Mitt under brinnande modevecka satt jag i tusen deadlines. Jag som annars brukar gå på varendaste visning hann bara med … två. Altewai.Saome och Tiger of Sweden. Altewai var förvånansvärt elegant. Andades både art deco och svunnen glamour – men med en modern touch.
När det vankades Tiger-visning mötte jag upp Emily Dahl i Kungsträdgården. Det börjar bli en liten tradition att vi ses och gå på visningar tillsammans vid det här laget. Hon är så härlig den där Emily. Inga krussiduller, utan helt enkelt en bra människa.
Jag bar min randiga Paris-kappa och utsläppt hår.
Tiger-visningarna är alltid knökfulla och visningen pampig. Korslagda ben sitter på frontrow och hettan stiger i rasande takt. Modellerna spatserar ut på catwalken till pumpande musik, iklädda vårens kollektion. Jag älskade den punkiga stylingen, men var inte jätteimponerad av damkollektionen. Modellerna var för smala och kläderna kändes lite gjorda. Herrdelen däremot. Den gillade jag. Rutiga kostymer och kiltar.
Firar fredag genom Vintagefabriken-klänning och Popaganda-pepp. Om ett par timmar ska jag och Lojsan ta cykeln in till Söder, möta upp Lisa och Åberg (längtar!) och skåla in helgens baluns.
Förra lördagen var det Guldknappen! Innan själva galan mötte jag upp med några ex-kollegor från Damernas Värld för en drink. Det var så galet roligt att träffa alla.
Sanna, som jobbade som modeassistent på DV, och Carin som vikarierade som skönhetsredaktör fram till i somras.
Och Anna. Fina Anna var Guldknappen-general förr, slet så att svetten rann och hade så bra idéer. Hon är så bra den där Anna.
Ex-DV:are är ju jag med. Tänk, snart är det nästan ett år sedan som jag slutade. Helt galet.
Carol var också med på vår pre-drink. Hon var så smashing dagen till ära att jag kallade henne Queen C.
Carol var Martina Bonniers närmaste kvinna back in the days.
Här är vi.
Lite senare kom dessa tu, som gjorde sin praktik på DV förra hösten och nu är flitigt återkommande – och skickliga – skribenter.
Efter drinken begav vi oss mot galan tillsammans med resten av gästerna.
Bästa Carin.
När vi kom in var det fullsmockat med människor som minglade med varandra. I mitten av mingellokalen stod ett stort “DV”.
Jag höll på att sätta skumpan i halsen när jag fick syn på den här leopardklädda puman. Min gamla chef från Damernas Värld, Rebecka Edgren Aldén. Numera bossar hon över Family Living och Mama. Hon är så himlans inspirerande. Och snäll.
När jag, Linda och Louise jobbade med boken Vintageparty så hjälpte hon oss att läsa genom synopsis och kom med mängder av goda tips.
Efter några år på Damernas Värld har jag varit på ett par Guldknappar, men i lördags var det första gången jag gick dit som gäst.
Det är ju fint som snus att gå på Damernas Världs Guldknappen. Därför åkte guldskor från Swedish Hasbeens på. Det var banne mig de mest bekväma, högklackade skor jag någonsin gått i.
Till guldskorna bar jag en rutig kappa som jag har köpt på Myrorna i Karlstad för en spottyver.
Och den här klänningen. En tylldröm i ljusgrönt (vilket visserligen inte syns, men den är lätt grön).
Som ni vet så jobbar jag med ett nytt, hemligt projekt. Det går under namnet #theretroellaproject och som namnet antyder så ingår Retroella-Sara i teamet.
Jag har jobbat hela sommaren med detta projekt, från Paris, Franska Rivieran, Sicilien, Rom, Värmland, Gotland och Tjörn.
Nu är vi inne på sluttampen på det första steget i projektet, och på fredag är det deadline. Åh, vad svårt det här är att skriva om när man inte får avslöja ett jota.
Nåväl. Jag slutar skriva och visar några bilder från i lördags istället. Från #theretroellaproject:
Hemma hos Retroella finns det finaste porslinet, raffigaste glasen och det retrosnyggaste köket.
1950-talsspgel med filmisar.
Det här är dösnygga Julia, en av modellerna som vi använder oss av för detta projekt.
Efter några timmars arbete hemma hos Retroella, packade vi väskorna och for till kallbadhuset i Hornstull.
