God kväll på er! Här kommer ett stycke begagnat ruskväders-outfit!
Diadem från Tradera, rosa parkas med rösa detaljer från Myrorna i Karlstad och manchesterbyxor från Tardera. En 100% pre-älskad mix för regndagar.
Den här parkasen tänker jag bära tillsammans med shorts och stövlar i sommar. Om jag får lite tid över så skulle jag vilja sy ett par shorts i något begagnat tyg. Hej dröm! Hög midja, lite lätt vida och knäppning i sidan. Bästa sorten!
Manchetsrebrallorna läggs undan inför hösten, och jag ska stöka fram alla sommarkläder – om jag hittar dem!?
Längst bort på tomten, så långt från husdrömmar en kan komma, står ett litet lusthus och fångar kvällssolens sista strålar.
Just precis där har jag grejat, grävt, rensat ogräs, kånkat jord och slitit de senaste veckorna.
Precis utanför lusthuset låg det plattor med mossa på – i mängder! En dag fick jag feeling och lyfta bort alla stenplattor. Det var tungt som attan att kånka alla plattor kan jag lova.
De här och ett gäng till la jag upp på den lokala dela-byt-låna-gruppen och vips så kom en person och hämtade upp.
Där stenplattorna hade legat låg det enorma mängder sand, som jag grävde upp och fyllde igen hålor under hasselbusken. Jag grävde upp en gång och gjorde odlingsbäddar på båda sidor.
Det är långt ifrån klart, men en bit på väg. I rabatterna har jag satt ner pioner, fingerborgsblommor, kattmynta, blåklocka, iris och salvia. Och längs med lusthuset har jag satt kaprifol, humle och klematis som ska klättra upp längs med lusthuset.
Och just ja, detta! Jag har provmålat olika gröna nyanser.
Vilka gillar du bäst?
Halvtidskoll! Återkommer med statusrapport inom kort.
Nämen det ÄR ju spännande att kika på hus, även om en ska bygga ett eget. Och nu finns ett stort hus till salu i Vårgårda – till priset av en etta i Stockholm.
Det står i beskrivningen att det är ett enfamiljshus på 15 rum, men varför inte starta ett generationsboende här? Kan VARMT rekommendera det! Eller ett kollektiv! Flerfamiljshus? Som en egen liten by.
Bilder: via Fastighetsbyrån Vårgårda/Herrljunga
Så många vackra fönster!
Det kliar i perennrabattsfingrar och byggnadsvård-nerven. Tänk att inte bara bo här, utan faktiskt att ta hand om detta vackra hus med öm hand. Greja.
Och kolla köket!
Pärlspont och gamla serveringsskåp. Dregel.
Precis ett sånt där badkar skulle jag vilja ha i vårt hus och så gamla radiatorer.
Vet ni hur mycket jag drömmer om en jordkällare?
MYCKET!
Och så alla rummen med välvda fönster.
Plast för alla, plus gäster …
Och så gemensamhetsrum dit en kan gå när en känner att den sociala katten måste få sitt. Tänk fest här!
Det finns en enorm stolthet över den svenska skogen. Och alla vill åt den. Vara i den. Bruka den. Skydda den. Njuta den.
Herregud, om jag var lika åtråvärd som skogen skulle jag behöva sluta mitt day job, och spendera dagarna åt att hantera alla som vill ha mig.
Skogen anses nämligen vara L Ö S N I N G E N. Framtiden!
För skogen är fiffig.
Skogen binder koldioxid när den växer (mest när de är ungdomar en si så där 40-50 år) och kolet är bundet i massan så länge det inte bränns upp (koldioxiden släpps ut exempelvis när träd eldas som ved och engångskopp eller biobränsle förbränns). Skog växer så klart upp igen efter avverkning, även om det tar tid så in i vassen. Förutom att skogen pumpar ut material, så ger skogen arbetstillfällen, vevar landsbygd, är hem åt mängder av arter och också skådeplatsen för trendig naturturism.
