Unlock with PatreonJoina Team Emma & skapa nya, hållbara vanor i sommar
I samarbete med Deedster
Det händer grejer! Inte nog med att jag och Maria Soxbo ska starta podd – Plan B-podden – nu drar även sommarens mest rafflande äventyr igång: “Nästa kliv till hållbart liv”!
Sommar betyder ofta dopp i plurret, syrs-ackompanjerade solnedgångar och lata filtdagar i gröngräset.
Men denna sommar får en twist.
2020 är året då vi ska ha gjort stora förändringar i vårt sätt att leva och utsläppskurvan ska ta en brant gir neråt. Hög tid att skapa nya vanor, right?
Därför har jag och Maria fått en sommarutmaning av smarta klimatappen Deedster, som rimmar med just detta.
Deedster funkar som ett spel, där en tar sig an olika klimatutmaningar som sparar koldioxid. På kuppen lär en sig en massa om klimatet, ser vad olika val och vanlis-beteenden kostar i koldioxid och förhoppningsvis skapas nya vanor. En bara älskar ju gamification av smartheter!
En klimatutmaning, eller en deed som det kallas, kan vara allt från att byta till grön el, styra om till hållbara pension till att ta cykeln för att göra ett ärende. Vi kan också kalla det “få ändan ur”. Detta är PRECIS vad jag behöver.
Och nu har alltså Deedster utmanat oss att … utmana varandra.
I utmaningen “Nästa kliv till hållbart liv” tävlar jag (och alla mina följare) mot Maria (och hennes följare) i jakten att sänka utsläppen och skapa nya vanor.
Men Team Emma och Team Maria tävlar inte bara mot varandra. Tillsammans ska vi försöka slå Deedsters rekord i utförda klimatgärningar!
Liggande rekord ligger på 80 000 deeds (!?). Ett gaaaanska så skapligt rekord.
Men Deedster tror att om det är NÅGRA som klarar att bräcka detta, ja, då är det väl alla vi?
Och nu undrar jag om du vill joina Team Emma (som tävlar mot Team Maria) och försöka slå rekordet? Se hur mycket koldioxid vi kan spara in tillsammans? För tillsammans är en ju stark?
En laj, lärorik utmaning för alla spelsugna sommarfirare!
Maria har liiiite fler följare än mig, men jag tror stenhårt på Team Emma! Jag har redan börjat veva om detta för mina kompisar och min familj, haha. Ja, jag är en gnutta tävlingsinriktad.
Och kolla här: Om vi tillsammans lyckas klara 80 000 deeds, då sparar vi in i runda slängar 266 ton koldioxid, vilket motsvarar 55 varv runt jorden med bil, 10 000 kg nötkött eller 380 000 kilo bönor.
Vill du ta dig an denna sommarutmaning och hjälpa mig att bräcka Maria? Och spara in sjukt mycket koldioxid? Levla skiten ur spelet eller bidra lite smått mellan plask och gass, när andan faller på? Du bestämmer nivå.
Säg ja, ja, ja!
Gör så här:
– Ladda ner appen.
– Leta reda på utmaningen (under Challenges i appen) heter “Nästa kliv till hållbart liv”.
– Välj vilket lag du vill tävla med. Team Emma (ja!) eller Team Maria (eh …?) .
– Varje vecka fram till den 15 augusti öppnas nya nivåer upp i spelet. Och varje vecka har sitt givna tema, typ konsumtion eller mat.
Under sommaren kommer du kunna se vems lag som leder och hur mycket koldioxid som sparat in, men en kommer också kunna se Most Valuable Player i varje lag. Alltså flitigaste spelaren!
Både jag och Maria kommer givetvis hylla våra flitigaste spelare när utmaningen är klar!
Som Maria skrev, så sjukt spännande att ha en “egen klimatcoach under sommarlovet”, och tillsammans skapa nya, hållbara vanor.
Här kommer ni till appen – och rakt in till utmaningen!
Må bästa lag (alltså vårt) vinna!
