Som jag nämnde i det här inlägget så snurrar mitt huvud bara kring Vintagefabriken just nu. Jag har ränt fram och tillbaka till kontoret hela helgen. Spacklat, sandpapprat, målat, borrat och fixat och trixat. Jag – som är århundrades morgontröttaste människa – gick upp i ottan i morse och pep iväg till Vintagefabriken för att måla. Med färg över hela händerna landade jag en sväng i sängen, med utsikt över mitt kära sminkbord, där nejlikan står och vintervajar. Den där vyn som jag älskar. Ni vet när det är helg och man tar sig tiden att lägga sig ner fast det är ljust ute. För att man är helt slut i kroppen. Och när jag låg där svepte det senaste året över mig. Sköljde.
Jag insåg att jag längtar tills det blir måndag och jag ska få kvista tillbaka till kontoret. Lämna den där vyn som jag aldrig ville lämna förut och gå till jobbet. Tänk va, det här trodde jag inte för ett år sedan. Att jag skulle längta så efter att gå till jobbet.
Jag – som alltid varit en trygghetsnarkoman (jag åker alltid till Paris på semester, beställer alltid Capricciosa på pizzerian, sitter alltid på samma ställe på flyget och har gärna en stor buffert på bankkontot) har börjat älska att kasta mig in i nya saker. Vara pank och istället leva mina drömmar. Jag är en annan nu. En annan person.
Jag som alltid oroar mig och ältar, trilskas med dåligt självförtroende och skarp självkritik, känner bara ett “vadfasen, det löser sig”. Jag som alltid har nära till broms och eftertanke har fullt fokus på gaspedalen.
Lyckan i att kvista hemifrån, skippa sin arbetsplats sedan tre månader tillbaka –köksbordet – och sätta av i riktning mot sitt alldeles egna kontor. Obeskrivligt. Låsa upp dörren med skylten som pryds av en temporär skylt, Vintagefabriken, hänga av sig kappan, koka kaffe och sedan slå sig ner. Vi kan kalla det den totala jobblyckan. Bara en sådan sak att ha skor på sig på kontoret. Jag har ju såsat i strumplästen i tre månader. Knappt tagit mig utanför dörren. Knappt pratat med någon om dagarna. Bara jobbat, jobbat, jobbat.
Denna jobblycka är så lökigt att jag till och med åker hit om kvällarna bara för att vara här. Igår cyklade jag förbi Vintagefabriken, spejade och tittade in genom fönstret. Skulle bara kolla så att ingen tjyv var där. Inte för att jag förstår vad de skulle ta – förutom våra pastelliga post-it-lappar. Vände om och cyklade tillbaka. Cirkulerade några varv runt kvarteret och kände mig som en privatspanare. Tänk att man kan tycka om en plats så mycket. En puttrande liten Vintagefabrik som än så länge är ganska så tom, men som snart ska fyllas av tusen drömmar och lite till.
Happiness is to leave my home, skip my old workplace since three months back, the kitchen table – and set off in the direction of my very own office. Indescribable. Unlock the door with the sign that is decorated with a temporary sign, Vintagefabriken (Vintage Factory), hanging off my coat, make coffee and then sit down. On my chair. We can call it the total happiness. Just the little thing to wear shoes in the office. I’ve walked around in stockings in my kitchen for three months. Barely went outside the door. Barely talked to anyone in a day. Just worked, worked, worked.
This happiness is so cheasy. I even come here in the evenings just to be here. Yesterday I cycled past the Vintagefabriken, watched and looked in through the window. Just checking so that no thief was there. Not that I know what they would take – except our pastel post-it notes – but anyway. Turned around and rode back. Circulated a few laps around the neighborhood and felt like a private investigator. It’s so strange that you can like a place so much. A little factory which so far is pretty empty, but that will soon be filled with a thousand dreams and then some.
Här står jag utanför Vintagefabriken i kappa från Beyond retro i Brighton och runda solglasögon från Monki. I den här trappan kommer jag sitta i sommar. Dricka milkshake, jobba och klappa någon katt kanske. Då får ni komma förbi och säga hej vettja.