Skogen alltså.Låter ju toppen. Men hur ser det egentligen verkligheten ut? Vad används skogen till? Vad bör den användas till? Och kan vi bara byta ut fossila material mot material från skogen – tjongpang – och så är allt frid, fröjd, guld och gröna skogar?
Och hur var det nu med klimatkrisen?I går snackade jag och min klimatkollega Maria Soxbo om skogen i framtiden under ännu en digital klimatlunch (den första klimatlunchen om hur skogen i dag kan du se här). De här två samtalet anordnades i samarbete med Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, i syfte att skapa samtal om skogen.
Vi hade – som synes – en hel del frågor tack vare er läsare/följare/lyssnare.
Och vi ville ha svar.
Så vi bjöd in en kunnig panel:Sofia Backeus, skogsbruks- och klimatexpert på LRF som doktorerat i skogens roll för klimatet Paul Christensson, skogsägare och ordförande i LRF Skogsägarna Louise Karlberg, chef för skog och jordbruk på Naturskyddsföreningen Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds Universitet och klimatrådgivare vid SMHI
Vad är problemet?
Modebranschen ser skogen som en del av lösningen när världen ska ställa om från fossila material. Tencel är grejen. Flygbranschen slöjar framtidens resor i drömmar om biobränsle – från skogen.
Inredningsbranschen vill använda skogen när klimathaltande material som stål och plast ska bytas ut. Och när plastförpackningar gjorda av olja försvinner finns skogens och pappret där som lösningen. Byggbranschen vill minska på klimatskurkar som betong och stål och bygga hus i trä.
Lägg till att skogen fungerar som kolsänka (äter koldioxid, nom nom), så det kanske också är en god idé att låta den stå kvar? Skogen är het. Det ska skogsbadas, vandras, tälta och så drömmer vi kanske om ett dopp vid en stilla tjärn intill en skog. Den växande naturturismen bygger på att naturen … finns kvar.
Vad ska skogen användas till?
Gah. Hur ska det gå ihop? Vem har rätt till skogen?
Tiden och framtiden
Vi befinner oss i en klimatkris som vi behöver lösa pretty much illa kvickt – och gärna ( i mitt tycke) med goda marginaler. Nog för att jag är en sådan som lämnar jobb på deadline-minuten, den här deadlinen vill jag inte lösa i sista minut. Snarare med gott om utrymme för feltänk, trassel, tidigareläggning av deadline och allsköns kollijox.
Vi behöver snabbt sänka utsläpp av koldioxid och samtidigt hitta lösningar på hur vi kan suga upp koldioxid som vi redan släppt ut. Vi behöver lätta på trycket.
Där har skogen en viktig roll. Runt om i världen startas trädplanteringsprojekt (1 000 miljarder träd!) vars syfte är att suga koldioxid och öka den biologiska mångfalden.
Men att plantera träd för att lösa klimatkrisen genom ”koldioxiddammsugare” hade ju varit fränt, men det är ju inte hela lösningen så att säga.
Lägg till att vi lagt oss till med extravaganta vanor som gör det hela minst sagt komplicerat. Allt för sällan snackar vi om att vi behöver ändra beteende. Desto mer snackas det om att nya material ska ersätta gamla. Fast fashion företaget vill fortsätta kränga lika många kollektioner – men i annat material, och inredningsföretaget likaså. Resebranschen står i startgroparna att veva igång efter pandemin – och snackar om grönare bränsle i tanken. De fossila bränslena fasas ut, skogen slussas in.
Löser vi måhända ett problem, men skapar ett annat? Vevar vi vilt för att slippa nagga det göttiga livet långt över resursernas gränser?
Räcker det med att byta till en ny, grön kostym när vi sölat ner oss? Eller ska vi fundera på varför vi sölat ner oss?
Det tar som bekant tid för träd att växa. En skog som avverkas i dag läcker ut koldioxid 15-20 år framöver. Och det var ju det där med tiden va.
