“Det regnar aldrig på Gotland”, säger Mick. År efter år efter år. Detta är samma människa som lurade mig att det inte finns ormar på Gotland för ett par år sedan. Den sommaren sprang jag över ängar, tittade framåt istället för neråt och struntade i att pinnarna på marken såg ut som ormar. Det fanns ju inga på denna underbara ö. Detta ljug från ret-Mick höll i sig ända tills en dag då jag cyklade förbi en överkörd orm och uppgivet ropade “Mick?”. Ormar finns och det lyckas alltid regna minst en gång (och då ett brakoväder) när jag är på besök. Men han har i alla fall nästan rätt den där Mick. Mestadels är det nämligen strålade sol och som gjort för strandhäng.
Just en sådan där solig dag cyklade vi till Sandviken som ligger ett stenkast från Katthammarsvik. Sandviken är just det: en vik med sand. En lång, härlig sandstrand som lämpar sig för dopp.

Som den badkruka jag är så håller jag mig mest på stranden, läser pocketböcker och pratar.

Gärna i eftermiddagssolen i randig bikini och mina favoritshorts.

Och svalkande vind i håret.

Efter en hel dag i Sandviken, med rufsigt hår och doppade tår var det dags att cykla hemåt. Våra vänner hade cyklat i förväg för att förbereda middagen. Grillat så klart.

Jag måste stanna ungefär var hundrade meter när jag cyklar. Alltid är det något jag vill föreviga. Ett gammalt hus, en bil eller någon blomma som jag inte vill glömma bort.

Och John väntar tålmodigt. För han vet att jag älskar just det där. Att dokumentera … för jag är så rädd att glömma.

Solen var så där varm som den bara är i jul och blommorna i väggrenen slog mot smalbenen när jag trampade fram. Just det vill jag minnas i november när snön öser ner.

Varje år åker jag till Gotland, till min vän Micks sommarställe i Katthammarsvik. Det är världens sötaste lilla ställe. I en vecka grillar vi, hoppar i Östersjön, spelar Risk, gör cykelutflykter och ligger på stranden. Och tar kort på vackra hus. Det senare är det mest jag som ägnar mig åt – för på Gotland finns de absolut vackraste husen. Många är nedgångna med flagnande färg eller igenväxta av enorma bersåer och syrénbuskar. Jag vill ta hand om dem allihopa!

När jag anlände till stugan tillsammans med John möttes jag av tre stycken busungar. Ebbot, Moses och Juno. Ni som har följ mig här på bloggen vet ju att jag barnvaktade dessa barn (inte Juno då, för han var inte född) för några år sedan. Då bodde hela familjen – med föräldrarna Jens och Mallan – i Stockholm, men nu bor de i Visby på heltid.

Juno. Det var ett kärt återseende. Vi spelade fotboll, sprang runt huset, lekte dunkkurragömma och Ebbot och Moses roade sig med att klamra sig fast runt mina ben. I timtals. Jag försökte gå och barnen kved av skratt. Önskar så att jag hade lyckats fånga detta på bild, men det var lite svårt att ta sig fram till kameran.

När det skymde gick jag och hela semestergänget på en promenad. Förbi det här fina huset …

Och de här …

Vårt mål var piren nere i Katthammarsvik.

John och Ebbot.

Ebbot och Mallan. Det är förövrigt Mallan som står bakom märket Bekkebråten Mini (som säljs på Vintagefabriken).

Nere vid Piren tittade vi på solnedgången och försökte ta in att vi faktiskt var här igen. Denna underbara plats som är lika med total avslappning och vänskapshäng.

Därefter traskade vi hemåt i skymningen och laddade för en vecka full med allt det där jag älskar.

Längs ängsprydd stig, med trädsly som formar en port, går man om man ska ner till sjön i mina hemtrakter. En kväll gjorde jag just det. Jag skulle nämligen ut med vår eka som ligger och skvalpar där. Vi har haft den i flera år, men jag har aldrig varit ute med den förut.  Däremot har jag tjärat den hundratals gånger, men precis när den är klar och ska i vattnet för att svälla har semestern tagit slut. Inget för vanliga semesterfirare alltså. Men nu så.
Denn gång var ekan tjärad, svällt och klar för jungfrufärd. Och jag skulle få vara kapten!

Barfotafötter i gammal träeka.

Min mamma Märta.

Kapten Sundh kryssar med elmotorn. Bredvid mig sitter min syster.

Vi åkte ut till en udde, en alldeles speciell udde om du frågar min mor. Det var här hon och pappa hade sin bröllopsfest. Ljuva hippie-1970-tal!

Där doppade sig min mamma och min svåger Christer. Själv njöt jag av knädjupt vatten.

