Febern är bortborstad och jag längtar tillbaka till Vintagefabriken – projekten, idéerna, eftermiddagsfikorna och hänget. Dammar av några gamla sommarkläder och väntar på att kylan ska börja krypa sig på.
Gammal volang-blus från H&M, plisserad kjol fyndad på loppis och ballerinaskor i lack från Ballerina closet.
Translation! I have brushed the fever away and I yearn to return to Vintagefabriken – the projects, ideas, three a clock coffee and my friends.
This fabulas returning to work-day I wear an old ruffled blouse from H&M, pleated skirt that I found on flea market and ballerina shoes from Ballerina closet.
Plötsligt händer det.
En ligger hemma i sjuksängen, med feber, hosta och snor. Duntäcket är för kallt trots att solen gassar utanför fönstret. Kylskåpet är tomt så när som på sillen från midsommar och en burk ledsen saltgurka. Så kommer posten och ett brunt paket dimper ner, förslutet med en logoetikett som en själv har gjort. Från Andrea (@vackrasaker på Instagram – spana in), som står bakom den nyöppnade lakritsbutiken Sjutton kvadratmeter lakrits.
Jag har inte blivit så glad över en present sedan far min kom hem till en sjuk sjuårings-emma-variant med ett vitt gosedjur av onaturlig art.
Nu måste jag fara till Göteborg, till den fina butiken Sjutton kvadratmeter lakrits, shoppa lakrits-järnet och titta hur loggan som jag gjorde ter sig i fina Göteborg.
Efter tre och en halv feberdagar till sängs, med “Game of Thrones”-maraton och hembakta bullar från grannen Stina, är jag nu på fötter. Förvisso hostig, snorig och med lite lätt huvudvärk. Men på benen. Samtidigt som jag har legat där i sängen har det varit något sorts sommarcrescendo i Stockholm. Genom mitt sovrumsfönster har nattliga sensommarrop och glatt picknickskrammel trängt genom feberdimman. En loppis hostade upp sig på gatan och nog hade de utomhusbio i parken där jag bor också.
Nu ska jag bara vila lite, såsa runt i yllekofta fast det troligen är alldeles för varmt, sedan ska jag banne mig också ut och fånga det sista av sommaren. Kanske att jag hinner inviga den nya picknickväskan som John köpte på en Gotlands-loppis? Det vore något det. Eller grilla en sista gång. Helst ta ett dopp (även om jag inser att det är rent idioti med denna hosta).
När sommaren är slut vill jag åka till Värmland och plocka svamp.
Men först … Vila. Min största utmaning här i livet.
Translation! After three and a half days of fever, with “Game of Thrones”-marathon and homemade buns from my neighbor Stina, I am now back on my feet. Certainly troubled with a cough snotty, and with some slight headache. But on my feet. While I have been lying there in bed, there has been some kind sommarcrescendo in Stockholm. Through my bedroom window has nightly sounds of summer partying and happily picnic rattling penetrated through the fog fever. A flea market opened up on the street and a open-air cinema was placed in the park where I live too. Now I’ll just get some rest, dawdle around in woolen jacket though it probably is too hot, then I darn well out and catch the last of the summer. Maybe I have time to inaugurate the new picnic bag that John bought at a flea market at Gotland? That would be something! Or barbecue one last time. Ideally, take a dip (although I realize it is pure idiocy with this cough I’m having). When summer is over, I want to go to Värmland and pick mushrooms. But first … Rest. My biggest challenge in life.
I det omöjliga hörnet i mitt kök har den här pjäsen flyttat in. Ett glasskåp som rymmer radioapparater, plåtburkar, glasflaskor och ett par leksaksbilar. Och en loppisfyndad våg på toppen. Passar perfekt till skomakarskylt och rutigt golv. Jag köper sällan nyproducerade saker, det blir ju mest hemrenoverade möbler och loppisfynd, men detta skåpet kunde jag inte motstå.