Vad ska skogen användas till?
Träd är som bekant runda, breda längst ner och tunna högst opp. Av trädets stam görs virke. Virket har koldioxid inkapslat, och det är också det som ger bäst betalt för skogsägaren. Bäst på alla fronter alltså. Men det är bara 50% av stammen som kan användas, eftersom pja, den är rund. Toppar, grenar och bakar (det runda) blir andra material som papper, flis och biobränsle.
Arbetstillfällen, levande landsbygd & skogs-tinder
En fråga som dök upp i samtalschatten var om inte resterna av trädet, alltså toppar, grenar och bakar kan användas till annat än biobränsle och kortlivade produkter som takeaway-muggar? Alltså till att göra spånskivor – som kapslar in koldioxiden – exempelvis.
Och enligt LRF:s Sofia Backeus så går det, och det har testats med resultatet att det fanns många sågverk i Sverige som gjorde just spånskivor. Men tyvärr fanns inte efterfrågan, så i dag finns bara ett sågverk i Sverige som gör just spånskivor.
Här hade en ju önskat lite styr kan jag tycka. Istället för att subventionera flygen, så att svenskar får betalt för att resa från Sverige och bränna upp den svenska skogen, för att semestra på andra sidan jordklotet, så kanske en ska tänka mer lokalt? Subventionera naturturismen (där skogsägarna kan få betalt för nyttjandet av skogen), svenska långlivade produkter gjorda av rester från skogen och se till att svenskarna gynnar det mest lokalproducerade? Alltså få fler att använda exempelvis spånskivor, skapa efterfrågan och gynna den svenska arbetsmarknaden på landsbygden.
För så här ligger det till: 80 % blir till kortlivade produkter: pappersmassa och bioenergi som bränns upp. Poff.
Det pratas ofta om skog, arbetstillfällen och levande landsbygd. Men finns förutsättningarna? Hur många svenska möbelföretag använder svenskt trä exempelvis? Knappt några. Vilka förlag trycker sina böcker av svenska skogen i Sverige? Önskar att jag kunde svara alla. Det finns inte heller någon aktör som gör tencel i Sverige i dag. Så vad händer? Avverkas den svenska skogen och exporteras till andra länder, medan utländsk skog importeras och säljs som svensk design?
Det är hög tid att efterfråga svenskt trä. Spånskivor! Ifrågasätt företagen. Och trend-turista i skogar där skogsägaren kan få del av kakan. Borde inte den typen av semestrande subventioneras istället? Undrar just om det finns en matchmaking-sajt för skogsägaren och turistnäring? Där skogsägaren kan sälja in sin skog för naturturismen? Som en sorts skogs-tinder.
Lösningen? Naturvärden och skogs-STIM med streckkoder?
Som alla parter skrev under på så krävs både styr och nya tankar kring skog och skogsbruk. Skogsägaren Paul Christensson jackade in i förra klimatlunchen där det snackades om en vårdnadstvist om skogen, och knapra incitament för skogsägaren att vårda och bruka skogen för att skapa naturvärden.
Och nu kommer knepet: Ju högre naturvärden i skogen, desto större risk att skogsägaren förlorar sin skog.
“Om vi ändå ska ta fasta på den senaste EU propån om biologisk biologisk mångfald så föreslår EU att vi ska skydda 30%, och bruka 70%. I dag har vi ett dilemma. Att skapar man stora naturvärden så sitter man med Svarte Petter på hand”, som Louise Karlberg, chef för skog och jordbruk på Naturskyddsföreningen, beskrev det.
Under förra lunchen ställdes frågan om det fanns jämställda ekonomiska incitament att bruka som att skydda skogen. Och det finns det inte. Det borde ju finnas kan en tycka.
