Hej på er!
Alltså tack för alla inspirerande kommentarer på mitt förra inlägg (både på bloggen och på instagram)!
Så mycket roliga idéer, tankar och infallsvinklar!
Så välbehövligt att kliva in i en idébubbla och ta ett steg bort från sitt eget huvud.
Förutom en drös med inlägg som jag håller på att skissa upp så håller jag på att lägga om mitt liv lite granna. Ser över slukhål av både tid och pengar, samtidigt som jag vill ta min nöjdhets-träning till en ny nivå.
Drömmen är att downshifta rejält.
För jag vill ha mer av vår tids mäktigaste valuta: tid.
Flytta fokus från pengar, att bräcka förra årets goda resultat i företaget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Och istället frigöra tid.
Se hur mycket jag behöver jobba för att klara mig, och sedan frigöra tid åt allt det där göttiga i livet. Mina småbarn, viktiga klimatklubben, babbla med vänner och att klappa katt.
För två veckor sedan fyllde jag 36 bast. Men jag firar ju inte bara på min födelsedag den 4 februari. Nej, nej. Jag slår till med en hel fir-helg. Ett par extra göttiga, bara-göra-najsa-saker-dagar.
Fredagen började storstilat med bokskiveri med begynnande snöstorm utanför fönstret.
När snöstormen var i full gång gav jag mig ut, till Mynttorget, för lite klimatstrejk tillsammans med Maria. Det var första gången vi hade skylt och det var SÅ många härliga som kom fram! Ska banne mig alltid ha skylt med mig – klimatstrejk eller inte.
Fick världens finaste grej av min kompis Amanda. Hon hade liksom VIRKAT en disktrasa till mig, som en koka ren när den blir solkig. Så jädra bra, användbar och grym present. Tack, snälla, snälla Amanda!
Det blev lördag och vi knatade till Färgfabriken för lunch. Det är tradition ju.
I full Emma Sundh-uniform!
Bästa uniformen! Ullhalsduk från H&M, kappa från Stadsmissionen, ulltröja från Jumperfabriken och min favorit-pennkjol (som jag sytt själv) från Tygverket.
Älskar den här kappan för övrigt. Varför? Kolla fickorna! Får plats med ett halv liv däri.
På Färgfabriken skålade vi i bubbel och åt lunch. Det bästa med Färgfabriken är de stora ytorna. Så när barnen fick myror i brallan kutade de runt, medan jag och John sörplade efter-lunch-kaffe.
Och så fick jag denna på posten! Jag är ju lite sugen på sommarhöns i år (en kan hyra!), och i förlängningen ha egna höns (när jag flyttar ut på landet för att bli självförsöjande, hehehe). Så nu pluggar jag på!
Aaaah, har precis landat hemma efter en fullmatad mötesdag. Jag har blivit intervjuad om klimatet och mat, haft möte kring ett samarbete och dessutom snackar klimatföreläsningar med ett studieförbund. Pöh! Slog upp laptopen när jag kom hem och hade tänkt blogga en hel radda, men Jumaji verkar tycka att det är dags att slå ihop och ta helg.
Jaja, jag får väl ta hinten. Och nog är jag banne mig värd tidig helg eftersom jag lämnat ett BOKMANUS i veckan.
Katt alltså. Bästa påminnelse om att ta ledigt.
I detta post-bok-härj och mitt-i-kattunge-myset så ligger jag en ANING efter med bloggen. Har ni överseende? Säg ja, pliis!
Så här kommer en uppdatering om en jädrig bra dag för precis två veckor sedan.
Jag kvistade in till stan för ett spännande möte på Juno PR (varför tog jag inga kort? Ingen vet) för att sedan bege mig till Gamla stan och en faslig fin lunch med Boråstapeter och Newbie som har slagit sina gulliga påsar ihop och skapat en tapetkollektion!
Jag älskar ju tapeter, så jag var ju bara tvungen att pipa dit. Och det är jag vansinnigt glad över för där träffade jag så många härliga. Som Caroline Borg och Emily Slotte som är så genuint varma.
