Torsdagsgrejar, rensar bilder på datorn, baskrar mig, klipper poddavsnitt (släpps i morgon!) och förbereder nästa veckas digitala föreläsning. Alldeles strax ska jag packa väskan också, för imorgon drar vi till Värmland.
Ska fixa golvet i det framtida köket (lergolv!) och fira min pappa på fars dag. Ska ställa till med tårta och kanske till och med kan äta ute i trädgården om vädret tillåter.
Hoppas!
Och hörni. Tack för alla fina kommentarer om att rycka plåstret. Det var precis den puff jag behövde. Nu förbereds Hemnet-annons för lägenheten. GULP!
Tadaaa!
Här langar jag fram några naggande goda, begagnade Tradera-fynd som har landat hemma hos mig.
Först och främst en basker att kolorera november med, en stuvbit linnetyg som ska in det nya köket (som vi bygger i verkstaden) och sist och minst: ett par underställs-brallor i ull tillbarnet.
Det har ju fyndats en hel del begagnat den senaste tiden (hej bygga hus), och mer ska det bli. Tanken är ju att köket (som vi bygger i den gamla verkstaden) ska fyllas med 100% begagnade grejer. Allt från hyllplan, spis, diskho, blandare och köksskåp. Det enda som inte blir begagnat är äggoljetemperan på väggarna, rören i golvet och pja, leran som vi gör lergolvet av. Men den är å andra sidan inte producerad, bara uppgrävd, hehehe.
Just nu i min begagnat-bevakning: kökstomme, induktionshäll, varmluftslugn, fläkt, pärlspont.
Förra fredagen cyklade jag och John in till Gamla stan för att käka lunch. Vi skulle på ett gemensamt möte på eftermiddagen och passade på att se varandra i dagsljus utanför hemmet. En lyxvara i pandemi-tider.
Jag trodde att Gamla stan skulle vara lika lugn som den var i våras. Tji fick jag. Det var ganska många turister i klungor som fotograferade Stortorget och gick efter guider. Trodde inte att folk vågade sig hit ärligt talat.
Vi hittade en lugn plats, åt lunch och tog en svängom i de lugnaste gränderna.
Kikade snabbt in på Stadsmissionen i Gamla stan och hittade så mycket fint.
Jackor, tröjor och annat flott.
Men innan jag hunnit fundera på vad jag behövde var det dags att traska mot möte.
Gick förbi Provence.
Och hamnade själv på bild, med nygamla väskan!
Tadaa!
Så många trotjänare på en och samma bild. Min rosa halsduk som jag älskar, ullkappa, rosa kasmirtröja som jag använt så mycket att det knappt finns något kvar av den (men tänker använda den tills det bara är en nätbrynja kvar), blå brallor med pressveck som jag köpte på Beyond retro för säkert tio år sedan, vinröda strumpbyxor som jag ar fått av min kompis Lollo och mina senapsgula skor som blev renoverade i våras.
Efter en snabbvisit i Gamla stan slängde vi oss på cyklarna och rullade ner över kullerstenen. Det var som att röra runt på varenda DNA-sträng i kroppen.
Och vidare på spännande möte! Mer om det en annan gång!
God morgon på er!
I dag skulle jag egentligen ha bajkat till min kompis Amanda för att planera syprojekt, men kroppen bara orkade inte ge sig ut i höststormen. Hade en stökig gårdag med mycket härj och trots från kidsen (lägg på mängder av trafik till soppan) och natten följde samma recept av stök. Till frukosten var det skrik och gråt (även från mig), så efter jag lämnat barnen på förskolan så var jag totalt slut.
Barnen var glada, men jag hade försökt hålla ihop så länge (utan att lyckats nämnvärt) att jag bara inte orkade.
Så jag har krupit ner i sängen igen och ska sitta här och klippa podd hade jag tänkt.
Men innan jag börjar grotta i poddklipperiet så måste jag bara visa detta fina.
Förra fredagen hade ju jag och Maria klimatfrukost uppe på Bee Urban, där underbara Matjord bjöd på frukost. Efter frukosten stack Matjord till oss en varsin påse med godsaker som de gjort själva.