Sommaren 2013 svischade förbi och jag med den. Den bästa sommaren i hela mitt liv. Jag kuskade land och rike runt, över sjöar och hav och drack vin på uteserveringarna i Paris. Hoppade i otaliga plurr, gick tusen mil i mina ballerinaskor och grillade så många gånger att sommarminnena bär en doft av kol.
Jag var borta så länge att pulsen gick ner och jag faktiskt lyckades uppskatta momenten när jag levde i dem. Det är stort om man är en sådan nostalgiker som jag är.
Min sommar såg ut lite så här, från början till slut.
En av de vanligaste frågor jag får här på bloggen handlar om min utbildning och hur jag har hamnat där jag är nu. Efter semstern har frågorna fullkomligt rasat in in i mejlboxen. Inte så konstigt, för det är då man får tid att fundera. Över livet. Vad man vill. Vad man drömmer om. Om man vill starta eget, vidareutbilda sig eller bara slänga sig ut i något okänt.
Så jag tänkte så här. Om det är någon gång jag ska svara på alla frågor om min utbildning, så är det ju nu, i nystartstider. Så jag har samlat alla frågor jag fått i ett enda långt inlägg. Var så goda.
Jag är utbildad journalist, med specialämne samtidshiostoria.
I grundskolan var bild, musik och svenska var mina favoritämne. Jag älskade bild och musik, och svenska tyckte jag om bara för att jag helt enkelt hade läggning för det. Så kan det ju också vara, att man gillar saker för att det är enkelt.
Båda mina föräldrar var lärare vid tidpunkten och de uppmuntrade mig att skriva och utveckla mitt språk.
Jag hade talang för det, men i hemlighet drömde jag om att illustrera, sjunga jazz och bli inredningarkitekt.
När det var dags att söka till gymnasiet så stod jag och vacklade om jag skulle söka samma utbildning som mina bästa kompisar eller om jag skulle ge det där skrivandet en chans. Det blev det senare.
Jag började plugga Samhällsvetenskap med journalistikinriktning på Tingvalla gymnasiet i Karlstad och det var enormt roligt. Det var här jag träffade alla de kompisar som jag än i dag umgås med. Fatima, Åberg, Nina, Lina, Sofia, Carro, Sara, Emma, Marie … listan kan göras lång.
2002 sprang jag ut från Tingvallagynasiet med studentmössan i högsta hugg och hade inte en susning om vad jag ville göra. De flesta av mina kompisar skulle ut och resa, upptäcka världen, backpacka, jobba i Norge eller ta något ströjobb för att vinna lite tanketid.
Själv var jag fullkomligt livrädd för allt vad högskola och universitet var, men var ännu räddare att bara slå mig ner och vänta på att jag skulle komma på vad jag ville göra.
Så trots universitets-skräcken sökte jag in till en skola som jag hört var bra, Södertörns högskola i Stockholm. Och jag kom in. Samtidshistoria A. Jag ville egentligen läsa en Journalistik-utbildning på Södertörn (jag hade börjat drömma om att jobba på DN På stan minsann), men utbildningen började först på vårterminen. Så det fick bli lite historia.
Runt middagsbordet i mitt barndomshem pratade vi alltid historia. Politik och krig. Jag tyckte att det var intressant (ibland), men hade ju inget själv att komma med. Mamma och pappa berättade om Stockholm på 1960-talet och jag drömde mig bort till de stora kraterna i Klara-kvarteren, rädda almarna och cykeldemonstrationer. Jag älskade att höra deras historier, och kände att det fanns ett sug att veta mer.
Så Samtidshistoria A fick det bli. Det var enormt intressant och jag pluggade som en dåre för jag trodde verkligen att det var mitt livs test. Men de var det ju inte. Universitet och högskola var inte i närheten så läskigt som jag hade föreställt mig.
Medan gymnasiet var som att öppna huvudet och proppa i kunskap, var högskolan en plats för att ifrågasätta den kunskap jag tidigare fått. Resonera och diskutera. Allas åsikt var välkommen, och det var liksom det som var grunden i lärandet på något vis.
Efter en termin Samtidshistoria A sökte jag in på den där Journalistik-utbildningen och kunde dessutom räkna till godo min samtidshistoria i programmet Samhällsstudier med praktisk journalistik med inriktning Samtidshistoria. Eftersom jag hade läst en termin redan så fick jag hoppa lite bland klasserna och en termin läste jag statsvetenskap för att därefter komma i synk med min utbildning.