Och inspirerade Anna Malmberg! Det bjöds på lunch vid ett enormt pysselbord …
… för där skulle val nämligen pyssla loss med det här! Paket med dockhus tillsammans med tapeter från den nya kollektionen, tapetlim, färg och penslar. Hej dröm!
Så här gulliga var dockhusen!
När alla hade ätit och babblat klart så satte vi igång att pyssla.
Jag fann exakt noll ro till pyssel så jag passade på att hänga med Plåthuset-Therese aka granne på Gotland och kanske årets härligaste, nya bekantskap, Sullkullan från Ludvika. Så jädra härlig, men drag i! Sådant gillar jag, lite skit i hörnen och ett jävlar anamma. Dessutom kan hon svetsa, och då vinner en mitt hjärta per automatik.
Efter Boråstapeter x Newbie-häng tog jag med mig Sullkullan till Fridhemsplan, Bodil vintageoch Vintagefabriken.
Vintagefabriken har ju lämnat Midsommarkransen och flyttat in här. Så himla fint!
Lollo i William Morris. Jag vet ingen som är så mycket William Morris som hon (redan innan det blev en trend ska tilläggas).
Vintagefabriken gör sådana här fina brickor också, apropå tapeter. Så fint!
Hittade drömväskan inne hos Bodil vintage – handgjord i Stockholm. Det ni!
Och den här flotta lampan!
Jag dröjde mig kvar på Vintagefabriken, för de skulle nämligen ha ett härligt mingel på kvällen. Och hann träffa världens bästa Elin (följ hennes fina blogg här) som försökte gömma sig bakom en tumstock och alltid lika glada Fru vintage.
Och kommuns härligaste duo: Malin och Anna från Mrs Mighetto.
Fanns liksom ingen hejd på fint fölk! Fick hälsa på Made by mor-Miaockså!
Hoppas så att jag får träffa henne fler gånger!
Innan jag pep hem – tokförsenad – hann jag krama lite på min kompis Lina och ta som kommer hamna under den framtida hashtagen #hittastudioelwa. Kan du hitta henne i det här inlägget?
Alltså kolla vem som flyttade hem till oss i dag!
Den här lilla, gulliga och lekfulla kattungen! Den heter Jumanji och är en den allergivänliga rasen neva masquerade. Nu håller vi tummarna för att alla vänner och familjemedlemmar tål denna lilla lurvboll.
Så himla betuttad i denna lilla krabat!
FÖRTYDLIGANDE: Jag fick en kommentaren “Bättre att kolla innan om man är allergiska eller inte so att den lilla katten slipper flytta ut om ni inte tål. Det är ett levande varelse, inget loppisfynd!”, angående “nu håller vi tummarna för att alla vänner och familjemedlemmar tål denna lilla lurvboll”. GIVETVIS har vi testat att barnen tål katter, och denna ras. Däremot är min syrras partner allergisk, liksom två kompisar. Om inte de tål katten är det så klart tråkigt, men vi behöver inte vara så drastiska. Det enda som händer i fall de inte tål katten är att vi styr om middagarna till någon av dem, istället för att vara hemma hos oss.
Men vi håller GIVETVIS tummarna för att alla vi känner tål denna going.
God morgon!
Ah. Dagen-efter-bok-manus-lämning alltså. Ganska gött.
Firar den här dagen med att kika in i mushuset i barnrummet.
Det här är ett ongoing projekt kan en säga. Inte för kidsen, they couldn’t care less, men för mig.
Övervåningen är till hälften tapetserad, och i källaren har jag installerat en pengatvätt.
Ska sätta upp lite tavlor däruppe och kanske en liten, liten hylla. Källaren behåller jag nog som den är. De små bad ass-mössen måste ju ha sitt kyffe, right?
Alternativt inreder jag ett av källar-rummen till kattungen.
Vi klarade det!
På knappa månaden lyckades vi rodda ihop boken! Ja, förutom ett kapitel som vi skrev innan jul för att känna på formen, språket och drivet.
