Hej på er!
Hoppas ni har det bra denna måndagskväll. Innan jag dimper i säng efter regniga dag (då jag har varvat bygge med möten), så tänkte jag svara på en fråga som ramlade in häromsistens.
Nämligen: finns det något som du kan sakna med att bo i Stockholm?

Och ja!
Det finns massor som jag saknar med att bo i Stockholm. När jag tittar tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan slås jag av hur … ordnat det ser ut, hahaha.
Jag vet ju att det var stök, kaos och härj därbakom, men jag kan liksom sakna det välordnade på något vis. Att ha ett hem som går att städa så det ser representabel ut. Nu förtiden bor vi ju väldigt litet, och eftersom mycket tid går åt till bygget, ideellt arbete och vardag-med-allt-vad-det-innebär så ligger inte så mycket fokus på vårt under-tiden-hem så att säga. Ett ständigt kaos med högar av disk och kläder överallt. Men så får det vara. Skulle ju gått i två bitar om vi skulle försöka balansera allt – och tänker att det är bra träning för ordningssinnet också (INTALAR JAG MIG).

Sedan kan jag sakna så konstiga saker. Gå i stadsskor med en liten basker på sned.

En liten väska över axeln. Detta var ju vardags-uniform.
Nu använder jag bara väska när jag åker till Stockholm!

Just precis nu går jag mest i leriga stövlar och arbetsbyxor (denna vecka bygger jag vägg!), vilket jag också älskar ska sägas.

Den här vyn saknar jag från vår förra lägenhet.
Bukett plockad i en refug (saknar ej).

Saknar barnens rum och deras sängar som nu står magasinerade i väntan på hus. Just nu bor de i ett litet, mysigt rum med en våningsäng. De ÄLSKAR våningsängen, men jag saknar att krypa ner bredvid dem i deras gula sängar. Och saknar att bära över dem till lagom höga sängar när de somnat framför TV:n. Det är mycket baxande till överslafen numera och ibland stå och hålla handen med pannan lutad mot våningsäng om en säger. En intar posen av en sovande häst. Lite så.
Kan även sakna vissa normer från storstan, eller ska jag säga Midsommarkransen. Vegetarisk mat i förskolan exempelvis. Alltså att maten som serveras är typ pasta med sås eller indisk gryta. Inte köttfärslimpa och vegetariskt substitut. Men det finns så fasligt mycket som är bra med förskola och skola här – den fantastiska personalen tar sig så fasligt mycket tid med barnen, en kommunicerar människa till människa istället för via en app, de behöver inte gå till en skog (förskolan/skolan ÄR i en skog) och de hittar på så otroligt mycket kreativt, så det väger över. Men om jag FÅR sakna något så är det just det.
Och hey, barnen älskar maten (både i Stockholm och här) så är de nöjda så är jag nöjd.

Jag saknar att vara en del av staden. Att svänga in till Söder eller Gamla stan med …

Min trotjänare. Min gröna cykel. Saknar dock inte cykeltrafiken och avgaserna. Men saknar stundvis det urbana. Och att bränna förbi bilköerna. Finns det någon goare känslan (oklädsam triumf) än när en passerar bilköerna vid Liljeholmsbron och en vet att en kommer fram långt innan bilarna?

Saknar vår innergård och den stora lekparken utanför. Det ständigt sociala. Goa hänget! Att bara dra ner på innergården eller ut i parken och alltid träffa en drös som en känner. Saknar grannarna, trädgårdsgruppen jag var med i och festerna!

Men mest av allt saknar jag så klart alla vännerna! Att kunna pipa över på middag, ses över en lagnings-AW och svänga in till stan för en drink. Här är det lite svårare så att kuska in till stan, eftersom kollektivtrafiken är … si sådär.
Men kan också säga att jag kommit att uppskatta dem så ofantligt mycket sedan jag flyttade. Så jädra tacksam över alla som jag fått lära känna. En fin grej är ju att jag passar på när jag väl är i stan. Sover över, hänger och maxar järnet.

