Det plöjs en hel del böcker här – både bläddervarianter och ljudböcker. Just nu läser jag (och min bokklubb) boken “Att föda ett barn”, och jag lyssnar på “imorgon och imorgon och imorgon” medan jag bygger, kittar fönster och grejar (får inte vara för mycket tänk i det jag gör, utan det måste vara saker jag kan göra på rutin, annars fladdrar tankarna i väg).
Detta är ganska stort (det kan min kära vän bibliotekarien gå i god för) steg för Emma Sundh att skriva! Det plöjs en hel del böcker här”. Under många år läste jag inte alls. Eller lyssnade. Men har sedan 2023 läst eller lyssnat på minst en bok i månaden, och många av böckerna har jag läst efter att fått tips av er följare (så fint!).
Det finns med andra ord läshopp även för hopplösa som jag!
Och inför ett nytt läsår så skulle det vara så himla flott att få tips på bra, viktig, härlig, mysig, gastkramande läsning, eller hur? Kanske kan vi sätta ihop en läslista med de mest like:ade böckerna?
Precis innan jag sladdade in på BB damp det ner ett stycke spännande bok genom brevinskastet.
Med anledning av att IKEA lanserar en kollektion med mönster signerade den grafiska formgivaren – och tillika hennen bakom Mazettis karaktäristsika ögonkakao – Olle Eksell, så släpps även boken ”Olle Eksell – Javisst!”.
Mellan värkarna satt jag med näsan djupt ner i denna retrodröm till bok och jag förälskades av de detaljrika och finurliga illustrationerna.
Tänk om reklamerna såg ut så här i dag, vilken konfetti för vardagsögonen. Som en cancan för själen. Förutom boken då, så släpper IKEA den 10 april en kollektion med allt från mattor, sängkläder och konstkort prydda med Olle Eksells mönster.
Nu jävlar.
Två dagar över tiden, med kliande muskler och ständigt kolhydratsproppande som ska göra mig redo inför en kraftansträngning som kan liknas vid ett maratonlopp.
Powerlyssnar på “The final countdown”på repeat, finslipar stålviljan och känner bebisen gör sig startklar med Karate Kid-sparkar.
Jag känner mig som Rambo. I hjärnan. Och lite i kroppen. Föreställer mig (med riktigt god fantasi) att all vattenfylld Wienerbröds-padding är … är pure muscles. Brännan har jag redan (stördaste preggoprylen: jag har fått färg! Kommunens största blekfis ser ut som hon varit på charter). Nu är det bara en hockeyfrilla (lätt fixat!) och en bandana som fattas. Sedan är jag Rambo-kittad för förlossning.
Eller vänta. En sak fattas ju. Ett soundstrack så klart. Ett riktigt peppigt, jävlaranamma power-soundtrack som skulle få en att bestiga Mount Everest av bara farten. Inget gulligull-fjös, utan titan-doftande låtar som gör en odödlig.
Och där kommer du in i bilden.
Vilka är dina power-låtar? De där som får dig att ta dig upp för helvetesbacken på springturen, får dig att känna dig oövervinnelig och queen fucking evereything?
Har du några på lut? Lägg gärna till dina bästa power-låtar på min megapepplista på Spotify, så tar jag med dem till BB när jag ska Rambola mig.
Då är det dags att ladda om efter förra årets The Grand Budapest Hotel-pepp och Her-förälskelse (se den om du inte gjort det ännu). Och istället tajm att vältra sig i kostymfilm, sagomagiska rullar och ungefär en miljard sci fi-filmer.
Generellt (alltså inte från min egna, slitna vintage-biofåtölj point of view) är filmåret proppat med Mad Max-pepp (megastora-superduper-bilar, och en liten smula Charlize Theron om man får tro trailern. Tycker att det borde varit tvärtom), Tim Burton-esk sagomagi, Fifty shades of Grey-vurmande och en hel del superheros.
Själv har jag så klart satt i hop en egen lista över 15 filmer jag (och kanske du) absolut måste se 2015.