Alltså detta hantverk!
I påsen låg allt från äppelmust, morotsmarmelad, bostonsquasch, äppelchutney, rödbetssalt och salladsgranola.
Så inspirerade!
Just precis sådant här ser jag fram emot att experimentera med när jag flyttar ut på landet och har egna odlingar.
#klimatfrukost är en serie influencerfrukostar på olika teman som vi genomför i samarbete med olika partners. Vilka krav vi ställer på de företag vi samarbetar med kan man läsa om här.
I går morse pep jag – i uppfriskande regndugg – mot prunkande Bee Urban i Stockholm. Där anordnade nämligen jag och Maria höstens första klimatfrukost.
Det känns som en evighet sen, och pja, … det var det också.
I början av 2020 stod vi inför publik på Arkdesoch pratade om det viktiga året 2020. Australien stod i brand, och det var hög tid att kavla upp ärmarna. Sista timmen. Göra, prata, lyfta och pusha. Knö undan fossilhaltande beteenden och omfamna nya. Vi hade tre klimatfrukostar inbokade, ärmarna var bestämt fastklistrade, vi hade ett storslaget boksläpp inplanerat och vi skulle kuska Sverige runt och föreläsa om att göra skillnad för klimatet. Sedan kom en pandemi.
Pandemin är ju fortfarande ett faktum, men nu testade vi oss på att ha klimatfrukost i en mindre version i ett växthus omgiven av grönskande rum.
Temat för denna klimatfrukost var Framtiden. Vi ville snacka el, energi, lösningar och utmaningar, och Klimatfrukosten gjordes möjlig tack vare Vattenfall. Vi ville sladda in på detta blixtrande ämne och ställa frågor som: Hur lever vi i framtiden? Kommer alla (kunna) ha elbilar? Räcker elen? El-ler? Hur kommer våra hem se ut? Vilka nya el-beteenden kommer att dyka upp? Och vad kommer att vara status i framtidens liv?
I panelen för att diskutera framtid, el och energi fanns Lasse Ejeklint som är klimatcoach för Vattenfall, Kristina Östman som är sakkunnig inom energi för Naturskyddsföreningen och Svante Axelsson som är nationell samordnare för Fossilfritt Sverige.
Kristina Östman från Naturskyddsföreningen har varit med på flera Klimatfrukostar, hon finns även med i vår bok “Gör skillnad” i kapitalet om bostaden och är expert på att förklara så en förstår. För el och energi är så knepigt att förstå sig på, desto viktigare att ha en klimatfrukost där en får möjlighet att snacka mer om ämnet.
Älskar hennes geniala liknelse med el-bassängen.
Nu ska vi se om jag kan dra den på ett vettigt sätt. Så här: När vi använder el, exempelvis drar igång diskmaskinen, tänder en lampa eller plöjer en serie på TV, så får vi el från den stora el-bassängen. I bassängen finns alla olika typer av el – från skitig fossil-el till fin, förnyelsebar el från vindkraft.
Även om jag har ett elavtal som ger mig el från vindkraft, så får jag en el-mix när jag vevar igång elen. Det hade varit en dröm att få just den fina elen som jag betalar för i mitt eluttag, men har jag ju inte direkt en specialdragen lina mellan mig och vindkraftverket. Istället pumpas all el ner i bassängen, och ifrån bassängen får alla sin el. Om jag har ett elavtal med 100% vindkraft så pumpas motsvarande det jag förbrukar in i bassängen. Så ju fler som aktivt ser över sina elavtal och använder förnyelsebart, desto renare el i bassängen = alla glada!
Efter att ha babblat loss i trädgården, så gick vi och alla gäster in växthuset där Bee Urban huserar. Där serverade Matjord en växtbaserd frukost gjord på lokala råvaror i säsong. De hade kommit över mängder av äpplen – 40 olika sorter – som annars skulle förgås. Så det bjöds på äppeltema med fralla med rivet äpple, overnight oats med äppelkompott och en apfelstrudel.
