Med en stor preggohydda är det inte särskilt många vintagefynd som görs nowadays. Förutom bebiskläder … och sådana här saker. Jag är rysligt svag för gamla, tunna nattlinnen och de fungerar ju alldeles utmärkt även med gravidmage.
Det här vackra nattlinnet med blommor i ringningen och empireskärning hittade jag på Tidens melodi. Kunde inte ta ögonen från det och har en fin tanke om att jag ska strosa omkring i det veckan innan Cirkus kommer till världen.
Bara för att känna mig aningens flärdfull för en stund (och som elegant variation till kalasbyxan).
Och när jag går 05:00-tidiga morgonpromenader med barnvagnen i Värmland-vischan i sommar, ja, då tar jag det här och en stor kofta tänker jag mig.
Det här megasöta bebissetet med mössa, kofta och strumpor ramlade ner i brevlådan häromdagen. Som ni ser kan jag ju liksom inte få nog av sådana här små barnkläder. Eftersom Cirkus Sundh med all sannolikhet kommer vara en liten skalle-Per så bunkrar jag upp med söta mössor i olika storlekar, former, mönster och färger. Cirkus kommer förhoppningsvis bli lika hattgalen som mor sin (moi). Eller så börjar hen revolten på en gång – vilket också är högst troligt.
Det var urgullia bloggläsaren Gunilla (tusen tack) som hade dessa i sina gömmor och frågade om jag ville köpa för en liten slant. Klart jag ville!
Och nu ligger de vikta, högst upp i lådan, i väntan på ett litet marsbarn.
Först och främst: Tusen och åter tusen tack för alla fina ord och gratulationer på min födelsedag. Ni är ju bara för underbara! Och vilken ära att få dela fölsis med alla er som också fyllde år i går, den 4 februari. Grattis till alla er och heja oss!
Sedan måste jag bara sprida lite sommarpepp denna mulna, snötäckta vinterdag i Stockholm.
Snart, kompisar, snart, så är sommaren här, med varm kvällssol och böljande ängar. Precis som det såg ut den där eftermiddagen när jag och überbra:iga Emily Dahlgjorde ett budgetspäckat DIY-jobb – med blomsterfyllda håraccessoarer – för Bröllopsguiden. Spring å köp nya numret om du är i giftas-tagen eller älskar tanken på att pryda frisyren med en bit natur. Enkelt, vackert, miljösmart och vansinnigt billigt! Själv bar jag en krans av liljekonvaljer (min favoritblomma) på mitt och Johns bröllop. Blommorna plockade jag tillsammans med mina tärnor innan vigseln. Vi skuttade runt i en lund, med champagneglas i ena hand och liljekonvaljer i det andra. Sedan band de kransen jag skulle ha i håret och gjorde en corsage till John. Kransen doftade ljuvligt kan jag lova. Numera ligger den i en box, försiktigt invirad i silkespapper. Som ett minne av bröllopet. Om du är nyfiken på hur det såg ut när vi plåtade jobbet, så spana in Emilys behind the sceens-bilder här. Jag mådde ju som en centrifugerad preggoiller – med illamående-armbanden i högst hugg, men det förtar inte minnet av ungefär sommarens vackraste eftermiddag. Modell är härliga och nästan övernaturligt vackra Josefin Forsberg.
Se hela jobbet i senaste numret av Bröllopsguiden – ute nu!
Denna snötäckta 4:e februari fyller jag år. Hipp hurra för mig! Trettiotvå (32!) stolta år blir jag minsann. Galenskap! Vad hände? Jag var ju nyss sjutton år, and it was so much more.
Min 32-årsdag firas med lavendellila basker, fölsis-croissant och middag med John ikväll.
Ungefär den lugnaste födelsedag i mitt liv. Det blir fina fisken det.
Bebisen i magen har fest för oss alla. Gör definitivt veven och går troligtvis ner i spagat (känns det som). Men så är det ju en Cirkus Sundh därinne också.