Ps! Att vinna är inte allt, blablablajaddijaddi. Men detta ska vi vinna, ELLER HUR?
Om alla gjorde som jag, skulle världen blir bättre eller sämre?
Har du lyssnat på Greta Thunbergs sommarprat?
Om du inte har gjort det, gör det. Det är sommarens viktigaste lyssning.
En tankeställare kring vårt ansvar, vår brist på kunskap och vad som faktiskt håller på att ske.
Och rättviseaspekten. Den återkommande rättviseaspekten.
Det knepiga i att vi i detta välfungerande land tror oss ha rätten att leva som att det inte finns någon morgondag, med orden att vi måste säkra en vettig framtid för oss och våra och andras barn. Samtidigt som människor i andra länder dör. Nu.
Vad ska vi göra då?
Som Greta säger i sitt sommarprat: “2020 måste utsläppskurvan ha vänt brant neråt om vi fortfarande ska ha en liten chans att nå de mål som världens ledare har satt upp”.
Utsläppen ska inte bara minska, de ska upphöra.
Känns det verkligen rimligt att fortsätta på samma sätt – shoppa loss, klicka hem bös, boka resor, frossa i ohållbar mat och slänga det som känns lite tråkigt dagen efter – när det
Men vad spelar det för roll vad lilla jag gör?
Kanske är det dags att ställa sig frågan: Om alla gjorde som jag, skulle världen blir bättre eller sämre?
Plan B-podden!
Jag och Maria är som klimatsnackade kackerlackor. Omöjliga att bli av med.
När alla föreläsningar ställdes in, startade vi webinars. Och nu drar vi igång vår alldeles egna podd, Plan B-podden!
Plan A var ju inte så lyckad trots allt. En gränslös fossilfest, fylld av begär, snabba kickar och överkonsumtion som var (är) bad ass för klimtet. Och jiddrar big time med våra förutsättningar till ett gött liv. Jag har själv varit med på festen. Det var skoj. Nu är jag ganska bakfull. Ni vet, med en känsla att en har hånglat med fel person, och nu vill en ställa allt till rätta.
Och det har ju snackats om att vi måste ställa om och hur: Vi ska sluta flyga, skippa köttet, ställa bilen, sluta shoppa och leva klimat-snålare.
Det snackas desto mindre om var vi ska fästa blicken på horisonten. Vad vinningen är?
Reklamslingan för livet 2.0.
Hur ser plan B ut? Hur ser ett göttigt liv ut inom planetens gränser? Vilka normer lever vi efter? Vad är status? Hur bor vi?
Om detta, plan B, handlar Plan B-podden om.
Och pja, vi kan ha klurat fram en jädra massa avsnitt på B. Förhoppningen är att riva av avsnitt om så väl behov, begär, beauty, bralla, bananbröd, beteende, börs och så ska vi ge oss på en bikt också.
Det första avsnittet, som så klart heter BÖRJAN, är en specialare som släpps inom kort (och i detta avsnitt får jag en utmaning!). Plan B-podden drar igång på allvar i höst.
Vill du ha koll på podden, diskutera avsnitten och ge förslag på kommande ämnen eller personer – följ oss! Vi finns på instagram på @planbpodden och facebook på /planbpodden.
Hoppas ni gillar!
Opps, jag har köpt en elbil!
Ja, detta kanske var lite otippat, men detta är min … bil.
Min elbil.
Barnen – som är besatta av Pokemon – har döpt den till Pikachu.
Men hallå, varför har du en bil när du bor i Sveriges kollektivtrafikstätaste stad?
Jäkligt bra fråga av mig själv.
Jo, så här har vi tänkt.
Denna elbil är inte bara min. Utan även Johns. Och mina föräldrars … som bor i Värmland.
Och bilen ska inte användas i Stockholm.
Okej, nu ska jag förklara.
Mina föräldrar bor ute på landet, är beroende av bil och äger en fossilbil.
Vi bor i Midsommarkransen i Stockholm och är lååååångt ifrån beroende av bil eftersom vi knappt kan värja oss från all kollektivtrafik som vill plocka upp oss. Denna stad behöver inte en bil till, det är jag ganska övertygad om.
