Daggen ligger tung över trädgårdslandet och morgonsolen stiger sakta upp. Det doftar barndom, ångestfylld promenad mot skolbussen och darrande förväntningar. Gamla smärtsamma hjulspår eller en hjärtbankande nyvändning. Ett helvete och en himmel på ett och samma ställe. Det luktar höst.
Numera tycker jag om det där, det där som inte längre betyder något. Morgondaggen. Höstkappa, varm andedräkt som skapar små ångpustar ut i kylan.
Här är den bästa platsen på jorden. Just precis här, bland vinbärsbuskar och krusbär lekte jag kurragömma när jag var liten. Alldeles bredvid dammen där man kunde dricka färskt vatten ur den lilla fontänen, leta grodor och försöka fånga en skräddare.
Hösten tränger på och den prunkande trädgården hemma i Värmland börjar slukna.
Växa igen och vissna på en och samma gång.
Daggdränka ballerinaskor och barfotafötter vid nyfallna äpplen.
Den sista kaprifolen.
Ett kusinbarn högst uppe i äppelträdet, gastande över vidderna.
Som inget hellre vill än att klättra ännu högre upp.
Lövkantade grusvägar, värmande halsdukar och en längtan att aldrig behöva lämna denna plats.
Ohoj så här på söndagskvällen! Här kommer jag med ett himla flott, litet tips inför hösten. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Lindaoch Vintageprylar-Louise) drar nu i gång frisyrkurser tillsammans med den förträffliga Miriam Parkman!
Vi får hundratals frågor om hur man gör loopar, valkar i håret och skapar piffiga festfrisyrer i vintagestil. Eftersom alla har olika hårkvalité, längder och virvlar, så skapar vi därför skräddarsydda hårkurser i vintagestil.
Det är en ynnest att få samarbeta med så talangfulla och drivna kvinnor som Miriam, och att få göra något tillsammans. Särskilt något sådan här som handlar om uppfinningsrikedom och dessutom är ungefär världens miljösmartaste accessoar.
Gamla, nötta grusvägar som jag kan varenda sväng på. Faluröda hus med mostrar som kommer ut och säger hej. Armbågar hängandes över höga staket, med blicken fäst på drömmen om det där speciella huset som jag när i sömnen. Knastrande löv under Converse-skor. Och så jag. I rutiga yllebyxor och lappad, älskad kashmirtröja. I Värmland.
Här är jag just nu. Går igenom gamla möbler, illustrerar vid köksbordet och äter smörgåsar med kantareller på. Vill helst av allt gå ut i svampskogen och göra egna fynd. Men både mamma och pappa försäkrar mig om att de har tömt hela jaghittaröverallt-skogen på gula konungar och gängliga trattisar.
Dimman ligger tjockt grå över äppelträden, löven ligger i högar och i min trädgård är visset, mörkt och kallt.
Sjön, ängarna och vägen ligger dold i dunkel dimma och luften är så där frisk att det nästan värker i näsborrarna.
Att sitta i Kransen och nostalgera över svunna pastelltider i all ära, men att få en dos av ett autentiskt 1950-tal, förpackat i glättiga färger och en stor tyllkjol – ja, det säger en inte nej till. I söndags puttrade därför jag och John ut till ett Hässelby villastad där hembygdsföreningen nu öppnar upp till höstens utställning som har fått namnet 1950-talsnostalgi.
Jag fick klippa band och inviga utställningen minsann. Sedan vinkade jag så likt drottningen jag kunde. Med vinklad hand och allt.
Notera cykeln till höger. Den har en fullt fungerande motor som rasslade till när ägaren tog sig en cykelsvängom.
När vi klippt av bandet så bjöds det på korv med bröd och Coca-Cola.
Föreningen hade lånat ihop en rad tidstypiska möbler och prylar från riktiga 1950-talsfantaster. En trearmade lampa, radiogrammofon, televisionsapparat och det klassiska IKEA-bordet Lövet som nu finns i produktion igen.
