Jag och min kära vän och kollega Volang tog en liten promenad på lunchen. Traskade lummiga Midsommarkransen-stigar fram, under mitt paraply och tittade på alla knoppar som håller på att spricka ut i blom. Snart kommer det stå syrénbuskar här. Och blommor i vartenda hörn.
Det känns lite som att bo på landet, fast i stan. Passar en lantis som jag alldeles perfekt.
Rosett-tröja som jag fått från min mor, paraply från Beyond retro och klänning (med fickor!) från Maria Westerlind.
Cykeln rullar, köksträdgården är på gång och kashmirtröjorna gillar fint ihopvikta längst ner i garderoben. Det är vår. På riktigt nu. Ett stycke vårmåndag.
Barfotafötter med rosa nagellack från Yves Saint Laurent, gul (loppisfyndad) pinnstol som jag har målat själv, tavla inköpt i Paris och klänning från Maria Westerlind.
Eftersom min kompis Lojsan fyller år i dag så firar jag med finklänning från Maria Westerlind. En blommig liten sak i 1950-talsmodell, med mycket kjol och plats för en tyllunderkjol (för det extra fluffet).
Det är inte ofta jag fastnar för klänningar som inte är vintage – mest för att nyproducerade klänningar varken har samma kvalité eller passform som originalen – men denna klänning sitter riktigt bra. Perfekt för dig som älskar silhuetten av 1950-talsklänningar, men inte njuter av själva vintagejakten (som vissa andra gör).
Translation! Since it is my friend Lojsan birthday today I celebrate with the a fine dress from Maria Westerlind. A floral 1950’s styled dress that fits perfectly and have place for a tulle petticoat (for the extra fluff).
I’m not usually into dresses that are not vintage – mostly because newly dresses not have the same quality and fit as the originals – but this dress is really good. Perfect for those who love the silhouette of 1950’s dresses, but not enjoying the vintage hunt (as some others do).
Förra lördagen var jag och John hembjudna på tackmiddag hos våra vänner Lisa och Per. “Tacket” var för att vi ryckte in och hjälpte dem att flytta i somras när deras betalda flyttfirma inte dök upp.
Nu bor de här, innanför Södermalms finaste och maffigaste port.
Jag och John peppade till tusen i hissen.
När vi kom innanför dörren stod ett gäng Bloody marys på köksbordet. Det är en av de bästa drinkarna jag vet.
Här är jag i min nya Maria Westerlind-klänning (ni ska få es en bättre bild på den inom kort), speglades i Lisa och Pers enorma guldspegel. De har fått det så himla fint i sin nya lägenhet. Brokiga tapeter, guldspeglar och tavlor överallt.
Min fina John satt i köket och tittade på medan Lisa och Per lagade mat.
Själv gick jag och tittade, lyfte och nyfiket inspekterade alla sakerna som stod på hyllorna.
Max anslöt lagom till middagen också.
Per.
Sedan bjöds det på den ena fina maträtten efter den andra. Lisa och Per är genuint intresserade av matlagning, så det är alltid en fröjd att få slå sig ner och njuta av deras verk. Alltid serverat på finaste porslinet – Swedish grace.
Titta vad jag har fått i julklapp! En alldeles underbar klänning från Maria Westerlind! Lyckan!
Vårigt blommig, vacker och perfekt passform. Jag brukar vara lite skeptisk mot nyproducerade kläder som hämtar inspiration från gångna tider. Det brukar ofta bli lita halvdant. Midjan brukar sitta för långt ner, kjolen är ofta för kort och den sitter inte åt där den ska och så vidare. Men inte här inte!
Just nu hänger klänningen på väggen, men snart ska den invigas på riktigt. För visst vill ni se den på?
Jag har by the way helt glömt bort att visa upp alla fina julklappar som jag har fått. Kommer på bloggen inom kort!
Look at this lovely 1950’s inspired dress from the swedish designer Maria Westerlind. One of all the wonderful gifts I’ve got for Christmas. Want to see more?
Jag älskar listor.
Särskilt önskelistor.
Som den dagdrömmare jag är så har jag ganska många av den senare varianten. Jag drömmer om torp, ett liv i Paris, en varmare värld (inte klimatmässigt alltså), ett mer jämställt samhälle och så några väl valda pinaler, nämligen det här:
– Rosa eller vinröd Carl Malmstens-soffa, modell Samsas. Begagnad.
