Här står jag – vid mitt favoritträd – på en nygammal plats i Värmland. Min plats.
Eller ja, snart i alla fall.

Vi har skrivit på kontrakt på en liten sommarstuga med utsikt över ängar och sjö, i mina barndomstrakter. Närmsta granne är min moster, och att gå till mina föräldrar tar någon minut.
En gång i tiden ägde min mormor och morfar marken, och detta var min mamma och hennes syskons bästa lekplats.
Från och med den 2 oktober är det min lekplats.
Det ska bli så fint att leta fram stenen som mamma knäckte hasselnötter på som barn.

Detta är så overkligt.
Jag är uppvuxen längs en grusväg med gamla, faluröda hus (och en skola som jag drömt om hela mitt liv). Jag har känt veranda kotte. Men ägaren till den lilla sommarstugan, som ligger ett stenkast från vägen, har jag aldrig träffat. Förrän nu då.
Jag har varit helt blind för andra hus än den gamla skolan (och kommer eventuellt aldrig kunna släppa drömmen om den heeeelt), men när jag insåg att det inte skulle bli någon affär förrän om tidigast om några år framåt i tiden så började jag fundera på andra platser. Det var då jag kom på det. Sommarstugan. I vintras lämnade jag en lapp i dörrspringan med ett meddelande som sa “om stugan någon gång skulle bli till salu så är jag intresserad”.
I somras hörde ägaren av sig och sa att hon hade funderat, och att hon nog kunde tänka sig att sälja. Och i torsdags skrev vi på.

Nu är alltså tanken att bygga ett hus på platsen, och samtidigt ta vara på allt det som den förra ägaren byggt upp. Det kommer bli ett stort och spännande projekt.
För vi vill inte gå den lätta vägen.
Men va? Ska denna människa som vurmar för GAMLA grejer bygga NYTT?

Vi hoppas – om vi får bygglov – att bygga ett så klimatsmart hus som det bara går. In i minsta detalj, med återbrukade material, fönster och dörrar. Det kommer förmodligen bli en hel del vägande, men jag vill tänka både nytt, gammalt och utmana mitt eget tankesätt. Dock inte när det gäller det estetisk, haha. Jag vill åla runt i byggnadsvård, och vill ta reda på vad som är mest energieffektivt, i vilket vädersträck huset ska stå, hur huset kan binda koldioxid på bästa sätt, hur en bygger utan betong och plast och hur en ska tänka när en bygger ett hus för framtiden. Ett smart hus, men inte ett smart teknik-hus, utan ett smart resurseffektivt hus. Jag vill också vara med och bygga. Lära mig!

Det finns så mycket kunskap där ute. Så många som byggt smart på olika sätt, och det bubblar i olika grupper på nätet som är inriktade på hållbart byggande. En nyfikenhet. Den vill jag nosa på

Förutom att huset ska vara resurseffektivt så ska det givetvis passa in i omgivningarna och bygden, och rent ut sagt se skitgammalt ut. Drömmen vore att visa att det går att bygga smart, men också visa att det blir vackert. Ögat måste få sitt!

Vill också planera trädgården så den också är resurseffektiv, ger många olika grödor och gynnar  den biologiska mångfalden.

Och jag vill ha med er på resan!

Roligast vore ju så klart att göra rörligt på detta projekt. För jag önskar ett sådant program, där en får lära sig bygga klimatsmart. Det hade JAG behövt inför den här resan.
Nu är det bara att räkna ner till den 2 oktober då.

Nu tänkte jag så här!
Jag är i Värmland. Jag har glömt min necessär i Stockholm (#fail) och min hud skriker torka och missnöje. Så nu behöver jag er hjälp!
Era bästa hudvårdstips!
Kanske har du hittat den perfekta, ekologiska ansiktskrämen? Oljan? Eller så har du gjort krämen själv!? Eller slutat med något som gör under för huden? Eller så sitter du på andra tips som funkat?
Skriv dina tips i kommentarsfältet.
Glöm inte att skriva vilken hudtyp du har.

Vem är jag då i hudgalaxen? Jag är torrisen. Jag upplever ofta att jag inte är samklang med min hud. På sommaren kanske, men inte resten av året. Jag är torr som fnöske och vill inte lägga ut tusentals fioler på en kräm. Det ska vara enkelt, klimatsmart och inte kosta som en halv årslön. Är det för mycket begärt. Kanske.

HJÄÄÄÄÄÄLP MIG!

Har laddat upp med bralla (och hjälm i korgen), för i dag ska jag, Recoveringshopaholics och Medveten i stan cykla med Trafikborgarrådet, Daniel Helldén, i Stockholm. Vi ska snacka klimat, pandemin, cykling och cykelboom.