Gravid i vecka 36, och med fyra veckor kvar innan den där sprattelgubben kommer ut. Puh!
Festar till med födesledagsoutfit i rosa kofta från Savers i Honolulu, blå klänning från H&M, skor från Stadsmissionen och basker och hattnål från Vintagefabriken
Här kommer de första svaren på era frågor. Blev en del megalånga svar, opps, men jag ballade helt enkelt ur. Nästa hop av svar kommer senare i veckan.
Trevlig läsning!
Q: Kanske en konstig fråga, men det är ändå något jag funderat kring när det gäller bloggare med ”utpräglad” klädstil: Går du någonsin utanför dörren osminkad med mjukisbyxor och håret på sned som oss vanliga dödliga, eller är du alltid så där snygg?
/Emma
A: Om jag gör! Jag är högst dödlig (även om jag inte vill tänka på det nämnvärt), med skruttiga fuldagar, megastora finnar i pannan, trötta sovvirvlar på bakhuvdet och latdagskläder. Gärna nära till hands, direkt när jag kraschar efter jobbet. Jag är som människor är mest, även om det är en nyanserad bild som jag ger här. För mig finns precis lika många dåliga dagar som för alla andra, lika många tårar och fula, osminkade grinfejs, men jag slänger inte upp en kamera i nyllet på mig själv när jag känner mig som skruttigast. Det är nog ganska få människor som gör.
Jag hyser ett enormt intresse för vintagekläder, och det är just därför de visas här, även om jag lätt skulle kunna fylla en hel blogg med kalasbyxor. Men mitt intresse för kalasisar är till närmelsevis inte lika stort som det för välskräddad vintage med historia. Ännu.
Just precis nu lever jag i min mjukdress (eftersom jag spenderar så mycket tid sängliggande) vilket är en humoristisk syn – med magen som sticker ut som en välarbetad ölmage. Hade jag kunnat gå (vilket jag inte kan så bra) hade jag lätt gjort en turné till Coop i full preggo-uniform. Eller så hade jag tagit det högtidiliga tillfället i akt (har inte varit på Coop på veckor!) att klä upp mig, bara för att jag just inte vistas ute bland folk så mycket.
Hoppas att det var svar på din fråga =)
Kram emma
Q: Hej fina Emma <3 Kommer ni alltid att bo i Stockholm eller kan du tänka dig att flytta om ni tex skulle vilja bo i ett hus? Hur har vanliga familjer råd att köpa större lägenheter eller ett hus där? Verkar så fasligt dyrt ju! Alla tjänar ju inte massor med pengar.. Du kanske vet lite mer hur det funkar där uppe. Tack för att du förgyller internet, Rebecka A: Hej och tack för ditt fina pepp! Ja, det där med boende i Stockholm är ju en följetång i fyrahundraåttio delar. Just precis nu vore drömupplägget att bo i Midsommarkransen (inte nödvändigtvis i den lägenhet vi bor i nu) och ha ett litet torp på landet. I framtiden drömmer jag nog om ett hus, men eftersom det är så fasligt dyrt så blir det nog utanför stan. Kanske i en helt annan stad – vem vet? Jag känner mig otroligt öppen inför framtiden. För mig känns Stockholm mest som en kul kuliss, som är fylld med en hel massa människor som jag älskar. Men flyttar de, ja, då förstår jag inte riktigt finessen med Stockholm även om det finns mycket ball, härliga häng och mysiga smultronställen. För egen del spelar det ingen roll om jag är på Hotell The Ritz i Paris eller gräsplätt i Vagnhärad, om jag är med människor jag tycker om. Är jag däremot själv, ja då föredrar jag alltid Paris.
Och som svar på din fråga: Vanliga familjer har inte råd att bo i Stockholm. Hyresmarkanden är ett skämt och långt ifrån fungerande (det handlar inte om att bara stå i kö, utan när du har köat i ett helt liv så ställer hyresvärden krav på exempelvis inkomst). Inte okej.