Skåp “Fabrikör”, från Ikea.
Translation! In the impossible corner in my kitchen, this piece moved in. A glass cabinet that store retro radios, vintage cans, glass bottles and a couple of old toy cars. And a scale – that a found at a flee market this summer – at the top. Perfect for shoe maker sign and checkered floors. I rarely buy new things, my apartment is full of antique furniture, retro recycled thing and flea market finds, but this cabinet, I could not resist.
This locker is called “Fabrikör” and come from Ikea.
Ligger under fluffigt duntäcke. Det är varmt och iskallt på samma gång. Det blonda håret på ända – en tofs och lite varstans. Ser fördjärvligt ut. Huvudets dunkande ger det avlägsna trafikbruset ett ganska snyggt beat. E4:an featuring Emma Sundh. Och det gör ont. I ögonen, i kinderna, i halsen och i pannan.
Jag blir aldrig sjuk hörde jag mig själv säga för en vecka sedan. Visserligen är jag ofta frisk som en nötkärna, men det är ju alltid dödsdömt att säga så där högt. Det är en lika effektiv expressbiljett till sjuksängen, som att peta upp främmande snorkråkor i ögonen (ps. jag har inte testat).
För att väga upp denna uschliga fredag så drömmer jag mig bort till Paris en stund. Till nya äventyr (har jag sagt att jag har bokat in en resa i oktober?) och till nya upptåg och inspirerande projekt.
Jag trippar jag ner två trappor, kliver in genom granndörren till höger utan att plinga på och hojtar till Lollo att nu är jag minsann här. Nog för att vi bor grannar, men jag brukar alltid knacka en specialknackning så att hon vet att det är jag som står där och trycker på andra sidan. Men inte denna morgon. Med påsar i handen, ett par porslinskoppar och vetemjöl i handen traskar jag rakt in, ställer ner mina kollin och börjar mjöla ett bord. Inget ovanligt. Alls.
Denna förhållandevis vanliga onsdag ska vi plåta ett jobb i hennes lägenhet tillsammans med den förträffliga Emily Dahl.
Det såg ut lite så här.
Det knastrar mot grusgången på innergården när vi rullar ut våra cyklar. Lollo i blommig 1940-talsklänning …
Och jag i rutig kappa. Det är söndag, det sägs att sommaren är slut och vinden viner kall och hård.
Upp på berget och ner igen. Cyklarna rullar ner till Aspudden som ligger en minut bort från Midsommarkransen. I Aspudden finns världens sötaste torp, Emmalund, och i närheten bor även två av mina kompisar Nina och Lina. I Aspudden anordnas också varje år Stockholms bästa loppis, 2 km loppis. Både jag och Lollo är som inventarier på den loppis. Ett givet besök varje år. I dag är just den där årliga loppisdagen. Och jag och Lollo fullkomligt älskar ju loppisar.
Det kryllar av människor och loppislådor nere på Hägerstensvägen. Men vi väljer att gå … en liten annan väg.
En parallellstig. Vi parkerar cyklarna och möter upp Nina och Anna. Vi smyger fram och kikar då och då ner på loppishärjet. Bakom en buske stannar vi. Pratar ihop oss.
Därefter går jag och John ensamma ner på Hägerstensvägen.
Förbi plåtburkar, koffertar, klänningar, saftglas och Gröna Anna-tallrikar (allt det där som jag ofta stannar vid på loppis). Vårt mål är den här ladyn. Min vän Lina, som dagen till ära loppar bort halva sitt bohag. Tror hon.
Två minuter senare dyker Lollo upp, därefter Nina, sedan Linas vän Amel och sista Anna. Sammanträffade? Nä.
Härliga Amel ger Lina en kram och passar även på att lyfta upp henne och därefter går hon iväg med Lina i sin famn. Bortrövad.