Vi har ju ett torp på Gotland. Eller ja, vi har ju precis sålt det. Tidigare somrar har vi hyrt våra kompisars bil när vi åkt till torpet. Ett toppen-upplägg eftersom de inte använde den så mycket under tider då vi behövde transportmedel. En bil som vi använde sparsamt. Men nu har de gjort sig av med bilen (rimligt). Men vi som skulle åka till Gotland för att packa, rensa och hänga i ett par veckor? Hur tusan skulle vi ta oss runt på ön? Frakta barn och packning, katt å matkassar? Först var vi inne på ellådcykel, i kombination med kollektivtrafik och att hyra bil vid behov. Ett hyfsat stort steg för en bekväm människa som jag, men ändå spännande att utmana tankarna. Normerna. Bekvämligheten. Men. Det är hyfsat stora avstånd på ön. Bussen går förvisso till både till Katthammarsvik (bad!) och Visby (handla mat), men i coronatider kanske en barnfamilj på buss inte är någon het dröm.
Ellådcykel kommer vara en pusselbit i vår kommande landet-dröm, men det kändes som ett stort projekt att frakta hit för några veckors njut (dock fick jag veta att en så klart kan HYRA ellådcykel veckovis i Visby, men insåg detta lite sent).
Nåväl.
Mitt i “hur ska vi transportera oss”-jakten kom vi på att vi kunde lägga upp denna sista sommar lite som ett femtonspel. Flytta en ruta för att komma åt en annan så att säga.
Vi drömmer ju om att flytta till Värmland. Planen, eller pja, drömmen, är att bo (hyfsat) nära mina föräldrar och dela på en elbil. Älskar hela delningstanken, och med tanke på att en bil står parkerad ungefär 96% av sin livstid så känns det rimligt.
Planen var att hitta ett hus först, köpa en bil sen. Men nu vände vi på planen istället. Så nu har vi vår lilla elbil till Gotland, använder den i sommar, kör den sedan till Värmland, till mina föräldrar. Och där lämnar vi den och hjälper dem att sälja deras fossilbil så småningom.
Just nu installeras laddbox hemma hos mina föräldrar, och så ska jag hjälpa dem att fixa Tibber (älskar denna app!) när jag kan komma och hälsa på. På så sätt kan de ladda elbilen är elen är som minst smutsig.
Den dagen vi flyttar (och det kan ju ta sin lilla tid, även om Sundh här är aningen rastlös), eller för all del: hälsar på långa perioder (post corona) eller letar hus, kan vi köra elbil. Och hittar vi inte ett hus i närheten, pja, då löser vi det då.
Så taggad på detta!
Ett STORT tack till Dnilva och hennes partner Philip för coachning i elbilsköp!
Önskar att ni fanns som app, för jäklar i berget så bra service!
Valet föll på en begagnad Nissan Leaf, en liten elbil (ju mindre desto klimatsmartare), som går tyst som en lätt sommarvind. Förvånad ändå vad många ställen det går att ladda på lite varstans.
Loading Likes...Slott, skola eller (nybyggd) koja?
I höstas bestämde vi oss. Vi skulle sälja torpet på Gotland och styra om mot Värmland. På sikt, eller på en gång, sälja lägenheten i Midsommarkransen. Ha ett boende, istället för två.
Och bo på landet, där jag själv är uppvuxen.
Jag har varvat Hemnet så många gånger. Nördat ner i varenda liten värmländsk ort, och vänt på en hel del stenar. Planen eller drömman är ju att hitta ett hus i Värmland, och gärna så nära mina föräldrar som möjligt så vi kan avlasta och hjälpa till. Värmland må vara stort, men det är en krök av detta landskap som vi siktar in oss på. En socken. En plats som betyder så enormt mycket för mig.
Om jag var Anne, så är detta mitt Green gables.