Badkruka som jag är.

Nydoppad mamma.

När vi hade badad klart och var så där lite lagomt kvällsdoppskalla tog vi sedan ekan och åkte tillbaka.

Moi.

Lämnade ekan tillsammans med de andra båtarna, vid stigen, vid ängen, vid det portformade slyet.

Gick upp till vägen och åkte hem.

Hit. Så här ser sjön ut från mitt hem.

Och just den vyn ser man om man står i köksfönstret.
Här finns det inte mycket att klaga på ska jag säga er.

Som den kringflackande frilansjournalist jag är flyttade jag mitt portabla kontor till Värmland för en vecka. Närmare bestämt ut på landsbygden, till mitt barndomshem. Här får kontorsfötter vandra fritt mellan passen …

Och ögonen vila på tomma landsvägar.

Efter deadlines, illustrationspass och mejlsködar kan jag gå ut hit. Ladda om och låta ögonen ta semestrar.

Pilla loss ett smultron, ett hallon eller ett vinbär.

Det är just här jag kan ta de djupaste andetagen. De som inte hindras av stress och måsten, utan går rakt ner i magen, lämnar en ilning av kyla och sedan vandrar upp igen.
Här – mitt i trädgården – eller i mitt rum med fönstret på vid gavel.

Det växer så att det knakar hemma i Värmland just nu. Blommor som slagit ut till fulländning och blast till lök, morötter och potatis som täcker minsta jordplätt.
Till lunch och middag har jag ätit potatis från trädgårdslandet och kantareller som mamma har plockat i skogen.

Äpplena börjar komma de med.

Gången mellan huset och uthusen är nästan igenväxt av syrénbuskar.

Mitt hem. Ett falurött torp med en veranda målad i guldockra. Samma som ytterdörren.

Och med öppna, spröjsade fönster med myggnät så att man hör svalor, tuppar och grannbarnen när de går förbi.

Moi i min 10 euros-kofta från Paris, sommarklänning, nötta ballerinaskor och oborstat hår.

Katten Sockan hälsar på min mamma och pappa i sommar. Han lever som en kung. Får färskt fisk och får ligga mitt på köksbordet.

Och så sover han här. Med mig. I mitt gamla rum.

Då och då hoppar han upp i fönstret och kikar ner på trädgården.

På kvällarna är det VM i solnedgångar utanför huset. Jag, mamma och pappa sitter på verandan, dricker vin och har det gott.

Sedan hoppar jag på kvällspasset. Jag jobbar nämligen oförskämt bra på kvällar och nätter. Fram till nattakröken sitter jag vid köksbordet och knapprar på tangetbordet eller vässar mina illustrationspennor i takt till knarret i huset. Katten Sockan sitter bredvid, tittar irriterat på och undrar när jag ska lämna solnedgångarna och jobbet.

Sista kvällen på Sicilien bestämde vi oss för att lämna terassen, vindrickarkvällarna och solnedgången för en stund. Istället skulle vi äta middag på restaurang inne i byn Sciacca.
Saltblöta badkläder, solkig solhatt och solskyddsfaktorkladd byttes  ut mot nytvättat hår, makeup och finklänning.

Lisa.

Per tar de sista utsikts-korten från vår terass. Den utsikten vill man ju inte glömma i första taget.

Per, Lisa och jag traskar till bilen.

Anlände till Sciacca vid halv åtta-snåret. Fiskebåtarna låg inne i hamnen och staden låg lugn och stilla.

Lisa och lite John på väg till restaurangen.

En skaldjursrestaurang och några drinkar senare var det kolsvart ute och vi traskade hemåt. Redo att packa ihop det sista, säga hej då till lägenheten och bege oss hem till Sverige.

De där riktigt lata dagarna, när det inte finns någon som helst plan, är de dagarna jag gillar allra mest. Latdagar. Liggapåstranden-dagar. Tummapåpocket-dagar. Somnamittpådagen-dagar. Det är sådana dagar som man minns. För sinnena är så öppna att bilderna blir klara och skarpa. Man har tid att ställa in skärpan.
Allt annat, resandet, äventyret och kringflackandet, är strössel på hela livskompotten. Men om jag inte skulle ha de där lata dagarna, ja, då skulle jag nog inte minnas annat än att jag vaknade om mornarna. Knappt det. Och det blir inte mycket till livsbiografi över det livet i så fall.
Just därför ska de där lata dagarna på Sicilen få ett eget inlägg.
Den sista dagen på resan var just en sådan. Latdag.
Den började med frukost på terassen. Apelsinmarmeladsmörgåsar, vattenmelonklyftor, kaffe och tropisk yoghurt. Med denna utsikt som TV.