Det har hänt något fantastiskt. Något alldeles, alldeles fantastiskt. För en vecka sedan skrev jag, Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo på ett kontrakt för en lokal i Midsommarkransen. Det är en underbar lokal från 1930-talet – som förr i tiden var cigarrbutik – med stora skyltfönster och knarrig dörr.
Där håller vi just i detta nu på att fixa och dona, måla och bygga. Detta ska nämligen bli vårt alldeles egna frilanskontor. Vintagefabriken ska det heta.
Där ska vi förhoppningsvis skriva fler böcker, göra stylingjobb tillsammans, samarbeta med andra grymma kvinnor och – framförallt – peppa varandra i vårt frilansande.
Tanken är att det ska puttra saker ur Vintagefabriken mest hela tiden, som det gör … på en riktig fabrik.
Vi ska göra en rad andra spännande saker i lokalen framöver, men exakt vad får vara hemligt ett tag till. Men om jag säger så här … jag tror ni kommer att gilla det =)
Tänkte att ni skulle få en tjuvkik in i Vintagefabriken – som det ser ut just nu. Det är väldigt … spartanskt. Men det ska vi snart ändra. Det ska nämligen bli det finaste och härligaste kontoret i mannaminne. Så fort vi är klara med kontoret – och det hemliga projektet – ska vi ställa upp dörren och bjuda kaffe och drömmar. Där, innanför de stora fönstren ska kreativiteten flöda och idéerna strömma. Och alla ska vara välkomna.
Det här är min arbetsplats. Som sagt, hemskt spartansk än så länge. Men jag tänkte att ni ska få vara med i utvecklingen, så vi börjar så här …
Mittemot mig sitter Volang-Linda.
I skyltfönstret hänger lampor och pompoms. En början på en alldeles underbar Vintagefabrik …
8 mars och Internationella kvinnodagen. En viktig dag som finns till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Jag tänkte uppmärksamma denna dag genom att svara på alla frågor som jag fått den senaste tiden på ämnet.
Är du feminist? I så fall varför?
– Ja. A B S O L U T. Jag är feminist för jag vill att kvinnor ska ha samma chanser i livet som män. I dagsläget är det tyvärr inte så. Kvinnor har i snitt bättre betyg än män, men när de kommer ut i arbetslivet har de längre lön än männen … bara för att de är kvinnor. Det är en ekvation som för mig inte går ihop. Det stavas orättvisa. Det har tjatats om denna låga lön i decennier nu. Anledningen? Det händer inget. Just den där lönen, de där tusenlapparna, är avgörande när det handlar om kvinnors liv, förutsättningar och chans till samma villkor som män. Lönen bestämmer ju exempelvis vad vi får i pension och eftersom kvinnor i snitt blir äldre så blir ju den pengen ännu mindre. Ekvationen är lost igen.
Blir man på tjocken och ska försöka pussla ihop ekonomin med högsta möjliga vinst – vem tror ni får vara hemma med barnen då? Kvinnorna. Det är den där lönen igen. Nu låter det kanske som ett straff att vara hemma med ett barn, men det är det ju inte. Det är något fint. Men det ska delas lika tycker jag och ska inte vara avhängigt kvinnors lägre lön. Än mindre påverka kvinnors chans till att förverkliga göra karriär eller förverkliga sina (andra?) drömmar.
Som det ser ut i dag har vi kvinnor inte samma chanser att göra karriär som män, och på jobbet måste vi bevisa oss dubbelt så mycket för att få hälften så mycket cred och lön.
Vi kvinnor i Sverige har det relativt bra, men det beror ju på att generationer av kvinnor har bäddat för det. Jag är inte nöjd förrän kvinnor och män har samma chanser i livet. Jag är inte nöjd förrän ekvationen går ihop. För mig är det viktigt att inte spotta på de där kvinnorna som gjort att jag kan leva som jag gör nu. Rycka på axlarna och tjia och tjoa om att jomen-nu-är-det-ju-bra. Det känns inte juste.
