Tjörn. I ett hav av ljung. Virvlande vindar som tar tag i hårslingorna, leker sig fram som lösmustacher i ansiktet och snirklande blonda trådar i ansiktet. Tar tag i kjolstyget, lyfter och far runt. Det känns som man ska lyfta. Glida i väg som Mary Poppins över nejderna.
Just här, på ett berg på Tjörn, avslutade jag världens bästa sommar.
Jag har kuskat land och rike runt, upptäckt nya ställen, förälskat mig i platser jag inte visste fann, jobbat på distans och träffat underbara människor. Jag har andats djupt ner i magen och landat i själen. Blivit starkare. Lugnare. Klokare.
Och ännu kär. Trodde inte att man kunde bli mer töntfniss-kär. Men det kunde man tydligen.

Jag har saknat vänner, dansat till klockan sex på morgonen, lärt mig ett dussin nya saker, badat i medelhavet, fått tid att  umgås med mina föräldrar, insett saker om mig själv och längtat efter Vintagefabriken. Och avslutat semestern just här. Mer än så kan man inte önska sig.

Kyrkesund. Båten St Olof. Härön mitt över sundet. Båthusen och det stora Magasinet som förr var en Ica-butik dit man gick för att köpa glass. Piggelin för 4 kronor.
Denna fredag – för exakt en vecka sedan – tog jag den lilla båten över till Härön för det obligatoriska besöket.

På båten. Lägg märke till kapten som också får vara med på bild.

Härön är full av berg och sten, men går man rakt över ön så hamnar man här. I den lummigaste av dalar Där bakom staketet går några kor och betar. Jag och John gick igenom kohagen och frågade en ensam tjur varför han inte lekte med de andra  små tjurarna. Fick inget direkt svar förutom en frågande blick.

Hit går vi varje år. Inte för att se något speciellt, utan likt robotar gör vi bara exakt samma sak som vi gjorde förra året.

Robot. Alldeles varma i sommarshortsen så bestämde vi oss för att ta ett dopp.

Styrde kosan mot Häröns finaste badplats – som har trampolin.

Vinden blåste så att håret stod åt alla håll och det var fasligt varmt i vattnet.

Nydoppade, med baddräkten på tork i ena handen, gav vi oss hemåt med kurrande magar.

Hoppade på båten St Olof och cyklade därefter till Sunna – stället där vi alltid bor.

Det ser ut så här.

Korkade upp en champagne som jag fått i födelsedagspresent och åt smörgåsar med räkröra.

Då mår man.

Havskatt som jag är gav jag mig ut till sjöss en afton. På ett skepp. Mönstrade på i Skärhamn för en kort tur genom sunden.

Gled genom Kyrkesund där jag har suttit på nötta bryggor genom hela min uppväxt. Varit skojfrisk skitunge, tonårsförälskad, fullkomligt heartbroken, trulig fjortis, stressad student och karriärssuktande 24-åring. På alla bryggor har jag suttit. Alla hus har jag gett en blick. Och alla sinnesstämningar har passerat just här. Varje år i 23 år.

Mastigt som min far Arne skulle ha sagt.

Förbi små fyrar och hemliga badplatser där nakenbadare tar sig ett kvällsdopp.

Skeppar-John och jag.

Skeppet tog oss till söta Mollösund, där vi vände och åkte tillbaka mot Skärhamn.

När vi guppade igenom Kyrkesund en andra gång kändes det som att åka in i en tavla. Som att man när som helst skulle köra in med fören i tavelduken och förstöra hela verket.

Solen gick ner och ett barn ropade till mig “ta en bild på solnedgången – den är nämligen vacker”. Så jag gjorde som barnet sa.

När skeppet lade till i Skärhamn var himlen slöjad i rosa och lila.

Jag vinkade adjö och skepp å hoj, klev av och begav mig hemåt.

Den här bänken är tydligen Olofs. Denna kungligt sköna Olof har en egen möbel i det fria, någonstans i närheten av havet på Tjörn. Jag cyklade förbi denna bänk – omgiven av träd, ängar och några hästar – när jag var på väg ner till havet för ett dopp. 

John cyklade framför mig på lånad bajk. Längs knastrande grusvägar och böljande träd.

Vi hittade fram till en badplats med brygga. John hoppade i. Gång på gång. Och jag förevigade det hundrafjärde John-hoppet den här sommaren. Han hoppade, hoppade och hoppade. Ända tills en brännmanet brände honom på armen. Det gjorde ont.

På eftermiddagen blåste det upp och jag kröp in i Johns tröja. Att muffla in mig i hans tröjor är bland det bästa jag vet. Ju större kofta eller tröja desto bättre. Det enda som skulle slå det under ett saltat havsbesök är väl en badrock. Men så pass rutinerade badare är vi inte. Ännu.

På solvaram klippor låg vi sedan och läste. Pockets. Jag läste ut “Eld” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Åh, den är så spännande. Nu längtar jag tills den tredje delen kommer ut. Måste. Läsa.

Med salta lockar och post-pocket-tomhet packade vi ihop badlakan, ett tjog bikinis och baddräkter och nektarin-mellanmålet och begav oss tillbaka till Kyrkesund.

In i djupa, förföriska skogar, förbi en snok och med vinden i ryggen fick vi skjuts hem.