“Vi måste få till ett skydd som alla markägare kan skriva under på. Det är en utmaning. Vi tänker att vi måste gå över till ett mer naturnära skogsbruk, som är mer klimatanpassas, där vi kan lagra kol, så att den brukade skogen inte läcker kol, sa Louise Karlberg
Som sagt kan en ju tänka sig mer styr kring vad skogen ska användas till. Fler långlivade produkter, men också att den skog som redan tagits ner återbruka gång på gång. I min värld – där allt är möjligt (så gött, så gött!) – så vill jag se ett sorts skogs-STIM. Trä med streckkoder där skogsägaren får betalt för sin skog varje gång den används på nytt. Istället för att betalt en gång när skogen avverkas så får skogsägaren betalt varje gång trävaran säljs på nytt. Som en sorts royalty.
100% knepigt, jag vet. Men gillar tanken på att skogsägaren kan ha många olika inkomstkällor. Dels genom naturturism och att skydda skogen (som de biologisk mångfalds-skötare de ÄR!), men också genom att bruka den vördnadsfullt och hållbart och återanvända den. Flera gånger om.
Sedan kan vi inte prata nog om vårt beteende. Det snackas ofta om att öka produktionen och att fortsätta i samma hjulspår. Det måste vi sluta med. Vad skulle hända om vi plockade bort alla begär och bara använde skogen till absoluta behov – där det inte går att ersätta med något annat. Hur mycket av skogen skulle behövas?
Är det toalettpapper och någon förpackning? Tak över huvudet?
Jag älskar skogen, och tycker att det ska finnas goda möjligheter för skogsägaren att ta hand om sin skog på bästa sätt och att det hårda och viktiga arbetet med den biologiska mångfalden ska kunna ge lön för mödan. På ett hållbart sätt, som är alla till gagn.
Har ni sett detta vackra, gamla drömhus? Punchveranda! Spröjsade fönster! Kolla knutbrädorna! Detaljerna! Och det kan bli ditt. Köp en tomt ba – var som helst.
Ovanåkers kommun säljer det här huset – för flytt. Huset är välbevarat och har kulturhistoriska värden, och istället för att rivas så återbrukas det genom att säljas till någon som vill flytta det.
– Det är inte priset som är det viktiga, vi vill gärna sälja huset till någon som kan flytta det till en annan plats och renovera det. Om vi inte kan sälja huset måste vi tyvärr riva det och det vill vi undvika med tanke på byggnadens kulturella värden, säger planarkitekt Hanna Gäfvert.
Kanske är det detta hus du alltid har drömt om? Hade vi precis fått bygglov på ett halmbalshus hade jag lagt rabarber på detta på direkten.
Det har pretty much allt jag drömmer om.
Även om en så klart önskar att sådana här pärlor får stå kvar, så tycker jag att det borde finnas en lag som reglerar rivningar. Alltså att det alltid ska finnas möjlighet för medborgare att köpa hela eller delar av hus innan de rivs. Det finns ju alltid något att rädda!
God morgon!
Hoppas allt är bra med er! Här i Värmland öser regnet ner och jag sitter nedkrupen i sängen, med nackspärr och stor kaffekopp. Har en fullspäckad vecka framför mig.
Ska vi kika?
måndag. Svara på mejl, förbereda jobb, käka digital lunch med #cykeluppropet-gänget Medveten i stan och Sophia Schyman och invänta att det ska sluta regna. Då plåta loss projekten på tomten!
Sedan har det lovats pannkaka med sylt och grädde till middag.
tisdag. Digital klimatlunch om skogen och vad den ska användas till. Missa försjuttsingen inte (anmäl dig här)
Detta ska bli SÅ intressant! Alla ser ju skogen som lösningen och det snackas om att göra kläder, inredning, hus, förpackningar och biobränsle av skogen. Räcker skogen? Vem har rätt till skogen? Hur ska skogen användas? Till trender som är ur tiden efter en säsong, bränna upp den genom biobränsle eller ska den stå kvar och suga i sig koldioxid? Maria leder samtalet, jag har koll på chatten och plockar upp frågor därifrån och slussar vidare till vår panel som består av LRF, Naturskyddsföreningen, SLU och en skogsägare.
onsdag. John fyller 40 bast! Världens bästa person!
torsdag. Spela in podd med Maria!
fredag. Stora plåtnings- och bloggdagen! Kanske hinner jag filma lite till alla Patreon-gullisar också? Kanske filma tomten och projekten? Och ska eventuellt göra en intervju till podden också.
