Jag har tagit det stora steget. Gjort det absolut läskigaste. Att packa ner sitt liv i en liten kappsäck, flytta till Stockholm helt ensam känns som ett skämt i jämförelse. Att som 15-åring flytta hemifrån är en petitess i sammanhanget. Liksom säga upp sig från det fasta jobbet och inte ha någon plan eller vidare pengabuffert.
Jag är en rädd person. Men istället för att låsa in mig själv i mina rädslor och gotta in mig i det trygga moset, så utmanar jag mig själv hela tiden.
Och nu har jag kastat mig ut i något helt okänt. Utmanat mig själv.
I flera år har jag varit nyfiken på hur det skulle vara att ha något eget. Ett eget företag och ett eget kontor. Vara min egen chef.
Nu vet jag det.

Men det har inte varit en promenad längs boulevarden direkt. Det här är det absolut läskigaste jag varit med om. Förutom tvivlet på mig själv som egenförtagare, självrannsakan, pengastressen och framtidsoron, så har jag dessutom signat upp mig på en lokal i Midsommarkransen. Vintagefabriken. Ännu en dröm.
Där ska det skapas magi. I ena delen ska det vara kontor och i den andra delen … ja, det är fortfarande hemligt. Men snart så ska jag berätta vad planen är. Snart.

Det är enormt spännande. Men än en gång … läskigt. Det känns lite som att jag sitter i en berg-och-dalbana, det pirrar i magen, det går ut av bara helvete. Jag håller i mig i allt jag kan hålla i mig i och blundar. Man vill att pirret ska lugna ner sig, att tryggheten ska infinna sig … men ändå inte. Man åker ju inte berg-och-dalbana för att bli lugn och trygg. Så är det ju.
Jag och mina vänner Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo har slitit vårt hår, kämpat med tvivel och sprungit på otaliga möten. Med revisorer, Skatteverket och jurister. Vi har belånat oss upp över öronen och räknat varendaste penny i bortglömda väskfack för att kunna betala in 6 månaders förskottshyror och starta upp ett fullvärdigt kontor med larm, försäkringar, internet, el, startavgifter, skrivare, kontorsstolar, kaffebryggare och gud vet vad. Och även lagt pengar på den där hemliga delen av lokalen … och ja, inte att förglömma, de privata kostanderna. Det har varit läskigt och … tungt.
Kontraktet är på 3 år med 9 månaders uppsägningstid. Det är en, ehh, ganska långa period. Jag minns knappt vad jag hade för drömmar för tre år sedan, och nu har man signat upp sig på en livsplan. Visserligen en dröm, men ändock en plan.
Det är inte något vi bara hoppar på för att sedan lämna. Det här är vi nu. Allvar, om än ett himla roligt allvar. Ett läskigt allvar … som vi någonstans älskar.
Det är enormt häftigt. För när vi sitter där på kontoret, så är vi kompanjoner. Vi gör affärer tillsammans. Det är raka rör: kontrakt, viktiga papper och inga krussiduller. Vi har omfamnat the almighty kontormaterial och känner att vi är som vuxna. Fast med stor dos lekfullhet. För vi kan ha gått loss på kontormaterialet en aning. Stämplar och pennor med kedja och stativ. Livsnödvändigheter.
Det slår mig varje dag att jag tycker vi är så professionella där vi sitter och gör ekonomiska kalkyler och miniutiösa planer. Vi är banne mig bra på det här. Trots att vi aldrig har gjort det förut. Trots att vi inte har miljoner på banken, så har vi gjort en plan. för hur det ska gå ihop. Och det kommer att gå ihop. När vi sitter på våra kontorstolar   är vi inte de drömmare som vi annars är, vi är realister. Vi är business. Jag tror minsann att vi växer minst en centimeter varendaste dag.
Sedan går vi ut i det lilla köket, tar av oss kontors-Emman. Knaprar på en hallongrotta och pratar om att äta frukost på lördag tillsammans med vår kompis Lisa. Jag visar exakt var på skinkan jag har träningsverk, Linda säger något ironiskt om saken och sedan skrattar vi åt att Lollo förställer rösten. Sedan går vi tillbaka till våra kontorsstolar, fattar stora beslut och bokför fakturor.

Vi har läst 100-sidiga kontrakt och trots (eller på grund av) att vi är vänner sedan 10 år tillbaka har vi skrivit stiffa kontrakt mellan oss. Allt för att inte pengar och andra tråkigheter ska sätta käppar i hjulet i det som är viktigast: Att vad som än händer, bevara det som gjorde den här karusellen möjlig från första början, vår vänskap.
Det är på darriga ben som vi går in i det här – det ska gudarna veta. För det är med vår vänskap som insats. Men vi går ändå in med öppna ögon. Vi vill kunna förverkliga den där drömmen. Tillsammans. Vi ska förverkliga den här drömmen. Klart att det är läskigt – det läskigaste jag varit med om. Men jag tror på mig, mina idéer och på mina kompanjoner. Och sedan måste jag ju utmana mig själv. Göra det absolut läskigaste. Låta drömmaren frodas, men även föda den där – än så länge ganska dolda – realisten. Ta stora steg som man i efterhand inte kommer tycka är så stora i jämförelse med de nya man tar …