Gästerna anlände, bland annat Sophia/Recovering shopaholicsoch jag la band på mig att inte slänga mig runt halsen på varenda en av dem (svältfödd på att träffa alla IRL).
Vid 08:30 var det dags att dra igång samtalet. Men innan jag lämnade över ordet till Maria som skulle moderera samtalet så skulle det påminnas om att hålla avståndet, och så berättade jag varför vi gör de här klimatfrukostarna. Det handlar om att skapa samtal kring klimatet, och skapa ett tillfälle för fler att ställa frågor, öka på kunskapen och sprida vidare den.
Som kunskapen att el inte kan lagras i elnätet, exempelvis. När en drar igång ugnen vid 18-snåret eller trycker på knappen på diskmaskinen efter middagen så dras den av el som produceras just precis då.
Elkonsumtionen är som högst (och skitigast) på morgonen och på kvällen – när trycket i bassängen är som högst. När alla lagar mat, slår i gång diskmaskinen, duschar, tittar på TV eller tänder lampan.
Numera finns appar som visar när elen är som dyrast och skitigast, och teknik som drar igång laddning av exempelvis elbilen när trycket är som lägst. Och detta – teknik som följer utbudet av el – trodde flera i panelen att vi skulle se mer av i framtiden. Diskmaskinen som laddas efter middagen och därefter inväntar bästa tiden för att dra igång.
Vad pratades det mer om i panelen då?
Maria inledde med att förflytta oss in i framtiden, närmare bestämt till 2030. Och frågade Svante Axelsson hur det fossilfria livet såg ut? “Det ser attraktivt ut! Det är bullerfritt eftersom det finns elbilar, cyklar och förarlösa små shuttlebussar. Man äger inte bil i stan. Det är ganska meningslöst att äga en bil som står parkerad 95% av tiden och samtidigt ockuperar dyra markområden. Vi jobbar mindre och livet är mer än materiell konsumtion. Människor i Sverige kommer att må bättre, däremot är jag orolig för spänningen i resten av världen.”
Lasse från Vattenfall trodde att Sverige som land skulle attrahera nya industrier, eftersom vårt land kan locka med fin el, och Svante trodde att han skulle kunna åka elflyg mellan Umeå och Östersund 2025.
Svante berättade att det sker massor av spännande runt om i världen, bland annat i Oslo, där det numera finns en “Gå-på-tur”-app, som var ett friskvårdsprojekt för att få fler att röra på sig … med den lilla tvisten att en kan får åka buss gratis lika långt som en går.
Lasse från Vattenfall redde ut begreppen kring el:
Förnybar el = el från sol, vind och vatten Fossilfri el = el från sol, vind och vatten, men även från kärnkraft som är fossilfritt – men inte förnybart. Miljömärkt el = el som har någon form av märkning från tredjepart, exempelvis som Naturskyddsföreningen “Bra miljöval”. “Grön” el = oklart begrepp, som inte har någon tydlig definition.
Hur ofta stöter en inte på det senare begreppet, och tycker det låter bra? Men vad det betyder är alltså högst oklart, även om många säkert menar förnybar el.
Men räcker elen när vi ska ställa om? Byta fossilbil mot elbil?
Ja, men vi måste hushålla med elen.
Sverige som land lämpar sig utmärkt för att producera olika typer av förnybar el, men vi delar också el-bassäng med de andra nordiska länderna. En bassäng som också har kopplingar till den europeiska el-bassängen där det som bekant fortfarande finns en hel del smutsig kolkraft.
Nog för att det låter flott att vi föser in fin el i bassängen, men den största förändringen får vi om vi också ändrar beteende. Alltså använder elen smartare och mer effektivt.
“Största energikällan är effektivisering, Sol och vind är peanuts om en jämför med energieffektivisering. Jag tror på mer förbud mot dålig teknik, då kommer det hända saker! Energieffektivisering är det mest attraktiva för miljön OCH ekonomin”, säger Svante Axelsson.
Men varför snackas det så lite om energieffektivisering kan en undra.