Jag och John köpte en liten etta i Hornstull för massa år sedan, och det blev vår inträdesbiljett i bostadsmarknaden. Vi sålde den med vinst och köpte en större lägenhet utanför tullarna. Och så där kan man ju hålla på, jaga större och större, göra smarta bostadsklipp och så vidare.
I den här staden är prislappen bara siffror, inga pengar som man faktiskt skulle kunna hosta upp som vanlig dödlig människa. Lång utläggning, men kontentan är att jag drömmer om att bo i ett hus. Gärna på landet, precis så som jag är uppvuxen. Samtidigt har jag svårt att få ihop det i tanken, eftersom jag gärna skulle vilja ha alla mina vänner precis just där. Ett kollektivhus skulle vara optimalt om du frågar mig!
Q: Hejhej! Stort grattis till det lilla knytet i magen! Jag undrar hur din 30-årsfest blev? Kram Emma
A: Tackartackar! Jojomänsan, mina 30’s firades in med buller, bång och hela TVÅ fester. Jag hade bestämt mig redan vid 18 års ålder att min 30-årsdag minsann inte skulle firas i ett dunkel februariljus. Nope. Sommar skulle jag ha. Och om ödet gjorde mig till februaribarn, ja, då kan ju jag bestämma mig för att en gång fylla år i augusti. Sagt och gjort. Den 4 februari (min födelsedag) skulle helt enkelt inte firas. Vilket jag misslyckades med. Fick ett stycke överraskningsfest, trots mina försök att bara inte fira. Alls.
Ett halvår senare, närmare bestämt den 4 augusti, ställde jag till med garden party hemma i Värmland. Det kom en hel busslast med vänner, som hjälpte mig att dansa in de 30. Och det gjordes med råge kan jag säga. Du kan se bilder från festen här: Gardenparty: Blixtar och dunder – magiska under och Gardenparty del 2.
Q: Vilken storlek är du och gör du träning eller något? Kram!
A: Svår fråga. Jag är ju ett stycke person med mina unika mått, och har svårt att passa in i någon särskild storlek. Det är just därför jag har letat mig in i vintagegarderoben, eftersom jag slipper missvisande storlekar där. Ofta är vintagekreationerna måttsydda efter en speciell kropp, vilket passar min kropp optimalt. Den finns liksom inget generellt med min kropp. Jag är nog en 36:a i midjan ( i vanliga fall), 38: a i ryggen, höfterna och låren. Men ibland även en 40. Beror HELT på plagget och hur det är sytt.
Och ja, jag tränar. Inte nu när jag är gravid (hade önskat, men foglossning satte stopp för mig ganska tidigt i graviditeten). Min bästa träning är raska promenader i kombination med styekträning. Promenaderna gör mig rörlig, på gott humör, rensar tankarna och tar bort varje tillstymmelse till stress. De är heliga för mig.
Till detta styrketränar jag, eftersom jag älskar känslan av att vara stark.
Kram emma
Q: Hejsan! Jag undrar hur det kommer sig att du började använda vintage-kläder. Beror det på hur de ser ut eller är det för att det är bra för miljön? /Agnes P.S. Grattis i förskott till lille bebis-Sundh!
A: Hej Agnes och tusen och åter tusen tack! Mitt intresse för gamla kläder har nog alltid funnits på ett eller annat vis (jag är en riktig historienörd), men tagit sig uttryck på olika sätt. När jag växte upp (som yngst i släkten) ärvde jag alla mina kläder från syster, kusiner och sysslingar. Jag var sista anhalt kan man säga.
Då var det mest pratiskt och ekonomiskt smart. I övre tonåren började jag handla i stort sett alla mina kläder på Myrorna. Det blev mycket 60- och 70-tal, i kombination med indie-tröjan och Conversen. Letade upp tyger som jag sydde linnen, klänningar och slaniga tygpåsar av. Då handlade det mest om sökandet efter min unika stil, plus att det då var extremt billigt med secondhand = bra för en fattig student.
