Det stora inlägget om vårt orangeri!

  • Kommentarer på inlägget:8 kommentarer

För ett par veckor sedan skrev jag det stora inlägget om vårt halmbalshus, och i samma veva dundrade det in ett par frågor om vårt orangeri. Klart att vårt orangeri ska få ett alldeles eget inlägg! Med massa bilder från bygget!

Varför byggde ni ett orangeri det första ni gjorde?
– Ja, en kan verkligen ifrågasätta smartheten att bygga två hus samtidigt, men eftersom vi ville få till en gårdplan med köksträdgård högst upp på vår kuperade tomt så var vi tvungna att tänka till för att komma åt att arbeta och skeppa upp materil. Vi har nämligen inte världens enklaste tomt.
För att förenkla bygget så byggde vi längst in först. Planen var (och är) att rama in köksträdgården mellan bostadshus, orangeri och (kommande) växthus. Skapa en gynnsam odlingsyta (kanske vinna en zon?).

Det mest optimala skulle ha varit att bygga växthuset först, eftersom det är planerat lääääängst in på tomten. Men någonstans var vi tvugna att dra i handbromsen. Så vi började med orangeriet som ligger innanför bostadshuset på tomten. Växthuset blir en plan för framtiden så att säga.

Vi må ha storslagna planer för vårt orangeri – här ska det rymmas odlingar, middagar och tvätt på tork – men livet skriker ju inte direkt ut ett behov ett orangeri. Men i takt med att bygget med vårt halmbalshus framskridit har vi insett att orangeriet fyllt en otroligt viktig funktion. Här har vi kunnat värma oss, äta lunch och bjuda på fika genom byggets gång. Så tack orangeri för det!
Och dessutom har jag kunnat tjuvstarta ett par odlingsdrömmar. Inte fy skam när bygget är kaos och tomten ser ut som en tipp.

Hur mycket hade ni byggt innan ni byggde vårt orangeri?
– Bara ett hönshus på hjul. Men vi hade förstklassig hjälp (annars hade där stått ett sjul kan jag lova). Nu däremot skulle jag nog kunna bygga ett orangeri själv, hälsar Aktiebolaget storhetsvansinne.

Vilket material använde ni för att bygga ert orangeri?
– Grunden till vårt orangeri är byggd av sten, delvis från tomten. En hel del stenar klyvdes för att passa.

Stommen till orangeriet byggdes i trä, av plockhugget virke. Inget impregnerat skoj, utan rent trä.

Väggarna byggde vi av träflislera – en blandning som liknar typ chokladbollsmet och som en pressar ner i en form (typ två plywood-skivor som en sätter på varsin sida om reglarna).

När massan torkar blir den stenhård, och på den lerklinar en sen. Både på insidan och utsidan. Tre lager lerklining blev det på insidan och två lager på utsidan. Ytterligare ett lager ska läggas på utsidan i sinomtid.
Fönstren på framsidan av orangeriet, plus fönstret på södersidan, är begagnade. Just dessa flaggfönster köpte vi från det kommunala byggåterbruket, Sola byggåterbruk. Fönstrena har tidigare suttit på en skola några kilometer bort. Pardörren (begagnad om inte det framgår, hahaha) hittade jag på Marketplace, så den hör inte alls ihop med fönstrena även om det ser ut så. Lyckan när vi insåg att spröjsen gick i liv med varandra. Hurra!
Fönstren på baksidan köpte vi från VLT i Arvika. De är så klart också pre-älskade.

Vad är det i massan ni lerklinar med?
– Jo, serrdu. Vi har lite olika blandningar. En lite tjockare med mycket fibrer i, och en lite slätare finputs. I den tjockare grovputsen är det lera, sand (eller stenmjöl), hästskit och halm i, medan det i finputsen är lera, mer sand (eller stenmjöl) och lite hästskit. Blandningen blandar vi i en tvångsblandare och häller upp i hinkar.

Luktar blandingen?

– Nope. Om hästskiten är tagen ur hagen eller mockad för ett tag sedan så luktar det ingenting (det är fibrerna i skiten en vill åt). Vi har lyxen att ha ett stall som granne och får hästbajs som de mockar ut med jämna mellanrum.

Är det inte äckligt att blanda i bajs?
– Nä, tycker det är sju resor fräschare att använda naturliga material än exempelvis kemikaliebelagda material.

Vad har ni målat med i ert orangeri?
– Egentligen tycker jag att den torkade leran i sig är vacker, men för att skapa ännu mer ljus i vårt orangeri så valde vi att måla det. Vi hade lite kalk kvar från målandet av hönshuset, så jag borstade på det.
Tycker att det passade bra därinne.

Så småningom ska jag måla taket också. Det blir i någon järnvitriol tror jag.

Hur byggde ni ert gröna tak?

– Åh, så glad över vårt gröna tak! Först la vi råspont på taket och på råsponten la vi …

Näver! Vi la näver omlott på taket och avslutade med en offerbräda längst ner, som hölls uppe av enekrokar.