Efter lite julledighet drog vi i gång maskineriet för full fart i början av januari. Och nu, en månad senare, har vi skrivit ihop tretton kapitel, nära 300 000 tecken, intervjuat experter och forskare, läst rapporter, telefonerat alla möjliga instanser på jakt efter fakta. Jag ar käkat så mycket ostbågar medan jag suttit i sängen och skrivit om kvällarna, och John har så snällt suttit bredvid, servat med kaffe när ögonen kippat och hållit mig sällskap sent in på natten. Det är då det går som snabbast för mig att skriva.
Och i dag, strax innan 13-snåret, mejlade vi bokmanuset till vår förläggare Michaela.
Det saknas några intervjuer, vi har ett slutkapitel kvar, men i det stora hela är vi klara. Vår förläggare sa sig vara väldigt imponerad över vår insats, och ordinerade oss några dagars vila och fir efter detta maraton, och nog behövs det alltid.
Jag har så ont i mina händer, mina axlar och skulderblad. Men det har varit så himla roligt och jag har lärt mig så sjukt mycket om detta ämne. Lätt värt det! Och det fina med att samarbeta med Maria och Johanna som jag hyser så mycket respekt för. Trots att vi klämt ur oss 300 000 tecken så har det varit så lättjobbat. Vi är samspelta som tusan och den här boken har manglats ut med ömsom skratt och ömsom allvar bakom kulisserna. För det är ett tungt ämne. Men shit alltså. Dessa människor. Maria är som en jädra skrivmaskin (har på riktigt aldrig sett någon fullkomligt ösa ur sig text i den takten) och Johanna som besitter så mycket kunskap om korsen och tvärsen, och dessutom verkat känna halva landet. Och jag, men mina påhittade ord och fäbless plirig text.
Det är en ynnest att få skriva den här boken, för jag brinner verkligen för det här. Klimat, hållbarhet och hur vi ska vända den här skutan. Det är få ämnen som får mig att vilja läsa till sista punkten. Men det här ämnet är ett sådant.
Och, jag ska försöka att inte bli sentimental här, men det hade banne mig inte blivit någon bok utan er läsare här på bloggen. För genom åren har ni hjälpt mig att ställa in skärpan på mina klimatglasögon. Puffat mig i rätt riktning, delat med er av klokheter och hållit mig om ryggen.
Dagarna bara (b)rinner i väg, mellan bokbladen. Men på måndag – då skickar vi in bokmanuset till Norstedts efter några intensiva veckor.
Men vi ska inte prata om boken nu, utan om en förskole-stängd dag då jag pep till tropikerna!
Jag drog på mig den här 1940-talklänningen som jag ärvt från min mamma och så började jag sminka fejset. Den här nakenfis-looken – utan eyeliner och mascara – börjar jag hänge mig allt mer åt. Tycker inte att det där med smink är så värst vidare skoj längre i klimatkristider. Eller ibland så, men jag vill inte att det ska bli ett måste. Jag tränar på att se mitt fejs utan smink. För pja, hur sorgligt det än låter, så är det ju är en vanesak.
Det säger ju sig självt. Om en går runt i eyeliner och mascara mest hela tiden så känns ansiktet lite naket utan, och en får en chock när en spegel fladdrar förbi och rösten kraxar ut ett VEM ÄR DET DÄÄÄÄÄR?
Ja, det här är ju också jag. Så hej, hej på er!
Innan barnen började klättra på väggarna hemma kastade vi oss i väg, norröver. Mot Bergianska!
Det var isande kallt – men vackert!
En tunnelbaneresa och så var vi i tropikerna. Edvard Andersons växthus. Drack kaffe, åt chokladboll och låtsades att det var vår. Barnen sprang runt i sandaler och luktade på allt!