Och trots att jag saknar en massa med Stockholm så är känns det mest bara fint. Jag trivs väldigt bra där jag är just nu, och det mesta finns liksom kvar.
Det är inte så ordnat boendemässigt just nu, men det är enormt lärorikt. På något vis tror jag (eller kanske mest önsketänkande) att jag blir en bättre människa här. Att det liksom passar mig. Sen vet en ju aldrig om en återvänder till stan – eller någon stad för en längre tid? Någon gång. Livet är förhoppningsvis långt. Men jag är ganska säker på att Värmland är min bas.
Har en slagit sig ner vid släktens lilla grusväg så ger en inte upp det. Det är livslångt tänker jag.
Men kanske hyr vi ut huset någon gång om livet vill.

Och ja, jag är inte en del av staden, men jag uppskattar staden mer nu när jag betraktar den och kommer på besök. Det som var vardag förr ter sig så festligt. Rulltrappor, frilansare på café och balla människor. Och en fin grej är också att jag fortfarande är med i trädgårdsgruppen i min gamla förening. Jag sa att jag skulle gå ur, men de sa att jag gott kunde vara kvar och hojta och hurra när jag hörde bra saker. Så det gör jag. Hurrar på från min värmländska åskådarbänk! Goa, goa grannar.

Stockholm finns kvar, och det är jag fasligt glad över.

I dag för nio år sedan gick de här två och gifte sig på Barnens ö utanför Stockholm.
Det var bröllopskollo, klockan 4-bad och dans på bryggan i soluppgången. Min pappa hissades på dansgolvet och vi bildade hög till den milda grad att min kompis Chrille fick offra ett revben.

Jag och han där var i mitten av stökiga 20 när vi fann varandra och kände att alla motstridiga känslor sorterades in i små fack. Det blev som ett fakking feng shui i kroppen. Sa jaha och kapitulerade. Nio år senare är jag så satans glad för att jag vågade gå fram får i Norrköping, full som en kastrull, och säga att jo, vi var ju menade för varandra du och jag. Det visste jag trots att vi aldrig hade setts förut. Gladast är jag för att du inte avfärdade mig som en total tokstolle den där kvällen (hade varit mer rimligt) utan hoppade på mitt skeva tåg och puttrade i väg tillsammans med mig. Det är hissnande tretton år sedan den kvällen och nästa år har vi banne mig tioårig bröllopsdag just den 6 juni.
HUR SKA VI FIRA DET?

John alltså, vilken pang-person! Tack för alla impulsiva äventyr, skruvade tankar, intressanta diskussioner och de där galna ungarna som är häften du och hälften jag. Fast mest du när de är gulliga och mest jag när de härjar runt och skriker.
Älskar dig!

God morgon!
Sonderade bildterrängen på min laptop och hittade en drös med bilder som aldrig hunnits blogga och sedan fallit i glömska. Sådär är det ganska ofta. Jag tar mängder av bilder men hinner inte ikapp mitt eget tempo. Och tjongpang så känns bilderna daterade, inte alls så där intressanta längre eftersom något nyare, mer spännande ligger och bränner i kameran. Så nu tänkte jag backa bandet lite och kika tillbaka på början av året och visa er de där glömda bilderna.
Eller vi spolar tillbaka ytterligare en dag tror jag, för alla nyårsbilder ligger ju faktiskt precis framför mig.
Nyårsafton började med besök. Min kompis Nina och hennes Ossian kom över på nyårslunch.  På eftermiddagen tog vi bussen till Lisa, Per och deras nya hus!

Det dukades upp till nyårsmiddag!

Och så firade vi in det nya året!      

Dagarna efter nyår vigdes åt att fixa till i lägenheten innan försäljning. Vi flyttade in dubbelsängen i barnrummet och …

… återställde vardagsrummet igen (där vi haft sovrum). Herregud vad vi slet.

Tog en paus från flytthärjet och åkte till Bergianska.

Jag behövde vår, men fick julstjärnor.

Men så skönt att komma in till ett annat klimat.   

Hade torr hud och rufsigt hår.   

Vår lägenhet plåtades och jag fixade mys på innergården.

Träffade en helt fenomenal illustratör som bor i min förening 

Vi ska nog hitta på något spännande tillsammans!

Köpte ett rullbord på Myrorna mitt i allt flyttkaos. Kändes rimligt.

Plåtade jobb med Emily på löpande band.

Tittade ner i bloggarkivet för att kika hur mitten av november såg ut för ett, två och tre år sedan. Vi börjar med …

2012.