När nävern var på plats så slängde vi upp grästuvor på taket. Vi la dem upp-och-ner och strödde ut mängder med fröer. Min mamma har också planterat ett och annat däroppe. Smultron exempelvis.

Det växer så det knakar däroppe! Det står dessutom en lönn bakom orangeriet som lockar till sin humlor när trädet blommar, så det känns verkligen som en levande och surrande del av vår trädgård.

Vilket moment var roligast respektive svårast?
– Lerklina är alltid roligt (tycker jag två lerklinade hus senare), men få saker får upp mot att passa in fönster och dörrar och se en ställning med brädor förvandlas till ett hus. Svårast? Hmm. Att hålla taket torrt innan vi fick på nävern? Det kom nämligen en storm och drog tag i presenningen … Lätt stressad situation.

Vad har du för växter i orangeriet?
– Massor av olika! Fikonträd, olivträd, granatäpple, pelargoner. På bilden ovan har jag ett blåregn i den stora krukan. Den ska jag plantera i år är det tänkt. Kanske på hörnet till vårt orangeri?

Ska orangeriet funngera för övervintring av växter?
– Tanken var att låta växterna övervintra här och just nu har vi en frostvakt som ser till att det inte blir för kallt inne i orangeriet. Men planen är ju att vi ska bygga en punschveranda på vårt hus och då är det bättre att vinterförvara växterna där – i spillvärmen från huset. Här ser en ju en hel del fördelar med att ha ett orangeri sammankopplat med huset (vilket vi var inne på i början av byggplans-processen) …

Hur tänker du kring odling, arbetsyta vs mys/häng i orangeriet?
– Just för tillfället är det en mischmasch av allt inne i vårt orangeri, men det beror ju på allmänt byggkaos. Jag har tänkt att allt – odling, arbetsyta och mys/häng – ska få plats (optimistiskt nog), men så småningom planeras smartare. Just nu rymms en lång bänk, ett gigantiskt bord och en lika gigantisk säng därinne. Sängen ska inte stå där, men funkade som myshörna för kidsen förra året (perfekt när en hade middagar och barnen fick ha myskväll precis bredvid med film och snacks). Odlingar kommer alltid få plats eftersom jag byggt väl tilltagna fönsterbrädor runt hela oranageriet.

Tanken är att inredningen i orangeriet får följa säsongen. Just nu renoveras fönster inne i orangeriet och det är allmän förvaring. I vår, när odlingen kommer igång, så får allt annat maka på sig och i sommar när försådden flyttar ut och krukorna ställs på trappan får det bli plats för middag, mys och tvätt.

Kanske även inkvartera ett bad när det vankas höstrusk?

Här sitter jag även och jobbar ibland. Inte fy skam.

Vad har ni för ventialtion och uppvärmning i orangeriet?
– Självdrag och frostvakt än så länge. Funkar helt okej, men några fönsterrutor är försatta med plywood. Ser fram emot att laga dem!

Vad blir nästa steg för orangeriet?
– Jag vill bygga en stentrappa till orangeriet, lägga lergolv inomhus, lerklina ytterligare ett lager på utsidan, kitta om alla fönster, plantera klätterväxter utomhus (på stöd som tar dem upp på taket). Det finns att göra så att säga.

Loading Likes...

Bloggtrassel och byggnytt!

  • Kommentarer på inlägget:10 kommentarer

Den här veckan började med major bloggtrassel, men nu är vi igång igen. Puh!

Vi kämpar på med bygget, jobbar i shift och jonglerar några utmaningar (läs: jobba med lera när det är minusgrader). Men det är fasligt vackert ute, det vankas vår och vi har en go helg med både bygghjälp av vänner och barnens kompisar på besök i bagaget. Och ytterligare en go helg framför oss – två barnkalas och mer bygg! Alla familjemedlemmar glada så att säga.

Och även om vi bygger mycket så försöker vi ta vara på varje ledig stund med kidsen.
Så här såg det ut i helgen när vi grillade utanför orangeriet och katten så klart ville vara med (fast på behörigt avstånd).

Senaste nytt från bygget då? Vi bygger innerväggar, lerklinar, gör golv och börjar sätta in dörrar i alla gluggar. Skafferidörren passas på plats och nu inväntar vi bara överljus! Och ja, tröskel behöver vi såga till också.

Älskar alla små detaljer som gör att huset ser gammalt ut.

I helgen fick barnen bestämma nyans på ytterdörren (som ska sitta mot söder (och köksträdgården)). De valde rosa så jag blandade till en nyans som påminner om den som sitter på norrsidan. Den behöver justeras lite, men nyansen på höger dörrblad stämmer nog mest överens med norrsidan.
Och barnen målade med linoljefärg. Lite svettigt (men tror att jag dolde det) och jag fick gå efter och finlira när de inte såg, men känslan är att de bestämt och målat själva! Känns fint. Ska bli spännande att se dörren på plats sen. Gulp! Men kommer nog bli fint när fönsterbågarna intill (så småningom) målas i guldockra.