Problemet med min hembygd är ju att folk trivs så jäkla bra. Eller alltså, det är ju fantastiskt. Men det betyder att det inte är så värst mycket ruljans på hus. Sedan är det ju det där att en har minnen till varenda avkrok, så en vet ganska precis exakt var en vill bo. Inte nära den vägen, för den är så trafikerad och där bränner bilarna på. Inte heller där, för då måste en korsa en stor väg om en ska cykla och bada. Men DÄR då? Jo, men är ju tok för långt bort från alla vänner och familjen.
Men DÄR DÅ? Nej, inte DÄR. Där har jag varit på fest med hembränt och skummisar. Det går inte. Och en vill ju bo med hyfsat cykelavstånd till affär och kollektivtrafik. Och en sjö!
Där är det enklare för John som är mer som ett vitt ark. Inga minnen till en ort, en sväng eller hembränt på fel adress. Utan endast en stark vilja att bo på landet, och – otippat nog – nära mina föräldrar. Vem är han?
Jag önskar att jag hade tiden att vänta in drömhuset på drömplatsen, men när en har bestämt sig för att flytta så blir det lite som att leva i ett mittemellanlandet. Där tanken är på landet, men kroppen är kvar i stan. Där nya bekantskaper inte lägger 100% energi på att rota, eftersom det finns en vetskap om att vi ska flytta.
Om ungefär ett år börjar Majken skolan. Jag hoppas och vill att hon ska kunna börja i en skola där hon kan rota sig. Inte rycka upp henne från det ena stället för att flytta till något annat. Samtidigt har jag en familjemedlem vars tid jag vill värna, innan tiden tynar bort. Och drömmen är samtidigt att hitta något beständigt. Inte under-tiden-går-väl-an.
Drömmen var att gå in i flytten med en air av avslappnad grace. Men jag är lite past that.
Kanske för att jag inser att detta inte kommer att gå ihop. Att det förmodligen kommer bli någon under-tiden-lösning någonstans på vägen. För det är för många saker som måste klaffa på en oklaffvänlig stig. Men låt oss kika ändå, var jag varit och grottat i tanken de senaste veckorna och månaderna.
Jag har ju haft min hembygd på Hemnet-bevakning i flera år, men nördat (rejält) aktivt det senaste året. Det som kommit upp är mindre sommarstugor och hus i samhället. Men jag vill ju ut på landet. Ta hand om ett gammalt hus.
Och här är en olika. Vissa drömmer om att resa, upptäcka och jetsetta skiten ur den här världen. Jag är mer en hemmaråtta, som blir genuint lycklig av att titta ut över en äng, se brytningarna i ett gammalt fönster, rensa ogräs och lukta på blommorna.
Där andra drömmer om spots i taket, drömmer jag om ett hus som knappt har el.
Ett gammalt hus.
Men har samtidigt hoppats på …
Skolan
Vi kan kalla det ursprungsdrömmen. Min stora dröm är att få köpa en gammal skola ett stenkast från mitt barndomshem. Den gamla skolan, en skola som min mamma gick i när hon var liten, används sedan 1970-talet (?) som verkstad eller pja, industri. Det är en arbetsplats.
Jag har suktat efter det där huset sedan jag var sju äpplen hög, och ägnat många kvällar mellan vakenhet och sömn att fantisera hur industri skulle kunna förvandlas till prunk. Idioti i varje avkrok, när inte ens en flisa tillhör mig.
För ett och ett halvt år sedan tog jag mod till mig, pratade med dem trevliga ägaren och fick kika in i den gamla skolan. Jag och John slängde ur oss att vi var mer än intresserade av att köpa skolan den dagen huset blev till salu. Eventuellt trodde ägaren att vi skulle bli avskräcka, haha, men det blev lite tvärtom-effekt. Efter ett och ett halv års luskande om skolan kommer bli till salu inom en överskådlig framtid – ackompanjerad av allsköns kreativa förslag för att hitta en lösning – har vi fått beskedet att det kommer att dröja innan skolan blir till salu. Om den blir till salu. Rimligt så klart. Huset används ju.