Mitt i det evighetslånga secondhandletandet hittade jag allt äldre plagg och snart insåg jag att de där gamla kläderna hade bättre konstruktion, bättre kvalité och var gjorda i bättre material. De blev aldrig så där slit-och-slängigt sladdriga som nya kläder blev. De var helt enkelt av bättre kvalité. Så jag började nörda in på vintage och ja, miljösmartheten kom på köpet tror jag bestämt.
Kram emma
Q: Hej Emma! Gud så spännande med den lilla krabaten som lever låda i din mage. Nu har jag följt din blogg så länge att jag går på helspänn härborta och bara väntar på när du ska föda.
Jag har några frågor när det gäller graviditet och om det går bra tänkte jag ställa dem till dig. Du behöver inte svara om du inte vill.
Jag funderar mkt på bristningar och andra saker som kan hända kroppen i gravidtider. T.ex. bristningar, är det något som du oroar dig för? Är det något som din partner oroar sig för? Är du eller har du varit rädd för du eller din partner ska bli mindre nöjd över hur kroppen förändrats efter graviditeten?
Tack för att du har en fin och en superpeppande blogg! Ps. Jag förstår om du inte vill skriva om din partner.
Vänliga hälsningar Bella
A: Hej Bella! Ja, alltså det är lite ofattbart att det är en människa i mig. Stört alltså! Och den människan är en person som jag snart kommer få träffa. PIRR!
Tack för dina frågor, jag ska försöka svara så gott jag bara kan.
Först och främst, gällande bristningar och kroppens förändring. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på just bristningar. Jag har smörjt magen med mandelolja, mest för att det har kliat, men tänker faktiskt inte nämnvärt på just det här med bristningar. Det är liksom så mycket annat häftigt som händer i kroppen att det utseendet någonstans kliver ner på viktighetslistan. Jag är mest fascinerad över att kroppen under nio månader håller på att bygga om sig själv för att en bebis ska trivas därinne. Och jag har verkligen följt kroppens förändring med fascination, en hobby som jag och John har tillsammans.
Den största förändringen – förutom magen – är att jag blivit rundare om armar och ben. I kombination med att jag inte kunnat träna alls under den här graviditeten, så är det liksom inte så mycket fast hud. Utan jag är väldigt … mjuk. Jag tänker att den lilla bebisen kommer att gilla det. Och jag gillar det också på något vis (även om jag fick en chock första gången jag såg mig i en helspegel). Kan picka John på axeln och säga “känn här, vad mjuk jag är” och sedan konstatera stolt att det är dubbelt så mycket Emma just nu. För mig handlar det mycket om inställning. Ett val jag gjort helt enkelt. Antingen lägger jag energin på att noja över kroppen, längta tillbaka till den kropp jag hade och har lite ångest över det. Eller så gillar jag att min kropp är så himla cool som bygger om sig själv och gör det göttigt för bebisen (med lite hjälp av glass och colasås). Allt har sin tid tänker jag.
Just nu längtar jag till exempel efter att komma i gång med mina promenader, mest för att jag saknar mina muskler och spänst. Men det har ganska lite att göra med kroppens utseende (kan erkänna att det vore ball att bära sina vanliga kläder once in a while). Något säger mig att jag liksom inte kommer ha tid att stå framför spegeln och klämma och känna, och det ser jag mest av allt som en befrielse.
När det gäller min partner så tycker han att det är en icke-fråga (var tvungen att fråga honom) och det viktiga för honom är att jag mår bra.
Jag själv är ganska säker på att han kommer att älska mig oavsett hur jag ser ut, och kanske ännu mer när det syns att jag har burit hans barn i min kropp. För det är ju något vi har påverkat tillsammans. Att vara gravid är ju inte bara min doing så att säga.