Efter frukost gick jag de få metrarna ner mot stranden.

Latdagsoutfit: Randig bikini från Gant, gulvitrutiga shorts från Beyond retro och nostalgiväska som jag köpte för en spottstyver inne i Sciacca.

Min kära man.

Väl nere på stranden vecklade jag ut min gamla Mauritius-handduk som min mamma köpt på loppis för ett sekel sedan. Lade ut dagens att kamrater: Audrey Hepburn, solglasögon från Monki och min plåtask som jag bär var jag än går. I den ligger åtta stycken tärningar. Mina superyatsy-tärningar. Sex stycken ska man ha, men man måste ju ha två i reserv.

Camp.

Dagens aktivitet. Jag, John och Lisa kastar frispee i havet.

Bild trehundrasextiotvå på John när han badar.

Lisa och Per gick upp och lagade lunch medan jag och John latade oss. Sedan kom de ner med en liten förrätt. Vattenmelon.

En sen lunch senare byttes det baddräkt, till min prickiga rosettbaddräkt från Asos.com, och därefter gick vi på eftermiddagspasset på stranden. Yatsy, eftermiddagslur och lite pocketbok.

Vet ni vad? Sicilien är inte vilken ö som helst. Det är en alldeles speciell ö. Min farfars.
Min farfar Einar drömde hela sitt liv om att åka till Sicilien. Farfar – som gick bort alldeles för tidigt – bodde i Ludvika i Dalarna och jobbade på Asea. På Asea jobbade även ett antal italienare – som hade arbetskraftsinvandrat till Ludvika eftersom det var arbetsbrist där i mitten av förra seklet. Italienarna var ofta hemma hos min farfar, spelade musik, berättade om sitt land och introducerade dalmasarna för italiensk mat. Då var det exotiskt. Tänk om det var så nu – mitt i vår lilla värld, där vi traskar sida vid sida – att vi öppnade dörren för människor och var nyfikna på deras kultur, mat och tankar. Önskvärt.
Jag vet inte om det var där, i ett spagettiosande hus i Ludvika – omgiven av italienare – som min farfars kärlek till Italien växte sig stark. Men en sak är säker – det var en livslång kärlek.
Farfar läste italienska och reste till slut till Italien. Det gjorde han. Men han nådde tyvärr aldrig Sicilien. När farfar besökte det där älskade landet var det en ofattbar värmebölja på Sicilien och han blev avrådd att åka dit.
Så nu, nästan 30 år efter att min farfars resa tog slut, så fick jag sätta på mig reshatten och ge mig av i farfars ogådda fotspår. Till min farfars Sicilien. Det kändes nästan lite mäktigt att åka dit, titta i varendaste italiensk vrå och fundera om min farfar hade älskat varje korn av det han såg. Det tror jag att han skulle ha gjort.

Berg, medelhav, snirkliga vägar, vinrankor och salta bad.

För att inta tala om de vackra stenputsade husen med fönsterluckor. Ett i varje kulört.
Den här bilden är tagen i Sciacca. Dit åkte vi en dag när de soldränkta kropparna behövde en paus från solen.

John.

I Sciacca drack vi kaffe, åt italiensk (så klart) glass och stod och svalkade oss i skuggan i en gränd.

Tittade på magnifika utsikter och …

… tog kort …

… och höll om varandra.

Barnen spelade fotboll i gränderna, det gastades ut genom ett fönster och folk satt på parkbänkarna och språkade.

Hittade en perfekt Fiat. Senapsgul och älskvärd.

Först gick vi upp till den högsta punkten i Sciacca. När vi nått den började vi sakta trippa nedför. Jag och Lisa tog täten och skuttade först.

Sciacca påminde om sandlådestäder som jag byggde när jag var liten. Många, snirkliga vägar som ålade sig fram på de mest ofattbara ställen.

När eftermiddag övergick i afton började vi sakta bege oss hemåt genom Sciacca. Hemåt till terassen, solnedgången och hemlagad middag. Det bästa med att hyra lägenhet om ni frågar mig.
Blommiga Vintagefabriken-klänningen hade jag på mig också, tillsammans med mina  Paris-ingådda ballerinaskor och en röd, nyinköpt nostalgi-väska.

Ett vintagevackert Paris, vidunderligt Provence, saltstänkta Franska Rivieran och en expressvisit i ett potthett Rom. Efter denna nätta lilla Europa-turné landade vi till slut på Sicilien. Där, utanför flygplatsen i Palermo, blev vi välkomnade av våra vänner Lisa och Per. Tillsammans åkte vi till en by i närheten av Sciacca där vi hyrt en lägenhet alldeles vid havet.
Så här såg det ut första morgonen på Sicilien.  John tar en morgonkaffe på terassen.

