Aldrig tidigare har det pågått ett sådant tvetydligt krig i min kropp. Ett krig mellan förnuft och känsla. Ett krig där jag liksom inte vet vad som är gott och vad som är ont. Jag vet inte vilken sida jag står på. Hejar på. Förnuftet eller känslorna.
För åtta dagar sedan fick jag missfall.
Tårarna rann, men jag kände mig så ofantligt stark som kunde hantera situationen … på ett sådant förnuftigt sätt. Med distans. Ett förnuft som liksom sköljde över mig som en lugnande medicin. Det där barnet var inte meningen. Det är så vanligt med missfall, det är bara ingen som pratar om det. Denna gången var det min tur att drabbas. Missfallet är naturens sätt att sålla ut den som ändå inte skulle ha levat. Mitt barn – vårt barn – var troligtvis inte livsdugligt och min kropp stötte bort det som inte var menat.
Jag kunde se det. Se med förnuftet. Så konkret och så enkelt. Och jag kunde känna att det var skönt att smärtan var över. Den ofantliga, fruktansvärda smärta som jag levde med i flera dagar, i tron om att det bara var jag som var vek.
De första dagarna efter missfallet omsveptes jag av detta förnuftet. Jag upprepade meningar om och om igen, med ett snusförnuft som aldrig tidigare yppat luft från min strupe. Jag såg allt så klart, att missfallet på något vis  … var okej. Att jag var en del av statistiken. Att det var tidigt (fastän det i min värld kändes som de där 10 veckorna var en evighet). Samma förnuftsmeningar har börjat följas åt av ett känsloladdat “men”. För hur stark jag än känner mig, hur mycket förnuft jag än har, så kan det där vettiga aldrig skölja över känslorna. Odefinierbara känslor utan etikett.

Vissa i min närhet förstår att det pågår ett krig därinne bakom ett krampaktigt leende, medan andra tror att smärtan är över efter fem dagar för någon som är så stark som jag. Ett sms som tydligt är skrivet medan ett samtal pågår någon annanstans med ett “fasen vad nice att du mår bra”.

Ibland glömmer jag att andas. Ibland upptäcker jag att tårarna rinner. Ibland är jag så trött på att vara stark. Ibland klarar jag inte av att vara ensam (jag som vanligtvis älskar egentid). Ibland vill jag bara dunsta till en fläck – av ren och skär matthet.
Jag kan inte sätta fingret på vad som gör mig så ledsen. Det enda jag vet är att jag har ont. Ont-i-hela-kroppen-och-ingenstans.
Känslorna rinner i mig genom slangar med reglerande kranar. En röd slang för empati, en gul för sorg och en rosa för tomhet. Kanske en turkos för lycka och en svart för oro. I vanliga fall kan jag tänka på de där slangarna och förstå mina känslor. I alla fall en del av dem.
Just i detta nu känns det som om någon har tagit ett stadigt grepp runt om alla slangar, vrider om så att de hamnar huller om buller. Gör tusen nålar på dem och förvirrar. Det är omöjligt att veta exakt var det gör ont, vilken slang som är vilken och vilka känslokranar som är vidöppna och vilka som är igentäppta. Jag kan så hjärtligt skratta, medan det gör så inåthelvete ont inom mig. Så ärligt le och tycka att världen är vacker, medan något mörkt bara drabbar mig.

Det är ett krig mellan förnuft och känsla. Ett krig utan vinnare, som bara måste dö ut. Helst redan i morgon.

Jag tänker inte älta detta missfall här. Jag är för rastlös för det. Vill komma vidare. Det här är det sista inlägget jag skriver om saken.  Men för mig är det viktigt att visa att det är okej att sörja. Att kunna skratta och samtidigt gråta. Det behöver inte vara svart eller vitt. Jag vill inte att någon ska se på mig och mina bilder, tro att livet är popcorn-popp och marshmallow-mjukt efter två dagar. Tro att man måste resa sig upp, trots att man inte orkar. Ställa sig framför kameran. Och le. Som att livsridån går upp  – no matter what.
Det är ett krig.
Och vet ni vad? Det bästa som har hänt under den här veckan var när min mamma berättade att hon var sjukskriven i två veckor efter ett missfall. Det betydde att jag fick må dåligt. Fick känna alla de där känslorna som slog så vilt inom mig. Fick vara hemma under duntäcket när orken inte infann sig. Fick känna mig skruttig. Fick må skit.
Jag behövde inte vara stark. Behövde inte hantera. Behövde inte vara förnuftig.

