Aktiebolaget Gråt och Gräv.

Tisdag och knögglig vecka framför mig. Kort förvisso, men den kommer bli – excuse my värmländska – ett dret.

Stunden har kommit då min sjuka förälder inte längre kan bo hemma. Det gör så sablats ont att alla mina sjuttio påhittade ord inte räcker till.
Den här veckan har jag tagit lite halvledigt måndag-tisdag-onsdag för att fixa i ordning rummet som ska bli ett hem i livets slutskede. Ett inredningsreportage en sällan ser i Elle decoration om en säger.

Det påminner på något vis om ett sorgesamt boande. Det där en gör innan en får bebis, och vill göra världen mjuk, varm och omhuldande. Det letas i gömmorna, på vind och i uthus. Det samlas grejer. Kristallglas ska det vara. En lampa där i hörnet för att ge rummet värme. Och tavlorna ska ge hopp, trots att hoppet för länge sedan lämnat oss.

Varje dag är en sorg, men varje dag är också en liten bit ur just den sorgen. Och på väg in i en annan sorg, som sedan ska övervinnas. Det är mycket som ska processas. Sörjas. Många minnen som aldrig blir.

Mitt i alla detta så finns det ändå så mycket fint. Vissa dagar känns sorgen förlösande. Att få gråta ut allt som inte blev. Små karaktäristiska drag som jag aldrig mer kommer att få se. Träsko-ljudet mot gruset, stegen i trappan, nynnandet, luret i ögonen, de små knäppningarna med fingrarna som en truddelutt. Och samtidigt kikar små glimtar av det som en gång var fram då och då. Men de blir allt färre. Kroppen ger upp.

Och här har ett storkrig har brutit ut. Allt rationellt har muckat gräl med potpurriet av känslor. Kärlek, skam, otillräcklighet, sorg, bitterhet, ilska, trötthet.

Jag tömmer tår-förvaringen.
Och gräver i trädgården. John kallar mig för Aktiebolaget Gråt och Gräv – djupa hål och bevattning i ett. Han håller om mig, får mig och skratta och tar hand om situationen när jag inte pallar.

Andra dagar känner jag mig nästan som vanligt.
Och jag uppskattar att få lämna gropen, och få vara … jag.  Ösa ut idéer, dra igång kampanjer, Plan B-fniss-podda med Maria, hoppa studsmatta med glada barn och borra in nosen i nacken på barnen när de vill “gosa med mamma”. Eller som när mina kompisar Lisa och Per kikade förbi. Och jag fick götta mig i känslan av att jag var inte bara en grop av sorg, jag var … jag. Jag fick minnas mig.
Som jag njöt att sitta i mitten av ett vanligt babbel. Om ditten och datten. Och allt annat än gropen av sorg. Den är ju så närvarande hela tiden, så den vill jag helst inte prata om.

Nu väntar några tunga dagar.
Där ska jag framför allt vara till för mina föräldrar, och för mina barn som kommer att sakna att springa in till mormor och morfar, med teckningar, små presenter, morgontidning, kramar och omtanke. Snart är det bara en av dem kvar. Hur förklarar en det?

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 37 kommentarer

  1. ❤️

  2. Beklagar sorgen, den som pågår, och den som väntar. tack för att du delar med dig och beskriver den precis som den så ofta är, men inte alltid skildras: växlingen mellan mörkt och ljust, njutningen i minnena som skapas och smärtan i de som inte kommer att bli, att också en sorgeprocess kan innehålla förberedelser för det som ska ske ungefär som när man blir förälder men med andra förtoner.har i yrket träffat flera som är oroliga över att de kanske “sörjer fel”, ofta för att man har en bild av sorgen som en process som dels ska vara lika mellan alla, dels vara linjär och liksom “bli klar”. att skildra många sorters sorg och dess olika sidor tror jag gör gott för att låta lite mer av alla dessa helt naturliga känslor få ta plats.

  3. Inte alls samma sak men samtidigt lite. Igår tog jag beslutet att det är dags för min häst att somna in. En häst som har varit min bästa vän i nästa 21 år och som är taggad på livet men har en kropp som inte håller längre. Och det känns fruktansvärt och jag gråter och gråter och gråter. Men sen hamnar jag i något annat där jag bara får komma ur sorgen en stund och tänka på annat och jag känner mig tacksam för de stunderna.

    Vet inte vad jag ville med detta mer än bara mest säga det är så himla himla himla sorgligt, jag tänker på dig/er och behöver du mer personal till Aktiebolaget Gråt och Gräv så finns en tillgänglig här. <3

  4. Åh Emma. Jag har inga kloka ord, men jag har varit där. Det är så tungt.
    Men barn kan vara sakliga. Jaha, hen är död. Typ. Gråta, och sedan leka, och så sörja igen. Sorgen är randig, framför allt hos barn.

