Den här katten alltså.
Varje morgon kurrar han runt sängen, hoppar upp och kliver försiktigt på överkastet och lägger sig till sist på min mage. Därifrån sippar jag sedan morgonkaffe i hopp om att han så smånining om ska tröttna. Att lyfta bort honom har jag inte hjärta till.
Så jag sippar på. Tittar upp i taket. Tar mig ingenstans. Vilket är precis vad jag behöver. En paus.
Där ligger han sedan, mitt på magen och sträcker sina tassar mot mig och vill att jag ska klia honom under hakan. Eller bara vara nära.
Du kan ju ana hur svårt det är att stiga upp om mornarna.
Han parkerar sig på magen i hopp om att jag ska göra honom sällskap resten av dagen. Som en stor betongklump på E4:an med skylten “tyvärr går det inte att ta sig till jobbet i dag” och en pälsbeklädd antistress-injektion. Bara klappa. Stilla. Titta upp i taket. Kanske sippa lite kaffe.

När det är ungefär 10 minuter kvar tills jag måste pipa ut genom dörren lyfter jag honom som en limpa, med täcke och allt, två decimeter åt höger. Han märker ingenting. En kurrande suck hörs från de randiga påslakanen. Ett ben stäcker på sig och han gör en kelvolt in i täcket. Så där så att hatan sticker opp och öronen ner.
Jag glider ur sängen, så där att jag nästan sätter mig på golvet, bara för att inte väcka lilla katten – som i sin tur kisar med ena ögat för att se vad tok fröken tagit sig till den här gången.  Den där fröknen som glider ur sängen varje morgon. Som pratar med pipig gullegull-röst, tycker om att klappa mig på magen och skrockar så fort hon ser mig. Ojojoj, pjaaaa, ojojoj. Som en farbror med krämpor låter hon.
Vars hjärta jag kan smälta bara genom att fukta mina ögon eller stryka mig kring hennes vita strumbyxeben. Den där fröken som alltid panikar ut genom ytterdörren på morgonkvisten eftersom jag tar min förmiddagslur på hennes mage. Hon vars fingrar aldrig tröttnar på att klia, klappa och kela. Hon som säger att hon älskar mig fast hon bara känt mig i ett par veckor.
Den där katten alltså.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!