Med respekt för dem – och mig själv – vill jag axla deras kamp. Om det inte vore för dem så skulle jag fortfarande vara omyndig som kvinna och tillhöra min far och senare min man. Nä, hua mejen. Tack alla kvinnor för att jag får vara min egen.
Vad tycker du om Internationella kvinnodagen?
– Jag tycker att det är bra att kvinnofrågorna uppmärksammans. I en perfekt värld skulle denna dag inte behöva göras, men nu lever vi inte i en perfekt värld. Tyvärr. Det viktiga är att diskussionen fortsätter även efter 8 mars och att kvinnofrågorna är närvarande i diskussionen – hela tiden. Ända tills det är jämställt.
1950-talsvurmade och feminism – går det ihop? – Ja, det är klart det gör. Bara för att jag klär mig i vippiga klänningar, tycker om 1950-talsoptimismen och pudriga pasteller betyder det inte att jag tycker att kvinnosynen på 1950-talet var säskilt fräsch. Långt i från. Under 1950-talet skickades kvinnorna tillbaka till spisen, efter att ha varit ute i arbetslivet och tjänat egna pengar under andra världskriget. Att arbeta som kvinna då – och vara ekonomiskt oberoende av sin man – var en ovanlighet. Istället skulle kvinnorna laga mat, sköta om hemmet och barnen. Och sedan be snällt om lite pengar för att köpa något till sig själv. Kanske fick hon ett ja, eller så blev det ett nej. Det där är så långt ifrån mig att universum känns som ett litet kvarter i Midsommarkransen i jämförelse.
För mig är det en livnödvändighet att vara ekonomiskt oberoende av min partner. För mig är det frihet. Och utan frihet är jag ingenting. Det är klart att man hjälps åt när det tryter, för det gör det ju ibland, men tanken på att kvinnorna under 1950-talet inte förväntades ha den friheten gör mig mörkrädd.
Så vi kastar 1950-talets kvinnosyn i soptunnan som en annan Sverker och tar istället ett grepp om 1950-talsmodet. Jag älskar vippiga 1950-talsklänningar. De passar min kropp. Men av någon outgrundlig anledning verkar folk tro att bara för att jag tycker om en viss typ av klänningar så förtjänar jag inte samma respekt som en man. Jag är stolt över att vara kvinna. Att jag har kurvor. Och att vippa runt i klänning. Jag ska inte behöva ta på mig en maktkavaj för att få respekt.
Det är så skrämmande många gånger under min karriär som jag har fått rådet att klä mig mer ”neutralt” och med det menas ”mer maskulint”, som att kläder som framhäver min feminitet är något dåligt. Ett annat tips jag har fått är att bära högklackat i möten så att jag ska bli längre än männen och därigenom få respekt. Vad mig anbelangar ska jag kunna vara två centimeter och klädd i en säck – jag ska ändå bli lyssnad på. Det är inte mina kläder det är fel på, det är normerna.
Lever du i ett jämställt förhållande? – Ja, det gör jag. Jag och John försöker dela lika på allt. Fast nu när jag har jobbat så mycket med boken så är det han som för det mesta har skött hemmet. Han dammsuger, torkar golv, tvättar, lagar mat, diskar och viker tvätt. Bäddar gör han också. Jag rensar äckliga avlopp och plockar in i diskmaskinen. That’s what I do just nu. Medan jag har startat upp mitt företag har jag även fått hjälp ekonomiskt från John. För det har varit lite knapert för min del. Men jag ser det som pay back time. För ett par år sedan, när jag hade fast jobb och John var arbetslös, försörjde faktiskt jag honom under ett par månader med orden “nästa gång är det jag som sitter i skiten”. Och i vinter har jag suttit i skiten, så nu var det pay back time.