Vår utsikt. Där nere, nedanför buskaget, skymtar du vår strand.

Moi i randig bikini från Gant och vita shorts från Monki.

Efter frukosten packade vi ner isvatten, badkläder, solhatt, handduk och pocketböcker i och traskade ner till vår strand.

Jag är inte mycket för de där fullpackade, parasoll-stränderna, så en stilla strand – med endast två andra sällskap på – passade mig perfekt.

Lade mig ner på de vita, lena stenarna, läste ut “Cirkeln” (läs den om du inte redan har gjort det!) och började därefter gnaga på “Blonde” av Joyce Carol Oates. Så vackert skrivet att ögon blev till kisande skrattögon.

Mitt sällskap. Tripp, trapp, trull. Eller rutigt, randigt, prickigt. Eller John, Per och Lisa.

Blekfis under solhatt.

Första doppet på Sicilien.

Omfamnar Medelhavet.

Och gör mig redo för dyk. 

Och där var jag i. Vitvalen passar jag på att göra också.

När vi hade roadtrippat sträckan Paris – Peyriac-de-Mer – Provence – Franska Rivieran rattade vi Forden mot Frankrikes eget Berlin, Marseille.
Roadtripp-resan genom Frankrike var slut för den här gången.
Vi bestämde oss för att nästa gång tar vi vid där vi slutade – i St Tropez.
Trots att roadtrippen var slut hade semestern bara börjat.
Från Marseille flög vi nämligen vidare till Rom, som egentligen bara var en mellanladningen på vår resa. Men när vi ändå är där så var vi ju bara tvungna att stanna ett dygn. Så det blev 24 timmar stekhett Rom. Det såg ut så här.

Flög tidigt på morgonen till Rom. I flyget frågade John vad jag egentligen vet om Rom. “Alla vägar bär dit och staden byggdes inte direkt på en dag om man säger så”, svarade jag. För i den morgontrötta stunden var det det enda jag kunde komma på att jag någonsin har hört om Rom. Det och att det var Obelix som förstörde Colosseum. Ni hör ju hur bildad jag är. Nåväl. John skrattade gott och jag bannade att jag än en gång åker till en plats som jag inte läst på om innan. Jag önskar så att jag var en sådan person. En förberedd typ. Men det är jag inte.
När vi landade tog vi vägen (som så klart ledde till Rom) till vårt hotell. Där lämnade vi vårt bagage och blev bjudna på frukost. Därefter tog jag på mig mina ballerinaskor och gjorde mig redo för för att gå i Obelix fotspår … Eller jag menar: Upptäcka Rom.

Började vår vandring genom ett potthett Rom. Nä, det var varmare än potta.
Vi köpte isvatten och svalkade våra strupar med. Baddade pannan med i bland också.

Jag bar min svalaste klänning och stol solhatt.

Höll mig mest i skuggan. Med mitt isvatten och min hatt.

Gick upp i Colosseum och tittade ner på alla små myror.

John.

Här stod han alltså. Ceasar, Konstantin, Obelix och så John då så klart. Coloseum var maffigt, fast den saknade sin marmoryta som den hade förr (men marmorn plockades ner för att användas till andra byggnader). Det är helt galet att det finns kvar – och att det byggdes från första början. Så mycket makabra saker som har skett här under årens lopp.

Rom var så vackert med alla bevarade byggnader. Som en bit historia som blåste genom öronen.

Jag kan inte sluta tänka på att allt som är gammalt och nött i dag slängs bort eller rivs. Vad kommer framtiden veta om vår tid egentligen? Förutom att vi var hemskt duktiga på att slänga och riva? Och köpa nytt.

Halvhelt och älskat.

Själv hittade jag som vanligt en bil som jag föll för. En Fiat. Kan vara min nya favoritbil. Efter Citroën CV2:an då. Hej bilnörd!

När jag stått och rostat vid fiaten gjorde vi en snabb-turistning. Gick förbi Pantheon, Fontana di Trevi 2013 och Circus Maximus. 

Och vandrade mot spanska trappan. Ner i skuggan. Där satte vi oss ner och pustade. Väl i skuggan insåg vi att vi höll på att smälta till två små trötta fläckar. Bortkondenserade av den italienska värmen.  Så vi bestämde oss för att gå hem till AC:n på hotellet, ta en tupplur och invänta den svala kvällen. Men någon sval kväll i Rom blev det inte. Nope. Jag och John somnade i varandras armar på hotellrummet, som som två små katter och vaknade först nästa dag.