Bilden här nedanför visar ett av projekten jag kämpar med just nu. Nedanför den stora hasseln tornar världens vackraste plats upp sig, perfekt för trädgårdsmöbler och tårtkalas. Men där har det tidigare varit en grop. Jag har fyllt igen den med stockar, pinnar, löv och sand och tänkte ge mig på att skapa en sommaräng här. Vad tror ni om det?
lördag. Min syster och hennes familj är här, så ska spendera massa tid med dem.
söndag. Är det på söndag jag sätter odlingarnas sista frön? Målbild!
Kanske den spretigaste rubriken i kvinnominne. Men jag ÄR lite spretig just nu, och så får det vara. Det är sorg, det är pepp, det är klimat, miljö, bygg och odlingar. Det är längtan efter fest och att bjuda hem nya bekantskaper till vår trädgård. Det är stark som en oxe och tunnaste huden. Allt i en salig blandning. Det är ena stunden vi-ses-på-bubbel-i-parken-pepp, och därefter ett “tyvärr jag kan inte”.
Jag lyfter blytunga stenar på tomten, så där tunga att en använder prick varenda muskel i kroppen för att hiva den på kant, och sedan gråter jag i regnet en skvätt för att trädgårdshandskarna skaver. Eller att brädan som tydligen ska hindra all kirskål från perennrabatten inte blev tillräckligt lång. Som jag beskrev det för John: En tarmsköljning i tårkanalerna.
Men om jag får ta med mig något så är det väl kanske en förståelse för att allt kan samexistera. Och att alla människor går runt och bär på en massa. Och att en ska vara snäll. Alla dagar i veckan. Mot alla.
Men det var inte om det jag ville skriva. Utan först och främst vill jag hiva ut ett stort tack för alla era fantastiska kommentarer, mejl och DM:s som ramlade in efter det här inlägget. Tack för all värme, igenkänning, utsträckta händer. Ni anar inte vad det betyder för mig.
Att inte känna sig ensam.
Tack.
Det finaste just nu måste vara det här. Häggen blommar och vi har insett att det finns hägg i varenda vädersträck på vår tomt, så det doftar ljuvligt precis överallt.
Det är så spännande att upptäcka allt som växer på tomten. Hittills göms det mesta under ett hav av kirskål, men en ska ju ha att göra de kommande åren tänker jag.
Just precis nu stökar jag runt ganska friskt i trädgården.
I veckan ska jag ta bilder och visa er. Som jag har svettats. Leriga brallor och håret i tofs. Men snart har jag en perennrabatt intill lusthuset, och alla pallkragarna är snart fyllda med jord och redo för plantor.
Det fina med att bo intill sina föräldrar som älskar trädgård? Det är att en har världsnära till plantskolan. Här är min skottkärra full med plantor som jag fått gräva upp i mamma och pappas trädgård, och buskar som sparats i små hinkar i väntan på rätt plats. Schersmin, iris, midsommarblomster och blåklint …
Jag kan också ha köpt hem några provburkar med grön färg till lusthuset.
0 % prio, men detta var vad jag unnade mig efter en kämpig vecka. Några streck på en stolpe. Ni ska få se så fort det slutat regna. Regnar det hos er också?
Visste du att varje svensk på ett enkelt sätt ska kunna följa klimatläget där en bor. Och även kunna påverka framtiden?
Det står inskrivet i Paris-avtalet.
Jag tycker själv – och då har jag eftergymnasial utbildning och är jag hyfsat insatt i klimatfrågor – att det är rent av dretsvårt att på ett enkelt sätt ta reda på hur läget ser ut, om det exempelvis finns en koldioxidbudget, vad planen är år för år för min kommun och vad som görs just nu.