  5. Svårt att finna ord och omöjligt att trösta något så stort och svårt. Men skickar en stor kram från Mölndal!

  6. Det finns inga ord…
    Jag kan bara skicka all styrka jag förmår. Skrev för ett tag sedan om min pappa som gick bort för lite mindre än ett år sedan. Cancer i bukspottskörteln. Och dina ord går rakt in i hjärtat… Jag vet så väl… Blir tårögd… Min pappa hämtades med sjuktransport, hamnade på hospis och gick bort mindre än ett dygn senare. Han avskydde sjukhus så det var förstås bäst för honom. Men rent själviskt hade jag förstås velat ha honom lite till. Och lite till… Man är aldrig redo att släppa taget…
    Gör vad du kan för att njuta av det som går. Man behöver distraktion. Och man kan gå under annars.
    Som sagt, det finns inga ord som kan mildra eller trösta… Men jag vet också att det kommer bättre dagar. Inte som innan, men bra ändå. På sitt sätt.
    Kram!

  7. Det gör ont i mig att läsa detta. Jag har inga ord. Tänker mycket på er. ❤️

  8. Känner så väl igen mig i känsloväxlingarna, sorgen och lättheten i att få vara i något annan än sorgen för en stund. Många tankar och kramar till dig och din familj.

  9. Åh Emma. Kära kära Emma. All min kärlek och medkänsla. Livet är så fantastiskt och så skoningslöst på samma gång. Skörheten. Jag finns här för dig när helst du kan behöva. Kram.

  10. Många varma tankar till er! ♥️

  11. Så oerhört sorgligt. Hoppas ni får en fin tid mitt i allt och att ni kn glädjas åt att finnas nära både sjuk förälder och frisk förälder både nu och sedan.
    Många kramar

  12. Hej Emma,
    Jag har också varit i sitsen där hoppet försvinner och avskedet är nära. Det är tungt, vackert, fruktansvärt och så kärleksfullt, allt på en och samma gång. För mig blev det mycket fysiskt: klippa naglar, byta kläder, byta vuxenblöja, tvätta, kamma håret, rätta till bh, laga mat, köra i rullstolen. Idag, snart fem år senare, är det fortfarande bland det bästa jag gjort i mitt liv. Tagit mig tiden att vara där, att säga farväl inte bara en gång utan lite undan för undan under en längre tid. Ett långsamt farväl. Jag ska inte skönmåla sorgen för den kommer och den är djävulsk, förlamande och förkrossande. Men jag tror inte att du kommer att ångra ditt val att vara närvarande i avskedet och jag hoppas och tror att minnet av ditt val, det lilla ljuset, kommer att lysa även i dina mörkaste stunder.
    Stora kramar till dig och dina nära och kära

  13. Skickar en stor varm kram❤️

  14. ❤️❤️❤️

  15. Det är jobbigt, min ena förälder blev också sjuk och blev tvungen att flytta till ett hem, bara 75 år gammal. Man kan inte förbereda sig på det. Men personalen var mycket omtänksam och han fick besök från oss varje dag. Mitt i det jobbiga så fanns det också en trygghet i att ha en sjuksköterska och annan personal nära dygnet runt fram till slutet.

  16. All kärlek till dig och dina nära, Emma! Tack för att du delar med dig.

  17. Tänk om det fanns ord som kunde lindra en smärta som denna. Jag skulle såklart gett dig alla de orden då, men då jag inte tror att de magiska orden går att finna skickar jag istället en virtuell varm kram. Inte för att det heller hjälper den tuffa situationen…
    All styrka till dig och de dina <3

  18. Så tungt kan livet vara, påminner mycket om när min mamma inte kunde bo hemma längre, hon var sjuk i Alzheimers och hon bodde egentligen hemma alldeles för länge, vilket var så otroligt påfrestande för pappa. Det var väldigt jobbigt när hon väl fick flytta, men även om pappa tyckte det var fruktansvärt att “överge” henne, så tror jag att han mådde bättre än när han bar så mycket ansvar som han gjorde tiden innan. Nu finns ingen av dem mer och det värker i mig ibland när andra går där med sina mammor på stan, deras barn får vara hos mormor och morfar osv. Det är så tomt då.

  19. Så oerhört sorgligt. Men fint att du följt ditt hjärta och har kunnat finnas där nu på närmre håll. Jag har tänkt på er flytt och vilken styrka som krävs/krävdes för ett sånt stort beslut. Modigt! Kram från Malmö

  20. Åh Emma. Jag förstår att det är fruktansvärt, för jävligt, gör ont och är väldigt, väldigt sorgligt. Kram!