November var ohyggligt grå, men i sinnet var det fest. Nybliven frilans med hemmakontor, vilket resulterade i omåttligt städat sminkbord plus mycket bloggande.

Hängde en hel del på Norstedts och hemlighetsmakeriade med första boken Vintageparty. 

Hade viktig portfölj med bokmanuskript …

Och hängde mycket med den här.
Ett år senare, 2013 …

… var boken Vintageparty släppt och jag berättade att ÄNNU en bok var på väg ut, nämligen Vintagefrisyrer.

Fick besök av underbara Madeleine på Vintagefabriken och suktade ihjäl mig efter hennes Mrs Pomeranz-klänning. 

Gick på cocktailparyt hos mina vänner Lina och Oskar.  

Jag hade Marilyn Monroe-page ochdet var tydligen väldans kul.
Året därpå, 2014 …

Hade jag en 30 centimeter stor Majken i magen och anammade kjol-plus-kofta-looken. 

Hängde på kniv-å-gaffel-söder med Linda och sprang (nåja, vaggande) på pressvisningar.  

Polerade den gamla Brio-vagnen (R.I.P) …… och fångade lägenheten på bild.

För pricken ett år sedan gick jag runt med Majken-bula, försökte hitta ett hem till min katt Sockan, stekte fiskpinnar mitt i natten och gjorde feta inspomappar med barnkläder och leksaker.
Blev mörkrädd (och är fortfarande) av det här, kryssade mellan gravidillamående-attackerna och levde på granny smith-äpplen.

Ett år har gått. Känns som ett liv sedan.
Det är något visst med att titta tillbaka. Få perspektiv. Översikt. Inse att livet kan se HELT annorlunda ut om en månad, ett år eller fem. Det finns liksom inga regler.
Det är ungefär den mest läskiga och samtidigt spännande tanke jag kan tänka.

Vad gjorde ni för prick ett år sedan och hur ser era liv ut just nu? Vad har förändrats?

Slutjobbad tösabit med barnlängtan, rosa läppstift, favoritklänning och en tå som säger fuck you. Det var nog lite så jag kände mig också. Nu lägger jag mig ner här i försommaren och så vaknar jag upp någon annan gång. Men så bara några veckor senare så fick jag ju vet att jo, jag var ju på smällen. Trots allt.
Det knäcker mig att så mycket kan hände på prick ett år.
Så himlans fint på något vis. 

Det känns lite lätt overkligt när jag tittar tillbaka på bloggen och inser att den här preggovalen sportade runt Honolulu och Maui i bikini för ett år sedan.
För exakt 52 veckor sedan packade jag väskan med färg. Efter en tuff vinter ville jag måla hela världen i kulörter, dricka drinkar, titta på solnedgångar och detoxa hjärnan på mörker. Så då gjorde jag just det.
John skulle på konferens om världens hav i Honolulu och jag hakade på.

Det var magiskt att få byta februari-kylan mot palmer och sommarklänningar.

Stockholmsvatten mot drinkar under parasoll.

Snö och kängbeklädda fötter mot barfotapromenader i Honolulu.

Midsommarkransen-vy mot skyskrapor. 

Vintermössa mot solhatt och kappa mot baddräkt. 

Rensade hjärnan med sådana här vyer framför ögonen.

Trodde minsann aldrig att den där magen skulle växa till en preggomage …

… Inte heller att den här outfiten skulle kännas så enormt exotisk efter månader i mysdress. 

… Eller att jag ett år senare hade laddat kylen med ananas (det finns en myt om att ananas sätter igång förlossningen och jag är beredd att testa).      

Visste inte heller att de här ölen var några av de sista jag drack (nåja, några till hann jag allt med).  Om jag hade vetat det hade jag njutit hundra gånger om …

Ett år har gått. Och jag får lyckosvindel när jag tänker på hur mycket som lurar bakom hörnen. Som en inte vet ett dyft om …

När jag letade fram bilder till inlägget om mina frisyrer ramlade jag över en flod av gamla bilder. Det var som att bli översköld av ett annat liv. Ett liv som jag fångade på bild, bloggade om, men sedan glömt bort.
Så jag tänkte visa lite bilder från det där andra livet. Ni som läst min blogg från start (2009-ish) kommer säkert känna igen er, ni andra får ett kapitel av livet som var då – som fanns på bloggar som inte längre existerar (R.I.P.).
Dessa bilder kommet framför allt från tiden 2009-2012, innan jag flyttade bloggen till min egen portal.