Kallar sig din partner för feminist? – Ja. Det var en av sakerna jag föll för hos John. Att han kallar sig feminist. Innan jag träffade John var jag tillsammans med snubbar som tyckte det här med jämställdhet var bra, men de ville inte kalla sig feminister. De hade hakat upp sig på ordet. Hur många gånger har man inte hört den diskussionen. Pust. Stånk. Stön. Jag sa att vi tar deras kamp för rättigheter när den dagen kommer, men nu handlar det om kvinnorna. Vi kom inte längre i den diskussionen tyvärr.
För John är det en självklarhet att vara feminist. Så vi behöver inte ta den diskussionen, utan istället hänge oss till att prata om de specifika problemen som kvinnor har i världen och bolla idéer om hur man kan lösa dem.
Hur utövar du din feminism? – För mig är det viktigt att lyfta andra kvinnor, peppa dem och att prata om vad man kan göra bättre. Diskutera. Jag älskar att diskutera. Inte för att pracka på andra mina ideal, utan höra hur andra tänker, men också säga att ”jomenvisst, men jag tänker så här, vad tror du om det”.
Jag önskar att jag i alla fall kan peppa en annan kvinna att sträcka på sig och tro på sig själv. Ge verktygen till att hjälpa dem att genomföra sina drömmar och sänka kraven på sig själv. För de är många de där kraven, men det är ju inte så konstigt. För man kan plugga järnet, jobba dygnet runt och sedan får man ändå längre betalt än männen. Vad gör man då? Ger upp? Nä, man höjer kraven på sig själv så klart. Jag lider själv av duktig flicka-syndrom, så jag vet hur svårt det är att få alla kraven på sig själv att gå ihop.
En annan sak är att jag röstar på ett jämställdhetsfrämjande parti. Det är ju himlans bra.
Vad kan man göra för att jobba jämställt? – Det finns massor av sätt att jobba för att öka jämställheten. Höja upp andra kvinnor, stå upp för dem, stå bakom dem när de säger vad de tycker och tutta ihop dem med andra grymma kvinnor i yrkeslivet. Jag önskar att jag kan vara ett peppande stöd för andra kvinnor.
En gång träffade en äldre, högt uppsatt man som satt i en styrelse och vi pratade om antalet kvinnor i just styrelser. Jag frågade varför det inte satt med några kvinnor i hans styrelse och han svarade att det nog var så krasst att han inte kände så många kvinnor. Många av de som satt med i hans styrelser var vänner han haft i decennier och ”på hans tid umgicks man inte med kvinnor på det sättet”. Med det här i åtanke är det viktigt för mig att ha vänner. Inte tjejkompisar och inte killkompisar. Utan vänner. Och om den dagen kommer, när jag får frågan om jag kan tipsa om en bra person att ha med i en styrelse, då har jag ett gäng – med både kvinnor och män – att utgå ifrån.
Vem är din feministiska förebild? – Det finns mängder! Jag har en lång idollista. Men några av dem är Gudrun Schyman och UnderbaraClara. Krutladyn Gudrun för att hon är orädd och har svar på tal och UnderbaraClara för att hon har gjort det ”obetalda arbetet” till business. Hon tjänar stålar på det som kvinnor har har gjort i det fördålda – och utan lön – under hundratals år. Sedan älskar man ju bara Beyoncé som går ut och säger att det viktigaste en kvinna har är sitt ekonomiska oberoende. Heja henne. Beyoncan köper minsann sina egna juveler hon. Som världens mäktigaste sångerska kan man göra mycket. Man kan använda sin makt på tusen sätt. Hon använder den för att peppa kvinnor att tjäna egna pengar och sträva efter att vara oberoende av någon annan.
Äntligen! Här kommer en film där jag visar hur jag fixar min frisyr varje morgon. Snorrorna, eller looparna som de också kallas, fäster jag med nårnålar. En på framsidan och en på baksidan. Jag sätter dem som ett kryss över varandra så att de “fäster”. Vill du ha fler frisyrtips? Här visar jag exempelvis hur jag gör min rosettfrisyr. Och här kan du se alla mina filmer.
