Stoppa pressarna, detta måste ni spana in. I somras vad Peder Lamm och Tom Österman från TV-programmet Antikjakten hemma hos min vän Vintageprylar-Louise för att spana in hennes lägenhet och leta efter fynd. Spana in Antikjakten här: Antikjakten, program 10.
Loading Likes...
6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på någon jag älskar.
… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.
Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om “när jag och John var i München oktober 1969 – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var “som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om “John” och sa att “du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John. I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan. Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna. Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: “Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett “vill du vara ihop med mig”.
John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.
Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod “Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven. Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.
Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.
Loading Likes...
5 december. Den femte luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på mig från i somras.
Min sommar var minst sagt speciell. Jag jobbade nämligen i stort sett dygnet runt hela sommaren. På dagarna arbetade jag på Damernas Värld, medan jag jobbade med boken Vintageparty på kvällar, helger och i bland på morgonen – innan jobbet.
Jag hann knappt njuta av sommaren innan den var över. Och vi ska inte ens tala om mitt sociala liv – katastrof. Som tur är har jag förstående vänner som väntade (och fortfarande väntar) bakom jobbhärjskröken.
Men under en vecka i somras fick jag smaka på sommarens ljuva saft. På Gotland. Jag jobbade visserligen på förmiddagarna, men det gjorde liksom inte så mycket. För jag var där. Tillsammans med ett gäng med vänner. Jag satt i min randiga pyjamas ute i bersån, drack kaffe, skrev, planerade och ibland kom en god vän ut och gjorde mig sällskap. Smuttade på sitt kaffe, frågade nyfiket om vad jag skrev just nu och hjälpte mig att hitta bra internetuppkoppling.
För andra året i rad bjöd min kära vän Mick in till sitt lantställe på östra Gotland. En kollektivvecka med grillkvällar, bokläsning i gräset, aldrig sinande samtal i bersån, Risk-spel, cykelutflykter, nakenbad och strandhäng. Det är sommarens bästa vecka. Den totala avslappningen. En dag lånade jag, John, Lisa och Per en bubbla av våra Visby-vänner Jens och Mallan. Vi puttrade längs landsvägarna, lät vinden blåsa i håret, besökte loppisar och tog långa fikapauser. De här två (ja, jag fuskade och gav er två bilder) är från den dagen, när vi stannade vid ett par raukar på Fårö. Det var vidunderligt vackert och själen landade sakta i kroppen. Det var alla tiders det.
Loading Likes...Förra helgen var helt perfekt i min ögon. Oplanerad och fullkomligt lugn. Precis vad jag behövde efter D-fest, sena jobbkvällar, kostymsömnad och fix och trix.
Lördagsmorgonen började med långfrukost i sängen. Sedan rotade jag och John igenom hela vindsförrådet på jakt efter adventsstjärnorna. Här skulle julpimpas!
Efter någon timme hittade vi dem alla, plus lite annat smått och gott som vi inte visste att vi ägde. En gammal golvlampa, en säck med kläder och ett par champagneglas.
Vid halv två-snåret kom min mor förbi och tillsammans åt vi en liten lunch på Hedvigs café som ligger snett över gatan från vår lägenhet.
En sallad och en kaffe senare bestämde vi oss för att ta en promenad till Telefonplan för att kika på Konstfacks julmarknad. Sagt och gjort.
Tjocktröjan på, vinterkängor snörda och baskern på toppen av knoppen.
Inne på marknaden fanns det i vanlig ordning massor att titta på. En hel del affischer bland annat.
En och annan klippdocka.
Underbart fina vykort.
Och papper med hattiga damer. Jag föll som en fura och var tvungen att köpa ett ark. Det åker nog upp på väggen så småningom. Måste bara hitta en värdig plats först. 
När vi hade tittat på marknadens alla ting trippade vi hemåt, genom Svandammsparken.
Slank in genom porten och upp till våran lägenhet. Där tände vi en brasa i kakelugnen och drack lite glögg minsann. En perfekt lördag.
Loading Likes...
En av de vanligaste frågor jag får här på bloggen är: “Hur gör du din frisyr?” och “kan inte du visa hur du applicerar din eyeliner?”. Jojomänsan, har jag svarat. Det är klart jag kan, filmer kommer snart. Och ni har fått vänta, vänta och åter vänta. Förlåt för det.
Nu Ä N T L I G E N har jag haft tid att plita ihop ett par filmer. Snart kommer ni kunna se hur jag gör mina snurror, hur jag målar eyeliner och gör rosettfrisyren (som jag visade på Instagram i går). Bra va?
Filmerna kommer upp inom kort här på blögga.
4 december. Den fjärde luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på någon jag beundrar. Omöjligt uppdrag, för jag beundrar så himla många fantastiska människor.
Nåväl, är det ett uppdrag så är det. Men jag har valt att lista fem namn på personer som jag beundrar alldeles extra just nu.
