Inte rustad.

Imorgon väntas svalare väder! Då kan en veva igång maskineriet i hjärnan igen, för de här senaste dagarna har bara handlat om att svalka sig. Jag är inte bra med värme, det är ett som är klart.
Och då bor jag i Sverige, på norra halvklotet, med tillgång till vatten, skugga och svalka.
Pja, jag är inte rustad för någon klimatkris, med stigande temperaturer (temperaturer som människan aldrig tidigare har upplevt). Det är ett som är klart. Och jag är privilegierad som bor i ett land där värmeböljorna än så länge är något som hyllas med “rekordvärme”. I ett land som har de ekonomiska förutsättningarna att köpa till sig det som saknas som skördarna slår fel. I ett land där det finns dusch på stranden (!?), så en kan duscha av sig efter en att ett dopp i havet. Så en slipper sand mellan skinkorna. Eller sand på hälen. Ja, en vill ju inte att sandalen – kanske tillverkad i ett land där klimatkrisen är ett faktum och där det råder kritsik vattenbrist – ska skava.

Jag undrar just hur detta ser ut i andras ögon.
De som inte har lyxen.

Den här dagen ska ägna till att doppa huvudet i en hink med vatten. Imorgon ska jag försöka göra någon jädra skillnad. För det kliar i fingrarna på något vis. Måste. Göra. Något.

Och just ja, om någon är lite bättre med värmen: Påverka.
Jag skrev ett brev till några av våra politier häromdagen, angående Preemraff (här kan du läsa snabba fakta om Preemraff).
Hos Naturskyddsföreningen hittar du förslag på personer att mejla och grymma mailmallar att utgå ifrån.
Så här skrev jag:

“Hej. Mitt namn är Emma Sundh, är en så kallad influencer och en av grundarna till Klimatklubben, som driver klimatfrågor i sociala medier. Jag hade så önskat att Klimatklubben inte behövdes, att det gjordes mer (allt!) så att tusentals människor slapp använda en kanal för sin klimatångest. Men Klimatklubben behövs. Nu mer än någonsin.

Att ett Preemraff – som skulle innebära ökade utsläpp på 1 miljon ton koldioxid – ens diskuteras när all forskning visar på att vi måste sänka – inte öka – utsläppen radikalt skaver. Det blir konstigt att säga “om inte vi så kommer någon annan”, för det handlar väl om att sätta en standard. Visa världen att vi är allvarliga med våra klimatmål. Visa fattigare länder, där klimatkrisen redan är ett faktum, att vi menar vad vi säger. Inte bara lite pissar på dem, oss själva och vår framtid.
Ge stöd åt Lysekil och deras invånare, så de har ett val. För valet just nu står mellan mat på bordet eller inte mat på bordet. Och det är ett val som inte är rättvist.
Och är det inte ganska taskigt mot Preemraff? Vi vet att vi måste minska (eh, ta bort) användandet av fossila bränslen. Då är det väl pengar i sjön?

Det är dags att börja fundera på hur en vill bli benämnd i historieböckerna. Den som satte stopp för Preemraff, och därmed tog ett avgörande steg i rätt riktning. Eller den som sotade ner sina fötter, polerade dollartecknen kring ögonen, sa “om inte vi, så kommer någon annan” och satte alla – främst de mest oskyldiga – i en oåterkallelig och pretty bad sits.
Vi kan inte fortsätta simma runt i fossila bränseln och planera att bygga ut, när forskarna säger att vi ska sluta använda fossila bränslen, pja, för att säkra en vettig framtid.

Jag har två små barn. Varje dag försöker jag fila på ett vettigt svar på frågan “Vad gjorde du medan du hade chansen?”. Vad tusan ska jag svara i framtiden? Och hur ska jag försvara vår värld, när vi vet så mycket, har klimatmål och vi ändå bränner på som om det inte fanns en morgondag?

Regeringen har ett tydligt ansvar för klimatmålen. En utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil minskar möjligheterna att nå klimatmålen. Ta ansvaret.

Återkom gärna till mig och berätta hur du och regeringen tänker i de här frågorna.

Emma Sundh
Stockholm”

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. Linnea

    Så kloka funderingar, som vanligt! En sak som skaver i mig är det faktum att utdikade våtmarker i Sverige årligen släpper ut like mycket växthusgaser som Sveriges personbilstrafik (Källa tex här: https://www.natursidan.se/nyheter/utdikad-vatmark-lika-stor-klimatbov-som-vagtrafiken/)
    Det känns som en så himla lågt liggande frukt att bara sätta igen dessa diken och återfukta våtmarkerna (jämfört med att få alla svenskar att vips sluta köra bil alltså) plus att vi skulle rusta våra skogar för framtida torka, översvämningar och bränder samt hjälpa den biologiska mångfalden på traven.
    HUR kan vi inte ens lyckas med detta?! Såklart måste ju markägare få ersättning för eventuellt förlorad skogsproduktion och liknande om man ska få med alla på tåget, men det borde väl ändå röra sig om en relativt liten kostnad för att minska Sveriges växthusgasutsläpp med såpass stora mängder i ett svep. Plus att markägarna då står bättre rustade inför framtida storbränder. Är det något ni diskuterat i klimatklubben? Själv är jag ju bara en enda person, så det känns liksom svårt att göra sig hörd i bruset 🙂

  2. Emma

    Hej Emma. Tack för en fin blogg och hoppas inte att den här frågan är för privat. För en vecka sedan fick jag ett missfall och blev i samband med det påmind om på ditt fina inlägg om just det när det hände dig för några år sedan. Jag är så fruktansvärt ledsen och min sambo likaså, men vi hanterar sorgen väldigt olika. Jag pratar mycket, han stänger in sig. Hur gör man för att undvika att glida ifrån varandra i sorgen? Det vore en mardröm om det slet itu oss. Stor kram

    1. emmasundh

      Åh, Emma! Jag lider med dig och förstår dilemmat. Och förstår ditt behov av att prata. Hur tar din sambo att du behöver prata? Kan hen lyssna? Hur reagerar hen på att du säger att du är rädd för att glida i sär, och att du vill dela sorgen? Och behovet av att prata?
      KRAM Emma

Lämna ett svar