“Anledningen till att det satsas så lite på energieffektiviseringar är att det är roligare att bygga nytt, än att använda mindre. Roligare för kommunchefen att säga att det byggdes så här mycket vindkraft under hens tid. Alla investeringar som bygger nytt, något mer – det är ju attraktivt och det syns. Energieffektivisering syns inte och det är inte så attraktivt att säga ‘Kolla det där miljonprogramshuset, det förbrukar 50% mindre energi än tidigare’, säger Kristina Östman.
Förutom att vi behöver hushålla med elen så, behöver vi tänka nytt kring ägande.
“Normen är att varje hushåll har en eller två bilar som står parkerade 95% av tiden. Något som är ekonomiskt vansinnigt, du lägger enorma mängder pengar på något du knappt använder. Så en lösning är att dela mer. Dela bil med andra i samma bostadshus, i en bilpool, via ditt företag. Du har ju kanske inte en bil för att äga en bil, utan att du behöver transportera dig”, säger Kristina Östman.
Maria frågade också hur det låg till med Vattenfall, som ju fått en hel del kritik från bland annat Greta Thunberg angående användninn av kol och naturgas, och fick svar av Lasse:
“Vattenfall har en plan som följer Paris-avtalet. Vi ska minska våra utsläpp med 38% till 2030, och vi har en ambition att sänka före utsatt tid. Men vi måste samtidigt se till att alla har tillgång till el och värme. Naturgas är ett mellansteg, inget slutsteg. Jag hade önskat att fossila bränslen aldrig kommit in, men nu är vår ambition att fasa ut det så snabbt det bara går”.
Vattenfall har helt klart en hel del utmaningar, och säger sig vara mitt uppe i sin omställning. Och ju fler som faktiskt trycker på och efterfrågar förnybar el, desto snabbare går det.
En del av mig vill att alla företag ska ställa om i dag, exakt precis nu. Helst igår. Trycka på stopp-knappen. En annan del av mig förstår att det tar tid att ställa om.
För dig som vill se hela samtalet, så livesändes hela frukosten på Klimatklubbens instagram. Vi hade aningen otur med ljudet på grund av rejäla regnskurar som trummade på taket, men vi hoppas att det går att höra.
Samtalet ligger uppe under begränsad tid, så passa på att lyssna.
När panelsamtalet var över var det dags att släppa in gästernas frågor.Det blev en hela radda.
Stefan Nilsson hade laddat upp med fyra frågor (älskar’t!), bland annat en fråga som handlade om den smarta tekniken som ska hjälpa oss att att förbruka el när trycket är som lägst. Och svaret var att tekniken finns, men kommer förmodligen bli ännu bättre.
När vi avslutade så satt alla gästerna kvar och diskuterade vad som sagts.
Medveten_i_stan, som jag gör #cykeluppropet med exempelvis.
Idéen till en klimatfrukost om Framtiden startade för ett år sedan när vi var på utställningen Museum of Fossil Fuels på Fotografiska, som Vattenfall stod bakom. Det var en sådan norm-fucker, om jag får använda ett nytt ord. Där gick en in i museet som det var 2030, doftade på avgaser i små burkar och såg vårt fossilberende ur ett annat perspektiv. Det tedde sig så urbota idiotiskt att halsa runt i skadliga avgaser (hälsoaspekterna var ett genomgående tema) och att använda resurser som vi vet är ändliga och dåliga.
El och energi är en sådan där het, men viktig, potatis. Vi är beroende av el, men jag är övertygad om att vi kommer att ändra vårt beteende kring el och energi (jag har redan gjort det eftersom jag blivit totalt beroende av en app), bli mer medvetna var elen kommer ifrån, hur den används och till vad.
Och samtidigt som vi ändrar våra beteende, väljer elavtal som föser in mer förnybart i el-bassäningen också inse att vi är opinionen och behöver pressa på för att omställningen ska gå snabbare.
“Nu går omställningen alldeles för långsamt, det vet vi. Naturskyddsföreningen driver att vi ska
vara helt fossilfritt 2030, vilket är mer ambitiösa mål än politikernas. Vi vill visa att det är möjligt att ställa
om snabbare, men det bygger på att vi alla ställer om samtidigt – privatpersoner, politiker och näringsliv”, säger Kristina Östman från Naturskyddsföreningen.