– En klänning från Tidens melodii Karlstad. Det är ju alltid svårt att köpa kläder till mig, så när det för en gång skull finns en alldeles YPPERLIG vintagebutik i Karlstad (där jag firar jul varje år), måste jag ju unna mig lyxen att önska mig en klänning därifrån. En shoppingtur där skulle vara himmelriket. Annars kommer jag köpa mig en klänning där i alla fall, för jag vill stödja en så fin butik. Så det så.
Q: Vilken är din absoluta favoritårstid och varför?
Amelie A: Jag tycker om alla årstider. Eller så här, jag tycker alla årstider har sin charm. Älskar våren när fåglarna kommer, det luktar jord och knopprarna brister. Hänförs av sommarens ljumma nätter, den totala friheten och ljuva picknickar. Hösten tycker jag fasligt mycket om, för då är naturen så vacker och man myser in och startar en hel massa klubbar. Filmklubbar, middagsklubbar och pysselklubbar. Vintermyset kan jag liksom inte heller vara utan. Knaster under skorna, åka spark ute på landet och det där Kajsa Kavatiga, Astrid Lindgren-myset. Men om jag får välja bort en årstid så får det nog bli våren. Trots att våren är vacker och att jag tycker om den, så är jag lite vemodigt inställd till den vårchock som jag ofta drabbas av. Jag kläcks ut ur vinterbubblan och är som en dagslända som vill fånga livet varje sekund. Om jag får livskriser så inträffar de med högsta sannolikhet under våren. Nog för att de är viktiga och lärorika, men fasen så jobbiga. Så jag väljer bort våren, men behåller alla andra årstider …
Q: Om du – mot all förmodan – köper nya kläder. Var handlar du då?
Lill A: Hej Lill. Vilket vackert namn du har! Jag brukar handla mycket från allehanda nätshoppar. Etsy.com,Asos.com, Modcloth.com och Joythestore är några favoriter som jag återkommer till. Sedan är det klart att jag handlar på H&M, Monki och de andra rävarna ibland. Om du är på jakt efter nyproducerade kläder och accessoarer som andas 1950-talsmode är Maria Westerlind, Jumperfabriken coh Swedish hasbeens att föredra. Just nu har jag spanat in mig på en alldeles underbar sömmerska som eventuellt ska sy upp en klänning åt mig, i sann 1950-talsstil. Hoppas!
Ps. Den prickiga klänningen på bilden kommer från Joythestore.
Q: Hur många mobilskal har du egentligen?
Nyfiken A: Hahaha, ja, jag har ett par stycken. Några kaninier och en katt. Just nu har jag en vit kanin. Alltså ett skal med öron och svans. Hur klarade man sig utan öron på mobilen undrar jag?
Q: Varför slutade du på Damernas Värld och hur i h-vete vågade du bli frilansjournalist? Jag jobbar själv i mediabranschen och drömmer om att frilansa, men är rädd för den ekonomiska situationen. Jag vet att många på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederlag. Fick du det och var det därför du slutade? Förstår om du inte vill svara, men är nyfiken. Kan du ta det lugnt med pengar på kontot? Hur är det att vara frilans och saknar du att ha ett fast jobb?
Anonym A: Det är mycket riktigt att anställda på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederalag. Alltså: ett par löner in på kontot. Riktigt göttigt. Men på frågan om jag fick något avgångsvederlag så är svaret nej. Jag sökte, men fick inte. Om jag hade fått det hade jag kunnat ta det ganska lugnt (vilket jag visserligen betvivlar att jag gjort), men å andra sidan hade jag inte kunnat frilansa med samma frihet som jag kan nu.
Anledningen till att jag slutade på Damernas Värld var att jag fick erbjudande att komma till Leilas förlag, och eftersom jag har jobbat på Bonnier Tidskifter i sju år, så tänkte jag att det var dags att testa vingarna. Testa något annat. Något nytt. Kanske för att inse att jobbet på Damernas värld var det bästa jobbet man kunde tänka sig, kanske för att upptäcka nya sidor hos mig själv. Nya kompetenser.
Det var verkligen inget lätt beslut. Det ska gudarna veta. Jag trivdes så enormt bra på Damernas Värld. Både med mina underbara kollegor och min härliga, humoristiska och kunniga chef, Martina Bonnier. Så det var svårt. Jag började till och med gråta när jag sa upp mig. Tänka sig va. Tårarna rann hejdlöst, eyelinern ramlade ner några meter och där satt jag – i fåtöljen inne på Martinas kontor – snörvlande med fingrarna som misslyckad tårfördämning. Jag brukar inte vara särskilt gråtmild ska tilläggas.