Där, för ett och ett halvt år sedan, hade jag nog en air av avslappnad feeling, men i takt med att tiden tickar så pja, har jag insett att just tiden går.
Så kanske är det dags att skapa nya drömmar? Tänka nytt. Kommer förvisso aldrig kunna släppa just den där skolan, för ett helt liv av dagdrömmar är svåra att sudda ut, men kanske kan en stapla drömmar på hög i hopp om att överskugga?
Slottet
Det är svårt att skapa nya drömmar. Men ett jädra SLOTT i Forshaga kanske skulle kunna bräcka en gammal skola? Och om inte ett slott, så VAD? En helt galen idé, men vi var bara tvungna att drömma linan ut. För så här nära ett slott kanske vi aldrig skulle vara igen.
Ett enormt hus, ett gammalt slott, som just nu är till salu. Och det bara kliade i mig att få återställa slottet, skapa en prunkande, resureseffektiv trädgård och polera fram allt det vackra igen. Låta er följa med på den galna resan! Gå loss på byggnadsvård, samarbeta med lokala experter, låta värmländskan flöda och utnyttja delar av slottet till bostad, resten till kommersiell verksamhet. Alltså hyra ut till bröllop, fest, konferens och utställningar med stark koppling till bygden. Ha en antikbutik, loppis eller byggnadsvårdbutik i källaren, där en kanske kan lyfta in social hållbarhet också. Och lyfta alla de människor som faktiskt byggt upp platsen. Och utomhusbio i slottsparken. Och slottslika! Och, och, och! Gah, vad jag gick totalt upp i detta, gjorde presentationer och började drömma. Det skulle vara ett enormt stort projekt, men passade ganska bra i huvudet, mitt i en coronakris, där uppdragen försvann och jag började skissa på nya märkligheter.
TV-programmet var ju redan kirrat: “Hjälp, jag har köpt ett slott”. Förmodligen kommer slottet dra i väg i pris, och vi vill inte leva som i dag: belånade upp över öronen. Utan faktiskt bära våra egna kostnader. Kanske, kanske har landat i att jag är mer lantis än slottsdam (även om just denna slottsdam skulle gå runt i pre-älskade kläder och äta upp till minsta smula för att undvika matsvinn), och jag vill bo ännu närmare mina föräldrar. Men skulle ÄLSKA att ta mig an rummen, döpa dem efter värmländska, historiska personer och samtidigt hållbarhetssäkra rubbet.
Plus är så sjukt imponerad av Forshaga och deras miljöarbete!
Min pappa jobbade som lärare i Forshaga back in the days, och jag har sett att många gamla kompisar flyttat just dit. Hade jag inte haft mina föräldrar i en annan bygd, en bygd som nog är mer hemma för mig och som geografiskt ligger bättre till (nära mina kompisar som bor på samma sida av Karlstad), så hade jag lätt flyttat dit. Denna vår har kört slut på mig, och många andra, så kanske hade jag kastat mig huvudstupa in i detta om det inte varit torpförsäljning, lägenhetsfix inför plåtning, boksläpp och den lilla detaljen att jag behövt skissa om min jobbsituation
Tomt & ekohus
Eftersom det inte dyker upp några hus i byn, så återstår en ganska otippad idé från en gamle-hus-vurmare som jag. Ett tredje alternativ. Att försöka köpa tomt och bygga ett resurssnålt hus i gammal stil, och med hjälp av återbrukat material. Ett hus som skulle smälta in i bygden, vara resurseffektivt och drömmen: självförsörjande. John har totalt snöat in på halmbalshus. Spännande! Så länge det ser gammalt ut, en kan återbruka järnet och det är klimatsmart så är jag game.
Att köpa tomt är ju lite knivigt, för det haglar ju inte direkt tomter. Och jag vill inte heller knö in mig någonstans där jag inte är 100% önskad (en del tomter säljs ju där grannarna inte så superförtjusta).
Kanske, kanske ger vi oss på att skapa ett drömhus, som suddar ut drömmen om den gamla skolan. Eller i alla fall blir ett himla bra alternativ. Så just nu är vi där och grottar.