Nu är frågan. Vilket ämne tycker du att vi ska snacka om härnäst – TYCK TILL!
Det där blev världshistoriens längsta rubrik. Men resten av denna vecka innehåller så mycket, trots att det bara fyra dagar kvar av den.
Alldeles strax ska jag cykla i väg till en hudklinik för att få en så kallad kroppsscanning. Yep, jag ska ta av ig i bara mässingen och få alla hudens prickar kartlagda. Jag tog ju bort en prick i våras, och den visade sig vara helt ofarligt, men eftersom jag har många prickar så har jag fått möjlighet till kroppscanning.
Efter kroppscanning ska åla på mig kläderna och cykla in till Fotografiska där jag ska intervjua Paul Svenson om matsvinn. Nästa avsnitt av Plan B-podden ska nämligen handla om matsvinn, så då måste vi ju snacka med matsvinnets posterboy: Paul.
Efter intervjun skulle jag egentligen ha cyklat med infrastrukturminister Tomas Eneroth – tillsammans med cykeluppropet-gänget. Snackat cykelboom, infrastruktur, pandemi och hållbar omställning. Men cykelturen blev inställd, och nu ska vi försöka hitta en ny tid.
Synd så klart, men det ska regna i eftermiddag, så kanske var det lite skönt ändå?
På vägen hem ska jag svänga förbi Emmaus, se om de har mössor och fingervantar till barnen, och sedan ska jag rulla hem och slänga mig i soffan.
Resten av veckan då? Imorgon ska podda med Maria om matsvinn. Denna gång ska vi vara hemma hos mig, och jag tänkte bjuda henne på matsvinnad lunch dagen till ära. Kanske fattiga riddare!
Och på fredag händer det grejer. John piper med tåget till Värmland i ottan för att få nycklarna till sommarstugan, och skriva på de sista papperna. Wiii! Sedan tar han tåget tillbaka samma dag.
Själv ska jag anordna en liten, corona-säker Klimatfrukost tillsammans med Maria, på vackra Bee Urban i Stockholm.
Denna gång ska vi snacka framtid, energi, utmaningar och lösningar tillsammans med Vattenfall, Svante Axelsson från Fossilfritt Sverige och Kristina Östman från Naturskyddsföreningen.
Vi vill ta reda på hur vi kommer att leva i framtiden, hur vi kommer att använda energin, var energin kommer ifrån, vilka normförändringar som måste till och vad utmaningarna är. Och hur de olika parterna ser på saken. Är de överens, på vilka punkter tycker de olika och vilka vägar ser de framför sig?
Jag älskar konceptet Klimatfrukost för jag tror på de där samtalen. Att vara transparent med utmaningarna och försöka hitta lösningar. Har du frågor som du vill att jag ska förmedla så kommentera gärna här.
Vi kommer att livesända samtalet också, via Klimatklubbens insta, så där kan en också ställa frågor.
Häromdagen kom mitt barn hem från förskolan och började prata om en Chonald Rump som var dum.
Jag undrade om det hade börjat något nytt barn på förskolan, men kunde inte dra mig till minnes att jag sett något nytt ansikte.
Chonald. Ändå speciellt namn. Och hette hen verkligen Rump, eller var det mer Ramp?
När barnet säger att Chonald Rump struntar i klimatet och naturen börjar poletten trilla ner.
Jag frågar om kanske Chonald Rump bara bryr sig om pengar.
Svaret är ja.
Älskar de där små fragmenten som smyger sig in i barnens värld. De hör namn, snappar upp något litet och skapar små karaktärer. Chonald Rump.
Kunde inte ha kommit på ett bättre namn själv.
Barnet ville skriva en lite bok om saken. En om naturen. Och jag skulle skriva om Chonald Rump.
I guess I must.
Bättre liten barnbokskaraktär i yvigt oranget hår och plutande självgodhet får en ju faktiskt leta efter.