Och apropå nyans och pardörr! Det visade sig att de här franska pardörrarna haft ett förflutet som både rosa och guldockra. Pillade bort några flagor turkos plastfärg och där fanns tidigare nyanser. Någon gång ska jag pillar bort färgen, men det får bli när alla viktiga moment är klara.
Jag hade nog tänkt måla denna pardörr i typ grå umbra, men vi får se.
Vad tycker du?

Loading Likes...

Hur mycket påverkas du av ditt sammanhang? Klimat, filterbubblor & relationer!

  • Kommentarer på inlägget:6 kommentarer

Påverkas du av ditt sammanhang? Din bubbla? Din flock? Vem blir du i olika sammanhang? En påläst person med många spännande idéer eller någon medelbeige besserwisser med klimatångest. Ja, det beror kanske på sammanhanget?

Jag påverkas jättemycket av mitt sammanhang och min bubbla. När jag jobbade på modemagasin shoppade jag asmycket och flög på weekends till Paris för att visa att jag hängde med. När jag klev in i klimatsammanhang så shoppade jag så lite som det bara gick och flög verkligen inte till Paris – för att visa att jag hängde med.

Jag är en produkt av sammanhanget jag befinner mig i och det påverkar vilka val jag gör – hur jag reser, vad jag äter, vad jag tittar på TV (en vill inte vara den enda som missat the talk of the town). Och hur jag klär mig och var jag handlar. Vissa sammanhanget har gjort mig modig och andra sammanhang har gjort att jag känt mig som två centimeter lång och gjord av bajs.

Jag kan vara majoritet i ett sammanhang, men totalt främmande fågel i ett annat.

Det finns något väldigt mänskligt i att vilja passa in, vara en del av flocken. En sorts ängslighet som vi helst av allt inte vill tala om (för ingen vill väl vara ängslig). Håller du med mig?

Om just detta – olika sammanhang, hur vi påverkas av vår bubbla, hur vi ser på oss själva och hur svårt det är att göra något som går emot flocken (typ snacka klimat kanske?) – tar jag och Maria Soxbo upp i ett bonusavsnitt av Plan B-podden. Lyssna gärna och berätta vad du tycker.

Jag tycker att det här ämnet är SÅ spännande! Hur vi påverkas! Och hur svårt det kan vara att göra något som går emot sammanhangets osynliga ramar. Hur skulle det sett ut om jag bestämde mig för att sluta shoppa när jag jobbade på Damernas Värld?  Eller bestämt mig för att skippa flyga om mitt sammanhangs härligaste gemensamma intresse och samtalsämne var resor?

Det hade varit skitsvårt. Inte på pappret, men socialt eftersom vi påverkas av vårt sammanhang. Vi vill ju passa in, bli medräknade, ingå i sammanhanget. Och att göra allt det där som är svinbra för klimatet skjuter ut en ganska snabbt från vissa sammanhang (eftersom vårt samhälle är totalt ohållbart och politiken släpar efter).

I detta avsnitt snackar vi också om modiga, modiga Anitha Clemence (följ, hylla, backa!) – som gått ut med att hon vill ha köpstopp under ett kvartal. Hur vågar man göra något som gynnar klimatet om det går emot sin bubblas ramar och samtidigt rycker undan mattan för delar av sin försörjning?
Det krävs enormt mycket mod.

Det här är ju exempelvis en kanal som gjort mig både modig (när jag har fått hejarop) och ängslig (när jag blivit ifrågasatt). Stilmässigt har detta sammanhang – tillsammans med påhejande kompisgäng och att bo på en plats där alla har olika stilar – betytt otroligt mycket. Trygga sammanhang gör ju att man vågar sticka ut.

I andra sammanhang har det funnits en vilja att ändra mig, min stil eller mina intressen, så att jag passar bättre in i just den bubblan.
Jag är en produkt av mitt sammanhang – där det varit norm att handla begaganat, stilmässigt sticka ut, snacka politik, dela på föräldraledigheten och engagaera sig på något sätt. Om det så är att putta folk i att handla begagnat, stå upp för jämställdhet eller ungdomar.

Jag undrar vem jag blivit om mitt sammanhang sett annorlunda ut? Om alla mina polare investerade i designerväskor – inte använde sin mormors gamla mäverväska? Eller om alla i min bubbla använde fillers och botox? Hade jag kunnat stå emot? Om ingen delade rakt av på föräldraledigheten?
Hade jag pallat att vara den som gjorde annorlunda?

I poddavsnittet berättar om hur det är att byta sammanhang. Från hippa Midsommarkransen – där samhällsengagemang och hållbarhet är den coolaste accessoaren – till den värmländska landsbygden. Och hur svårt det är att byta sammanhang – eftersom olikla bubblor drivs av olika normer.
Berättar exempelvis om när jag var på fest (inte i mitt vanliga sammanhang) och var tvungen att låsa in mig på toaletten i panik, ringa John och be honom hämta mig. “Eh, gärna fort”. Jag hade nämligen råkat snacka klimat och skapat så dålig stämning att den bästa partyhöjaren var om Emma Sundh left the building så att säga.

