Aldrig sinande tårar, starka känslor, massor av skratt och en fantastisk nyhet. Så har min kväll sett ut. Jag är nämligen precis hemkommen från redaktionen på Damernas Värld. Under kvällen har jag och tre andra helt underbara kollegor avtackats. Min kära före detta chef, Martina Bonnier, höll tal så att ögonen fylldes av tårar, jag fick en prickig klänning signerad en av mina favoritdesigners Maria Westerlind (klänningen ska jag visa upp så snart jag bara kan) av mina gamla finneringaordfina kollegor, en illustration av min överdjävligt skickliga praktikant Linnea (I love you), vackra blommor, en alldeles speciell DV-present (som jag också ska visa upp på bloggen) och massor av pepp från alla kära vänner (ni värmer mitt hjärta). Känslorna är på utsidan, på insidan, ja, överallt. Tänk att ett team, en redaktion, en tidning och en arbetsplats kan trigga i gång ett värmländskt hjärta så till den milda grad.

Inte nog med det. Jag hann knappt komma innanför de ballongprydda dörren på DV-redaktionen innan jag blev varse om att min baby, Damernas.se, som jag har slitit med och utvecklat  tillsammans med min redaktion i två år (fram tills för en och en halv vecka sedan) har blivit nominerad till Årets Tidskrift Digitala Medier på Tidskriftspriset 2012. Jag började grina. Och grinet, det liksom fortsätter in på nattakvisten här i det Sundhianska hemmet. Nu ska jag krypa till kojs med min klänning,  min alldeles speciella present, mina rödgråtna ögon, Martinas fina ord och med ett varmt hjärta. Och med ett stycke man som stöttar mig mest hela tiden.

Man blir ju ödmjuk för mindre. Pjuu och go katt.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!