För ett par veckor sedan vaknade vi upp till en regntung lördag utan planer. Vi trotsade dugget, packade ryggsäcken och cyklade in mot Slussen med barnen i lådcykeln. Vid Slussen parkerade vi cyklarna och tog båten över till Djurgården. Planen var Skansen.
Det första vi möttes av när vi tagit rulltrappan upp på höjden var tuppar och höns.
Och en kvinna från Skansen som gav barnen lite majs som de kunde mata hönsen med. Så fint!
Det var inte så många där i regnet, så vi gick ensamma på kullerstenen i den gamla stadsdelen.
Jag var funktionsklädd som vanligt, i ullkappa, 40-talskläning och snörskor.
Det är få saker som slår Skansen i höstsol, men förvånande mysigt en regntung lördag. Den friska, klara luften och ljudet av porlande från stuprören.
Jag går alltid runt med kameran i högsta hugg, tar kort på små detaljer på husen och i trädgårdarna. Skansen är trots allt den bästa typen av husinspiration, eftersom det finns hus från Sveriges alla hörn och från olika tidsepoker.
Tänk ändå om matbutikerna var så här flotta nuförtiden!
Och älskar på cykeln!
Jag när ju en liten, hemlig dröm att starta en liten när-odlat-butik med grönsaker. Om jag får till odlingen på vår nya tomt. Det skulle vara något det!
Vi hänger ofta på låset till Skansen, och då har de flesta husen inte hunnit öppna upp. Men en kan roa sig med att kika in genom fönstren. Som i Järnhandelsbostaden där en hade gjort vattlingon.
Barnen sprang runt i regnet, plaskade i pölar och så grillade vi korv.
Det åktes bilar i den lilla bilbanan …
Och efter att ha passerat ett av mina favorithus …
Så klev vi in på tivolit! Dröm!
Ett helt tivoli nästan helt för oss själva.
Sen cyklade vi hem till Midsommarkransen!
Världsfin lördag!
Den 28 september 2020 blev visst ett historiskt datum.
I dag gick Preem ut och sa att de drar tillbaka sin ansökan om utbyggnad. Och en av Sveriges största klimatstrider är över. Men värt att notera: UTBYGGNADEN slopas, men Preem fortsätter sin verksamhet.
Anledningen sägs vara corona, och en osäkerhet på markanden. Vi reser mindre och efterfrågan har sjunkit.
Det är helt enkelt inte lönsamt.
En utbyggnad hade ökat Sveriges utsläpp med en miljon ton koldioxidekvivalenter per år, en ökning som skulle göra det svårt för Sverige att nå uppsatta klimatmål. Och pja, Parisavtalet.
Dessutom har det dykt upp en hel del röster som rör hälsa i Lysekil, eftersom utsläppen påverkar människor som bor nära raffinaderiet. En ökad risk för cancer exempelvis.
Nu är frågan vad som görs för att hjälpa Lysekilsborna för att hitta nytt hopp om arbetstillfällen.
Fredagshej!
Den här fredagen härjar hela familjen Sundh loss hemma. Just i detta nu har jag ett barn som sitter på mitt huvud, haha. Vi kom hem sent igår från Värmland, och barnen var toktrötta i morse när det vankades förskolan. Så de fick vara hemma, och den där jobba-i-kapp-dagen blev en till ett stort disco där jag försöker plåta ett jobb i köket, John har Zoom-möte sittandes i hallen och barnen övertrötts-pendlar mellan rummen.
Känner ändå att jag har ganska bra tålamod, haha.
Planen i dag var egentligen – förutom att jobba i kapp – att gå på klimatdemonstration, men jag försöker bidra på annat sätt nu när tiden gled mig ur händerna.
Alldeles strax ska jag nämligen cykla ner till stan och delta i ett panelsamtal om klimat, makt, kön och klass, som arrangeras under Bokmässans paraply. Det är ABF som står värld, och i samma panelsamtal sitter Gurgîn Bakircioglu och Nasim Khosravi. Samtalet leds av Kata Nylén, som är en av Klimatpsykologerna.