Jag älskade att vara student. Till skillnad från alla andra som jag pluggade med hade jag ingen stress i världen att komma ut i arbetslivet. Jag trivdes gott där jag var, i det där studentlivet.
Hänga på föreläsningar, anteckna (och rita enorma verk i kollegieblocken), lära känna nya vänner (mina vänner Frida,Volang-Linda, Lojsan (och därigenom Lisa) hittade jag i Södertörns korridorer), ha svindlande romanser, lära mig en massa nya saker och plugga till hög musik i kollektivet jag bodde i tillsammans med ett par kompisar. Bäst kanske jag ändå gillade det där som hände när jag hade tentaperiod och gjorde ALLT i min makt för att inte plugga. Det bubblade alltid ur så sjuka stunder ur de dära försöken till plugg. Allt från kluckskrattande på kollektivköksgolvet, långa brev som jag skickade under pseudonym till vänner och bekanta (utgav mig för att komma från Stockholm stad bland annat (förlåt)) och tveksamma upptåg. Som när jag tillverkade en skylt och demonstrerade uppe hos min kompis Åberg (som bodde våningen ovanför mig i vårt kollektiv) eller när jag och Åberg tränade magmusklerna genom att säga alla tunnelbanestationer på Röda linjen – på dalmål. Det var liksom ansträngande på något vis. För magmusklerna. Det hade vi kommit på helt själva. Så smart.
Studentlivet innehöll också en stor dos av min romantiserade bild av att hänga på bibliotek. Där satt jag, lyssnade på Soundtrack of our Lives och Belle and Sebastian och trodde att jag levde i en film.
Det var frihet, men ändå med någon form av mening i.
I utbildningen läste vi ömsom samtidshistoria, ömsom journalistik. Det sprängdes in kurser i formgivning, webb och genusvetenskap, vilket gav en bred grund. Alla kurser var så klart inte bra, men huvuddelen av dem.
Tanken med att kombinera två ämnen på det här viset, alltså både journalistik och samtidshistoria (man kunde även välja etnologi och nationalekonomi (dag kan man välja mellan fler inriktningar)), var att man skulle bli expert på en journalistisk del av tidningen. Exempelvis kunna bli ekonomiskribent på DN om du läst Nationalekonomi.
Själv ville jag ju bara till DN på Stan och tänkte att lite Samtidshistoria har väl ingen dött av (ja, förutom i krigen då). Men jag hade nog ingen aning om hur stor användning jag skulle ha för just detta ämne. Det har jag verkligen haft. Både vad gäller webb, samtidshistoria, statsvetenskap och genusvetenskap.
I utbildningen ingick praktik och det var genom den praktiken jag fick mitt första jobb. På Vecko-Revyn. Från Vecko-Revyn (där jag jobbade som allmänreporter och webbredaktör) gick jag vidare till GLAMOUR (kulturredaktör och webbredaktör) och därefter Damernas Värld. På DV jobbade jag som webbredaktör och trendredaktör. Jag skrev alltså om mode och trender inför varje säsong. Och mode inspireras ofta av rådande samhällstrender och konjunkturer. Tadaa! Samtidshistorian. Jag kunde dra paralleller till tidigare årtionden, koppla till både politik, kultur och ekonomi (som alltid har stor inverkan på just mode och trender).
Men. Som komikern Kristoffer Appelquist sa: “Som alla andra genier har jag inte tagit examen”. Och det är sant. Inte att jag är ett geni, utan att jag aldrig tog ut min kandidatexamen i journalistik. Jag hann nämligen få jobb innan plugget var över. Och i valet mellan att skriva min C-uppsats i samtidshistoria (jag skrev min C-uppsats om kvinnor i försvaret, men fick en rest som skulle åtgärdas. När jag åtgärdade resten några månder senare hade reglerna för kvinnor i försvaret ändrats och jag var tvungen att göra om HELA C-uppsatsen (ett halvårs arbete). I valet mellan att slutföra studierna eller satsa på jobb, så valde jag jobb. För nog att jag älskade studentlivet, men nja, jag älskade det inte riktigt så mycket.
Men jag tänker också att jag aldrig är färdigutbildad. Varje sommar är jag inne och nosar allehanda utbildningar. Drömmer om att bli byggnadvårdare, inredningsarkitet, grafisk formgivare, industridesigner eller ta en kurs i franska.
Eller så dammar jag av min scenskräck och blir jazzsångerska.
Vi får se.
