Tänk va? För 8 år sedan så blev du och jag ihop. Vi hade känt varandra i ett par veckor, men på något vis var det som om vi alltid hade varit i varandras liv. Det kändes så självklart. Att vi skulle vara där – mitt i varandras virrvarrvardag. Du i dina stora, stickade tröjor vars ärmar du hela tiden drog ner över händerna och långa halsdukar som virades hundra varv runt halsen. Och jag i min slitna Converse, Cheap monday-jeans och de där linnena som jag sydde av loppisfyndade örngott i retromönster.
Nu satt vi där på den soldränka sängkanten i mitt slitna miljonprograms-studentrum på Lappkärrsberget. Du skulle tillbaka till Linköping efter några dagar i Stockholm, och det var som att vi aldrig riktigt ville säga adjö. Hjärtan som skrek att “nä vet du vad, det här kan inte ta slut här”.
Tittade under lugg och ville inte skiljas åt. Aldrig skiljas åt.
Där och då – fullkomligt förtrollande av fnitterkärlek – sa du att du nog var lite kär i mig. Och jag svarade att jag nog var lite kär i dig också.
Det var januari, svinkallt och 1960-talsruggigt, men inne i mitt hjärta pågick ett Hawaii-varmt 1990-talstechno.

En månad senare gav du mig en sågbubblemaskin som du hade byggt själv. Två månader därefter flyttade du in i mitt 17 kvadratmeter fula studentrum, ytterligare tre månader senare skrev vi på ett andrahandskontrakt för en lägenhet – på nio månader! När de där nio månaderna hade gått, ja, då gick vi och köpte vår första lägenhet tillsammans, i Hornstull. Ungefär två år efter den där januaridagen friade jag till dig. Året därpå gifte vi oss.
Och åtta år efter den där kalla dagen, med Hawaii-varma hjärtat, är det som att någon bara höjer värmen hela tiden. Jag är fortfarande lika spritter-flin-kär i dig nu som för åtta år sedan. Så det så.

Det här är min mamma. Hon heter Märta. Min mamma har alltid varit en tokfrans. Hon fnittrar, skämtar, busar och går alltid sin egen väg. För min mamma är frihet viktigast är världen. Hon är sin egen.
Det är och har varit hemskt inspirerande … och i bland lite … frustrerande. Tokfransmamma.
Sedan jag var sju äpplen hög har jag alltid varit lik min far. Han förstod mig alltid och vi delade kärleken till jazz. Pappa och jag.
I tonåren kunde mamma och jag knappt kommunicera med varandra utan att missförstå varandra. Jag trodde nog att det skulle vara så för evigt. Jag trodde att vi var tok för olika.

Men med åren har något hänt. Jag har i – allt för många – situationer kommit på mig själv i att göra exakt som min mor.
Jag har kommit att älska Frankrike. Vintage. Historia. Randiga mönster likaså. Intressen som möbelrenovering, odling och måleri har smugit på mig.
Och just de där sakerna är min mamma ut i fingerspetsarna.
Det är hon som har lärt mig allt jag kan om gamla möbler och hur man sätter en potät i trädgårdslandet. Eller två.
Jag har insett att vi inte är ett dugg olika. Snarare tvärt om. Vi är så överjävligt … lika.
Hon har gjort mig till den jag är. Och det tackar jag för. Hon har inspirerat, ifrågasatt och peppat. Om vartannat.

När jag tänker på min mamma så får jag ett fånigt leende på läpparna. Jag hör hennes höga skratt, samtidigt som hon kastar huvudet bakåt. Ser på näthinnan hur hon nakenbadar på Västkusten trots hällregn och säger att “salta bad är det bästa som finns”. Hur hennes rumpa sticker upp från trädgårdslandet där hon påtar. Hur hon går gatorna fram och liksom svänger med armarna. Och hur hon går upp tidigttidigt på morgonen för att hitta på något hyss. Bränna av en fyrverkeripjäs. Eller två. Bara för att resten av familjen ska vakna.
Tokfransmamman.

Det har stått en blå hemlighet uppe på min vind i ett par dagar.
Min man John fyllde nämligen år i söndags. Och vad fick han i paketet? Jo, en blå sprillans ny cykel från Stålhästen.

Klart karln ska ha en cykel tänkte jag och frågade Johns föräldrar, mina föräldrar, min syster och hennes man Christer om de ville vara med på båten. Och de ville det. Så nu swischar John fram på den blå faran över västerbro och fridhemsplan.

Jag har fått dagens finaste kommentar. Och klockan är bara 08:47.

“Hej! Åh, va jag tycker mycket om din blogg. Du ger så mycket energi och utstrålar genom dina bilder och ditt språk så mycket värme och godhet. När jag känner mig lite vilsen och deppig brukar jag kika in på din blogg och då hamnar jag lättare på rätt köl igen och blir lite gladare, kärleksfullare, tacksammare och mer accepterande mot mig själv och min omgivning. Tack! Helena”

Helena, du gjorde min dag. Inget kan gå fel nu. Tack.