För att fira vabbavslut och frihet drog jag med hela min lilla familj till Skansen i helgen. Aldrig har grå november varit så mysig och stämningsfull. Det är inte så mycket folk, utan en kan klappra kullerstensgatorna fram, kika in i husen och köpa nybakt bröd från bageriet i lugn och ro.
Och slippa oroa sig för bilar. Skansen blir liksom en frihetszon i stan. Där en slipper höra sitt egen, trägna tjat, hjärtklappningen av att det är tusen miljoner bilar som vill fram först och en ska ha koll på barnen som springer åt olika håll. Det här var också första gången vi var här, som jag och John flanerade runt i goda ro utan att behöva övervaka barnen varenda sekund.
De sprang in i gränder, knackade på dörrar, letade höns och spännande vrår. De var så mycket BARN om ni förstår vad jag menar.
Det finns alltid nya, gamla hus att undersöka. Som det här som jag gått förbi flera gånger, men liksom aldrig förstått storheten i. Prick ett sådant här skulle jag vilja bygga någon gång i framtiden. Som ett tinyhouse.
John <3
Vi käkade lunch på Gubbhyllan, ugnspannkaka och rotsellerisoppa, och barnen hittade ett pysselrum där en kunde göra egna tändsticksaskar. Jag ska visa lite senare vad vi fick med oss hem. Emma Sundh så nöjd, så nöjd kan jag lova. Efter lunchen spelade vi lite bowling.
Helt klart min typ av bowling.
Gick till mitt favoritställe på Skansen.
Och den makalöst fina trädgården som omkapslad bland äppelträden.
Vi hann med ponnyridning, att bräktävla med fåren och att titta på ormarna. Jag vill ju inte föra över min ENORMA ormskräck på barnen så jag hojtar överdrivet förtjust när de föreslår att titta på just ormar.
Asch, kanske dags att försöka bli av med den där skräcken. Jag är ju trots allt lantis in heart.
Råttorna däremot. De gillar jag!
God morgon på er!
Den här måndagen börjar storstilat med ännu mera vabb. De lämnar över stafettpinnen mellan sig de där små ongarn, och jonglerar feber varannan dag på ett ungefär. Ena dagen frisk, sedan härjar de runt tills de blir sjuka igen.
Men snart lämnar jag vabbgrottan.
Jag ska nämligen på bal på slottet. Eller okej’rå. Jag ska på gala på Oaxen. Jag är nämligen bjuden på mama-galan minsann.
Vad ska jag göra resten av veckan då? Typ detta.
måndag. gala! tisdag. vabba barn, onsdag. mötesbonaza! Och kanske, kanske skriva på … ett avtal. Gulp. torsdag. plåta ett spännande jobb! fredag. frukostmys med Eva Solo och Sofia Wood på förmiddagen, och därefter ska jag försöka att äntligen hitta en passande lampskärm för att göra en sänghimmel till barnens rum. lördag. inga planer. söndag. middag med mina kompisar Amanda och Martin!
I dag föll den första snön, och jag har kurat inne i lägenhetsdunklet. Eldat i kakelugnen och ansat lite växter.
Framför allt försökt få plats med alla växter och sticklingar i köks/vardagsrumsfönstret.
Mitt senaste fynd är några sticklingar av palettblad som jag fick av en förälder på förskolan (TACK!).
Älskar hur fönstret liksom växer igen! Och så glad att jag kirrade en hylla för fönstret i våras. Kanske det bäst jag gjort i odlingsväg …
Innan all feber, vabb-maraton och trött-sjuk-härj (imponerande hur mycket kids orkar tjafsa och bråka med så mycket feber i kroppen) slog till så hann vi med lite helg.
Och den började så här.
Vår katt Jumanji i dockvagnen, på väg in till doktor Majken för grundlig undersökning.
Hur den katten pallar är en gåta, men han ligger så snällt kvar.
Katta gillar att vara i mitten av leken, och håller sig alltid i närheten av barnen när de leker, och kommer alltid springande i tröstande ilfart när något av barnen gråter. Jag tror egentligen att han ser sig själv som deras rättmätiga förälder.
När katta var botad gick vi ut i november.
Knallade ner mot Vintervikens kolonilotter, letade ekollon (hittade noll!) i skogen och tittade på hösten genom fönstret på Winterviken.
På vägen hem stannade vi till på innergården intill vårt hus. November alltså. Ingen ful kuliss.
Jag tycker i största allmänhet att november får oförtjänt mycket skit. Det är ju inte som att vi kan klaga oss ur den. Bättre att peppa på allt mys november har med sig.
Eller hur bra en knallig vintagekappa gör sig mitt i allt det gråa.
Hej från vabbet!
