Att puttra runt på landsvägarna på Gotland, med Beatles poppandes ur stereon, ja, det är banne mig livet. Ängar som swischar förbi och min kompis Max som berättar om det är havre, råg, vete eller korn genom att sjunga en ramsa som han lärde sig i lågstadiet. Därefter konstatera att “Eller var det råg först och vete sedan?”. Nåväl.
John kör med den rutiga kepsen på sned och ena armbågen ut genom fönstret. Så måste man köra försäkrar han.  Jag trängs med Mick och Erik i baksätet och tjuter till när vi åker i ett gupp. Dels för att det pirrar i magen, men – med desto större sannorlikhet – också för att frisyren plattas till av det prickiga innertaket. Det går inte fort – men det går. Ibland.
När vi stannat måste vi rulla i gång bilen genom att putta på – något som alltid väcker beundran … eller kanske nostalgiskt medlidande.

Här har vi alltså stannat. Stiligt framför “P”:et. Här ska handlas picknick-mat för halva månadsslanten. Baguette, ostar och läsk läggs därefter in i baksätet. John sätter sig i förarsätet och vi andra puttar på. Brum, så hoppar bubblan i gång.

Och vi puttar igen. Närmare bestämt till fyren i När. Mick visade mig och John denna fyr för två år sedan. Nu var det dags för ett välbehövligt återbesök. Det är ju trots allt den finaste fyr jag vet. Randig och allt.

John fotograferar. Han älskar fyrar.

Runt fyren traskar ett gäng kor. Jag försöker bekanta mig med dem genom att sjunga en locksång, men lyckas föga.

John.

Vi dukar upp picknicken, nafsar i oss och spelar ett parti yatsy.

Hänget med gänget. John, Erik, Mick och så Max som man inte ser. Han ligger gömd i ett av buskagen visst.

Mick.

Just här satt vi och picknickade för två år sedan, men var platsen … upptagen. Ett gäng kor hade haft bajsfest och skändat denna heliga picknickmark.

Randig partner.

Och så jag förstås. I sommaruniformen.

Platsen där fyren ligger kan vara en av de vackraste platser jag vet. Alldeles kal, med vita kalkvägar, lila blommor i vägkanten och så Östersjön som guppar alldeles i närheten.

Kärlekskrankar.

Efter en eftermiddag vid fyren bestämmer vi oss för att åka hem. Mick, Max och Erik går i förväg till bilen och när jag och John kommer fram är det … tomt.
Korna är borta och bara bubblan står kvar. Efter ett tag hör vi ett romande från kohagen …

Jag vet inte om ni ser det här, men detta kära ni, är mina vänner. De agerar boskap på slätten.

Jag och John baxar in boskapet i bilen (efter vi har puttat på och fått i gång bilen) och brummar i väg.

Det ryker om oss när vi fräser fram på vägen.

Vi anländer till Katthammarsvik och möter upp resten av gänget som hunnit bli rejält badsugna. Kastar ner en Portal, badkläder och badhandduk i cykelkorgen och rullar ner till piren.

Det blir kvällsbad.

John nydoppad.

Emlan på piren.

John, Mick, Erik och Max bjuder också på några väl valda konstsimsakter, men det får jag tyvärr ingen bild på. Badade och klara beger vi oss hemåt.

Förbi Katthamra gård …

… som ser ut så här …

… och alla vackra husen. Jag är helt tokig i hus. Just de där gamla som man bara vill ta hand om. Jag vet inte hur många gånger jag googlade “studera byggnadsvård” under min Gotlands-semester, men många var det kan jag lova.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!