För någon vecka sedan fick vi nämligen nys om att Lina ska sticka till New York och gifta sig med sin Oscar. Det gör man inte ohippad, det är ett som är klart. Så vi stoppar in Lina i en bil och puttar iväg till …
… de här blåbärsmuffinsen i Sundbyberg. Förutom muffins bor vår vän Carro här.
När Lina leds innanför dörren väntar ett helt gäng av hennes vänner: Fatima, Linda, Carro, Sofia, Åberg och Malina. Och så kidnappargänget också så klart: Jag, Lollo, Nina, Amel och Anna. Det korkas upp skumpa och så skålar vi för Lina.
Det är uppdukat för lyxbrunch med american pancakes, smoothies, muffins, sandwitches, ost och kex.
Medan vi mumsar i oss alla godsaker ger vi Lina presenter, läser upp brev från vänner som inte kunde vara på plats, tårdrypande vackra lyckönskningar från några av hennes snälla ex och därefter får Lina se en film som hennes vän Anna har gjort. Filmen innehåller en intervju med hennes blivande make. Lina får gissa vad han svarar på alla frågor, och klarar sjukt många frågor. Så skålar vi och önskar lycka till ungefär tusen gång.
2 kilometer loppis – trodde du ja!
Bon voyage!
Drinken fick jag i handen så fort jag kom innanför dörren hemma hos Lisa. Jag hade jobbat hela dagen, plus anordnat en möhippa på Vintagefabriken tillsammans med Lollo, så jag sjönk ner med en stor duns i stolen på balkongen. Slut.
Ett djupt andetag, en svepning över den varma pannan och sedan en sipp av sensommar genom sugröret. This is the Popaganda pre-party.
Mitt emot mig satt en Håkan Hellström-peppad Fatima och Helena som precis kommit hem från Australien och Amerikatt.
Lisa var fullt upptagen med att gosa den gullisen. Mina vänner Mick och Emelies lilla labradorvalp, Sickan (jag kom på namnet, så jag är numera Sickans gudmor).
Sickan alltså. Fick våra hjärtan att smälta.
Prickigt till Popa.
Och fyra nyanser av rosa. Jag fullkomligt hatade denna färgen tills för några år sedan. Alltså verkligen hatade. Tyckte den var sliskig och mjäkig. Men så en dag så insåg jag att den nog var lite skön för ögat ändå. Och då ballade jag ur. Rosa från topp till tå blev jag.
Sickan.
Lisa och Erik G.
Fatima, jag och Åberg. Känns instinktivt som man vill stämpla ett vänskaps-emblem i pannorna på oss, med något fräs-sliskigt som “Friends 4-ever since 2000”.
Tänk, i tretton år har vi snubblat runt med varandra, gjort så många dumheter, skrattat tårar och dansat gatorna fram. Ofta med något revoltartat i blicken. Som att den här dagen/natten/sekunden/festen skulle vara ett kortfattat referat av våra liv. Och vi ville fånga den illa kvickt, annars skulle livet vara tomt. Förbi. Över.
Vi är inga måttfulla människor direkt, det konstaterade vi där hemma hos Lisa.
Tiden rann i väg och snart skulle klockan slå Håkan. Jag och John cyklade från Lisa till festivalområdet. När vi började närma oss såg vi sjömansmössor och sailortröjor flocka sig och ramla dåliga gatan fram.
Popaganda.
Redan en halvtimme innan Håkan skulle börja spela såg det ut så här framför scenen. Knökat. Och förväntningarna vibrerade mellan sailorhattarna.
Håkan kom ut på scen och vi jublade och klappade händer.
Den här mannen alltså. Så underbara mellansnack. Magiska texter. Och så många känslor som bubblar upp i välformulerade rader om kärlek.
Jag såg ljuset.
I slutet av konserten sprutade det ut konfetti över publiken.
Så vackert. När tonerna klingade ut skickade jag ett sms till Åberg (som jag hade tappat bort på vägen in) med texten “ta mig till Göteborg”, sedan slöt vi upp, traskade till Debaser Strand och dansade tills natten blev svart.