Den här veckan står vabb-pussel på att-göra-listan. Eller tja, inte så mycket att göra. Bara gilla läget, se på film och mysa loss. Jag och John hade båda en massiv vecka, så vi varvar vabbande. Delar upp dagen, och byts av. Sovrummet är kontor, och resten av lägenheten är hela havet stormar.
På torsdag lämnar jag vabbet och drar jag till Klippan tillsammans med Maria Soxbo!
Vi ska föreläsa om klimatet på Angelägen torsdag i Klippan! Närmare bestämt i Musikskolans Konsertsal, Storgatan 9 i Klippan, mellan klockan 18.30-20.00.
Föreläsningen är gratis!
Så alla läsare i Klippan-området – kom! Skulle vara så kul att träffas ju. Hoppas vi ses där!
Dagen därpå piper vi vidare för en företags-föreläsning i Norrköping, och sedan hoppas, hoppas jag att jag återvänder till frisk familj <3
Håller tummarna!
Burr! Huttrar hemma i hopp om att elementen ska hinna ikapp köldknäppen utanför fönstret.
Ska alldeles strax tända en brasa i kakelugnen och lägga katten på låren – allt för att värma upp denna onsdag. Men innan jag vevar igång värmeartelleriet så tänkte jag lämna snart-november och kika tillbaka på september. Det hände så mycket då att jag inte hann med att uppdatera bloggen, och jag gillar på något vis att göra bokslut. Inte lämna glapp.
Så nu fyller jag i september-glappet och gör bokslut.
September började ju med att boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” landade i min famn.
Jag har ju skrivit två böcker tidigare (som jag är himla stolt över), men det var något visst med den här.
Kanske för att jag lärt mig så ofantligt mycket genom att skriva den, eller att jag helt enkelt och hundra procent icke-ödmjukt tycker att den är smart. Och så förbannat viktig. In general brukar inte vara särskilt mallig av mig, för det finns så många fantastiskt kreativa som gör saker hundra gånger bättre än mig. Men, när det gäller den här boken? Pja, då unnar jag mig att malla loss. Kanske för att det är så många som har hört av sig och tackat för boken, hyllat den och sagt det finaste en kan säga om en bok om klimatet: den är smart och tillgänglig.
Och är det inte just precis vad vi behöver i tider av klimatkris?
Och fin som tusan är den också, tack vare geniala Kristin Lidström.
Skickade ut sådana här härliga kit till ett gäng härliga bloggare och influencers. Det var inte en goodiebag, utan en … betterbag – full med cirkulära och klimatsmarta presentkort och erbjudanden. Tack Erikshjälpen, SJ, Hygglo, Something borrowed, Repamera och Varié.
Det var varmt och jag letade fram de minst använda kläderna i min garderob.
Jag är ju en uniform-människa av rang. Jag har en sommaruniform, en höstuniform, en vinteruniform och en våruniform. De där uniformerna är ganska snäva, och innehåller ytterst få plagg. Hade det inte varit för samhällets normer att byta kläder var och varannan dag så hade jag nog gjort som min psykologi-lärare i gymnasiet, Roland: burit exakt likadana kläder varje dag. Året runt. Hatten av för Roland.
Vad gjorde jag mer i september? Just ja! Jag tog nattåget till Umeå tillsammans med Maria Soxbo!
Vi skulle vara med i SVT Gokväll för att snacka om boken, och hade planerat att sitta på café och jobba hela dagen. Det vi inte hade med i beräkningarna att Umeå är så socialt. Först blev vi inbjudna till Pia Stylist som öppnade upp sitt concept just denna dag. Så himla trevlig människa!
Hos Pia träffade vi Sofie från Minimarket, som numera gör mode av spill – tyger som annars skulle kastats.
När vi varit hos Pia, så kvistade vi vidare för lunch. Och så lyxigt lunchsällskap! Fanny som driver instagram-kontot @hostedbynature och Ida bakom @nordic_remake.
Som att det inte vore nog! Vi hann träffa Josefin på Röda korset för att snacka om klimatfrukosten vi skulle göra i oktober. Hur den blev kan du se här.
Så många suveräna människor på en och samma dag.
Därefter blev det SVT, och klimatsnack i rutan. Och en hel del klimatsnack utanför rutan.
Blir ofta så nuförtiden.
Bara av att visa min nuna så blir jag en klimatbikt.
Kom hem till Stockholm. Till detta fluff!
Stod upp för aborträtten också. Lite vardagsaktivism har väl ingen dött av.
Ehh, eller hur var det nu?
Not so much (jämförelsevis) här i Sverige i alla fall – så därför är det ju extra viktigt att stå upp för orättvisor, rätten till sin egen kropp och klimatkamp här, eftersom vi har yttrandefrihet.
Varvade skitig dator med kaffe. Min vardag.
