklar när ni kan, etc enkla saker som alla kan göra för klimat/miljö eller är det (ursäkta) “mest prat”? Annars tänker jag att man får ta vuxen ansvar och sas sätta hårt mot hårt. “Nu ska vår familj börja leva på ett hållbart sätt! ” Argumentera för detta på sätt som kan nå fram till just era barn. Och sedan se till att det blir så. Kanske lättare sagt än gjort men allt är inte lätt här i livet, i synnerhet inte att fostra barn. Bara börja ställa om. En sak i veckan eller nåt. Strunta i Greta. Om hon nu är så töntig. Det finns mängder av andra argument, förklaringar etc som man kan använda med sina barn. Vet en familj som blev klimat-super-hjältar efter en naturfilm om hur klimatförändringarna påverkar djur. Dessutom är det ju föräldrarna som tex köper kläder, mat mm och där kan ni göra bra val (vill ungen inte ha begagnade byxor får han väl gå med rumpan bar tänker jag…). Det är bara att börja!
Jag tror att desto tidigare vi börjar lära våra barn desto mindre oro har de när de blir äldre och förstår mer och mer om omfattningen av klimatfrågorna. Tryggheten i kunskap och möjlighet att själv bidra och förändra.
Jag hoppas att @brittaochgunnar med spel och böcker kommer inspirera familjen, klassen eller grannarna att lite lättare göra nått nytt, ta ett steg till på rätt väg. Jag hoppas vi får rätt!
Låter som en del av att vara tonåring tycker jag. Vara lite tvärtemot föräldrar. Jag tror inte du ska göra för stor grej av det, utan fortsätta leva klimatsmart och miljövänligt själv. Jag tror de får med sig jättemycket även om det inte märks just nu. Det mest ineffektiva tror jag är att ”tjata”.
Tack alla! Grejen är ju att det känns jobbigt eftersom vi försöker leva så klimatsmart vi kan; sopsorterar, ärver kläder, lappar och lagar, åker kollektivt så mycket som funkar, flyger aldrig, köper ekologiskt, slänger aldrig mat…. Men det är kanske så att det är lite tonårstjafs och roligt att provocera. Det är ju inte vi vuxna som börjar prata om miljön och Greta utan de själva. Det låter hoppfullt att de kanske i slutänden ändå gör som de blivit lärda hemifrån!
Stort tack för det här inlägget! Jättebra. Är helt på din linje.
Jag tror en nyckel är att fokusera på andra värden i livet än konsumtion, resor, självförverkligande osv. Vad tycker jag själv är viktigt? Vad ger mening med livet och hopp för morgondagen? Visst är det bra att leva så klimatsmart som möjligt men det kan lätt bli en börda om en inte finner ställen att tanka ⛽ (dåligt uttryck i sammanhanget?) energi och känna sig älskad. <3 Att söka detta (mening, hopp, kärlek, ställen med energi) för sin egen och sina barns skull är det bästa vi kan göra tror jag.
Pingback: Fir-middag, Antikmässa och lat dag i sängen - Emmasundh.com
Pingback: Q&A: - Emmasundh.com