Efter det har jag insett att min starkaste egenskap inte är att studsa emellan olika sammanahnag. Och jag har ganska många bubblor som jag rör mig mellan, vilket komplicerar det hela.  I många av de sammanhang som jag rör mig i snackas det råmycket politik, omställning, samhällstrender och ingen ryggar för lite skön debatt. Älskar att sätta fingret på pulsen!
I andra sammanhang är det kanske mindre politik, mindre klimat, mer önskan om konsensus. Jag älskar det också.

Jag älskar politik och samhällsdebatt, jobbar med klimat och omställning (andas skiten 24/7), men är också en festprisse av rang. Det är ingen vidare ekvation – i fel sammanhang.
Jag har trampat snett ganska många gånger när jag uppfylld från mitt klimat-sammanhang går in i det andra sammanhanget och tar upp politik-klimat-grejs som om det vore ett referat från senaste avsnittet av White lotus.

Något jag har tänkt på, apropå sammanhang, är att det är stor skillnad mellan att uttrycka sin åsikt beroende på var en bor. När jag bodde i Stockholm var jag ganska orädd i klimatdebatten och var öppet vass och kritisk mot kommun, riksdag, regering och medias sätt att hantera klimatkrisen. Det är jag fortfarande, men jag upplever att det var lättare (och ballare) att vara en samhällskritiker i en stor stad.

Jag omgav mig med likasinnade som hyllade vad jag gjorde, men sedan var det också lite som ett skrik ut i natten där en liksom inte såg mottagaren. I en stor stad var jag anonym, jag träffade aldrig politikerna som jag kritiserade, chefredaktörerna som taggades i inläggen, kommunen som satt på besluten eller kedjorna vars affärsmodell jag var less på (hej, kunna omvandla matpoäng till en resa till Zanzibar).

Sen flyttade jag till landsbygden. Jag återvände hem efter 18 år i Stockholm. Till både nya som gamla sammanhang. Och insikten att alla känner alla.
Jag älskar det, för det skapar en enorm trygghet och förändringar kan gå på fem sekunder.
Men det var en annan verklighet.
Lokaltidningens chefredaktör ingick i kompisens nämaste krets, politikerna är gamla vänner till familjen eller bekanta från gymnasiet, på kommunen jobbar halva bekantskapskretsen och butiken drivs av de där personerna jag liksom växt upp med.
Landsbygden och den medelstora staden är inte anonym. Den bygger på relationer. Och de ska vårdas.

Att snacka klimat är svårt. På fest tar jag helst ledigt för klimnatsnacket, men jag är nog ofta en påminnelse om frågan bara av att vara jag. Jag har trots allt skirvit ett par böcker på ämnet, driver Klimatmklubben och jobbar för att putta klimatet och omställningen upp på agendan. Är jag kanske posterboy för allt en inte gör? Eller är jag en framtidstänkande doer? Det beror nog på mottagaren.
Så nog har jag trampat snett alltid. Men jag försöker vara snäll mot mig själv. För jag är inte mer än människa som försöker navigera.

För hur säger man att huset brinner utan att någon ska känna sig stressad? Hur kan man lyfta ämnet klimat (som ingen vill tänka på) utan att skapa dålig stämning? Hur är man en go, förstående och balanserad vän samtidigt som vi har sju år på att hugga tag i klimatkrisen?

En del av mig vill vara asskarp och bara plöja klimat och omställning för att spara tid. Kosta vad det kosta vill! En annan vill vara inkännande, förstående och inse att saker kan ta tid. Och värna om alla som jag håller kär.

I vissa sammanhang och bubblor KAN jag vara plöjaren och hyllas för det. I andra sammanhang kan jag absolut inte vara det, för då förlorar jag nog det jag älskar.
Så vem ska jag vara?

Om politiken hade gjort vad som krävs hade det här varit en icke-fråga. Numera snackar jag i stort sett aldrig klimatkris, utan bara omställningens potential, vinningar med att ställa om och smartheter som sker i andra länder, städer och kommuner. Det rimmar mer med mig – allmänt taggad person – och den approchen funkar i alla sammanhang. Men det var en snårig väg dit, som jag hoppas någon kan ta lärdom av? Och den vägen kanske inte hade varit möjligt om jag inte gjort svängomen genom krisinsikten – då hade jag kanske bara uppfattats som naiv optimst.

Hur tänker du kring sammanhang och bubblor? Hur påverkas du? ÄR det lätt eller svårt att navigera? Tycker du att det är obekvämt att snacka klimat?
Hur gör du?

Kommentera, dela och lyft dina tankar!

Loading Likes...

En spännande byggvecka kommer lastad!

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

Hej måndag! Hoppas allt är bra med er och att ni haft en fin helg. Här har det varit fullt ös på bygget, några inställda festplaner (barnvakt sjuk) och utomhuslek med kidsen – i dagsljus!
Alltså det är så härligt när ljuset kommer, eftermiddagarna känns liksom länge (toppenkänsla för en tidsoptimst!) och jag får helt klart mer gjort.