En annan dröm skulle ju vara att rädda ett gammal hus från rivning, ett hus som behövde flyttas, men hur hittar en dem?
Kikar på tomter, scrollar Hemnet och funderar vilket liv jag vill leva. Kan leva. Där jag inte är högt belånad, kan jobba mindre om jag skulle vilja/behöva och där livet har en lång framtid. På en plats.
Så stora beslut. Hade älskat att styra upp projekt på slottet, skapa vackra miljöer, men undrar också hur avgränsningen mellan jobb och fritid skulle se ut?
Pja, så där håller jag på.
Och just ja, hyra har vi också varit inne på. Hyra i väntan på ett annat permanent boende.
Undrar just vilken parameter jag är beredd på att tumma på först. Det geografiska läget, huset/trädgården eller hur pass permanent lösningen är.
Nå, det lär vi få se så småningom.
Framme på Gotland!
Det är ju minst sagt en gnutta förvildat, men nu är vi i alla fall här. På torpet på Gotland, i den överväxta trädgården.
Här för några veckors rensa-packa-bada-flytta. Och njuta. En sista sommar.
Det gör ont, men det kommer bli bra. Början på något nytt.
Trädgården är som en djungel, och jag och John turas om att gå runt med lie.
Vårt lilla torp (några veckor till). Och perennrabatten! Tänk att det bara var gräsmatta här när vi köpte torpet. Det har hänt en del om en säger.
Det rosa bussen (som förmodligen har hittat ett hem (ej mitt)), och övervuxna pallkragar. Ett hav av vallmo har letat sin in och det är så vackert. Jag brukar ha sallad, kryddor och kål i pallkragarna, men i år får vallmon stå här, jämte lite sallad och kryddor.
Det finaste träd jag vet. Vårt äppelträd som fungerar som lekplats åt kidsen dagtid …
När barnen gått och lagt sig tar katten Jumanji vid.
Detta! Älskar hur naturen tar över!
Så himla glad och tacksam för att jag får spendera några sista veckor här, innan allt det här blir någon annans. I veckan ska vi fixa flyttkartonger och börja rensa. I mitten av juli kanske jag ställer till med en loppis. Vi får se! Men alltså landet, som jag älskar lugnet, ljuden, dofterna och att gå runt och dra upp ogräs, pilla med någon växt och försöka fånga vartenda ögonblick.
Söndagsdrömmen
Foton via Fastighetsbyrån Bollnäs
God morgon! Vad sägs om att börja denna söndag med att kika in i detta gamla, vackra hus utanför Bollnäs. Så många fantastiska detaljer. Verandan, de små fönstren vid nock, och de välgjorda skorstenarna. Och den maffiga syrenbersån!
Detta hus har nyttjas som sommarbostad, men visst skulle en vilja bo här året om? Mysa framför kakelugnen en ruggig höstvardag.
Älsk på spegeldörrarna! The perfect ones.
Kan det inte dyka upp ett sådant här hus i Värmland snart? Det vore nått det, tills dess lägger jag ögonen på det här.
Loading Likes...Äntligen! Pirr och gulp!
På söndag, pretty much imorgon, drar jag mot Gotland, till torpet och trädgården. Förmodligen en totalt igenvuxen trädgård, och ett torp som jag längtat så fasansfullt mycket efter.
Det är också sista sommaren där, och nu börjar det kännas verkligt. Och göra ont.
Vi ska kasta oss ut i något nytt, okänt. Det kommer bli bra, men omvälvande.
I veckan som kommer piper de nya ägarna förbi och det ska bli så fint att träffa dem, berätta om alla fantastiska ställen, alla snälla grannar och fråga vilka grejer de vill ha kvar.
Tänk att de ska bo i torpet på heltid! Lyllos!
Därefter börjar operation tömma torpet. Rensa, tömma, sälja, packa, städa. Och njuta en gnutta.
Eller en hel del. En sista sommar på torpet. Garanterat inte den sista på Gotland.