Om du är sugen på att se filmernas trailers, så är titeln länkad.
Varsågod, 15 filmer du måste se 2015:
Min favorit Benedict Cumberbatch (från übergrymma TV-serien “Sherlock”) spelar den genialiske matematikern Alan Turing, som under andra världskriget får i uppgift att knäcka nazisternas krypteringsmaskin Engigma. En inte allt för lätt uppgift. Dels för att Alan har det lite svårt rent socialt och bär på en hemlighet som kan sätta honom i fängelse, men också av den enkla anledningen att uppdraget är smått omöjligt att lyckas med. I filmen ser du även Matthew Goode, Keira Knightley och Tom Branson (Allen Leech) från Downton Abbey. Se den (jag har redan sett den)!
I efterkrigstidens Paris träffas den kärlekstörstande, strävande författaren Violette Leduc den intellektuella hotshotten Simone de Beauvoir. De utvecklar en nära vänskap, som (från Violettes håll) liknar en passionerad förälskelse.
Laggies – 23 januari Denna indierulle förklädd till ett romantiskt drama, är jag så taggad på. På ett otippat sätt. En söndagsrulle deluxe. Handlar om Megan (Keira Knightley) – en skev böna – som får en lätt livskris när hennes partner (och high school sweetheart) friar. Vad göra? Fly så klart. Så hon drar i väg på “ekonomiskt seminarium”(täckmantel), hänger med en tonåring och försöker reda ut alla trassliga känslotrådar.
Cirkeln – 18 februari Ni vet ju att jag var lätt hooked på Cirkel-trilogin när den kom och nu blir den film. Peppen! Och jag tror att det var alldeles lagom länge sedan jag läste böckerna för att inte bli besviken på filmen (till skillnad från Hunger games (PETA SER INTE UT SÅ!!!). Handlingen? Sex tonårstjejer – som aldrig annars ens tittat åt varandras håll – möts under mystiska omständigheter en natt. Det visar sig att alla – plugghästen, den utstötta, kaxiga tuffbruden och den där tjejen med det P E R F E K T A livet – har något alldeles speciellt gemensamt. Låter lökigt, men alltså spänningen! Se!
Big eyes – 6 mars Tim Burton-rulle som handlar om världens största konstbedrägeri genom tiderna. Frånskilda Margaret (Amy Adams) – som skapar konst föreställande barn med överdimensionerade ögon – möter konstnären Walter Keane (spelad av min favorit Christoph Waltz). De gifter sig och Margaret blir itutad att hennes konst aldrig kommer att sälja. På grund av att hon är kvinna. Så Keane signerar tavlorna – och skapar ett imperium. En stor lögn byggs upp, där Margaret bara får stå bredvid sin framgångsrika make och se lovorden hagla. Över honom. På grund av hennes slit. Ej okej. OBS! Sann historia.
Selma – 6 mars Måste (M Å S T E) se denna, om jag så ska föda på en biograf. Handlar om Dr Martin Luther King Jr:s historiska kamp om rösträtt för afroamerikaner under 1960-talet. Det är extremt skrämmande att det inte är länge (bara 50 år) sedan det fanns sådana skeva åsikter, om att människors olika värde. Och ja, än skrämmande är ju att dessa åsikter fortfarande lever kvar i allra högsta grad. Framför allt i vårt Sverige. Föreslår en body swop, empati-kurs eller bara ett litet liv utanför sitt ego (för en nypa luft och lite reflektion) för den som tvivlar på alla människors lika värde. Och den här filmen. Kort sagt: Viktig film.
Berättelsen om Askungen– 13 mars Min absoluta favoritbok när jag var liten var “Askungen”. Pappa läste den från pärm till pärm varje kväll, med sina specialdesignade röster, och kunde den till slut utantill. Rabblade alla repliker som om det vore ett SMHI-väder. En cheasy historia med en undermening om att godhet vinner över allt i längden. Nu iklädd i den där Tim Burton-liknande sagomagin som får mina suktande ögon att ploppa ur. Plotten behöver jag kanske inte dra (svartsjuka, kärlek och tragik – och lite magi på det), och med Lily James (Rose i “Downton Abbey”) som Askungen och Cate Blanchett som den elaka styvmodern.