Vissa av oss behöver vänta ut kriget genom att vara sjukskrivna. Länge. Andra, som jag, är på jobbet på måndags morgon igen, jobbar bort sorgen genom att hitta på projekt, boka in roliga ting och måla stora planer på ett alldeles för litet ark. Se framåt. För att sedan ligga hemma en hel dag under täcket och käka cheese dodles.
För trots alla tvetydliga känslor så finns det en enda sak som jag, förnuftet och känslan är ense om just nu. The power of ostbågarna.

Translation

Never before has there been such an ambiguous war in my body. A war between sense and sensibility. A war in which I kind of do not know what is good and what is evil. I do not know which side I’m on. The sense or sensibility.
Eight days ago I received a miscarriage. Tears ran, but I felt so immensely strong that could handle the situation … in such a sensible way. With distance. The sense washed over me like a sedative. That child was not meant to be. It is so common with miscarriage , it’s just no one talks about it . This time it was my turn to suffe . The miscarriage is nature’s way to weed out those who would not have lived. My child – our child – was probably not viable , and my body took care of it.  
I could see that. See the sense. Simple as that. And I could feel that it was good that the pain was over. The vast, terrible pain that I lived with for several day , thinking that it was just me who was weak.
The first few days after the miscarriage swept away of this sense. I repeated phrases over and over again, with a sense that never before arisen air from my throa . I saw it all so clear, that the miscarriage somehow … was okay. That I was a part of the statistics. That it was early (although in my world felt like those 10 weeks was an eternity ). The same sense sentences are now be followed by an emotional “but.” For how strong I may feel, how much sense I have, that sense never can wash over the emotions. Undefinable emotions without labels.

Some close friends to me understand that there is a war going on in there, behind a spasmodic smile. Others believe that the pain is over after five days for someone as strong as me. A text message that is clearly written with a conversation going on somewhere else,  with a “how nice that you feel good again.”. Like it’s over in one second, and life’s a careless cocktail party with no worries. 

Sometimes I forget to breathe. Sometimes I see the tears flowing. Sometimes I’m so tired of being strong. Sometimes I can not manage to be alone (I usually love time alone) . Sometimes I would just evaporate into a blur – of sheer fatigue .
I can not put my finger on what makes me so sad. All I know is that something hurt. Pain-alover-and-nowhere.
The emotions flowing in me through hoses with regulators cranes. A red hose for empathy, a yellow for mourning and a pink one for emptiness. Maybe a turquoise for luck and black for anxiety. In most cases, I think of those hoses and understand my feelings. Or a part of them.
At this particular moment, it feels like someone has taken a grip around all the hoses, turned them around and now they are a mess. It is impossible to know exactly where it hurts, which hose is which and what emotional tap that are wide open and which ones are blocked. I can so heartily laugh while it hurts like hell inside me  So honestly smile and think that the world is beautiful, and in the same second paint the world in black. 

It is a war between sense and sensibility. A war with no winners, a war that must die out of it self. Ideally, as soon as tomorrow.

I will not dwell on this miscarriage here. I’m too restless for that. Want to go on with my life. This is the last post I write about it. But it is important for me to show that it’s okay to grieve. Being able to laugh and cry at the same time. It dosen’t have to be black or white.

I do not want anyone to look at me and my pictures, thinking that life is popcorn pop and marshmallow soft after two days. Believe that you have to get up, even though you can’t get the strength. Stand up in front of the camera. And smile.
It is a war.
And you know what ? The best thing that has happened during this week was when my mom told me she was home sick for two weeks after a miscarriage. That meant that I could to feel bad. Could feel all those feelings that struck so wildly within me. Could be at home under the duvet. Could be miserable. Could feel crappy.
I do not have to be strong. Do not have to deal with. Do not have to be sensible.
Some of us need to wait out the war. At home. For a long time. Others, like me, are at work on Monday morning again, working away grief by finding out project and paint big plans on way too small sheets. Then, to be at home all day under the duvet and eat cheese doodles.
For despite all the ambiguous feelings, there is one single thing that I, sense and sensibility agree on right now. The power of cheese doodles.