Utställningen berättade om denna epoks film, mode, mat, sport, politik och tidningar.
I montrar stod apelsinmarmelad, parfymflaskor, diskmedel, porslin och kryddor. Allt det där jag har sett när jag bläddrat i mina gamla magasin.
Och inte att förglömma – utanför museet stod bilar uppradade, välpolerade till max. En Cadillac, Mercury och Volvo Amazon. Och deras malliga ägare hängades vid huven.
Är du en kreatör som drömmer om ett kreativt kontor? Då ska du läsa det här.
Nu finns nämligen en ledig kontorplats på världens bästa kontor, Vintagefabriken.
Vägg i vägg med vår lilla vintagebutik i Midsommarkransen ligger vår drömfabrik. Här förvandlar jag, Volang-Lindaoch Vintageprylar dammiga funderingar och dagdrömmar till verklighet. Smider planer på projekt, hittar på tokigheter, peppar varandra, skriver artiklar, stylar inredningsreportage, illustrerar och fotograferar.
Vi är ett kreativt kollektiv som nu söker ytterligare en peppad medlem.
Har du ett projekt på gång eller drömmer om att förverkliga en dröm – och vill ha sällskap, input och ett härligt gäng runt dig? Ansök vettja.
Just nu är alla som sitter på Vintagefabriken frilansande journalister och stylister, men vi önskar att få till en härlig mix av olika kreatörer. Fotografer, projektledare, byggnadsvårdare, vintagefantaster, illustratörer, genusvetare, författare, formgivare, miljövetare, bloggare, webbstrateger, entreprenörer – you name it!
Vår förhoppning är att vi tillsammans ska kunna lyfta varandra och även kunna samarbeta om det finns möjlighet. Mest av allt vill vi att du ska vara en härlig prick som förgyller drömfabriken ytterligare, som tycker om att bolla idéer och älskar att vara omgiven av vimplar, vintageklänningar och allsköns vackra ting.
Ansök genom att skicka ett mejl till info@vintagefabriken.se – så hoppas jag att vi ses i höst!
Alla frankofiler måste eventuellt köpa den här boken, Franska bakverk. Det kan vara den finaste bok jag har sett. Konditorn Mia Öhrn står bakom den, Ulrika Ekblomhar fotograferat och den übertalangfulla Katy Kimbell är kvinnan bakom formgivningen och de fantastiska illustrationerna.
Boken är så där vackert matt och fin, innehåller så väl bilder från Paris som himmelskt goda recept. Skulle vilja sätta upp varenda sida på väggen.
I fredags morse traskade jag och Lojsan till Hornstulls strand för att börja helgen på ett alldeles speciellt sätt. Med champagnefrukost, fransk yoghurt och bakverk hos konditorn Mia Öhrn.
Veckorna rinner i väg i en rasande takt. Augusti blir till september, bara ben får strumpbyxor och mornarna spricker upp, tysta, dimmiga och daggiga. Utan fågelkvitter och gassande sol. Jag hinner knappt med, efter förkylningsdagar och deadline-hets.
Tänkte att vi ska göra en liten recap på vad jag har haft för mig, sett ur min instagram. Vill du följa mig även där så heter jag emmasundh.
Let’s nostalgera! Här är vecka 34, 35, 36 och 37.
Inviger min nya kattallrik som jag fått av Volang-Linda i födelsedagspresent. Lyckan! Lovar mig själv att aldrig ta av mig min nya klänning som jag köpt på Vintagefabriken. Det här med att ha en butik vägg i vägg med sitt kontor är farligt. Men jag har gjort en deal med mig själv – att låta tingen finnas i butik i minst fyra veckor. Om ingen har köpt dem då, ja, då får jag köpa dem.
Dr. Johns prima festflugor flyttar in på Vintagefabriken. Jag är så stolt över min kära partner som tillverkar dessa på kvällarna. Ofta sitter vi tillsammans i köket, John med symaskinen och jag med illustrationspennorna. Vi lyssnar på musik, småpratar och skapar allsköns ting.