Kristin Lundell. Denna underbara människa, som alltid har en afternoon tea-plan i rockärmen och en fransk fras i den andra, är först ut i listan. Kristin är varm frilansjournalist, vars nuna du både ser i Svenska Dagbladet och Elle. Hon är extremt rapp i sitt språk och kan konsten att få mig att skratta av en Facebook- eller Instagram-uppdatering. Hon kan trolla med ord, något jag beundrar henne för.
UnderbaraClara. Jag känner bara Clara via telefonsamtal, mejlkonversationer och hennes blogg (så klart), men rankar henne högt bland de personer jag beundrar. För det första så är hon kvick som tusan, vettig in i märgen och besitter en värme (ett återkommande kriterium bland personer jag beundrar och tycker om). För det andra har hon de facto gjort en business av det obetalda arbetet. Hon bakar, pysslar, delar med sig av sina bästa husmorstips – och tjänar pengar på det! För första gången i historien har detta arbete – som kvinnor gjort i det gömda – värdesatts. Fått en prislapp. Tack vare Clara. Det tycker jag är värt en applåd från alla tiders kvinnor.
Volang-Linda. Jag har känt Linda ända sedan vi pluggade till journalister på Södertörns högskola för en hel massa år sedan, men det är först det senaste året som jag verkligen har lärt känna denna volang av rang. På riktigt. Och det är som att hjärnan sprängs. För där, innanför alla blommiga klänningar och under lugg, döljer dig en stålkvinna med ett jävlaranamma jag aldrig sett maken till. Ingenting är omöjligt för Linda. Inte heller omöjligt att genomföra. Hon bara gör det. Bara sådär. Det beundrar jag henne något enormt för.
Emma Wiklund. Jag beundrar Emma för hennes otroliga värme. Jag utnämer henne till trevligast i mode-Sverige. Hon inspirerar mig något ofantligt. Så fort hon kommer in i ett rum så blir det varmt och bekvämt. Karisma personifierad. Hon skulle lika gärna kunna divalata sig genom världen, som den världsberömda modell hon är. Men det gör hon inte. Det beundrar jag henne för.
Carins Beauty. Min före detta kollega Carin Karlsson är en rivig ärta, med skinn på näsan, mycket humor och ett varmt, empatiskt, hjärta. Totalt orädd, svinkul och så är hon en sjuhelsikes journalist. Hon kan även konsten att leverera ett megapepp.
Jag och Carin har haft en “hejhej”-relation ett par år, så där ni vet, vi jobbar på samma företag, vi har skakat hand en gång och nu hälsar vi på varandra. Det ska tilläggas att jag var lätt smårädd för människan i början. Men så i somras började Carin jobba på Damernas Värld och fick platsen precis bredvid mig. Och jag föll som en fura för denna människa.
Lika mycket som jag älskar vintage, älskar jag mode i stort. Därför hänförs jag av den expressiva modebloggaren Sania Claus Demina som äntligen har flyttat in på min före detta baby Damernas.se. Medan jag jobbade på Damernas Värld tjatade jag ögonen ur mig för att rekrytera härliga Sania, nu äntligen blev det verklighet. Hurra för det!
Spana in Sanias blogg på blogg.damernasvarld.se/saniaclaus
Loading Likes...
Jag och John bor högst uppe bland takåsarna i Midsommarkransen, i ett gammalt hus med kakelugnar, trägolv och spröjsade fönster. Det är hemskt vackert … och kallt. Vinterkylan tränger in genom springor och vindar. Tofflor är min nya favorit-accessoar och jag går påbylsad med minst två tjocktröjor på mig.
På kvällarna tänder vi kakelugnen, värmer oss och myser ihop. På morgonen vaknar man av att en tå sticker ut utanför duntäcket och man packar in sig som en korv för att hålla värmen. Jag är en frusen skit, som samtidigt inte kan tänka mig något annat sätt att vakna upp än just det här. Det är så jag är uppväxt ( i gammalt hus på den värmländska landsbygden). Det är så här det ska vara. Jag trivs.
Men vissa mornar, som denna kyliga måndag, stannar jag i min duntäckskorv, dricker kaffe och jobbar från sängen. Tittar på takåsarna, frusen om nästippen och skriver det här.
Nu säljer jag och John en av våra fina skolplanscher på grund av platsbrist. Denna plansch har hängt i vårt kök, och funnits med på otaliga bilder här på bloggen. Men nu söker den alltså ett nytt hem.
Pris: 500 pix.
Skick: Naggad i kanterna. Ömtålig!
OBS! Endast upphämtning.
Är du intresserad? Mejla mig på emma@emmasundh.com och märk mejlet med “skolplansch”. Det är först till kvarn som gäller. Denna annons lägger jag ut på Blocket också.
UPPDATERING: Skolplanschen är såld.