Den här veckan kommer vara något utöver det vanliga på byggfronten. För det är så spännande moment som vi har framför oss.

I dag levererade nämligen Carl på Mark & Timmer några dörrkarmar till oss! Det betyder att vi kan sätta in megafin badrumsdörr (!), liksom pardörren som ska sitta på norrsidan samt ett stycke pardörr på södersidan. Den pardörr som sitter på södersidan nu ( se bilden ovan) ska flyttas till punchveranda-gluggen (på kortsidan till vänster). Så, snart är alla ytterdörrar på plats!
Dessutom hämtade vi alla resterande fönsterkarmar i fredags, så ni kan vi sätta in alla fönster. Ska bara laga ett par av av fönstrena först …

Dessutom ska denna franska pardörr hitta hem!

Den är så jädra fin!

Men mest fokus ska jag så klart lägga på att bygga och lerklina väggar medan John börjar med projekt brädgolv.

Och den här murstocken (ovan) ska få sig en slev av leran också.

Så temat på denna vecka stavas dörr, fönster och lera!

Däremellan ska jag jobba med megaroligt projekt. Nämligen med planeringen för en framtida cirkulär popup i Karlstad! Wiii! Drömprojekt! Och passar ju mig – återbrukare since Dackefejden.

Loading Likes...

Bygga badrum av … lera?

  • Kommentarer på inlägget:3 kommentarer

badrum lera halmbalshus

Hurra!
Vi har en vägg mellan badrum och vardagsrum i vårt halmbalshus. Nu påbörjar vi projekt bygga badrum av lera – utan tätskikt, fuktspärr, plast och annat skojs. Bara lera!

bygga badrum lera halmbalshus

Väggarna – som är gjorda av träflis, lera, stenmjöl och halm – ska nu lerklinas i ett par lager. Sen är tanken att måla väggarna med äggoljetempera.

badrum lera halmbalshus bygga lerklina

Trots att jag har lerklinat ett orangeri utvändigt och invändigt i två-tre lager och hela vårt halmbalshus utanpå (i två lager), så är detta fortfarande något av det roligaste jag vet. Lerklina alltså, vilken grej! Så tillfredställande.

Har insett att jag är 100% imponerad över alla som beställer ett nyckelfärdigt hus som bestämmer saker innan huset byggs. Här bestämmer vi lite efter hand.
Det är ju lite speciellt att bygga halmbalshus, eftersom en måste planera lite för att få saker på plats. Som att det på den här väggen ska hänga krokar. Det går inte att spika eller skriva i väggen (däremot i reglarna), så det krävs lite planering.
Den här brädan skruvade jag upp för att ha något att fästa i så småningom.

Och sen lerklina! Ett lager till ska lerklinas på, så brädan döljs. Och till vänster ska vi sätta in ett fönster (som vi ska hämta på fredag).

I dag ska jag hämta badrumsspegeln som ska sitta över handfatet i vårt badrum av lera. Detta kommer bli så fint (har visionen klar i hövve).

Loading Likes...

Hälften klart, hälften väldigt oklart.

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Hej tisdag.
Här vevades veckan igång långsamt efter helgens begravning av min mormor. En fin och känslosam helg där hela släkten samlades, delade minnen och tog farväl.
Det var en fin begravning, men nu får det vara slut på bortgång och begravningar tycker jag.

På bygget tuggas det på. Det görs innerväggar för fulla muggar och nu sitter också väggkontakter och strömbrytare uppe på högst ofärdiga väggar.
Hälften klart, hälften väldigt oklart.

Den här veckan ska jag försöka lägga lite mer tid på bygget.
De sista fönstrena ska hämtas (wiiii) hos fönstermakaren som gjort nya karmar till gamla fönsterblad, och så ska väggar lerklinas. Dessutom ska jag hämta en spegel (som ska sitta i badrummet) som jag ropat in på auktion. Så det är högt och lågt going on.

Här pågår exempelvis projekt skafferi. Här ska det in en skafferidörr och ett överljus. Och så klart: väggar ska byggas och lerklinas.
Ser så mycket fram emot att se detta klart!

Kanske just är detta jag ska hugga tag i senare i veckan?

Loading Likes...

Vart går pengarna? Nytt avsnitt av Plan B-podden om bistånd och klimat!

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

– i betalt samarbete med Diakonia –

Varför så mycket snack om bistånd? Vad ÄR bistånd? Vart går pengarna? Vad betyder det svenska biståndet för klimatomställning och klimatkatastrofer? Är Sverige ett generöst land eller snåljåpar? Och det här med att Sverige går ifrån 1 procentmålet – är det en bra grej?

Det svenska biståndet har blivit en rejäl snackis och just därför har jag och Maria Soxbo djupdykt rakt ner i biståndsfrågan i ett lärorikt och rappt avsnitt av Plan B-podden!
Lyssna här: “Bistånd, bidrag & en bättre värld“.