Varför?

För en vecka sedan drogs #cykeluppropet igång, vars syfte är att uppmärksamma cykelsitatutionen i kölvattnet av pandemin och trycka på för så kallade popupcykelbanor för att möta trycket (och inte skrämma bort de som börjar cykla). Det är så många som uppmärksammat cykeluppropet, och krävt säkrare cykling för alla. Många har hyllat städer där cyklingen faktiskt funkar, andra har lyft det orimliga i att det vettigaste färdmedlet ur pandemi-, hälso- och klimatsynpunkt är det som ofta skuffas undan och har minst utrymme. 

God morgon på er!
Jag fick en kommentar som jag skulle vilja lyfta. Kommentaren ramlade in under det här inlägget, som handlar om att påverka om Sverige ska få 1 miljoner ton ökade utsläpp. Eller ej. Om att göra skillnad – innan det är för sent. 

“Så bra! Maila också era egna kommunpolitiker! De lyssnar och skyller på att de måste ha stöd från folket förstås men det får junte bli att de inte gör nåt för de tror att vi inte bryr oss! Så maila era kommunalråd och skicka medborgarförslag om att utlysa klimatnödläge! Här finns en färdig mall: https://klimatsverige.se/klimatsverige/medborgarforlag-for-klimatnodlage/”
Anna

Ja! Så viktigt! Och apropå på Annas kommentar kom jag att tänka på vad en partiledare sa till mig när jag var i riksdagen på besök: “vi behöver en radikal opinion för att kunna fatta mindre radikala beslut som får ett brett stöd”. Alltså: För att kunna få igenom ett medelmåttigt beslut, så behövs en opinion som är mer radikal än medelmåttan. Den kommentaren har etsat sig fast, vilket gör att jag vågar göra och säga mer. Vara mer radikal än jag tänkt.

Och samma sak gäller ju varje individ inbillar jag mig.
Vi människor är ju flockdjur. Vi gör som alla andra. Inspireras och påverkas. Vare sig vi vill det eller ej.

Så. Om jag och fler med mig säger att vi bojkottar kläder som är producerade av kvinnor som får skitdåligt betalt,  så kanske några tänker att jag och gruppen icke-shoppare är radikala. Men konsekvensen blir förmodligen att fler sänker sin konsumtion av tveksamt producerade ting.

Men om samma icke-shoppande grupp skulle säga att vi fortsätter att shoppa, men kommer att shoppa lite mindre, så kommer förmodligen konsekvensen vara att några shoppar mindre lite mindre, men inte alls lika lite som om det fanns en massa som helst skippade tvekas-prylarna helt.
Kanske skulle dessa några till och med rättfärdiga sitt shoppande med att säga att Emma, och en hel grupp forsätter ju att shoppa, fast bara lite … mindre. Så det borde ju vara okej?

Håller ni med?
Eller inte?

Nåväl. Låååång utläggning som kanske inte var helt glasklar.
Kontantan: Påverka. Påverka andra att påverka. Och våga vara mer radikal än du tänkt.

Ps. Här finns en lista från Naturskyddsföreningen som listar
10 saker din kommun kan göra för klimatet

Älskade rosa buss. NU är det dags för dig att hitta ett nytt hem!
Som ni vet vill inte de nya ägarna av torpet ha vår älskade rosa buss kvar, och i veckor har jag och John trixat med att få den bogserad till våra underbara vänner på Lyckliga gården (som så gärna ville ha den). Men det har varit beyond trixigt. Först att få tag i personer som kan bogsera bussen under de mest hektiska och semestrande veckorna på Gotland (när det varit hundra andra viktigare bogseringsuppdrag). Sedan, när vi fått tag på en person som kan bogsera, så visade det sig att det var för svårt att bogsera in bussen på Lyckliga gårdens tomt, vars ingång är en smal, brant backe. Så himla synd, för vi ville så gärna att den skulle stå där <3

Så nu öppnar jag upp för alla andra!
Det är en del som varit intresserade genom åren, så hoppas den hamnar hos någon på Gotland som tycker denna är lika fin som jag.

Om bussen:
Detta är en gammal, röd linjebuss (det står att den ska till Landvetter, hehe) solblekts till rosa. Bussen är från 1960-talet, och har alltså förarsätet på höger sida!
Bästa lekplatsen kan jag lova.
Bussen är UNDERBAR och vi har använt den som orangeri och middagsbuss eftersom vårt torp var ganska litet. Och bästa: mysplats när det regnar och åskar. Det finns inget som slår denna buss i ett sommarregn. Och som fikaplats under våren och hösten när vinden viner.
Planen var att bygga om den till gästhus, med en stor säng längst bak, men så långt kom vi aldrig.
Det gör såååå ont att göra sig av med denna pärla, men den är värd all ny kärlek den kan få! Ingen skulle vara gladare än jag om den fick sprida lite rosa kärlek hos någon annan.