Into the woods – 1 april Disney har banne mig inte legat på latsidan. “Into the woods” – som nominerades till tre Golden Globe – är en Tim Burton-slöjad, Kitchen aid:ad mix av en rad Bröderna Grimm-sagor, däribland Askungen, Rödluvan och Bönstjälken. Är ungefär årets stjärntätaste film med namn som Meryl Streep, Emily Blunt, Johnny Depp, Anna Kendrick och Chris Pine.
Avengers: Age of Ultron – 22 april Alltså jag är väldigt svag för Marvels Captain America. Nu är han förvisso lite utdrygad med sina kollegor i The Avengers, men jag måste se den här filmen ändå.
Child 44 – 1 maj Storsäljande thrillern “Child 44”, som utspelar sig i Joseph Stalins “sköna”, obarmhärtiga Sovjet under 1950-talet. Den idealistiska officeren Leo Demidov är med och bygger upp denna perfekta stat (där medborgarna blir itutade att brott inte finns), men börjar tvivla när ett barn mördas och detta försöker mörkas.
Regissör är Daniel Espinosa, och i filmen ser du Joel Kinnaman, Gary Oldman och Noomi Rapace. Bland anadra.
The Age of Adaline – oklart. Adaline (Blake Lively) föds i början av 1900-talet, gifter sig så småningom och får barn. En natt kör hon av vägen och voltar med sin bil ner i en damm. Där händer något. Hon förlorar sin förmåga att … åldras. Det blir en lätt komplicerad livssituation, där hon flyr relationer, ständigt är på språng genom tidsepokerna och lever med den sorglig konklusion att hennes dotter till slut är gammal och grå, och ja, Blake Lively ser ut som på bilden ovan. Som en twist av Benjamin Button.
Ett riktigt kostymdrama som bygger på den klassiska boken “Far from the Madding Crowd”(Fjärran från vimlets yra)skriven Thomas Hardy. Plotten är (irriterande lätt förenklat): Bathsheba Everdene (Carey Mulligan) slits mellan tre kavaljerer. Se trailern så förstår ni.
Spy – oklart
Alltså jag älskade både “Bridesmaids” och “The Heat”, och nu kommer ännu en komedi av samma regissör och UNDERBARA Melissa McCarthy, nämligen “Spy”. Och dessutom magiska Allison Janney (CJ Cregg I “Vita huset”). Lökig humor, helt i min smak. Kan bli exakt hur bra som helst. Eller dålig. Eller bra.
Specre – 6 november
Nya Bond-filmen. Behöver inte säga annat än att jag är extremt svag för Bond-filmer …
Star Wars: Episode VII – The Force Awakens – 16 december
Det vore en skymf mot en av mina bästa högstadiekompisar Sven (som undervisade mig i ALLT om Star wars, och arrangerade filmkvällar (studier) i åttan) om jag inte såg nya Star wars-filmen. Och att jag gick på konfirmationsläger med tema Star wars är kanske nästan lite för häftigt för att nämnas här. Så ja, Star wars måste jag se.
Jag älskar TV-serier och knarkar ungefär allt. Sedan jag blev gravid så har detta TV-serie-tittande gått helt bananas i takt med allehanda krämpor som illamående, foglossning eller bara den totala tröttheten. Från att ha varit ganska kräsen sväljer jag allt, jag menar ALLT. Paradise Hotel, Bonde söker fru och har tittat på ALLA dokumentärer på SVTplay. Du kan fråga mig allt om Andra världskriget, Cleopatra till Göteborgs uppbyggnad – jag kan allt nu.
Vissa serier har varit riktigt dåliga (Klondike, hej opepp), andra har varit lite småmysiga medan en tredje TV-serie har skapat hål av saknad.
Så nu har jag satt ihop en lista över några av mina favoriter (både nya som gamla) inför mörka november.