Det ska sägas att vi spelade in det mesta av avsnittet innan jordbävningarna drabbade Turkiet och Syrien. Därför nämns katastrofen endast en gång.

För att reda i frågan har vi snackat med Mats Hårsmar som biträdande kanslichef på den statlig kommittén EBA, Expertgruppen för biståndsanalys. Och jag blir sju kilo klokare!

Dessutom snackar vi med Diakonia – som är en biståndsorganisation som använder bistånd för att hjälpa människor upp ur fattigdom och jobbar för att skapa robustare samhällen som är mer moståndskraftiga mot klimatkrisens effekter. Men också hjälper när katastrofen drabbar akut – som nu efter den tragiska jordbävningen i Turkiet och Syrien. Via lokala samarbetsorganisationer delar Diakonia ut filtar, madrasser, vatten och mat på plats. På så sätt kan de rädda liv. Bidra du också.

Precis som alltid när vi nördar ner i ett ämne, snackar med experter och spånar framtid så lär jag mig så mycket.
Något jag tar med mig från avsnittet är (bland mycket annat):

– Sverige kommer ge allt mindre bistånd i takt med att världen behöver mer. Det känns … så där.

– Vi ger lika mycket bistånd till Uganda som det kostar att bygga en vägbro i Sverige. 300 miljoner kronor. Det låter kanske mycket, men vi kanske ska ha rimliga förväntningar på vad biståndet faktiskt kan uträtta om det är samma summa som för en … bro.

– Många länder använder just nu bistånd för att gynna en politisk eller ekonomisk agenda, snarare än att biståndet går dit där det ger mest skillnad.
Biståndet ska styras av mottagarnas behov, därför är det viktigt att biståndet utformas på rätt sätt.

– De största fyndigheterna av naturgas och olja har hittats i Afrika. Gissar att det är gaaaanska lockande att pumpa upp den där skiten för att minska fattigdomen. Hur kan vi övertyga länder att inte utvinna? Hur får vi en kontinent att inte göra samma misstag som vi? Kan biståndet vara en möjligörare för att bromsa fossilindsutin?

– Allt hänger ihop. En klimatsatsning som görs för att underlätta odling kan påverka barns skolresultat.

Förutom att snacka bistånd så grottar vi i vad vi – du och jag – kan göra.  Och vi uppmanar fler att lanserar ny köksdetalj – swish-burken! Själv har jag pengar i min för att jag ska bli påmind om att ge, swisha, bidra.

bistånd klimat diakonia pengar

Och du, stötta Diakonia genom att bli månadsgivare. Då bidrar du bland annat till växthusbyggen i Somalia – ett land som drabbats hårt av torka. Med hjälp av de smarta växthusen – gjorda av nät – kan befolkningen odla mat, använda det vattnet mer effektivt och odlingarna blir mer resistenta mot sandstormar och insektsangrepp. Eller – som Moa Häggblom från Diakonia berättar i podden – göra det möjligt för bönder i översvämningsdrabbade områden att odla på flottar.

Och kom i håg – allt hänger ihop! Klimat, odling, utbildning, kvinnors chans till ett drägligt liv.

Loading Likes...

Min mormor – en pionjär, samhällsförändrare, jämställdhetsivrare

  • Kommentarer på inlägget:17 kommentarer

I dag begravs min mormor, Ulla Wennerström.
Hon skulle ha fyllt 100 år den 12 februari.
Min mormor var något utöver det vanliga. Förutom att hon var gjord av stål – plockade blåbär i skogen som 90-åring med rulatorn (fråga mig inte hur det gick till) och sa ofta “jag är piggelin” trots sina 99 år – så var hon en pionjär. En samhällsförändrare. Och en jämställdhetsivrare.

När jag pluggade till journalist med inriktning samtidshistoria så fick jag i uppgift att intervjua någon som varit ung under 1900-talet. Jag valde min mormor. Med block och penna satte jag mig i hennes kök i 1920-talshuset i Väse, fick en skramlig kopp kaffe och medan gökuret tickade så berättade hon sin livshistoria.

Jag är i dag – på hennes begravningsdag – så tacksam för att jag fick den där uppgiften. För den där dagen som jag spenderade hos henne, när hon berättade om sitt liv, kommer jag aldrig att glömma. Och jag insåg hur lite jag visste om henne innan de där timmarna hade fyllt varje ark med spänning, drama, sorg, skratt och en bit av vår gemensamma historia. Kanske tog jag med en bit av henne in i mitt liv där och då. En känsla av att samhället gick att förändra, påverka? Att platsen jag skulle återvända till så småningom var skådeplatsen för hennes liv?
Jag fick en sån otrolig vördnad för att hon – och fler med henne – har trampat upp stigarna så att de är lagom breda för mig att leva loss på.