  21. Vad fint att du kan vara så nära dina föräldrar nu i en så svår tid. Kram

  22. Vill skicka all kärlek i hela världen till Dig och de dina.♥️

  23. åh , saknar ord, fast jag själv varit där, var inte någons mamma.än, men någons dotter. denna vecka var det tio år sedan & när jag hör måsarna såhär i maj så tänker jag på den tiden, the best of times the worst of times. skickar all kraft & kärlek jag kan uppbringa.

    har köpt många böcker t min son om just döden, som : vi hittar smulbert, Emma adbåge, lilla döden hälsar på , Kitty Crowther, Så vacker bok ), vem är död ? / Vem är sjuk ? ( Alla Stina Wirséns böcker ! ), adjö Herr muffin , Ulf Nilsson, känsloboken ( ej köpt men min psykologkompis tipsa om den ) detta är ej en bok men tv -serien : en cellsam historia har ett avsnitt om vad som händer i kroppen när en dör, ( finns på Youtube )
    Fantastiskt tv serie ! Btw om kroppen, min son älskar den. Jag gjorde m det som kid.

    Jag är juh inte utbildad pedagog ( gick ett år på barn & fritid ) nej jobbat m kids p läger & förskola.
    .
    Tänker att jag förstår inte ens döden men kids är så raka , vilket jag älskar , & då kanske en behöver vara rak tillbaks,

    Jag gick t en kurator i 3 mån under tiden & efter, sjukhuset tillhandahöll det. Hon var fantastiskt. Inte för alla såklart.

    Var rädd om dig & de dina

    Mvh
    -f

  24. Tänker på er! Stor kram

  25. Så otroligt fint skrivet.
    För 3 år sen gjorde jag din resa. Det gör fortfarande ont, men man lär sig på nåt sätt att hantera och acceptera sorgen. Ett litet steg i taget.
    Kram!

  26. Tänker på er Emma. Blir så ledsen över att läsa detta sorgliga men så skönt att du har John och dina fina ungar som är där för dig i alla väder. Stor kram!

  27. Beklagar sorgen!

    Jag har sörjt min mormor som jag stod nära. Även om det inte är samma sak som förälder.

    Men barnen hjälpte mig att minnas på ett vackert sätt. De hjälpte mig i sorgen. Kramades extra när de såg att jag var ledsen. Visste vilka saker som jag fått ärva av henne och nämnde hennes namn ofta.

    De målade gatukritor på asfalten med motiv av hela familjen. Och ett moln med någon på. “Det är mormor Britten” sa min son”. Hon var med liksom överallt. Och min då 4-årige son påminde mig. Vi pratade ofta om hennes tack vare barnen. Och gör det än idag. På så vis lever hon kvar i minnena.

  28. Som så många andra skriver, har jag också gjort denna resa. 7 år sedan i november. Fast i vårt fall var den kort, chockartad och intensiv. Pappa åkte in akut en måndag, fick sin cancerdiagnos 1 vecka och två dagar senare och ytterligare 1 vecka senare var han borta. Han kom aldrig mer hem. 56 år gammal. Min livskompass.
    Det bästa vi gjorde var att vara öppna med sorgen, både när han låg på sjukhuset och även efter. Vi pratade, ältade, skrattade och grät ihop – alla vi som älskade honom. Vi bjöd in alla, gamla grannar, kollegor. Försökte se alla som sörjde och lät allas sorg spela roll. Lättare innan Corona så klart.
    Känner med er alla.

  29. Jag finner inga ord. Så ofattbart sorgligt. Tack för att du delar med dig!

    Kram

  30. Du sätter ord på precis hur det är! Jag vet, har varit där, så sent som i höstas med pappa, och för 11 år sen med mamma, och för 22 år sen med bonuspappa, som skulle fyllt 100 år just idag om han fått leva. Nu finns bara minnen, men man får väl tänka att det inte är så “bara”… Sorgen nu, är en del av glädjen då…
    Kram Gunilla

  31. ❤❤❤

  32. Emma. Jag började gråta när jag läste det här. Jag känner igen det så väl och hur himla ont den där flytten gjorde. Men jag hade inte orden som du, att beskriva det. Jag vet bara att jag fortfarande inte är över det. Min far lever, men finns inte kvar. Önskar dig allt ljus och styrka framöver.

  33. Fina Emma, skickar all kärlek jag kan och ett medskick om att jag beundrar ditt mod ur så många aspekter. Och tänk vad fint ändå att du är där för din familj, att du finns på plats och inte på ett jobb i en stor stad någonstans långt bort med andra prioriteringar <3

    1. <3

Kommentera

Stäng meny