Det här är min mamma. Hon heter Märta. Min mamma har alltid varit en tokfrans. Hon fnittrar, skämtar, busar och går alltid sin egen väg. För min mamma är frihet viktigast är världen. Hon är sin egen.
Det är och har varit hemskt inspirerande … och i bland lite … frustrerande. Tokfransmamma.
Sedan jag var sju äpplen hög har jag alltid varit lik min far. Han förstod mig alltid och vi delade kärleken till jazz. Pappa och jag.
I tonåren kunde mamma och jag knappt kommunicera med varandra utan att missförstå varandra. Jag trodde nog att det skulle vara så för evigt. Jag trodde att vi var tok för olika.

Men med åren har något hänt. Jag har i – allt för många – situationer kommit på mig själv i att göra exakt som min mor.
Jag har kommit att älska Frankrike. Vintage. Historia. Randiga mönster likaså. Intressen som möbelrenovering, odling och måleri har smugit på mig.
Och just de där sakerna är min mamma ut i fingerspetsarna.
Det är hon som har lärt mig allt jag kan om gamla möbler och hur man sätter en potät i trädgårdslandet. Eller två.
Jag har insett att vi inte är ett dugg olika. Snarare tvärt om. Vi är så överjävligt … lika.
Hon har gjort mig till den jag är. Och det tackar jag för. Hon har inspirerat, ifrågasatt och peppat. Om vartannat.

När jag tänker på min mamma så får jag ett fånigt leende på läpparna. Jag hör hennes höga skratt, samtidigt som hon kastar huvudet bakåt. Ser på näthinnan hur hon nakenbadar på Västkusten trots hällregn och säger att “salta bad är det bästa som finns”. Hur hennes rumpa sticker upp från trädgårdslandet där hon påtar. Hur hon går gatorna fram och liksom svänger med armarna. Och hur hon går upp tidigttidigt på morgonen för att hitta på något hyss. Bränna av en fyrverkeripjäs. Eller två. Bara för att resten av familjen ska vakna.
Tokfransmamman.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!