Jag ska snart berätta hennes historia – för den är värd att berättas. Men innan jag gör det så uppmanar jag alla att intervjua personer i din närhet – och framför allt kvinnor. För deras historia berättas allt för sällan (de kanske stått i köket, grejat, fixat, tvättat, bakat medan maken berättat om sitt liv för ättlingarna). Så lyssna på kvinnornas historia, skriv ner och för deras berättelser vidare. Låt dem leva vidare.
Tyvärr hann jag aldrig intervjua min pappa, för orden och minnena hann suddas ut. Jag har några skraltiga inspelningar med famlande meningar, och tyvärr är inte huden tjock nog att höra på dem. Så passa på att lyssna, skriva ner och njuta medan tid finns.

Nu kommer min mormors historia. Tack för allt, mormor.

Ulla var en pionjär, samhällsförändrare och tidig med det mesta. Mitt under brinnande världskrig gifte hon sig – blott 18 år gammal – med sin kärlek Gudmund Wennerström, son till den dåvarande landshövdingen Ivar Vennerström.
Den Arvika-bördiga prästdottern Ulla lämnade snart staden för landsbygden, närmare bestämt en gård utanför Karlstad.

Det var knapert, vattnet frös och det var hutlöst kallt. Ulla beskrev ofta krigsvintrarna med orden “det kändes som att jag hade tjäle ända opp till midjan och jag tinade upp först i maj”.

Gården inhyste många människor. Förutom fyra barn, drängar och lantbruksstuderande, så anlände en strid ström av flyktingar som flydde kriget i Norge. Ljudet från bomberna på andra sidan gränsen hördes ända till den värmländska landsbygden.
Det rådde svår nöd under de kärva krigsåren, men familjerna på gårdarna i bygden hjälptes åt, sydde vinterdräkter till Hemvärnet och skramlade åt nödställda.

Vid 21 år ålder startade Ulla upp Röda korsets alsterkrets, som samlade in pengar genom att anordna fester – med lotteri – i Ordenshuset. I potten låg allt från lamm till björkved. De första insamlade pengarna användes för att erbjuda tandvård till alla som gått ut sjunde klass. En del brukade nämligen få löständer i konfirmationspresent.

1943 råkade Ulla besöka Svenska mässan i Göteborg. Där fick hon syn på en banbrytande innovation – en tvättmaskin! Hon återvände hem till bygden och lyckades frammana ett kommunalt bidrag för att bygga en gemensam tvättstuga intill ån som flöt genom bygden. Tvättstugan skulle inrymma två tvättmaskiner, centrifug och varmmangel, och komma alla kvinnor i bygden till gagn. Tidigare tvättade kvinnorna i sjön eller ån, vilket under de kalla vintermånaderna medförde extrem kyla och stelfrusna händer
Bygdens händiga man, Bror Eriksson, föreslog att samverka med Badföreningen, och snart såg Bad- och tvättföreningen dagens ljus – med Ulla som ordförande. Med den nya bad- och tvättstugan kunde bygdens alla invånare tvätta inomhus i tvättmaskin och ta ett varmt bad.

I början av 1950-talet blev Ulla ombud åt Barnavårdsnämnden i Stockholm, med uppgiften att hitta hem åt sommarbarn och fosterbarn, och 1952 föreslogs Ulla – som var medlem i dåvarande Bondeförbundet – att bli vice ordförande Nyeds socialnämnd. Förslaget orsakade rabalder. En kvinna som vice ordförande! Det var en sådan banbrytande tanke att en partimedlem hotade att gå ur partiet om Ulla valdes till denna tongivande post.
Sven Bjureld, bonde i bygden, tog då till orda och sa att han tyckte att män och kvinnor skulle vara likställda. Och så fick det bli. Ulla valdes sedermera till vice ordförande och därefter ordförande (utan att någon lämnade partiet) i Nyeds socialnämnd. En post hon hade fram till 1970.

Livet på gården var krävande. Alltid med små marginaler. Ulla jobbade sjutton timmar per dag, men ändå räckte inte pengarna till.
1956, när Ulla var 33 år, började hon jobba halvtid som kurator på Familjerådgivningsbyrån inne i Karlstad. När barnen hade vuxit upp och flyttat hemifrån sökte sig Ulla till politiken. Hon satt i kommunfullmäktige i Karlstad, med särskilt intresse för jämställdhet och sociala frågor.
Det var ingen enkel sits. “När jag kom in i politiken var jag tvungen att vara dubbelt så påläst och dubbelt så duktig för att få samma anseende som en man” har Ulla berättat.

Ulla satt med i Första delegationen för jämställdhet, anordnade möten med facken och pushade frågorna framåt.

1976 var hon nära att bli invald i riksdagen, och tre år senare (1979) blev hon ordförande i kommunfullmäktige i Karlstad. Under 1980-talet var hon kommunalråd och förtroendevald i landstinget. Ulla var ständigt engagerad, med en obestridbar vilja att förbättra kvinnors livssituation.