Den där kärleken är större än en spegelbild tänker jag. Skulle John vara missnöjd över hur jag ser ut, ja, då vettetusan om jag skulle vilja vara ihop med honom.
Så han får snällt älska mig som jag är <3
Lika fascinerad som jag är av historia (hej, totalt besatt) och vintage, lika hängivet nördig är jag av dagens trender. Hur de skapas, hänger ihop med vår tidsanda och historia.
Därför är jag lite extra stolt över att jag har fått vara med och göra säsongens finaste modebok. Det är Aftonbladets The You Way som ger ut en hel bok om vårens trender och historien bakom dem (som jag har skrivit). Boken är ett tidsdokument av 2015 och guidar till vårens trender inom mode, skönhet, dofter, frisyrer, stilar och ja, you name it.
Allt stört fint formgivet och illustrerat, och med magiska modebilder.
Och gjord av en rad grymma stylister och skribenter (bland annat min megaskickliga ex-kollega från Damernas Värld, Sofie Zettergren).
En coffee table book helt enkelt, full av läsning och tittning. Och för att inte tala om samlarkänslan. Jag hoppas innerligt att det kommer göras fler sådana här, så kan man stapla dem på hög i bokhyllan. En hög med tidsdokument.
Missa inte denna fina bok om du – liksom jag – tycker det är mäkta intressant med trender.
Måndag vecka 6 börjar med ananas på burk och en alldeles ny craving: Leksandsknäcke med smör och apelsinmarmelad.
Till detta serveras deadline-jagande från sängen. Innan jag återgår till kvällspasset (jobbet) och knäcket så tänkte jag lista lite vad som händer i veckan.
På gång: På onsdag blir jag 32 kalla februaris. Jag fyller år! Hurra för mig!
Jag – som alltid brukar fira mina födelsedagar med pompa och ståt (helst med TVÅ fester) – kommer köra dansveven och låtsaschampagne från sängen. Den här höggravida kroppen är slut som artist. Kaputt. Over. And out.
Bloggsneakpeek: Det har rasat in frågor i kommentarsfältet och via mejloch senare i veckan ska jag svara på de första. Har du någon fråga på lut, så passa på att ställa den här. Sedan måste jag ju visa upp den nya bebishörnan! Jag har varit föga involverad, utan mer fungerat som en sängliggande creative director, medan John har skruvat, sytt sängskydd och pysslat. Skoja min doja att det har kliat i mina pysselsugna fingrar!
Och hörrni, tusen tack för alla fantastiska namnförslag till bebisen. Är ni nyfikna vilka jag och John fastande för?
Ser fram emot: Har klickat hem en rad begagnade bebiskläder från Tradera, köpt fina set från era läsare (sorry, har inte hunnit svara alla som mejlat angående detta – mejlen bara rasade in) och har även skeppat hem en dösöt sak från Etsy. Och nu vill jag att de där paketen ska komma. Då blir det blogg-bonanza kan jag lova!
John: Vad önskar du till middag? Alltså helst av allt i helahela världen? Du får önska vad du vill. Emma: Tre burkar färdiggjord pizzasallad från pizzerian på hörnet. Kan inte tänka på något annat just nu. John: … det är alltså vad du vill ha till M I D D A G? Om du får önska dig vad du vill i helahela världen!? Emma: Eh, ja (som om det vore lika självklart som att påven har en lustig hatt). John: Bara det? Inte fyra burkar? Eller indisk mat? Eller wok? Eller sushi? Emma: Det är det enda. Och nej, T R E burkar.
När jag letade fram bilder till inlägget om mina frisyrerramlade jag över en flod av gamla bilder. Det var som att bli översköld av ett annat liv. Ett liv som jag fångade på bild, bloggade om, men sedan glömt bort.