Lika flotta som Dr. Johns prima festflugor är mina guldskor från Swedish Hasbeenssom jag bär när jag går på Guldknappen 2013. Kan vara de mest bekväma, högklackade skor jag någonsin gått i.
Minns sommaren på Sicilien och får i samma veva se Emma & Malenas vår- och sommarkollektion 2014. Fastade rejält för den här barntröjan med “Ett skepp kommer lastat”-broderi.
Host, host och sedan blir jag sjuk. Sängliggande i tre, nästan fyra, dagar med fem kilos katt på mig. Innan jag blir sjuk hinner jag stylar magiskt jobb tillsammans med Vintageprylar och Emily Dahl.
Så fort feber släpper cyklar jag till Vintagefabriken, världens bästa jobb, hänger med mina vänner och planerar höstens vintagesläpp. Där finns bland annat den här blå, sammetsklänningen med. Hojamejlen så fin den är.
Börjar en fredag med att bli bjuden på bakverk av skickliga Mia Öhrnsom släpper boken “Franska bakverk”. Helt magiskt gott ska jag säga dig.
Och så provar jag prickiga outfits på Vintagefabriken och hoppas någon hinner köpa den före mig så att fler får ta den av underbara – miljösmarta – vintageplagg.
Den här dagen börjar inte med en grapefrukt upplagd på ett retrofat signerat Upsala-Ekeby, inte heller en vintageklänning i mint condition eller en tillbakablick till en flott sommardag. Den här dagen börjar med något annat. Några nedpillade rädslor och orostankar kring vår kära miljö.
1. Pengar över allt. Eftersom vår fina värld är uppbyggd på förbrukning, konsumtion och att “shoppa sig ur en lågkonjunktur” finns det ingen plats för sådana fräsiga saker som (miljösmarta) oförstörbara varor. Även om det skulle gå – rent tekniskt sett – att utveckla en bil som är oförstörbar, strumpbyxor som aldrig maskar sig eller en textil som inte förlorar sin form, så skulle inget företag i världen satsa pengar på denna utveckling. Varför? Det finns inga pengar att tjäna på att människor köper en sak som håller en livstid.
2. Aldrig mer ett dopp i havet. Att mina framtida barn inte ska kunna bada i havet eller veta hur en räka smakar. Världens hav pumpas fulla med kemikalier samtidigt som fiskeindustrin förstör havens naturliga takt. Saltkråkan-idyllen är snart ett minne blott. Meta en fisk från en brygga kan bli exotiskt retro om alla fiskar dör och farbror Melker måste hålla sig undan sina plask i det övergödda, kemikaliestinna havet – för hälsans skull.
3. Som att ta en cigg efter gymmet. Inne i Stockholms city brummar bilarna fram och fyller gatorna med avgaser. Som den Kransen-eremit och jubel-lantis jag är reagerar jag allt mer på att det är svårt att andas inne i city. Ett djupt andetag som går ner djupt i lungorna efter en rask promenad likställs med känslan att ta ett bloss på en fet cigg. Och det kommer ju inte direkt bli bättre med tiden om man säger så.
4. Den skeva snålheten. Vi är så bortskämda med att köpa en sladdrig blus för 79:50 att vi inte kan tänka oss att köpa ett plagg som kostar det trippla. Att sladdret inte håller lika längre i kvalité, har skapats under kassa arbetsförhållanden i Bangladesh och har korsat världen fyra gånger (och just därför är så billig) bekommer oss inte. Vi känner att vi lätt kan snåla när det gäller pengar. Men inte när det gäller vår blödande värld eller medmänsklighet.
