På onsdag smäller det. Då släpps boken Vintageparty som jag och mina vapendragare Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo har skrivit, stylat och illustrerat. Äntligen.
Det är det härligaste jag gjort. Fantastiskt …

… och slitigaste.
Utöver boken har vi startat upp ett gemensamt företag, tre egna, skapat ett kontor och ska öppna underbara vintagebutiken Vintagefabriken.
För någon dag sedan landade vi alla tre i varsin fåtölj i butiken. Andades. Satt ner för första gången på … evigheter.  Vi sa till varandra att det nog inte är en levande själ som har förstått hur mycket vi har slitit för det här.
Vi har fått enorma mängder hurra-hojt (underbara ni), jämte “åh, du lever min dröm”-tillrop med en dos pepp i, men också en smula dos ångest i. För det är ju så där ibland. Man klickar in på en blogg och ser allt i rosa moln, pastelliga lemonadfärger toppade med ett randigt sugrör. Eller två. Det gör lite ont i bröstet och man känner att “fan, vad jag är misslyckad”. Trots att man har en mustasch som andra avundas, ett snille utöver denna värld eller häftigaste humorn i kommun, så känns ens egna liv bara lite … sämre just då.
Stundvis är de där rosa molnen unicorn-galopper från verkligheten.  Därför tänkte jag ge en lite nyanserad bild av denna “dröm”.

Vi har kastat oss ut i totala mörker, famlat, svurit och förvirrat letat efter något att hålla i oss i. Vi har varit skitskraja. Gråtit floder av ren och skär ångest.
Den här drömmen har nämligen inte kommit gratis. Långt i från. Det är ingen som har presenterat ett kit med drömmar som man kan köpa till specialpris.
Det vi har åstadkommit är smått fantastiskt när jag ser på det så här lite med perspektiv. Men fasen alltså. SOM vi har slitit. Och det har tärt på både oss och våra relationer. Jag är exempelvis inte säker på att alla mina vänner som jag hade när jag påbörjade alla projekt för ett år sedan är kvar nu när jag kommer ut ur jobbdimman.
I alla stressångor har jag inte varit den bästa människan i världen (men vad fasen, vem är det?), samtidigt som jag har känt mig så liten, rädd, förvirrad och betydelselös att jag behövt tröst och klappar. Kanske inte alltid kunnat bett om dem. Haft för mycket stolthet. Försökt vara för stark.
I topparna har jag dessutom bara velat prata om det där jag håller på med. Älta. Peppa. Bok hit och bok dit. Kontor och planer.
En av mina bästa vänner har jag exempelvis inte längre någon kontakt med.
Det är så långt från drömmar och rosa moln man kan komma.

Min man John är ett kapitel för sig. Han har varit ett enormt stöd. Underbar. När jag har suttit och knapprat bok på daton på nattakröken har han suttit bredvid och hållit mig sällskap (förlåt Johns chef Birgitta för det). Bara för att få en skymt av mig.
Det värsta har nog varit det ständigt dåliga samvetet. Att aldrig kunnat finnas där. Tillräckligt. Ge människor runt omkring mig den där uppmärksamheten, stödet eller kunna finnas där. Hela tiden vara på minus i sin egen lilla räkning i huvudet. Känt sig dålig som konsekvens.

Vi har verkligen slitit. Dag som natt.
Trots att det ser ut som vi har fångat de rosa molnen, lever drömmen och rider världen fram på unicorns med pastellfärgade manar, så är verkligheten en annan. Allt har sina nyanser. Ibland är det bara viktigt att våga kunna se dem. Och skriva om dem. För sätter man ord på allt det där onda, så blir det så … verkligt.
Vi har förverkligat en dröm. Det har vi. Men min definition av just det där drömförverkligandet är nog hemskt mycket mer annorlunda än de där rosa molnen.