Jag bodde i en etta i Hornstull tillsammans med John, hade fest nästan varje helg, drömde om katter och spenderade varje vaken timme (utanför jobbet) på loppis. 

Satt i stort sett ihop med min kompis Lisa. Här tar hon med mig (Per, Nina och John) till Midsommarkransen, där jag knappt varit. Vi ska hem till Lollo (som jag inte kände så värsta bra då) och käka middag, i ett hus som jag sedan skulle komma att flytta till.

Den här välanvända klänningen hängde i min gröna hall. Jag hittade den på Vintagemässan Bakåt Framåt och föll pladask. Den var så vacker, så användbar och kändes så … bekant. Och bekant var den. Insåg efter att jag köpt den att Lollo hade en exakt likadan. Och där någonstans i våra tvillingklänningar hittade vi varandra.

Lägenheten jag bodde i var grön, och hade så många vackra originaldelar kvar. Skafferi, öppna hyllor och en gammal gasmätare. I gasmätaren gömde vi en present till nästa ägare innan vi flyttade. Undrar just om hen hittat den …

Saknar den där lägenheten så mycket att det gör ont. En del av mig vill flytta tillbaka, och en annan del vill rekonstruera hela lägenheten i vår Midsommarkrans-lya. Måla grön med andra ord …

Hade ett gravt odlingsmissbruk och en överfull balkong.

Och en kyl full av vykort och fotografier. 

Gick ofta i shorts och en grön cape. Den senare måste jag ha tappat bort, för jag förstår inte var den har tagit vägen.

Åkte till New York bara så där och kikade ner från Empire state building. 

Bar knallrött läppstift och min 60-talskappa i Central park. 

Spenderade oändligt många kvällar och nätter under broar. 

Närmare bestämt här. 

Kalasade in varje fredag med mina vänner. 

Lisa och Nina var mina ständiga vapendragare. Båda är med på ungefär varannan bild från den här tiden. 

Lisa briljerade med sina drinkar. Både på förfester, men framför allt på efterfesterna som liksom aldrig tog slut. Och som jag ALDRIG missade. I alla fall nästan aldrig missade.

Hängde som vanligt på västkusten.  

Och smet i väg till Paris när längtan blev för stor.

Med den här bland annat. Så klart. 

Fick ständiga helgbesök av grannens katt Glenn. 

Som hade stora mysiga tassar och högt kurr.

Jobbade stenhårt på Damernas Värld. 

Och med boken Vintageparty tillsammans med de “nyfunna” (vi hade känt varandra i flera år, men började umgås på allvar runt 2011) vännerna Lollo och Linda.

Konkade bord, stegar, stolar, koffertar, fönster (!?) och tonvis med rekvisita över halva Sverige för att få till de rätta miljöerna i boken. Blev stark som en oxe om jag inte redan var det innan.

Spenderade varje ledig stund med att illustrera, skriva och planera plåtningar – vid sidan av mitt heltidsjobb på Damernas. Det var snabba år, det är ett som är klart. Och lite som ett annat liv. Fast ändå inte.

Nostalgiker som jag är så älskar jag de där gamla bilderna. Vill tillbaka. Fast ändå inte. Fast jo! Åh, det här med att vilja fånga varje smula av livet alltså (jag i ett nötskal).

Åh! Jag skulle ju lägga upp instagramfavoriter och min frisyrhistoria från 2005-2015, men helgen flög i väg, så det får bli i nästa vecka.
Finns nämligen en HEL del bilder att gå igenom (jag har bara hunnit gå igenom bilderna från 2005-2007, ja, ni hör ju). Jag levde redan då mitt liv genom en kameralins, men mest om natten. Det finns knappt några bilder på mig, och än mindre några som är tagna innan klockan nattens intåg.
Så i väntan på bildkavalkad (som är under arbete), så kommer en bild på min vän Lisa från Trästockfestivalen back in the days. Ett tidsdokument med Raybans, bruna läderäskor, SonyEricsson-telefoner och cigaretter. Och innan sociala medier.