Sedan började jag jobba på Leilas. I samma veva började det hektiska slutarbetet med boken Vintageparty. Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att välja väg, för min tid gick inte ihop. Att börja nytt jobb kan ju bara krävande nog, och nu hade jag en bok på mina axlar också.
Jag valde mig själv och min bok. Jag hade nog aldrig valt att bli frilans bara så där. Det hade jag nog inte vågat. Men nu var jag liksom så illa tvungen, eftersom det var det snällaste mot mig själv just då. Tiden räckte inte till för båda jobben. Det var ohållbart att jobba dygnet runt som jag hade gjort så länge. Det var en sak när jag jag jobbade på DV, det jobbet skulle jag kunna gjort i sömnen. Inte för att det var lätt, för det ska gudarna veta att det absolut inte var, utan för att jag hade sådant otrolig rutin. Jag levt tidnings- och webbproduktion i flera år.
Nu har jag kastat mig ut i något ovisst. Spännande, extremt läskigt … och fattigt. Som den obotliga optimist jag är så tror jag att det är bra för mig. Att utmana mig själv och även uppskatta de kronor jag har. Känna den där pirrande kvävt-glädje-skrik som bubblar upp när jag har lyckats sälja in ett jobb till en tidning. Det där pirrande bubblet har jag nog inte känt lika starkt sedan DN På stan tipsade om min Skevblogg 2005 eller när jag fick min första text publicerad några månader därefter. Tror även att det var viktigt för mig att välja en väg. Aktivt välja en väg. För om sanningen ska fram så har jag inte sökt ett jobb sedan 2005, utan blivit headhuntad till alla jobb jag haft. Det är klart att det är världens lyx att många tycker att jag är grym på det jag gör, men känslan av att “glida med” har varit något jag har funderat mycket på. Ofta i samband med tankar som: Vad vill jag? Vad skulle jag göra om jag fick göra precis vad jag vill? Vad skulle jag göra om jag hade mer tid? Hur skulle det påverka mig och hur skulle jag vara som människa?
En annan sak som spelade in i frilansbeslutet var att varenda kotte i min närhet peppade mig att bli frilans. Den enda som tvivlade på mig – det var jag.
Nu blev det dags att bevisa att jag minsann kan. Inte för någon annan, utan för mig själv. För hur bra jag än är, hur många utmärkelser jag än får, hur mycket pepp som kollegor och vänner strösslar över mig, hur fina ni bloggläsare än är, så kan jag liksom inte ta in det.
För det finns ingen som har så höga krav på mig, ingen som är så kritisk mot mig och pressar mig så hårt – som jag.
Jag tvivlar enormt mycket på mig själv. Och så kan vi ju inte ha det.
Frilanslivet passar nog mig ganska bra just nu. Jag utmanar mig själv varje dag. Som den trygghetssökande människa jag är har jag lite svårt att sova på grund av viss pengastress, men jag tror någonstans att även det är bra för mig. Lära mig att ta det lite mer piano. Bli lite mer cool. Ta dagen som den kommer. Lära mig landa i mig själv och min styrka. Lära mig att INTE jobba dygnet runt. Lära mig att lägga mig ner på soffan, inte göra någonting, och känna att “fan vad jag är bra”. Det är en utmaning.
Just nu närmar jag mig slutet av jobbet med boken, vardagen börjar sakta men säkert ta sin naturliga form och jag börjar landa efter det senaste halvårets tokjobb.
Jag börjar få tid. När jag tänker efter så är jag hemskt nöjd med tillvaron. Skralt i kassan, men hemskt nöjd.
På frågan om jag saknar ett fast jobb, så är svaret både ja och nej. Skulle rätt företag eller tidning höra av sig och erbjuda mig ett förtjusande, fast jobb, så skulle jag nog inte tacka nej. För jag gillar ju så att jobba med andra människor, hugga tag i projekt och utveckla varumärken. Men som sagt, just nu är jag hemskt nöjd som det är.
Q: Kan du inte berätta om hur du fixar ditt hår så fint? Gärna tips på vilka produkter du använder! Tack för din glädjespridare till blogg som lyser upp mitt mörka Norrland varje dag.