En precis lagom varm september-dag pep jag hit. Till Bee Urban.
Kolla! Matlagnings-goals! Green kitchen stories hade använt havrebit (ni vet den som jag använde i denna Tikka Masala) i allt från soppor till höstmumsigt crunch.
Det bjöds till och med på dammsugare med riven havrebit i.
Hemma stod en höstbukett vissen, redo att göra hela vintern vacker.
I slutet av september åkte jag, Maria och Johanna till bokmässan. Vi satt i mängder av panelsamtal och seminarier, bland annat med Pär Holmgren.
Det bästa med bokmässan? Att klämma in en timme med en av mina allra käraste vänner mitt i allt härj.
Lever på det än. Att i hennes sällskap känna sig hel.
Älskar dig min vän.
Bokmässan slutade abrupt. Det var fredag och global strejk. Vi hade en föreläsning inbokad, men bestämde oss samma morgon för att ställa in den för att i stället joina klimatdemonstrationerna.
I hällregn gick vi tillsammans med 10 000 genom Göteborgs gator.
Bästa! Mäktigaste!
Innan september tog slut pep vi norr över. Jag skulle hålla ett gäng föreläsningar, och passade på att ta med hela mitt crew till John föräldrars sommarstuga.
I lördags var jag och Johanna inbokade för föreläsning på Stadsbiblioteket i Uppsala.
I vanlig Sundh-karavan-style drog jag jag med John och kidsen och passade på att göra en heldag av det hela!
Det var evigheter sedan jag var i Uppsala, men jag tror att mina upplevelseögon blivit allt mer känsliga, noggranna och uppdaterade. Fuck, vad fint det är. Kan inte låta bli att svära.
Jag fick ont i magen vid tanken att jag ALDRIG HAR BOTT I UPPSALA.
Och insikten att jag förmodligen aldrig kommer att bo här. Aj. Jag har en annan plan/dröm i livet, och den innehåller inte Uppsala. Men lyllo alla som bor här. Det var lite som att kliva in i en film, där hösten aldrig varit vackrare. Trenchcoat-klädda studenter med baskrar på sne sparkade i löven och ledde sina välanvända cyklar genom staden.
Nästa höst vill jag spendera en hel helg här, och liksom låtsas lite att jag bor här.
Blir ni också alldeles varma och lyckliga av att fylla ögonen med kullersten, knalliga husfasader och filmiska byggnader?
Jag tänker ofta på den där skillen, egenskapen. Att jag är så glad över att ha den. För mig är inte januari något jag vill fly ifrån, det är något jag vill fylla med knastrande snö eller middagsljus medan slasket smattrar mot rutan.
Föresläsningen skulle börja vid 14, så förmiddagen skulle spenderas i Pelle Svanslös-parken.
Höstklädd i pennkjol som min kompis Amanda har lagat åt mig! TACK!
Ullkappa, ullhalsduk, återvunna strumpbyxor från Swedish Stockingsoch mina senapsgula mockaskor.
Höll på att aldrig komma fram till lekparken för allt skulle upptäckas.
Efter lååååååång promenad genom Uppsala så insåg kidsen storheten i målet. Pelle-parken. Vilken lycka!
Fasen vad jag älskar sådana där specialgjorda lekparker, som ger känslan av en minivärld.
Tipsa din kommun om Lekplatsbolaget vettja.
Vid lunch rullade vi tillbaka samma väg som vi kom.
Käkade sen lunch på saluhallen (efter tips från snäll följare, TACK!) och sedan blev det föreläsning för hela slanten. Denna gång tjocknade det i halsen på mig. För mina ungar var i rummet intill, och där stor jag och snackade om deras rätt så osäkra framtid. Men vi rodde det i hamn och träffade så många grymma, inspirerande Uppsala-bor! Bland annat en person på Klimatklubben Uppsala! SÅ glad över alla lokalklubbar som poppar upp!
HEJA!
God morgon fredag!
Fredag är lika med fredagstacos (fast ikväll blir det trattkantarellmackor!), fredagsmys och fredagsfeeling. Men fredagar är också for future. Det demonstreras världen över för klimatet.
Fredagen den 29 november är nästa stora, globala klimatstrejk.
Samma dag som … black friday.
Nu gäller det. Var på rätt sida om historien genom att delta!
Kan du inte delta i klimatstrejken? Kanske är du sjuksyrra vars arbete räddar liv eller svårt att delta på grund av knappa, ekonomiska marginaler – visa ditt stöd genom att bära #gröntbandförklimatet. Bär på jobbet och/eller dela på sociala medier.