Så får det inte vara.
Det är varje människas rätt att kunna se och påverka sin framtid.
Nu startar Klimatklubben och Våra barns klimat en granskning av Sveriges kommuner för att se om de gör tillräckligt? Lever de upp till uppdraget att förse medborgarna med information och bjuda in till delaktighet?
Är informationen om läget lättillgänglig?
Om inte kunskapen, läget och lösningarna kommuniceras – hur ska då medborgarna kunna engagera sig? Förstå allvaret? Sätta press?
Och med ”tillgång på information” menar vi så klart inte en sajt med rapporter och PDF:er som kräver en doktors-hatt. VARJE person boende i Sverige ska på ett enkelt sätt kunna tillskansa sig information. Framtiden är trots allt allas – doktorshatt eller ej 🎓
Tisdag och knögglig vecka framför mig. Kort förvisso, men den kommer bli – excuse my värmländska – ett dret.
Stunden har kommit då min sjuka förälder inte längre kan bo hemma. Det gör så sablats ont att alla mina sjuttio påhittade ord inte räcker till.
Den här veckan har jag tagit lite halvledigt måndag-tisdag-onsdag för att fixa i ordning rummet som ska bli ett hem i livets slutskede. Ett inredningsreportage en sällan ser i Elle decoration om en säger.
Det påminner på något vis om ett sorgesamt boande. Det där en gör innan en får bebis, och vill göra världen mjuk, varm och omhuldande. Det letas i gömmorna, på vind och i uthus. Det samlas grejer. Kristallglas ska det vara. En lampa där i hörnet för att ge rummet värme. Och tavlorna ska ge hopp, trots att hoppet för länge sedan lämnat oss.
Varje dag är en sorg, men varje dag är också en liten bit ur just den sorgen. Och på väg in i en annan sorg, som sedan ska övervinnas. Det är mycket som ska processas. Sörjas. Många minnen som aldrig blir.
Mitt i alla detta så finns det ändå så mycket fint. Vissa dagar känns sorgen förlösande. Att få gråta ut allt som inte blev. Små karaktäristiska drag som jag aldrig mer kommer att få se. Träsko-ljudet mot gruset, stegen i trappan, nynnandet, luret i ögonen, de små knäppningarna med fingrarna som en truddelutt. Och samtidigt kikar små glimtar av det som en gång var fram då och då. Men de blir allt färre. Kroppen ger upp.
Och här har ett storkrig har brutit ut. Allt rationellt har muckat gräl med potpurriet av känslor. Kärlek, skam, otillräcklighet, sorg, bitterhet, ilska, trötthet.
Jag tömmer tår-förvaringen.
Och gräver i trädgården. John kallar mig för Aktiebolaget Gråt och Gräv – djupa hål och bevattning i ett. Han håller om mig, får mig och skratta och tar hand om situationen när jag inte pallar.
Andra dagar känner jag mig nästan som vanligt.
Och jag uppskattar att få lämna gropen, och få vara … jag. Ösa ut idéer, dra igång kampanjer, Plan B-fniss-podda med Maria, hoppa studsmatta med glada barn och borra in nosen i nacken på barnen när de vill “gosa med mamma”. Eller som när mina kompisar Lisa och Per kikade förbi. Och jag fick götta mig i känslan av att jag var inte bara en grop av sorg, jag var … jag. Jag fick minnas mig.
Som jag njöt att sitta i mitten av ett vanligt babbel. Om ditten och datten. Och allt annat än gropen av sorg. Den är ju så närvarande hela tiden, så den vill jag helst inte prata om.
Nu väntar några tunga dagar.
Där ska jag framför allt vara till för mina föräldrar, och för mina barn som kommer att sakna att springa in till mormor och morfar, med teckningar, små presenter, morgontidning, kramar och omtanke. Snart är det bara en av dem kvar. Hur förklarar en det?
Unlock with Patreon