Finally! Here is a video where I show how I fix my hair every morning. I attach the “loops” with hair pins. One in front and one in back. I put them as a cross over each other so they don’t slip. Want more hairstyle tips? Here I show for example how I make my bow hair style. And here you can see all my movies.
Plusgrader, solsken och vårfeeling! Skippar vinterkappan i dag och kör på jacka. I morgon väntas köldknäpp, så det gäller att passa på. Jag längtar innerligt till våren. Mest för att slippa kängorna och få trippa runt i tygskor eller ballerinaskor. Eller de här drömskorna från Swedish hasbeens(som dessutom är på rea nu).
Sunshine and spring feeling! I skip my winter coat today and go out in a jacket. Tomorrow is expected cold snap, so you have to take the opportunity. I long so much for spring right now. I long for the time when I can go around in canvas shoes or ballet shoes. Or these dream shoes from Swedish hasbeens (which is also on sale now).
Men tills dess: Peplumjacka från H&M, fuskpäls-halsduk från Beyond retro, skärp från Myrorna och pennkjol som jag har sytt själv.
But until then: Peplumjacka from H&M, faux fur scarf from Beyond retro, belt from Myrorna and pencil skirt that I made myself.
För ett par dagar sedan såg det ut så här hemma hos mig. Jag, Volang och Vintageprylar tjustartade påsken en aning.
Jag hade färgat ägg och lagt på ett rosa fat som jag köpt på Myrorna för fem spänn. Som ni kanske anar gjorde vi ett påskjobb för en hemlig tidning. Exakt vilken tidning får ni reda på senare. Och då kommer ni så klart få se en drös med bilder. För detta måste ses!
A few days ago it looked like this at home. Volang,Vintageprylarand I had a pre Easter party. I had colored eggs and put on a pink dish that I bought at the thrift store Myrorna for five bucks. As you might expect, we made an Easter job for a secret magazine. Exactly which magazine you’ll find out later. And then you will of course get to see a bunch of pictures. This has to be seen! I’ll tell you that.
I am the eggman.
… and the lemonade-man.
Volang-linda och Vintageprylar hade skapat de här underverken.
Volang and Vintageprylar made these wonderful cupcakes.
Och min porslinskatt var med också.
And my little cat was there in the middle of the party.
Volangen. Det var allt for now. Som sagt – fler bilder och en massa smarta tips kommer i en tidning senare.
Volang. That’s all for now. I’ll show you more pictures then the magazine is out.
Den här rosarandiga halterneck-klänningen hittade jag på Stadsmissionen för 65 spänn. Som hittat! Den kommer ursprungligen från almighty H&M, men har nu uppgraderats till fynd av moi.
I den här klänningen ska jag fara längs Altlantkusten i sommar. Kanske dricka Trocadero i Vinterviken eller trippa ner till havet på Tjörn. En stor hatt ska jag ha på huvudet. Och kanske espadrillos på fötterna. En randig badväska i handen och en fräken mitt på näsan. Det har jag nämligen varje sommar. En enda. Stor.
När det har varit riktigt soligt ute så har främmande människor kommit fram till mig för hjälpa mig med att tvätta bort den. Det har inte gått om man säger så. Och i sommar kommer den igen. Min ironiska fräken.
Jag fick ett alldeles underbart DIY-tips av Anna. Nämligen hur man gör sina alldeles egna, katt-ballerinas! Made by Scathingly brilliant – som för övrigt har en helt magiskt blogg.
Hur fina? Tack för tipset, Anna! Här ska målas på ballerinaskor minsann!
Ungefär hela helgen – från början till slut – har spenderats här. Hemma i kvarteren i Midsommarkransen. Jag behövde en sådan helg, när jag fick vara hemma, klappa katt, fika med min mamma som är i stan, se på film med John och käka middag med fina vänner (som kom hem till mig och lagade maten i mitt kök med orden “och du ska sitta ner”). Och så har jag gått promenader runt hörnet i yvigt hår och runda solglasögon. Lite så.