Bär #gröntbandförklimatet den 29 november, men också varje fredag fram tills dess för att lyfta det knepiga i att: 1. Forskarna har ringat in klimatprobelmatiken. Vi människor (företag, individer och länder) släpper ut för mycket växthusgaser. Växthusgaserna tjockar till växthusets väggar och tak, och det börjar blir för varmt därinne. Det finns en ventilationslucka, men den håller på att dra igen. Och risken är att den går i baklås. Ett varmare klimat bidrar till att polarisarna smälter, havsnivån ökar och klimatet går bananas. På torra platser blir det torrare (svårt att odla, risk för skogsbränder) och på blöta platser blir det blötare (kostsamma översvämningar som för med sig sjukdomar, brist på färskvatten och svårt att odla). Människor kommer att behöva fly från obeboeliga platser, där det varken finns mat, färskvatten eller någonstans att bo. Och vad händer då? Jo, människor kommer bli desperata. 2. Det finns en lösning. Släppa ut mindre växthusgaser, så vi slipper leva i en framtid kantat av ett bananas-klimat. 3. Vi har fått en ganska snäv deadline, en liten lucka att stabilisera temperaturen (om vi inte gör något NU, så kommer delar av världen bli obeboelig för människan). Den möjligheten kommer inte igen. 3. Men vad görs? Trots att en enad forskarkår har ringat in problemet, gett lösningen och prickat in en deadline. Så görs för lite. Tok för lite. Det finns ett Parisavtal, men när ska våra beslutsfattare börja agera?
Vi människor är flockdjur. Vi gör som alla andra.
Att prata och visa att en bryr sig om klimatfrågan – genom att bära ett grönt band runt armen – är ett viktigt statement. Livsviktigt statement.
I torsdags, direkt efter att jag och Maria hade kirrat #klimatfrukost, så satte jag mig på tåget väster ut tillsammans med John och kidsen. Hem till Värmland, mina föräldrar, skogen och …
Dimman över de bekanta ängarna. Där nere, vid dimman, gick en skumpig traktorväg rakt över åkern förr. På den tiden var det inte så noga med saker å ting, så jag och alla grannbarnen åkte flakmoppe över ängen ner till sjön. Äldsta barnet körde, alla andra satt på flaket. Jag var yngst, så mig höll de i. Vissa cyklade.
Nu finns ingen genväg till sjön längre. Bara åker. Och dimma.
Det hade precis regnat när vi kom fram till mitt barndomshem. Trädgården droppade och det var helt tyst. Det var så friskt i luften att jag sprang ut i bara stads-pennkjolen och ropade på ungarna att ANDAS FÖR SJUTTON GUBBAR! KÄNN!
Det blev fredag och det betydde jobbdag för mig. Det här med att förena nytta med nöje (läs: ta med familjen var jag än åker på bokturné) har blivit lite av höstens grej. Just denna fredag höll jag en föreläsning i Mitt i City-gallerian i Karlstad om klimat, återbruk och hållbar inredning. Min kompis Fatima, hennes lilla bebis och hennes underbara mamma Annika satt i publiken, så jag passade på att krama lite på dem innan jag började babbla loss.
Efter föreläsningen signerade jag böcker och sedan gick jag loss i Återbruksstudion som var en popup-pysselhörna som Karlstad kommun kirrat. Där kunde en pyssla med gammalt skräp.
Detta skräp hittade jag i de stora lådorna!
Gardintofs till årets julklappsinslagning, Kockums-fat till höstens äpplen och kakformar som ska få jobbet som julgransdekoration. Och en massa annat bör som jag ska gå loss på!
Någons skräp är annans skatt!
Det blev lördag, och jag jäktade ut alla morgonmänniskor. Jag ville nämligen ut i skogen å plocka svamp!
Och som vi plockade! Trattkantareller, kantareller och taggsvamp!
Skogsmundering! Stickad kofta, ullhalsduk, manchesterbyxor (ÄLSKAR manchesterbyxor!) och kängor.
Detta blev min förmiddagsskörd. På vägen hem från skogen stannade vi till …
Hos min moster!
Bästa stället! Här finns höns, gunga, mysig katt och ett varmt hem. Här hängde jag massor när jag var barn. Jag brukade knacka på min moster och fråga vad hon gjorde, och om en fick vara med. Hon lärde mig att baka bullar och städa! Jag tyckte om att vara där, i hennes sällskap, så att städa var liksom lite som en lyx.
Mina ungar älskar också att vara där.
Det tar gaaanska lång tid att locka hem barnen för lunch kan jag säga.
Efter lunch tog vi en repa till i skogen. Och detta blev eftermiddasgskörden.
Därefter hände något helt sjukt. Vi satte oss hela gänget – mamma, pappa, jag, John och barnen – runt köksbordet och rensade svamp. Tillsammans. Barnen också. Vi drack vin och snackade, och det var så jädra mysigt.
Detta vill jag göra om! Helst nu!