The Knick, HBO Nordic
Kostym-sjukhusdrama med Clive Owen! Behöver jag säga mer? Utspelar sig i början av 1900-talet i det korrupta New York och innehåller allt från omöjlig kärlek, kokain, rasism, vacker interiör och inte så smarta kirurgiska experiment. Inget för dig som är känslig för blod (och inte heller något att se samtidigt som du äter. Tro mig, jag har testat). Väntar nu med spänning på nya avsnitt.
Det blodröda fältet, Svtplay
Kostymdrama (mitt bästa!) som utspelar sig på ett fältsjukhus i Frankrike under första världskriget. I serien får vi följa tre frivilliga, brittiska sköterskor som av olika anledningar vill fly vardagen för att hjälpa till vid fronten. Mitt under brinnande krig får du frossa i hemligheter, kärlek och en läkare med skotsk dialekt. En behöver inget mer.
Maria Langs deckarfilmer, TV4play
Nyinspelade deckarfilmer i idyllisk 1950-taslmiljö med Tuva Novotny som hobbykriminalaren Puck. Spännande intriger, svartsjuka, mord och en dos löööv. Om jag fick bestämma skulle det komma ungefär 10 sådana här avsnitt till – minst.
Fjällbackamorden, Svtplay
Alltså jag är en sucker för deckare (och kan inte låta bli att tycka att svenska dramor är lite mysiga), så när Camilla Läckbergs böcker blir TV kan jag liksom inte motstå att titta. Det är så där lite behagligt, med lagom mycket spänning. Alldeles perfekt att titta på efter att ha haft hjärtat i halsgropen efter …
Game of Thrones, HBO Nordic
Det finns ingen TV-serie som Game of Thrones. Det är den skevaste, vidrigaste, mest våldsamma och fantastiska serie jag sett. Jag kan inte sluta titta. Denna långkörare har jag varit fast i länge och jag blir alltid lika chockad vid säsongspremiären. Det är som att man behöver ett par avsnitt att vänja sig vid den grova Game of Thrones-standarden.
Downton Abbey, SVTPlay
Behövs inga ord eller förklaring. Älskar Violet Crawley, Dowager Countess of Grantham och hejar just nu på Charles Blake. Ta en titt på Downton-eftersnacket också, med den förträffliga Kristin Lundell som jag tycker så mycket om.
House of Cards, Netflix
Ungefär en av de bästa – och mest oberäkneliga – serier som gjorts. Handlar den superläskiga, hänsynslösa och korrupta politikern Frank Underwood (Kevin Spacey) som med alla (ALLA!) medel vill ta sig till makten i USA. Ger begreppet “politiskt spel” en helt ny dimension.
Orange is the new black, Netflix
En skev serie som handlar om den nyförlovade New York-bon Piper som sonar ett gammalt brott som hon begick i sin vilda ungdom. Hon sätts i fängelse, får sitt nyfönade hår tilltufsat och möter ungefär den skevaste arsenal av människor.
Poirot & Miss Marple, TV4play
Två av mina favoritserier, båda gamla Agatha Christie-deckar-dängor i underbara miljöer. Poirot är största favoriten, mest för att den utspelar sig på 1920-talet och för att Poirot själv är så självgod. Love it!
Efter förra årets Gatsy-yra och Monica Z-förälskelse är det nu dags att lista 2014 års biopepp. Som den filmnörd, med fabless för svunna tider, har jag grävt ner mig bland de kommande filmerna 2014 och listat 12 filmer som jag (och kanske du) bara måste se. Mycket kostymfilm utlovas! Och en hektisk mars månad.
1. Mandela – vägen till frihet – 24 januari
Spänning, 1950-tal, frihet och kärlek. Detta är filmen som berättar historien om vår tids största frihetskämpe. Nelson Mandela. I filmen “Mandela – vägen till frihet – får vi följa en ung, politisk aktivist som tar sina första politiska kliv under 1940-talet – något som ska prägla hela hans liv. Via fängelse, kärlek och flykt tar vi oss fram till avskaffandet av apartheid – och vi får samtidigt lära känna en annan, privat, sida av denna världskända fredsikon.