När Alla kvinnors Hus öppnade upp i Karlstad 1982, stod Ulla först i kön. Hon var med från start, ingick i en av sju jourgrupper och var aktiv i nära 25 år.
1989, vid 66 års ålder, gick Ulla i pension, men släppte inte sitt samhällsengagemang. Hon satt kvar i ett antal nämnder, var aktiv i styrelsen för socknens hembygdsförening och satt som ordförande i Reumatikerförbundet mellan 1996-2007.

Ulla Wennerström – denna pionjär och samhällsförbättrare – har inte bara trampat upp nya stigar och visat på engagemangets kraft, utan breddat synen för vad en kvinna kan och får göra.
Nu har har hon lämnat oss och banat väg för andra att ta vid där hon slutade.
Tack för allt.

Loading Likes...

Innerväggar, katt och en gömd skatt

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

God kväll!
Den första delen av veckan försvann i någon sorts Stockholms-, möten-, styr-upp-dimma. Vips var det tydligen onsdag.
Och just nu händer saker snabbare än jag hinner säga blogginlägg, men här kommer i alla fall en snabb uppdatering från bygget:

Just nu bygger vi innerväggar på vårt halmbalshus. Så här såg innerväggen mellan badrum och vardagsrum ut förra veckan. Tjoff, tjoff, så såg det ut så här:

Det är SÅ tillfredställande att bygga med träflislera!

Det här fluffet hälsar på bygget ibland.
Tänk, snart sitter han där på heltid! Spejar ut över köksträdgården eller åkrarna.

Jag håller också på att pussla ihop dörrar – alltså vilken dörr som ska leda in till vilket rum. Den här dörren ska sitta på skafferiet (tillsammans med ett överljus), och även om det är långt ifrån prio så var jag ju bara tvungen att kika vad som fanns bakom den där skivan …

Nämen, jackpott!

Världens finaste spegeldörr.
Ändå en himla go, gömd skatt, inte sant?

Nä, nu måste jag gå och lägga mig för imorgon hägrar en LÅNG dag. Sara Wimmercranz kommer till Karlstad och jag ska intervjua henne på Värmlands museum inför 130 pers!
Så hög tid att kamma håret så att säga.

Mer om det en annan dag.

Loading Likes...

Stockholm, cirkulär popup, Sara Wimmercranz och bistånd!

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

God morgon måndag!

Just nu sitter jag på morgontåget till Stockholm – eller mitt rullande kontor som jag brukar kalla det. Det finns få ställen där jag jobbar så bra som på just tåg. Lurar i öronen, en värld och någons vardag som swishar förbi och en tydlig deadline. Det knappras tills tåg möter perrong.

Som jag önskar att jag kunde utnyttja räls-kontoret mer (hohoo SJ – årskort som är rimligt för en egenföretagare som jobbar med klimatfrågor och vill kombinera stad och landsbygd).

Nåväl. En händelserik vecka väntar.

måndag. Stockholm hägrar. Där ska jag möta upp Maria för att snacka jobb, bolla spännade projekt och spåna framtid. Ikväll ska vi möta upp ett gött klimatgäng för middag, och sen ska jag sova över hon min syster.

tisdag. Tillbaka till Värmland där jag ska ha möte med ett team om en cirkulär popup i Karlstad. Vi har jobbat med det här i ett år, men det är först nu vi börjar prata om det utåt. För vi vill börja veva i sparkarna!

onsdag. Möten om cirkulära galleria, om mitt uppdrag kring Torsdagsfôlket (träffar som samlar Karlstads näringsliv för att snacka omställning och framtid) och så ska arbetet med Elevborgarråd för klimatet stämmas av. Mycket lokalt arbete just nu. Därefter ska jag försöka hinna med lite bygge.

torsdag. Torsdagsfôlket bjuder in till lunchträff på Värmlands museum, och dagen till ära har vi entrepenören och investeraren Sara Wimmercranz (Sveriges mäktigaste techinvesterare och känd från Draknästet) på besök. Tillsammans med Henric Barkman, miljöstrateg på Karlstads kommun, ska jag leka Skavlan och intervjua Sara i stora föreläsningssalen på Värmlands museum. Det ska snackas framtid, omställning och företagande. Anmäl dig här om du vill komma.

Och som om det inte vore nog, så släpper jag och Maria ett nytt avsnitt av Plan B-podden – om bistånd (varför så mycket snack om bistånd, vart går biståndet och det här med att sänka biståndet – är det verkligen försvarbart?).

fredag. Min mormor – pionjären, samhällsförbättraren och jämställdhetsivraren – Ulla begravs. Hela släkten samlas för att ta ett sista avsked. Trots att det är så sorgligt att hon inte finns i livet längre, så ska det bli fint på något vis. Jag ska sjunga “Ack Värmeland du sköna” och hoppas rösten håller.
Helgen ska spenderas med släkten.

Vilken konstig vecka detta blev när jag plitade ner den i text. Ena dagen på scenen för att intervjua och få folk taggade på framtiden, andra dagen i en kyrka för att sjunga ett sista farväl. Men så är ju livet. Upp och ner och ner och upp.

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta