Ja, det kan ju te sig en aning struntigt att börja snacka färgval innan en ens har ett hus, inte ens en tomt.
Men är det något jag ska ta med mig till nästa hus så är det just det här färgmixen i köket.
Jag är annars inget stort fan av blått (hej, uppväxt i ett hus där hela köket och vardagsrummet är blått och blåblommigt, samt mitt rum – också blåblommigt), men den här kimröksblå linoljefärgen som är på dörrarna inomhus, och också den nyans som jag målat ytterdörrarna i, är helt underbar. Tillsammans med den grå pärlsponten så går liksom mina ögon i kors lite granna.
Eller ja, mina ögon liksom går i karusell när jag ser pärlspont över huvudtaget, för det får mig att minnas mina somrar på Tjörn (kolla bilden nedan!).
Ser för övrigt fram emot att åka mer till västkusten den dagen jag bor i väst-Sverige.
Det här huset, det här torpet – och trädgården – har lärt mig så mycket. Förutom om färgval, the love om linoljefärg (jag har GÅTT LOSS), hur mycket jag älskar att bygga (byggde ju ett hönshus förra sommaren, som nästa ägares höns ska få bo i!), the o-love of plastfärg, vad som växer så att det knakar och att en stor klematis ser ut som en stor rishög på våren (vi var nära att kapa bort “rishögen” innan vi insåg vad det var, haha, gulp).
Detta torp alltså!
Kanske borde göra ett inlägg om allt jag lärt mig av under tiden på torpet? En liten lista?
Och ja, mer fönster INNE i huset! Love it!
Detta fönster vätter in mot badrummet och ger en gnutta dagsljus (och utsikt!) när en tar en dusch.
Den här onsdagen alltså. Har hängt i trädgården, legat i hängmattan, sått rädisor, sallad och spenat, fått hjälp av kidsen att dra upp ogräs (i ungefär fem sekunder). Så sent ute med odlingarna, pga rådande världsläge, men kanske, kanske att vi hinner ta en bit sallad innan vi lämnar torpet i augusti. Längtar som en TOK efter sallad, eftersom jag försöker äta i säsong.
Tog upp potatis i hopp om storvinst, men svettgrävde fram tre, sketna ena. Men SOM JAG NJÖT till lunch, då jag åt upp sillrester från midsommar och klippte den sista gräslöken över gräddfilen.
Mitt i allt detta så ringde John och la ett bud på en tomt i Värmland. Hjälp! Vet inte om ägaren till tomten är intresserad, men lite svettigt … och spännande.
Klappade katt mellan varven.
Och så klippte jag ner kattmyntan så den kan blomma en gång till i sommar. Gör så ont att kapa, men kommer bli fint … sen.
Vilket är ditt bästa svinnitativ – dina mest geniala tips och trix för att motverka du matsvinn?
En tredjedel av all mat som produceras slängs. En TREDJEDEL. Så mycket arbetskraft, pengar och resurser som går upp i rök. Poff! Matsvinnet – alltså fullt ätbar mat som slängs – står för 4,4 gigaton koldioxidekvivalenter per år. Så totalt onödigt.
Nylanserade appen Too Good to Go – som räddar mat från att svinnas bort – vill ändra vårt sätt att att se på mat, påverka och skapa nya svinnsmarta vanor. Och normer.
För någonting är fel.
Men det måste ju vara industrins fel, restaurangernas och matbutikernas, för vi – du och jag – matsvinnar väl ändå inte. Mjaaa.
Faktum är att 70% av matsvinnet kommer från hushållen. Varje svensk slänger 45 kilo fullt ätbar mat och dryck varje år (och svenska hushåll skulle kunna spara mellan 3000-6000 spänn om en åt upp istället för att slänga).Färska siffror @toogoodtogo.se– en app där du kan rädda mat (ladda ner!) – visar att det råder lite oklarheter kring vad matsvinn är, hur mycket vi svinnar bort och vår egen del i det hela.
70 % av svenskarna är oroade över hur mycket mat de slänger, samtidigt säger 35%att de INTE svinnar mat. Samma undersökning visar att 6% av alla tillfrågade med barn i hushållet svinnar, men att mat är så billigt så det spelar ingen roll (!?).
Världen är upp-och-ner. Och tillsammans kanske vi kan vända den rätt genom att dela med oss av våra bästa svinnitativ – alltså geniala tips och trix för att rädda och ta hand om mat. Fyll kommentarsfältet så sammanställer jag en guide sen, med era och mina tips! Prima att sätta upp på kylskåpet och motverka matsvinn.
Kan vi äta oss ur klimatkrisen? Pja, en bit i alla fall – genom att äta upp (och framför allt inte slänga). Ett ganska angeläget, njutningsfullt (och fullkomligt rimligt) sätt att bidra, inte sant?
Ps. Här har jag illustrerat matsvinn med esterna av en lyxfrukost. Allt det där som blir över. Samt sölade lite med mjölk. Inget jag rekommenderar den som värnar om mat. Ingen mat gick till spillo under denna fotografering. All mat åts upp! Mjölken på golvet slickade katten i sig och de sista blåbären fick ta jobbet som textilfärgare.
Allt i ett försök att stick true to my values.
När vi kom till torpet för sisådär två veckor sedan såg det ut så här. Hela trädgårdslandet och alla pallkragar var överväxta med vallmo. Så vackert! Och så här har de fått stå tills de blommat ut. Jag har dragit upp ogräs och vallmoplantor i takt med att de vissnat, och sått lite pö om pö. Och snart har jag tagit över trädgårdslandet.
Jag vet, jag vet, vi ska flytta härifrån, men jag vill maxa odlingarna en sista gång. För vem vet när jag får odla i min egen trädgård igen? Förhoppningsvis snart, men framtiden är ju högst oviss.
Det känns ändå fint på något vis att odla här en sista gång, och lämna en prunkande välkomstpresent till nästa ägare som tar över i augusti.
Det var ju just det här – livet på landet, få svettas i trädgården (istället för på gym), gräva, rensa ogräs, odla egen mat och kunna ta vara på det som finns i trädgården – som var spiken i kistan för stadslivet. Nog för att vi har den mest underbara innergården, där det odlas för fullt. Men jag har ju insett att min inre lantis vill ut. Behöver ängarna och lugnet. Det är så här jag är uppväxt, och det är så jag vill att mina barn ska växa upp.
Torpet på Gotland blev inkörsporten till tyngre droger så att säga, hehehe. Vi insåg att vi ville leva det här livet året om. Få mer balans. Istället för att rå-rensa, hets-odla och knappt kunna ta hand om allt som trädgården gav innan vi skulle bege oss hemåt, så vill vi njuta varje dag istället. Kunna göra ett projekt i februari istället för att längta flera månader om året för att maxnjuta några få veckor.
Hitta mer balans.
Men en kan väl åka till Gotland februari också kanske någon tänker. Och det är klart en kan det, men dels är det ju detta med färjan som inte är så tipptopp (än så länge). Så jag vill använda den så lite det bara går. Och om ett år börjar Majken i skolan och då blir det skolplikt för hela slanten. Detta fria liv, som jag och John har kunnat forma genom att vi kunnat jobba varsomhelst, där vi kunnat vara flera veckor på torpet i september, oktober och april och maj, det är liksom över. Från och med nästa år är det lov och långhelger som gäller. Lov när alla andra åker, trycket är högt och priserna höga. Rent krasst skulle vi kunna utnyttja torpet mindre än vad vi gör i dag, men betala … mer.
Så för att få mer att detta livet så har vi bestämt oss för att ha ETT boende på landet. Sedan kan en hitta på spännande äventyr på loven istället.
Det känns i min hjärna mer balanserat, och passar mig som person lite bättre.
Lite mindre av det här, hahaha! Ett totalt överväxt trädgårdsland.
Hur tänker ni kring det här med balansen?
Har ni hittat en magisk formel som passar just dig? Vi är ju alla olika, så olika liv passar ju olika människor. Men skulle vara kul att höra. Så, berätta gärna!
Imorgon väntas svalare väder! Då kan en veva igång maskineriet i hjärnan igen, för de här senaste dagarna har bara handlat om att svalka sig. Jag är inte bra med värme, det är ett som är klart.
Och då bor jag i Sverige, på norra halvklotet, med tillgång till vatten, skugga och svalka.
Pja, jag är inte rustad för någon klimatkris, med stigande temperaturer (temperaturer som människan aldrig tidigare har upplevt). Det är ett som är klart. Och jag är privilegierad som bor i ett land där värmeböljorna än så länge är något som hyllas med “rekordvärme”. I ett land som har de ekonomiska förutsättningarna att köpa till sig det som saknas som skördarna slår fel. I ett land där det finns dusch på stranden (!?), så en kan duscha av sig efter en att ett dopp i havet. Så en slipper sand mellan skinkorna. Eller sand på hälen. Ja, en vill ju inte att sandalen – kanske tillverkad i ett land där klimatkrisen är ett faktum och där det råder kritsik vattenbrist – ska skava.
Jag undrar just hur detta ser ut i andras ögon.
De som inte har lyxen.
Den här dagen ska ägna till att doppa huvudet i en hink med vatten. Imorgon ska jag försöka göra någon jädra skillnad. För det kliar i fingrarna på något vis. Måste. Göra. Något.
“Hej. Mitt namn är Emma Sundh, är en så kallad influencer och en av grundarna till Klimatklubben, som driver klimatfrågor i sociala medier. Jag hade så önskat att Klimatklubben inte behövdes, att det gjordes mer (allt!) så att tusentals människor slapp använda en kanal för sin klimatångest. Men Klimatklubben behövs. Nu mer än någonsin.
Att ett Preemraff – som skulle innebära ökade utsläpp på 1 miljon ton koldioxid – ens diskuteras när all forskning visar på att vi måste sänka – inte öka – utsläppen radikalt skaver. Det blir konstigt att säga “om inte vi så kommer någon annan”, för det handlar väl om att sätta en standard. Visa världen att vi är allvarliga med våra klimatmål. Visa fattigare länder, där klimatkrisen redan är ett faktum, att vi menar vad vi säger. Inte bara lite pissar på dem, oss själva och vår framtid.
Ge stöd åt Lysekil och deras invånare, så de har ett val. För valet just nu står mellan mat på bordet eller inte mat på bordet. Och det är ett val som inte är rättvist.
Och är det inte ganska taskigt mot Preemraff? Vi vet att vi måste minska (eh, ta bort) användandet av fossila bränslen. Då är det väl pengar i sjön?
Det är dags att börja fundera på hur en vill bli benämnd i historieböckerna. Den som satte stopp för Preemraff, och därmed tog ett avgörande steg i rätt riktning. Eller den som sotade ner sina fötter, polerade dollartecknen kring ögonen, sa “om inte vi, så kommer någon annan” och satte alla – främst de mest oskyldiga – i en oåterkallelig och pretty bad sits.
Vi kan inte fortsätta simma runt i fossila bränseln och planera att bygga ut, när forskarna säger att vi ska sluta använda fossila bränslen, pja, för att säkra en vettig framtid.
Jag har två små barn. Varje dag försöker jag fila på ett vettigt svar på frågan “Vad gjorde du medan du hade chansen?”. Vad tusan ska jag svara i framtiden? Och hur ska jag försvara vår värld, när vi vet så mycket, har klimatmål och vi ändå bränner på som om det inte fanns en morgondag?
Regeringen har ett tydligt ansvar för klimatmålen. En utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil minskar möjligheterna att nå klimatmålen. Ta ansvaret.
Återkom gärna till mig och berätta hur du och regeringen tänker i de här frågorna.
Har ni sett ödehuset på Österlen som låg ute till försäljning nyss?
Det har nu sålts, men alltså låt oss kika på detta fantastiska hus. Det börjar klia i fingrarna på mig vid minsta blick.
Så många vackra detaljer och så mycket kärlek som lagts på det där huset en gång i tiden.
Alla foton i detta inlägg är tagna av Andreas Pastor/Diakrit, Mäklarna Ekström & Co
Som att et inte var nog med framsidan, kolla baksidan!?
Huset – byggt 1914 – övergavs för 35 år sedan. Och en undrar ju vad som hänt. Vad bär detta ödehus för historia?
Verandan och golvet!
Det gamla köket.
Så mycket flagnad färg har en då aldrig sett.
Tänk vilken dröm att få ge det här huset liv igen!?
Golven!
Taken!
Huset låg ute för 1,8 miljoner. Jag följde inte budgivningen så har ingen aning vad det hamnade på, men hoppas innerligt att det hamnar hos någon som ger huset liv igen med ömsint hand.
God morgon!
I dag ska jag och familjen elbila upp till Bungenäs, möta upp våra vänner Jens och Mallan och besöka Fint o fult. Men innan vi piper i väg, så tänkte jag visa bilder från vår midsommar här på torpet. Den sista midsommaraftonen här.
Vår tanke – pre-corona – var att bjuda in ALLA vänner och skåla ut torpet med en pangfest. Så blev det inte.
Men det blev en av de finaste midsomrar jag varit med om.
Morgonen började med kransbinderi. Jag gjorde en krans av kattmynta, för att locka till mig katten med mitt knark.
Tog på min finbrallan, en kär favorit från förr. Men det var ju potthett, så någon timme senare åkte den av till förmån för sjoket. Har en levt i ett sjok sedan Dackefejden (läs: maj), så är det gaaaaanska svår att ge sig på detta halvfodral.
Vid lunchtid kom Visby-kompisarna!
Nyponrosor i äppelträdet!
Efter lunch körde vi femkamp. Körde varandra skottkärra, prickade med boll och balanserade på “häst”.
Två minuter skulle en stå.
Mallan balanserade med drink.
… medan John fixade middag.
Middag under äppelträdet.
Och sedan tjofftårta!
En sådan där tårta där en bara tjoffar ihop alla goda ingredienser en har och så blir det som det blir. VAD KAN BLI FEL?
Åt under äppelträdet. Så klart!
Vi lekte dunkkurragömma i trädgården. Och någon involverade även katten (som bars i väg).
Lapade sista kvällssolen och sedan blev det sällskapsspel för hela slanten.
Världens finaste midsommar!
Den 15 augusti ska vi lämna över torpet i nya händer. Vi har träffat de nya ägarna, som kommer att bo här på heltid. Kan inte tänka mig något bättre! Att de dessutom tycker om återbruk och inte har planer på att renovera bort all charm det lugnar mitt hjärta. Och det var så fint att visa runt och säga att här kommer det komma stockrosor, här någonstans, under fyrahundra kilo äng finns ett jordgubbsland.
Det 49 dagar kvar. Vi kommer förmodligen att lämna tidigare, eftersom det är mycket som ska klaffa. Flyttlass till Värmland, och där måste vi också ta emot lasset när det kommer.
Men på den sista tiden här på torpet ska vi försöka njuta järnet, fira Bodils födelsedag (tänk att hon föddes här på Gotland, och hennes första tid i livet var i det här torpet!), göra utflykter med elbilen, förhoppningsvis smaka en sista skörd från trädgårdslandet … och så ska vi packa. Men var börjar en?
Ska en leva på som vanligt och packa järnet de sista dagarna, packa lite hela tiden? Vi har rensat en hel del i torpet, men har inte ens kollat vad vi har i förrådet och på loftet. Jag ser sjukt mycket fram emot att rensa förrådet, men det måste nog dröja ett par dagar eftersom det råder värmebölja. Men sen!
49 dagar låter så mycket. Ska en leva i flyttkaos eller njuta av allt det fina till sista stund?
En kanske kan tro att vi har semester här på Gotland, men nja, det är ganska långt från verkligheten. Däremot flikar jag in lite semester mellan varven.
Jag och Maria jobbar som attan med att få ut första avsnittet av vår podd, samtidigt som jag ska göra ett par samarbeten med odling och trädgård i fokus. Pja, med den lilla detaljen att det jag hade tänkt att förbereda i april och maj måste göras i ett huj. Så det har grävts, rensats ogräs, odlats, rensats igen, och slitits.
Men imorgon tar jag spontan-ledigt från allt slit med hänvisning till värmebölja. Det ska bli nära 30 grader här, så jag ordinerar mig dopp i havet. Jag tänker att en får passa på, för snart är algblomningen igång och i nästa vecka ska det bli svalare.
När jag jobbade på Bonnier så hade alla anställda rätt att ta ut en baddag (om jag minns rätt), och det konceptet ska jag kopiera rakt av till mitt företag (ps. vore spännande att sätta upp hållbara mål, riktlinjer och spännande anställningsförmåner för mitt lilla företag!?).
Prima ju!
En får passa på helt enkelt!
Unlock with Patreon
