1 december. Den första luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på mig som jag själv tycker om. Bilden är tagen i Luxembourgträdgården i Paris för ett och ett halvt år sedan. Jag var där med John och några fina vänner och det var en av de härligaste och roligaste resor jag varit på.

Anledningen till att jag tycker om den här bilden så mycket är dels för att den har en bit Paris i sig, men också för att den ger en väldigt klar bild av mig. Jag tror att det är så här de flesta känner mig. Obotlig optimist som har fyrahundrakilopepp som jag vill dela med mig av. Cirkusklädd Värmlands-tös, som gärna hoppar Jardiner fram, virvelvindar mig genom livet och är dam över mitt eget liv.  Totalt orädd för att spexa loss och pappaskämta mig genom vardagen. Inte rädd för vad någon tycker. Om jag fick välja mellan vara smart, snygg, rolig, påläst, framgångsrik, förmögen eller karismatisk, så skulle jag i varje fall välja rolig. Eller kanske snarare rapp eller kvick. Påläst är ju inte helt fel det heller, men jag tror på att allt behöver en motpol. En pastellklänning behöver en värmlandsdialekt, ett pappaskämt kan få övergå till en politisk diskussion och ett allvar mår bra av ett skratt.

I bilden så vet man också att jag någon gång landar. Och det är min andra sida. Där optimismen sviker. Där jag inte bara är spex och trix, utan kan kura ihop mig till en boll och gråta ögonen ur mig. Där jag blir ledsen för en småsak, bryr mig om ALLT vad andra tycker och behöver att någon peppar mig. Den delen som  vissa dagar känner sig liten, inte alls dam över sig själv, inte har förmågan att hoppa Jardiner fram och inte har ett skal av säkerhet runt omkring sig. Jag är inte alltid uppe i det blå. Vill inte vara det. För enligt mig är intressanta och spännande människor de som kan hoppa både upp och ner, har ett register av högt och lågt, skämt och allvar, drömmar och verklighet.

Lite så. Är. Jag.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!