För det 23:e året i rad bar det av till Tjörn på Västkusten. Det är en liten sommartradition som inte går att tumma på. Det är så fiffigt för Karlstads kommun äger en gammal barnkoloni i närheten av Kyrkesund. Om man jobbar inom Karlstads kommun kan man hyra rum i de gamla husen. Rummen är inredda någon gång i mitten av förra seklet. I varje rum står ett praktiskt virrvarrbord från Perstorp, en tikbyrå och en gammal retrostol. Himla flott om du frågar mig.
Tillsammans med min mamma Märta, syster Ellen, min svåger Christer och John gör vi till sport att göra exakt samma sak år efter år. Morgondoppet är obligatoriskt. Doppar man sig varje morgon tilldelas man det prestigefyllda priset “Stora Märten”.

Just denna dag åkte vi till en ny badplats. John doppade sig gång på gång och torkade sedan saltet ur ögonen.

Det blåste hårda vindar vid badplatsen och min klänning stod rakt ut.

Efter doppet åkte hela sällskapet till Skärhamn. Det är också en tradition.

Där ska man äta något saltdoppat på Akvarellmuseet. Vi satt ute i blåsten på bryggan. Det blåser ju som aldrig förr i Johns hår som ni ser.

Utsikten. Ateljéerna som man kan hyra.

Saltstänka mamma.

De har dagens fångst och massa annat gott så klart.

På Akvarellmuseet finns en underbar liten shop där man kan köpa fina akvarellmålningar i form av planscher, vykort eller pussel.

När jag var yngre var det här min bästa plats på hela jorden. Tjörn. När alla klottrade boyband-namn och tonårsförälskelser i kollegeblocken stod det “Tjörn 4-ever” på mina blad.

Det är nog en kärlek som är livslång tror jag. För jag ska banne mig hit varje år tills jag blir en gammal skrutt.

Att puttra runt på landsvägarna på Gotland, med Beatles poppandes ur stereon, ja, det är banne mig livet. Ängar som swischar förbi och min kompis Max som berättar om det är havre, råg, vete eller korn genom att sjunga en ramsa som han lärde sig i lågstadiet. Därefter konstatera att “Eller var det råg först och vete sedan?”. Nåväl.
John kör med den rutiga kepsen på sned och ena armbågen ut genom fönstret. Så måste man köra försäkrar han.  Jag trängs med Mick och Erik i baksätet och tjuter till när vi åker i ett gupp. Dels för att det pirrar i magen, men – med desto större sannorlikhet – också för att frisyren plattas till av det prickiga innertaket. Det går inte fort – men det går. Ibland.
När vi stannat måste vi rulla i gång bilen genom att putta på – något som alltid väcker beundran … eller kanske nostalgiskt medlidande.

Här har vi alltså stannat. Stiligt framför “P”:et. Här ska handlas picknick-mat för halva månadsslanten. Baguette, ostar och läsk läggs därefter in i baksätet. John sätter sig i förarsätet och vi andra puttar på. Brum, så hoppar bubblan i gång.

Och vi puttar igen. Närmare bestämt till fyren i När. Mick visade mig och John denna fyr för två år sedan. Nu var det dags för ett välbehövligt återbesök. Det är ju trots allt den finaste fyr jag vet. Randig och allt.

John fotograferar. Han älskar fyrar.

Runt fyren traskar ett gäng kor. Jag försöker bekanta mig med dem genom att sjunga en locksång, men lyckas föga.

John.

Vi dukar upp picknicken, nafsar i oss och spelar ett parti yatsy.

Hänget med gänget. John, Erik, Mick och så Max som man inte ser. Han ligger gömd i ett av buskagen visst.

Mick.

Just här satt vi och picknickade för två år sedan, men var platsen … upptagen. Ett gäng kor hade haft bajsfest och skändat denna heliga picknickmark.

Randig partner.

Och så jag förstås. I sommaruniformen.

Platsen där fyren ligger kan vara en av de vackraste platser jag vet. Alldeles kal, med vita kalkvägar, lila blommor i vägkanten och så Östersjön som guppar alldeles i närheten.

Kärlekskrankar.

Efter en eftermiddag vid fyren bestämmer vi oss för att åka hem. Mick, Max och Erik går i förväg till bilen och när jag och John kommer fram är det … tomt.
Korna är borta och bara bubblan står kvar. Efter ett tag hör vi ett romande från kohagen …

Jag vet inte om ni ser det här, men detta kära ni, är mina vänner. De agerar boskap på slätten.

Jag och John baxar in boskapet i bilen (efter vi har puttat på och fått i gång bilen) och brummar i väg.

Det ryker om oss när vi fräser fram på vägen.

Vi anländer till Katthammarsvik och möter upp resten av gänget som hunnit bli rejält badsugna. Kastar ner en Portal, badkläder och badhandduk i cykelkorgen och rullar ner till piren.

Det blir kvällsbad.

John nydoppad.

Emlan på piren.

John, Mick, Erik och Max bjuder också på några väl valda konstsimsakter, men det får jag tyvärr ingen bild på. Badade och klara beger vi oss hemåt.

Förbi Katthamra gård …

… som ser ut så här …

… och alla vackra husen. Jag är helt tokig i hus. Just de där gamla som man bara vill ta hand om. Jag vet inte hur många gånger jag googlade “studera byggnadsvård” under min Gotlands-semester, men många var det kan jag lova.

På Gotland passade vi på att måla huset vi bodde i. Med kroppar fulla med färgstänk och svettpärlor cyklade vi därefter ner till hamnen för att ta ett dopp.

Hela gänget hoppade i kapp från piren.

Lite lagom höjd så där. Pirr i magen och ett rejält …

Plask.

Per han flög i han.

Medan John flaxade. Sedan upp för stegen och så i igen. Gång på gång. Lite så där såg nog de flesta dagarna ut på Gotlands-resan.