Så himla skönt! Det borde finnas en tropisk oas i varje litet hörn av vår stad. Kanske kan bygga om alla de där halvstängda shoppinggalleriorna till tropiska palats, dit en kan gå när slasket känns oövervinnerligt. Gräva en stilla havet-pool, anlägga en sandstrand någonstans och dra in fuktig, varm luft i lungorna – omgiven av blommor och växtlighet. Hitta incitament att INTE åka över halva jordklotet för att doppa tårna i varmt vatten och lägga blicken på en palm. Om det finns alpina tunnlar i Torsby, så borde det rimligtvis finnas en inkapslad, tropisk ö i Luleå och Stockholm? Eller vad säger ni?
Åter till denna måndag. Förutom att njuta av att springa runt utan overall så vallade jag katt. Jag vet inte hur många timmar som mina barn – procentuellt sett under ett dygn – just är katt. Men det börjar bli en majoritet av tiden i alla fall. Inte mig emot. Jag gillar ju katter.
Mest av allt fikade vi.
Majken lånade min kamera och tog några mästerliga fotografier.
Och så slöt Amanda och Diana upp i medelhavet! Extra lyxig måndag!
Det är bara ynka fem dagar kvar innan bokmanuset ska vara inne. Hjälp! FEM dagar.
Jag skriver så att fingrarna snart har blåmärken, men vet ni vad? Jag älskar det! Det är tredje boken som jag är med producerar på något vis, och även om det är hektiskt, jag blir galen på segdagar när en knappt klämmer ur sig ett stycke och inte en endaste meningar blir som en vill, så får en ju ihop den på något vis till slut.
I går satt jag på mitt kontor och skrev. Det var så länge sedan jag var där, hinner liksom inte mellan möten, bok och allt som ska göras.
Och lilla Arthur hade saknat mig tror jag. Han brukar sitta här på den rosa puffen som jag har DIY:at ihop, titta på mig medan jag jobbar och blicka ut genom fönstret.
Själv satt jag lite här, vid mitt skrivbord, och sedan i min lejongula fåtölj och så tillbaka igen. Min kropp kommer att skicka in klagomål inom kort, för jag tycker nämligen att jag skriver som allra bäst i soffan, sängen och i fåtöljen på kontoret. Stackars kropp.
Just precis nu försöker jag maxa järnet på kontoret, för snart misstänker jag att hemmaråttan i mig kommer att väckas till liv med full kraft. För på onsdag nästa vecka hämtar vi vår lilla kattunge. Sju små, små dagar tills dess.
Efter boken måste jag ta tag i en annan sak. Mitt hår och min frisyr. Jag har ju bara låtit barret växa, men det ser för slitet ut. Jag är lite sugen på att spara ut håret. Jag vill ha låååååångt hår. Och så min alldeles egna hårfärg. Allt för att slippa göra något alls så småningom.
Vad tror ni om det?
Hurra för mig! Jag fyller nämligen 36 år i dag!
Det firar jag med att jobba hemifrån, äta ostbågar och älga i mig kaffe medan jag skriver på det där bokmanuset som ska vara inne om exakt en vecka.
I morse kom John och Majken sjungandes in i sovrummet (jag och Bodil är av samma morgontrötta virke), sedan smulade vi ner hela sängen med croissant och spillde kaffe som sig bör när en ska äta frukost i sängen. Ikväll blir det hemlighetsmakeri minsann.
Det är det bästa som finns. Att överlämna sin födelsedag i någon annans planering (Johns), och bara följa med.
Firar i favoritkombination av färger och trasig kjol (slitsen är trasig baktill, men vad tusan: det är väl skitsamma!?). Det här med att jobba med klimatet har verkligen fått sådant där att bli så oviktigt. Som att jag har tid att tänka att det är lite skrynkligt och trasigt?
Nope.
Och rynkor och åldrande för den delen.
Hinner inte.
Dessutom säger Jan Guillou att jag är ung. Bara en sådan sak.
Okej, ibland noterar jag min bekymmersrynka, men pja, den visar väl att jag levt, bekymrat mig och skrattat tills jag knipit ihop fejset till ett hopknölat A4-ark.
Kan ju inte frångå en skrynklig stajl helt enkelt.