Bussen går inte att köra (bussen bogserades till oss med traktor) och har ett golv som bör bytas ut (vi har lagt in träskivor som ligger som golv temporärt). När vi köpte den var takluckorna trasiga så det hade regnat in på golvet. Men nya takluckor av plåt är på plats, made by a plåtslagare! Rost ingår, haha.
Går säkert att rusta upp till finfint skick! Kanske går det att göra den körbar på frityrolja, vem vet (INTE JAG)!

Bör ställas på grus, aka inte som vi ställt den, för att undvika rost.

Är du intresserad? Mejla mig på sundh.emma@gmail.com.
Kom med ett förslag på bud eller ett bra förslag på varför just du ska ha den, hehe. Ja, jag kan tänka mig att skänka bort den, om den hamnar hos rätt person. Och gärna hyfsat snabbt eftersom detta har dragit ut på tiden.

Vi har ju som sagt redan sålt torpet, de nya ägarna har flyttat in, så detta är sista biten som vi måste lösa. Och ju förr desto bättre.  Du ordnar med bogsering, men vi har tips på företag att anlita om du inte känner någon med bogseringsskills.

När två hem – en lägenhet och ett torp – ska bli ett boende (oklart var/hur/när) så blir det … mycket grejer.
Så nu börjar projekt rensning av förråd, garderob och hem. Planen är att sälja vidare en hel massa saker på olika sätt. En del via bloggen och så hoppas jag kirra en liten pop-up-loppis!

Hälften av det som jag får in tänkte jag skänka till Naturskyddsföreningen och deras enormt viktiga jobb för klimatet.

Tjohoo! Här ska det rensas minsann!

Som utlovat. Här kommer några uppdateringar kring framtiden.
Ett första steg minsann.

Det där glashuset av gamla fönster, som står i mina föräldrar trädgård, och som fram till i förrigår fungerat som förråd av våra möbler från torpet, ska få ett nytt liv. Tillsammans med mina föräldrars … garage.
Eh. Jo, minsann.

Vi strävar ju efter att styra om stadsliv (med höga lån) till ett liv på landet med lägre kostnader, ett liv där vi kan kombinera allt vi älskar: trädgård, kompisbesök och återbruk med att faktiskt vara behjälpliga i takt med att mina föräldrar blir äldre. Den stora drömmen är som ni vet ett alldeles speciellt hus, men det är inte till salu. Efter det när jag drömmen om att gammal hus i närheten av mina föräldrar. Det är inte direkt Stockholms-ruljans på husen här, vilket är ett bra tecken. Men inte för oss, haha.
Så istället för att stå och stampa, så har vi kommit på en plan!

Första steget var att sälja torpet, för att krympa de geografiska avstånden och de ekonomiska utsvävningarna. Inte ett lätt beslut ska gudarna veta.
Andra steget VAR att köpa ett hus i Värmland, och tredje steget skulle vara att sälja vår lägenhet i Midsommarkransen.

Men vi har styrt om en gnutta. Steg ett är avklarat. Torp sålt. Men steg två blir en annan. För vi har inte hitta något hus. Så nu har vi kommit på ett nytt steg två som liksom löser många problem. Inte minst problemet med att ha två föräldrar i dubbel riskgrupp, en on going pandemi med föräldrar i akut behov av avlastning och hjälp.

Låt mig presentera: garageprojektet!
På mina föräldras tomt står – förutom ett boningshus – en låååång garagebyggnad som min pappa byggde på 1970-talet. Den innehåller ett garage (där ingen bil någonsin har stått tror jag, pga grejer), en verstad, en målarverkstad (där min mamma målar), ett sött gästrum där det återbrukats gamla dörrar så det ser gammalt ut, en bastu med en liten dusch och toalett. Därtill finns två redskapsbodar och det gulliga glashuset som mina föräldrar byggt. Men som knappt använts de senaste 20 åren.

När vi är på besök bor vi i gästrummet, som har en ingång till en liten bastu, dusch och toalett. Det är gaaaanska så litet om en säger. Vi får plats att sova, om barnen delar madrass, men mycket än så är det inte.
Nu är planen att bygga om denna garagelänga till en liten bostad, som kan utnyttjas av oss under längre perioder. Och även min syster. Verkstad kommer eventuellt bli ett kök, så vi kan sköta vår egen matlagning och disk, och när pandemin är över: även bjuda på mat! Och mammas målarverkstad flyttar till garaget, och istället gör vi ett barnrum som kidsen kan dela på i den fullt beboliga ateljen. Drömmen är att koppla ihop bostadsdelen med glashuset, så detta blir en framtida middagsplats snarare än en förvaring.