Med vind i håret, eyeliner på ögonlocket och med systemkameran korslagd över bålen rejsade jag hem till Lisa. Det var fredag och Popaganda. Ett måste varendaste sommar.
Det är kutym att dricka drinkar hemma hos Lisa innan man går till festivalområdet. Och så även i år.
Det är en tradition som funnit i evigheter. Ända sedan Popaganda huserade vid universitetet och jag och Lisa bodde i en varsin skokartong uppe på Lappkärrsberget, en kullerbyttas avstånd från festivalen.
Till denna festliga fredag kom min kära, fräknige vän Åberg. Ända från Göteborg. Lyckan! Vi har inte setts på evigheter.
Lisa var vass i turkos ögonskugga, knallrosa läppar, jeansshorts, strasshalsband och brandbilsröda page.
Själv såg jag ut så här.
Vi hängde på Lisas balkong, drack drinkar och babblade för att därefter åka till festivalområdet. Jag hämtade ut mitt festivalarmband och så sprang vi in i …
Vapnet! Hon visade stolt upp en mycket litet, men naggande gott vin som hon skulle avnjuta tillsammans med en vän i parken.
Vinkade hej då till Vapnet och gick in på festivalområdet lagom till att Noah and the Whale började spela. Jag gluttade fram mellan långa människor och försökte få mig en glimt.
Mörkret föll och ett vackert, upplyst träd tornade upp sig.
Till bröstvibrerande bas traskade jag runt på festivalområdet, åt mängder av churrus, träffade svunna vänner och skrattade tills hårlooparna darrade.
Tittade på medan festivalpeppare gungade i gungan vid den glittrande Monki-bussen.
Och vänner som försvann in i glitterhavet.
Andra vänner som stod inne på ölområdet och galajjade sig.
Och där i mitten av allt var ju jag också ja.
Vid 10-snåret började The XX spela.
Det bästa med festival, förutom att se banden så klart (och om jag får välja, de där förfesterna som aldrig tar slut) är att stå en stor klunga kompisar i publikhavet. Och det fick jag göra nu. John och Jens på vänster sida, Mick, Emelie och Erik på höger, Lisa och Per framför, Lollo, Åberg och Hasse snett bakom.
När XX hade spelat klart vallfärdades alla ut från festvalområdet för att hinna först till de knökfulla klubbarna. Men inte jag. Jag skulle upp och jobba tidigt dagen där på, så jag cyklade hem …
Förra söndagen var det Kransens marknad i Midsommarkransen. En stor loppis som sträckte sig på gatorna omkring Vintagefabriken. Initiativtagarna till loppisen ville uppmärksamma hur mycket kläder som slängs varje år (varje svensk slänger 8 kg kläder i hushållssoporna varje år) och temat för marknaden var så klart återvinning.
Vintagefabriken lastade ut våra gamla pinaler och hade både en inne- och en utebutik. Där sålde vi möbler, gamla magasin och vintageklänningar.
Ett stenkast från Vintagefabriken stod vår vän Malin Bekkebråten som står bakom Bekkebråten Mini. Hon är expert på vintageleksaker och hittar de underbaraste ting i skrymlsen och vrår. Exempelvis den här skolplanschen som visar höstens växter … och Jessica Silversaga. Så stört likt.
Jag hade hand om utebutiken! Det kan ha varit sommarens varmaste dag och som den blekfis jag är var jag tvungen att sitta under ett paraply för att inte bränna mig.
Jessica kom förbi med ett tåg i famnen.
Carrå i nyfyndad hatt och Elsa Lisa i Dr. Johns prima festflugor.
Så här såg det ut. Vår älskade lilla funkis-butik.
Precis här, mot väggen, stektes vi sakta men säkert till tornerna av en tös som spelade Star Wars på trumpet. Men det var det värt. I alla fall om det hindrar några från att slänga tusentals kilo kläder varje år, och istället tänka lite mer långsiktigt.