Kram!
Ingrid A: Nämen tänk att få vara en glädjesprida, vilken ära! Jo serru, jag använder en rad produkter till mitt hår. Eftersom mitt hår tenderar att bli gult (inte en fin färg på mig kan jag lova), tvättar jag håret med någon form av silverschampoo. Två favoriter är Björn Axèns shampoo cool silver och L’Oréal Silver Shampoo. Jag använder silverschampoo vid varje tvätt. Därefter applicerar jag alltid en inpackning. Min absoluta favorit är Revlon Nutri Color Creme 1002 White Platinum. Om jag inte använder inpackning blir mitt hår torrt och trassligt. När jag är färdigtvagad torkar jag håret med en handduk så att det slutar att droppa. I handdukstorkat hår applicerar jag sedan hårolja, närmare bestämt Moroccan oil, och en ärta av värmeskydd. Sedan torkar jag håret med min superduper-hårtork från OBH Nordica Björn Axén (Tools 5195) och borstar igenom det med en mjuk hårborste.
Q: Du har ju jämt så urtjusig frisyr! Hur sjuttsingen gör du dina krullor( eller vad man ska kalla dem), jag får inte till det. Tack för en finfin blogg med massor av inspiration, och lycka till med frilansningen!
Linnea A: Tacklilitack! Nästa vecka ska jag spela in ett litet klipp hur jag fixar mitt hår, så håll utkik!
Q: Hej söta Emma:) Jag blev Såå nyfiken, rättare sagt, ännumer nyfiken på er bok! Har ni något datum för när den släpps? Den ska garanterat stå i min bokhylla i varje fall:) tack för att du verkar så himlans go och för din inspirerande blogg:)
Ida A: Du anar inte hur fantastiskt glad jag blir! För den fina komplimangen – men framför allt: För att du är pepp på boken! Bubbelskrik! Boken Vintageparty, som jag skriver och stylar tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo släpps i mars 2013. Inom kort kommer du kunna förbeställa boken via bloggen. Ska bli superduper-spännande!
Q: Hej Emma! Jag vet att många bloggarna kanske ogillar den här frågan och svarar något i stil med “bra” men bara för att jag är otroligt nyfiken så tänkte jag fråga hur mycket pengar du tjänar på bloggen?
R A: Jag har fått flera erbjudanden om att flytta min blogg mot betalning. Några skambud, och några riktigt bra. Men det har inte känts rätt, så jag har valt att starta upp den egna portalen emmasundh.com. Kontantan av detta (och att bloggen bara funnits här en månad) är att jag i skrivande stund inte tjänar ett korvöre på bloggen. Men jag har en plan … var så säker.
Aldrig sinande tårar, starka känslor, massor av skratt och en fantastisk nyhet. Så har min kväll sett ut. Jag är nämligen precis hemkommen från redaktionen på Damernas Värld. Under kvällen har jag och tre andra helt underbara kollegor avtackats. Min kära före detta chef, Martina Bonnier, höll tal så att ögonen fylldes av tårar, jag fick en prickig klänning signerad en av mina favoritdesigners Maria Westerlind (klänningen ska jag visa upp så snart jag bara kan) av mina gamla finneringaordfina kollegor, en illustration av min överdjävligt skickliga praktikant Linnea (I love you), vackra blommor, en alldeles speciell DV-present (som jag också ska visa upp på bloggen) och massor av pepp från alla kära vänner (ni värmer mitt hjärta). Känslorna är på utsidan, på insidan, ja, överallt. Tänk att ett team, en redaktion, en tidning och en arbetsplats kan trigga i gång ett värmländskt hjärta så till den milda grad.
Inte nog med det. Jag hann knappt komma innanför de ballongprydda dörren på DV-redaktionen innan jag blev varse om att min baby, Damernas.se, som jag har slitit med och utvecklat tillsammans med min redaktion i två år (fram tills för en och en halv vecka sedan) har blivit nominerad till Årets Tidskrift Digitala Medier på Tidskriftspriset 2012. Jag började grina. Och grinet, det liksom fortsätter in på nattakvisten här i det Sundhianska hemmet. Nu ska jag krypa till kojs med min klänning, min alldeles speciella present, mina rödgråtna ögon, Martinas fina ord och med ett varmt hjärta. Och med ett stycke man som stöttar mig mest hela tiden.