2. Her – 14 februari Amen alltså jag dör på den här trailern. Först tyckte jag att plotten lät lite lökig, men sedan fick jag se en hjärtekrossad Joaquin Phoenix tokfranskär i ett speciladesignat operativsystem (!?) med en Scarlett Johansson i och då kunde jag inte hejda mig. Måste se.
3. The Monuments Men – 14 februari
Ocean 11 gone andra världskriget. Så beskrivs denna film, som har allt – enligt min mening. Konst, 1940-tal, ett världskrig (är ej krigsförespråkare i vanliga fall), en George Clooney, Matt Damon och att det är based on a true story. Så vad handlar den om? Kortfattat: Under andra världskriget sätts en specialstyrka ihop bestående av konsthistoriker. Deras uppdrag? Sno tillbaka nazi-stulen konst.
4. Boktjuven – 28 februari Andra världskriget igen. Medan den förödande krigsdimman drar sig tätare om Tyskland, flyr Liesel verkligheten genom att själa böcker från nazisternas stora bokbål. Böckerna kommer väl till pass i skyddsrummens gråa tillflykt under bombningar, men även som en tillflyktsort som delar med juden som hennes fosterfamiljen håller gömd i källaren.
5. Dallas Buyers Club – 7 mars Ett stycke nedknarkad, homofobisk rodeo-macho, spelad av en lysande Matthew McConaughey, får beskedet att han har fått HIV/AIDS och har 30 dagar kvar att leva. han spenderar sina dagar väl (eller ja, först knarkiliknarkar han och kör lalalala-Bingo-förnekelse, men sedan börjar han smuggla mediciner från Mexiko). Han blir som ett eget apotek för HIV-smittade, och blir sina (före detta) värsta fienders bästa vän. Ps. Based on a true story.
6. Saving Mr Banks – 14 mars
It’s the 1960’s och “Mary Poppins” ska bli film. Eller ja, det är vad Walt Disney vill i alla fall. Författaren till boken, P. L. Travers, är inte lika begeistrad över att hennes Mr Banks och Mary Poopins ska Hollywood-ifieras. Faktum är att hon inte är särskilt begeistrad över någonting, vilket skär sig i Disneys tingeling-förtrollade gulligull-värld.
7. Yves Saint Laurent – 14 mars
Mannen som gav kvinnorna en le smoking, byxdress och safarijackan – Yves Saint Laurent – blir film. Denna vackra vita duken-skapelse tar avstamp 1957, då den 21-åriga designern gör sin första haute couture-visning för det anrika modehuset Christian Dior. Därifrån seglar vi oss genom Paris, uppstartandet av modemärket Yves Saint Laurent, sinnliga demoner och en livslång kärlek. Men yttersömmen i denna film är ändå mode.
Om du tycker om mode och svunna tider – som jag gör – ja, då måste du se denna modefilm.
8. The Grand Budapest Hotel – 21 mars
Wes Anderson-lovers – unite! Från rävsvans-vildmarks-rymning i Moonrise Kingdom till rafflande hotellintriger på 1920-talet. Denna finfina film handlar om Gustave H, en legendarisk concierge, och hans wingman, The Lobby Boy, som hamnar i blåsväder när ett av gästerna på hotellet blir mördad (och testamenterar ett dyrbart konstverk till Mr Gustave H). Förutom att se filmen (och trailern ett par sjutusen gånger) vill jag ha postern på väggen.
9. Captain America: Return of the First Avenger – 26 mars
Min favorit-superhjälte – Captain America – flyger in på vita duken igen. Tyvärr inte i ett 1940-tal, men väl med den ganska så sjukt stilige Chris Evans.
10. Grace of Monaco – 28 mars
“You are the fairytale”. Världshistoriens vackraste och sorgligaste actress gone princess-storyn blir film. Den svala Hitchcock-blondinen och 1950-talsikonen Grace Kelly, spelad av Nicole Kidman, lämnade Hollywood för att bli prinsessa av Monaco. Men prinsessdrömmen var inte bara kantad av trinnar och torn. I filmen Grace of Monaco följer vi denna skönhet under ett tidigt 1960-tal, när äktenskapet knakar i fogarna och en politisk kris knackar på dörren.