5. Ensam på julafton år 2023. De där rultande barnen som ska bada i de fina (och friska) haven – tänk om jag inte kan få några? Det pumpas ut så mycket kemikalier i naturen, i vattnet och i luften att det kanske kommer att rubba vår fortökning. Jag omges av vänner som gör provrörsbefrukningar och får missfall på löpande band. Och som ni vet har jag ju själv inga barn. Inga missfall, men heller inga barn. Är vi redan i denna dystopi och är det en sådan värld vi vill ha? Vill vi så gärna kunna shoppa nyproducerat i den obegränsade utsträckning som vi gör, hellre än att se våra karaktärsdrag rulta omkring i en miniversion av oss själva?
6. Dostojevskis “Brott och straff” klassas som sopor. Trots att jag tror att mina grannar är miljömedvetna så bevisar de mig tyvärr motsatsen varje vecka. I huset där jag bor har vi ett stort soprum, där två av alla kärl är till för grovsopor. Men några “sopor” är det inte tal om. Här slängs nämligen fullt fungerade speglar, möbler, barnkläder, väskor, porslin och böcker. Av ren nyfikenhet, och som en avskräckande sporre till mina mental notes, tittar jag alltid vad som slängs. För ett tag sedan hittade jag ett dockskåp (utan skavanker) och tre orörda böcker (inte ens öppnade att avläsa av kvalitén) signerade Fjodor Dostojevskij i kärlet. Sakerna skänks inte till någon välgörenhetsorganisation eller till återanvändandet, utan får en expressbiljett till sopberget. Samma sak är det på så kallade “återvinningsstationer”. Jag vet inte hur mycket återvinning det är när fullt fungerande möbler krossas samman till smulor i de stora containerna?
7. Miljövän med livet som insats. Vår värld är byggd för bilar – inte cyklister. I går morse inträffade en cykelolycka i Stockholm. Igen. En ganska allvarlig sådan. Tusentals cyklister rullar genom Stockholm varje dag på cykelbanor stor som mitt ringfinger ungefär. Samtidigt satsas miljarder på den så viktiga biltrafiken. Att ta sig runt på ett hälsosamt och miljövänligt sätt i Stockholm innebär livsfara. I dubbel bemärkelse. Om du inte blir överkörd av en lastbil så dör du av cancer från alla farliga partiklar. Var finns miljöengagemanget i vår politik? Är det bara pengar som styr i detta förlamande biltunnelseende?
8. The ålmajti stek. Kan vi prata som steken? Det blir ramaskri så fort det föreslås att det kanske är liiite snällt mot miljön att byta ut en kötträtt i veckan. Kött är fortfarande förhållandevis billigt – av en anledning. Fullmatade ( i dubbel bemärkelse) djurtransporter och en tripp från Danmark och saken är biff.
Människors rätt till kött är viktigare än att ha en natur att traska runt i och välmående djur. Och då snackar vi liksom om lyxen att äta PANNKAKOR en gång i veckan. Med grädde och sylt.
9. Vårt välklädda sopberg. Förr lappades och lagades kläderna tills de föll sönder, och därefter tillverkades trasor och trasmattor av resterna. Av de kläder som inte passade syddes nya. Herrockar blev två barnkappor och en klänning förvandlades till blus. Det är därför det inte finns så där värst mycket kläder kvar från förr – för de syddes om efter rådande trender. Nuförtiden slänger vi kläder i samma takt som modets vindar blåser, flaschar VISA-kortet så fort det nalkas REA, byter bil som om det vore kalsonger och tycker att det här med att den nya kjolen färdats fyra varv runt jorden känns fräscht.
Varje svensk slänger 8 kg kläder i hushållssoporna varje år. Och vi är 9 606 522 invånare. Ta fram en miniräknare och multiplicera denna mysiga gulligullsiffra. Måste säga att det är ett väldigt väklätt sopberg vi har.
Ps. En liten notis så här i slutakten av denna miljöfars. Jag själv är inte perfekt och jag förväntar mig inte att någon annan ska vara det heller. Jag köper också nyproducerade ting, åker bil och drömmer om en grillad entrecote till klyftpotatisen. Däremot strävar jag alltid efter att bli en bättre och miljösmartare människa, och hoppas att du också gör det.