Just precis nu ser det ut så här i verkstaden. John har tagit ner alla verktyg som suttit på väggarna, alla noga markerade med namn skrivet med dynamo.

Jag älskar den där gamla verkstaden, men nu ska vi försöka återanvända så mycket det bara går för att göra om detta till ett fint kök.

Idén kläcktes för många år sedan, av mina föräldrar, för att vi (jag och min syster) skulle kunna komma på besök ofta och stanna länge. Men vi tyckte att det var ett stort projekt, och vi kunde ju bo inne i huset ju! Vi var ju där så sällan (hej torp på Gotland), och är en där sällan kan en gott bo trångt. Det var innan corona, distansering, sålda torp och planer på att flytta till Värmland på heltid.
Ja, detta blir steg två. Som ett minitorp – byggt på ett hållbart sätt med åkerbrukare detaljer – mitt i mamma och pappas trädgård.

Vad steg tre blir – om det blir ett gammlat hus eller om vi bestämmer oss för att bygga, det får vi se. Men detta blir en bra plan, som känns både kortsiktig och långsiktig.
Ingen i min familj har antikroppar mot corona, så vi måste hålla distansen. Men, tyvärr behöver jag vara på plats NU för att hjälpa. Inte om ett halvår eller ett år.

Om sju dagar går flyttlasset och om åtta dagar lämnar vi Gotland. Det är ett enormt vemod, men som jag har processat denna sommar. Varje dag har jag malt detta beslut. Tvivlat, drömt om framtiden, gråtit, tvivlat igen och gått loss på tusen olika projekt applicerbara på Värmland. Och sagt till John ungefär tusen gånger:  “visst kan vi flytta tillbaka Gotland på heltid i framtiden”.
Mest för att detta beslut inte ska kännas så stort, så beständigt, igenspikat och låst. Vill helst att det ska vara lite skönt avslappnat.
John vill inte svara ja på min fråga. Jag ser ju det. Han är så taggad på att rota sig i Värmland, men han svarar ja för att han vet att ett nej kommer skava i mig.
Jag vill hålla alla dörrar öppna, även om jag innerst inne vet att det förmodligen aldrig kommer att ske.  Men det känns skönt på något vis. Mata fladdret inom mig.

Planen nu?
Packa ihop, rensa ut, ha loppis på fredag och lördag och sedan lämna torpet.
Därefter åker vi tillbaka till Stockholm, lämpar av saker som ska dit, och sedan är planen att elbila oss till Värmland.
Jag vill så klart gärna träffa mina föräldrar – det närmsta jag kommit dem på nära åtta månader är att ha vinkat åt dem på håll – men de är dubbelt riskgrupp så något kramkalas eller övernattning i huset blir det inte. Vet inte riktigt hur jag ska göra. De har ett gästhus, men det optimala vore ju att försöka testa mig innan jag kan träffa dem.

Planen är nu att åka till Värmland, se till att flyttlasset från torpet kommit fram, stuva in grejer i mamma och pappas förråd och kanske kunna “ses” lite på distans utomhus. Bo någonstans. Hålla avståndet. Oklart var.
Väl i Värmland ska vi kika runt lite i trakten, eventuellt titta på en tomt (!?), torrdrömma lite om skolan som inte är till salu och hålla tummarna för att det dykt upp något spännande på Hemnet som vi kan kolla på (som kan överskugga stor-drömmen).
Jag är dessutom sjukt taggad på att kuska runt i Värmland, se alla bekanta platser med nya ögon. Vill åka till Arvika (har inte varit där på tusen år, och är lite nyfiken på att se var min mormor växte upp)!
Och så vill jag besöka alla spännande grejer som poppat upp överallt.
Det blir bra. Det kommer bli bra.

Den 31 juli + 1 augusti slår vi på stora loppistrumman och säljer av delar av bohaget här på torpet. Eftersom vi börjar packa skarpt under nästa vecka vet vi inte riktigt vad som kommer att säljas, men har redan fyllt husvagnen med grejer.

Allt från porslin till stolar och nattduksbord. Mer info om tid, adress och hur tusan en gör om det regnar kommer inom kort.
En sak vet jag: Avstånd kommer att hållas (loppisborden kommer att vara utspridda) och handsprit kommer att finnas på plats.