11. Gentlemen – 17 oktober
Nog för att det är stort nog att Klas Östergrens böcker blir film, men jag är nog ändå mest peppad på att se alla statister flimmra förbi på vita duken. Det känns som halva vintage-Sverige var på plats när denna film spelades in. Som bönorna Jessica Silversagaoch Karoline Pettersson till exempel.
12. Serena – premiärdatum ännu inte satt.
Underbara citat-maskinen Jennifer Lawrence och hennes ständiga motspelare Bradley Cooper dyker upp på filmduken igen. Denna gång i filmen Serena som tar fart på en tågperrong 1929, mitt under brinnande börskrasch. Det nygifta paret Pemberton har återvänt till North Carolina och där, på perrongen, står en ung, gravid kvinna som bär Mr Pemberton barn …
Alltså. Ni måste se den här filmen som Elsa har gjort. Förtrollande bra! Där kan ni också se henne utklädd till eiffeltorn, invirad i lampor som hon pluggade in i närmaste eluttag.
Om 20 dagar är den här. Filmen om Monica Zetterlund. Min idol. Denna värmländska krutlady som inte gjorde skillnad på fölk å fölk. Oavsett om de hette Inga och jobbade på Ica eller hette Miles Davis eller Marlon Brando (som hon förövrigt hade en kort affär med (han gillade inte namnet Monica, så han kallade henne Sven istället).
Det var Monica som fick mig att börja sjunga jazz. Min pappa Arne, som är en jäkel på gitarr, satte ett notpapper i händerna på mig när jag var sju äpplen hög. “Sjung det här” sa han och jag kvittrade ut i “Sista jäntan”, “Att angöra en brygga” och “Sakta vi gå genom stan” helt ovetandes om vad (de inte helt rumsrena) texterna handlade om. Pappa köpte till slut en röd, stor sångbok till mig med bilden av Monica på. Vi sjöng oss igenom de flesta svenska sångerna, och när jag lärde mig engelska – ja, då sjöng vi resten av alla melodierna.
Det var där jag började drömma om att bli jazzsångerska.
I trean på gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete i musik. En egen skiva där jag tolkade Monica Zetterlunds låtar. Jag och min kompis Sara slet i musiksalen, lånade en inspelningsporta och spelade faktiskt in hela skivan själva. En gnutta pretentiöst så här i efterhand. Så där att man nästan skäms, men jag var så vilt övertygad om att det där var min grej. För det var ju Monicas.
När min familj skaffade VHS-apparat fanns det – förutom “Karate Kid”, “Crocodile Dundee” och halva “Indian Jones – De fördömdas tempel” (de enda amerikanska filmerna vi hade) – en uppsjö av filmer från AB Svenska Ord i repertoaren. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, och alltid en rivig Monica Zetterlund som brölade på med det där språket som även var mitt. Värmländskan. Alltid med skinn på näsan och svar på tal. Full med kvicktänkta oneliners och så där kaxigt kvicktänkt som man bara är i dagdrömmarna. Som sket i hur det hon sa togs emot.
En elegant lady i platinablont hår och sandlen röst, med ett jävlar anamma, varm dialekt och sjuhelvetes humor.
Precis så där vill jag vara. Som ett lingonris i ett cocktailglas.
Rabén & Sjögren har startat en himla fin grej, nämligen “Mellan raderna” som är en samlingsplats för bokälskare. Nu har Mellan raderna gjort en intervju med mig som ni kan lära här: Intervju med Emma Sundh
Där berättar av jag böcker jag tycker om, vilken bokkaraktär jag helst skulle vilja vara, vilken författare jag helst skulle vilja träffa och så berättar jag vad som känns som Hawaii för hjärnan. Pillar in några rader om livet också, att det kan vara en stor hög med skit ibland. Medan det andra dagar kan känns som man vill spricka ut i en Charleston …