10 december. Den nionde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mitt favoritdjur. En katt.

Den här kalenderluckan börjar inte hos katten, utan på landet, där jag är uppväxt …
När jag berättar att jag är uppvuxen på landet, i ett falurött hus med ängar, sjöar och släktingar som grannar, så är det många som åh:ar sig och drömmer sig bort i en rosaskimrande värld. Nu ska jag ge en liten annan bild, som nog har gjort mig till den crazy catlady jag är i dag.

Tänk dig att vara sju äpplen hög.  Gå av skolbussen på en tom grusväg efter en timmes busshierarki och ret från ett gäng mellanstadieelever som precis hittat ett lagomt stort offer att trycka ner för att komma upp. Jag. Nästa dag kanske det är någon annan de trycker ner. Nästa dag kanske de är så där snälla som de är ibland. Eller så får vi vänta till torsdag, när högstadieeleverma åker med vår buss. Då är det ingen som sitter säkert, ja, förutom vi riktigt små, som får fripass.
Men just i dag var inte en sådan dag. Just i dag var det jag som satt tillräckligt nära, men inte för långt bort, för att  bli talad om, tillruffsad i håret och knivad genom hjärtat på det mentala planet.
Hör bussen köra i väg, ser några tjejer – som jag tyckte hade verkat så snälla – lipa, grimasera och hånskratta åt mig genom bussfönstert. Peka finger åt mig för att jag inte på något sätt ska ha någon värme kvar i hjärtat.
Bli stående mitt i landsbygdens totala tystnad. Ensam.  Knatar hemåt längs den där grusvägen, inte prata med någon, inte se en levande själ över huvudtaget, bara se minnesbilden av de där tjejerna i bussen som jag hade hoppats så hårt på att de skulle bli mina kompisar. Även om de var äldre. Så naivt.

Inse att det är flera timmar kvar tills jag får träffa någon som frågar hur det är. Hur jag mår? Någon som lyssnar på varför det svider i ögat och bränner i bröstet.
Inse att det blir till att roa sig själv i dag också. Inse att om jag börjar gråta nu, så är det absolut ingen som kommer att höra det. Än mindre veta att det någonsin hänt. Och så den totala tystnaden på det, som gör att jag hör den egna förtvivlan dubbelt upp.
Inte kunna ringa till någon, för detta var innan mobiltelefonens tid. Inte kunna få sällskap av TV, för vi har liksom bara ettan och tvåan och de sänder bara finska nyheter på eftermiddagarna. Eller test-TV. Inte kunna hugga tag i någon människa – för det finns de facto inga. Alla människor kanske ha utplånats från jordens yta utom jag. Min familj kanske har övergett mig. Vad vet jag. Jag har ju inte en enda kotte som motbevisar mina livliga fantasier. Om att jag är totalt ensam.
Egentligen är det ju så att alla människor sitter på kontor och jobbar inne i stan och det dröjer fortfarande många timmar innan de första bilarna börjar passera någon kilometer bort.
Själv har jag ett bröst som sprängs av saker jag ville få ut, men inte någon enda att berätta det för.
Nu har jag nått halvvägs på grusvägen och jag försöker ta mig förbi grannens läskiga gäss. De går ute lite varstans och vägrar ofta släppa förbi mig. De är onda. Fläker ut med vingarna, sträcker sina långa halsar och väser ilsket och skrämmande. Jag får vänta ut dem tills de slutat attackera mig och tröttnat.
Det är inte många som är på min sida i dag. Känner mig tom inombords.
Tittar på de två ladugårdarna på ängen, de som min mormor och morfar en gång ägde. När de var lantbrukare, korna gick på bete och man jobbade hemma på gården. Då var det nog liv och rörelse här. Nu är ladugårdarna tomma och nedgångna. En har fallit ihop. Och det är tyst.
Gässen har arrogant dragit sig vidare och jag kan fortsätta hemåt.
Så närmar man sig grinden hemma, ropar katternas namn, de galopperar mot en och stryker sig hejlöst runt ens ben. Jamar och inger den totala tryggheten. Man känner sig inte ensam längre.

Jag är fullkomligt tokig i katter, men jag har också stor respekt för de som inte är det. För det är skillnad på katter och katter.
I min uppväxt har jag alltid varit omgärdad av snälla katter, framförallt två stycken, Bellman och Basse, som mina föräldrar hade från att jag var omkring 6 år tills jag var 23 år. De var syskon och de snällaste katterna i världen. Min pappa sa ofta att snällare katter finns nog inte och jag trodde att han sa så där för att det var våra katter. Jag var helt säker på att alla katter var så där. Nu har jag insett att så inte är fallet.
Bellman och Basse kurade alltid i sängen när jag var sjuk, strök sig kring benet när jag kände mig som den mest ensamma människa på jorden och när jag var ledsen så kröp de närmare och ville gosa. De fanns alltid där. Efter pissiga skoldagar, efter krossade hjärtan, efter mina föräldrar gick isär, när de blev ett par igen och mitt uppe i min destruktiva tonårsperiod.
Alltid lika snälla.
Under tonårsperioden behövde man bara en sak. En kram. Men man var för stolt för att be om det från någon i familjen. Då fanns de där två lurvtussarna där.
De kände på sig när man behövde en kurrande gosboll i sin närhet. Jag har exempelvis ett otroligt starkt minne från när jag var 13 år. Jag ligger i min sängen med krossat tonårshjärta. Jag är ledsen, men jag gråter inte. Katten Basse ligger i fotändan av sängen. Så sköljer ensamheten och sorgen över mig som en våg. Jag börjar gråta hejdlöst och kan inte sluta. Basse reser sig från sin fotända och går försiktigt mot mitt ansikte. Kurrar högt och jamar tyst. Stryker sitt ansikte mot mitt huvud och lägger sig sedan näranära. Jamar och stryker tills min gråt sakta försvinner bort.
Och lite så var det ofta. Kanske tyckte hon inte om ljudet av gråt eller så störde jag hennes dagssömn, men jag vill helst tro att hon fanns där för mig. Det var den enda känsla som jag behövde just då. Sällskap.
Katter för mig är trygghet, kärlek och värme. De gjorde skillnad när jag var barn. Jag hade nog känt mig dubbelt så ensam om jag inte haft de där två.
De besitter en självständighet som jag både frustreras och beundras av.  Det finns läskiga, sluga katter (de tycker jag inte om) och så finns det de där fridfulla katterna som ligger på rygg, vill att man ska klappa dem på magen och bara vill kura ihop. Givetvis när de själva väljer det. Ingen kan bestämma över en katt. Mina katter, Bellman och Basse, var just sådana där fridfulla katter. Enda gången de tog fram klorna var när de lekte, men bara försiktigt för de visste någonstans att de kunde göra en illa om de lekte för intensivt.
Nu finns inte mina trotjänare mer. Jag och min syster åkte hem från Stockholm för att vara med hos veterinären när de skulle avlivas för ett par år sedan. Bellman var döv och halvblind, och Basse haltade och verkade inte må bra. Det var dags.
Det djursjukhusets väntrum hade nog aldrig någonsin sett så mycket förtvivlad gråt innan den dagen. Nu ligger de begravda på en alldeles speciell plats som jag och min syster sett ut.

Bilden visar katten Winston som jag och John var kattvakter åt under ett och ett halvt år. Han är supermysig och snäll på alla sätt och vis. Han reagerade däremot inte alls när jag grät och var inte lika skicklig att dra in klorna när det vankades lek, men jag tycker om honom ändå.
Här kan du se en bild på mig och min syster med katterna Bellman och Basse.