Om jag hade fått göra om något i min utbildning så kanske det skulle vara att ha pluggat någon annanstans än Stockholm. Det blir inte så stor gemenskap bland studenterna här som i mindre orter (dit man flyttar enkom för att plugga). Men å andra sidan hade jag inte träffat Frida, Volang-Linda och Lojsan om jag valt en annan stad.
Tillsammans med inspirerande Bonjour vintage har jag startat ett ärtigt, flott och alldeles underbart bloggnätverk vid namn Bonjour blogs. Den här hemlisen har vi hållit på bra länge, så det känns så himlans härligt att äntligen få avslöja vad vi kokat ihop.
Första gången jag träffade Madeleine var när hon skulle fotograferas för boken Vintageparty. Jag föll pladask för denna kvittrande, inspirerande och roliga människa. När man är i hennes närhet så känns det lite som att man sugs in i en härlig atmosfär där allt är möjligt. Därför känns det ju bara så himla rätt att skapa Bonjour blogs med just Madeleine.
Tillsammans vill vi skapa en härlig plattform för dig som älskar återanvändning, remake, pyssel och vintage. Bloggnätverket är det första steget för Bonjour blogs. Tanken är att det ska puttra ut mängder av spännande projekt, samarbeten och event ur vårt nätverk. Och självklart vill vi växa och så småningom knyta fler inspirerande bloggar till oss.
Listan över allt vi vill förverkliga är just nu milslång, men vi börjar sakta med bloggnätverket Bonjour blogs (som inom kort så klart ska få en flott sajt). Sedan ska vi beta av restan av alla drömmar vi har. Och ni ska så klart får vara med på alla steg på vägen.
Om bonjour blogs
Bonjour blogs är ett bloggnätverk bestående av emmasundh.com och bonjourvintage.se. Bonjour blogs vill uppmuntra till kreativitet, återanvändning och eget tyck och tänk. Hos oss finns inga pekpinnar – bara mängder av inspiration.
Vi värdesätter ödmjukhet, humor och snällhet. Har vi chansen att lyfta upp någon annan – så gör vi det.
Och tillsammans är man stark.
Ps. Vad tycks om Bonjour blogs-logga med ballongen som jag har gjort?
Ps2. Cred till min vän Vintageprylar som kom på att ballongen skulle flyga iväg.
Om 20 dagar är den här. Filmen om Monica Zetterlund. Min idol. Denna värmländska krutlady som inte gjorde skillnad på fölk å fölk. Oavsett om de hette Inga och jobbade på Ica eller hette Miles Davis eller Marlon Brando (som hon förövrigt hade en kort affär med (han gillade inte namnet Monica, så han kallade henne Sven istället).
Det var Monica som fick mig att börja sjunga jazz. Min pappa Arne, som är en jäkel på gitarr, satte ett notpapper i händerna på mig när jag var sju äpplen hög. “Sjung det här” sa han och jag kvittrade ut i “Sista jäntan”, “Att angöra en brygga” och “Sakta vi gå genom stan” helt ovetandes om vad (de inte helt rumsrena) texterna handlade om. Pappa köpte till slut en röd, stor sångbok till mig med bilden av Monica på. Vi sjöng oss igenom de flesta svenska sångerna, och när jag lärde mig engelska – ja, då sjöng vi resten av alla melodierna.
Det var där jag började drömma om att bli jazzsångerska.
I trean på gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete i musik. En egen skiva där jag tolkade Monica Zetterlunds låtar. Jag och min kompis Sara slet i musiksalen, lånade en inspelningsporta och spelade faktiskt in hela skivan själva. En gnutta pretentiöst så här i efterhand. Så där att man nästan skäms, men jag var så vilt övertygad om att det där var min grej. För det var ju Monicas.
När min familj skaffade VHS-apparat fanns det – förutom “Karate Kid”, “Crocodile Dundee” och halva “Indian Jones – De fördömdas tempel” (de enda amerikanska filmerna vi hade) – en uppsjö av filmer från AB Svenska Ord i repertoaren. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, och alltid en rivig Monica Zetterlund som brölade på med det där språket som även var mitt. Värmländskan. Alltid med skinn på näsan och svar på tal. Full med kvicktänkta oneliners och så där kaxigt kvicktänkt som man bara är i dagdrömmarna. Som sket i hur det hon sa togs emot.
En elegant lady i platinablont hår och sandlen röst, med ett jävlar anamma, varm dialekt och sjuhelvetes humor.
Precis så där vill jag vara. Som ett lingonris i ett cocktailglas.