Så jag tänkte visa lite bilder från det där andra livet. Ni som läst min blogg från start (2009-ish) kommer säkert känna igen er, ni andra får ett kapitel av livet som var då – som fanns på bloggar som inte längre existerar (R.I.P.).
Dessa bilder kommet framför allt från tiden 2009-2012, innan jag flyttade bloggen till min egen portal.
Jag bodde i en etta i Hornstull tillsammans med John, hade fest nästan varje helg, drömde om katter och spenderade varje vaken timme (utanför jobbet) på loppis.
Satt i stort sett ihop med min kompis Lisa. Här tar hon med mig (Per, Nina och John) till Midsommarkransen, där jag knappt varit. Vi ska hem till Lollo (som jag inte kände så värsta bra då) och käka middag, i ett hus som jag sedan skulle komma att flytta till.
Den här välanvända klänningen hängde i min gröna hall. Jag hittade den på Vintagemässan Bakåt Framåt och föll pladask. Den var så vacker, så användbar och kändes så … bekant. Och bekant var den. Insåg efter att jag köpt den att Lollo hade en exakt likadan. Och där någonstans i våra tvillingklänningar hittade vi varandra.
Lägenheten jag bodde i var grön, och hade så många vackra originaldelar kvar. Skafferi, öppna hyllor och en gammal gasmätare. I gasmätaren gömde vi en present till nästa ägare innan vi flyttade. Undrar just om hen hittat den …
Saknar den där lägenheten så mycket att det gör ont. En del av mig vill flytta tillbaka, och en annan del vill rekonstruera hela lägenheten i vår Midsommarkrans-lya. Måla grön med andra ord …
Hade ett gravt odlingsmissbruk och en överfull balkong.
Och en kyl full av vykort och fotografier.
Gick ofta i shorts och en grön cape. Den senare måste jag ha tappat bort, för jag förstår inte var den har tagit vägen.
Åkte till New York bara så där och kikade ner från Empire state building.
Bar knallrött läppstift och min 60-talskappa i Central park.
Spenderade oändligt många kvällar och nätter under broar.
Närmare bestämt här.
Kalasade in varje fredag med mina vänner.
Lisa och Nina var mina ständiga vapendragare. Båda är med på ungefär varannan bild från den här tiden.
Lisa briljerade med sina drinkar. Både på förfester, men framför allt på efterfesterna som liksom aldrig tog slut. Och som jag ALDRIG missade. I alla fall nästan aldrig missade.
Hängde som vanligt på västkusten.
Och smet i väg till Paris när längtan blev för stor.
Med den här bland annat. Så klart.
Fick ständiga helgbesök av grannens katt Glenn.
Som hade stora mysiga tassar och högt kurr.
Jobbade stenhårt på Damernas Värld.
Och med boken Vintageparty tillsammans med de “nyfunna” (vi hade känt varandra i flera år, men började umgås på allvar runt 2011) vännerna Lollo och Linda.
Konkade bord, stegar, stolar, koffertar, fönster (!?) och tonvis med rekvisita över halva Sverige för att få till de rätta miljöerna i boken. Blev stark som en oxe om jag inte redan var det innan.
Spenderade varje ledig stund med att illustrera, skriva och planera plåtningar – vid sidan av mitt heltidsjobb på Damernas. Det var snabba år, det är ett som är klart. Och lite som ett annat liv. Fast ändå inte.
Nostalgiker som jag är så älskar jag de där gamla bilderna. Vill tillbaka. Fast ändå inte. Fast jo! Åh, det här med att vilja fånga varje smula av livet alltså (jag i ett nötskal).
Med en stor preggohydda är det inte särskilt många vintagefynd som görs nowadays. Förutom bebiskläder … och sådana här saker. Jag är rysligt svag för gamla, tunna nattlinnen och de fungerar ju alldeles utmärkt även med gravidmage.
Bebisen i magen har fest för oss alla. Gör definitivt veven och går troligtvis ner i spagat (känns det som). Men så är det ju en Cirkus Sundh därinne också.
