Hej på er! Hoppas att ni fått en fin start på det nya året! Och haft en go ledighet.
Damn vad jag behövde ledigt alltså. Det var lite väl späckat under hösten, men jag ska verkligen inte klaga. Det har varit kärvt för oss som jobbar med klimat- och miljöfrågor så all vaken tid har gått åt till att söka stöd, få igenom projekt och hitta uppdrag. Under hösten har jag dessutom arbetat med ett bokprojekt som varit så sinnessjukt roligt och lärorikt, även om det slukat sjukt mycket tid.
Lägg till husbygge och ideellt arbete med den gamla skolan som jag är engagerad i, så förstår ni kanske varför det varit lite tyst härinne.
Men vet ni vad. Nu är huset klart!

FEM ÅR AV PLANERING OCH BYGG ÄR TILL ÄNDA!
Eller ja, det ska sättas upp hyllor, byggas möbler, veranda, hönshus och växthus. Projekten kommer att fortsätta. Men den där perioden av deadlines är över, och nu hoppas jag på att hitta lite mer balans. För den varan har det varit lite väl snålt med de senaste åren.

Jullovet har spenderats med besök, målning av övervåning, sällskapsspel och promenader i skogen. Inga tider att passa, inga deadlines. Bara luststyrt.

Och snö! Det har skottats, pulsats och vi har åkt pulka. Mitt bästa är ändå att åka spark bakom vår hund Charlie. Han älskar det! Och man får passa på innan de sandar vägarna här.

Charlie är inte betrodd i pulkabacken tyvärr. Han blir för taggad. Skäller och vill gärna stoppa pulkorna och alla in dem i sitt bo (källaren). Ordning och reda är Charlies grej, inte pulkastök. Så när vi härjar i backen nedanför huset får han vara inne och lyssna på P1 (så han inte hör allt tjoande från undertecknad).

Jullovet har också innehållit ett idogt rensade. Jojominsann, det finns en strimma ordning i denna sundhianska kropp minsann. Efter att ha levt i ordet “temporärt byggkaos” i fem år har det varit ljuvligt att liksom styra upp. Sortera, städa ur skafferiet, torka ur något skåp och se till att var sak har sin plats. Allt har liksom bara förfallit under byggåren eftersom det inte varit någon idé at styra upp – allt har flyttats om i denna temporära tidsepok.

Så nu har jag städat, gnott och grejat för att göra rent hus inför 2026.
En del av mig tycker att det är lute gulligt att jag TROR (jag har ju ändå levt med mig själv i 42 år) att jag ska bli en ordningsam person nu. Men hoppet lever!

Precis som i resten av Sverige har det ju blivit en hel del storm, snö och kyla. Vi har verkligen fått testa huset. Svagheterna är ju alla fönster och dörrar (som hos alla andra hus), så nu drömmer jag om att sy draperier till alla fönster som vi kan hänga upp när det väntas köldknäpp. Men först måste jag lämna in symaskinen på lagning!

Kanske är det mer sömnad som står på 2026-listan? Vill sy kuddar, klänningar, brallor och en massa bra- att-ha-inredning till huset.

Jämte allt husfix – som nu är helt frivilligt!!! Eller pja, vissa saker – som att skrapa fönster på ornageriet och måla dem så de håller längre kanske står på måste-listan. Men vet ni, det känns faktiskt helt okej. För nu börjar liksom livet igen!

Kram på er!

Det blir inte så många knop på bloggen (eller livet) just nu på grund av den här sötnosen! Möt Charlie!
Vår nya familjemedlem! En urgullig, snäll, lugn Australien Shepard som flyttade hem till oss i måndags.

Jag skulle gärna vilja hävda att detta är mitt tredje barn, men det är faktiskt mitt äldsta barns hund. Hon har drömt om en hund i evigheter, och om jag kan ge henne långa promenader i ur och skur, frisk luft, ständigt sällskap, en given lekkamrat och förmodligen en massa må-bra-mående, så vill jag gärna ge henne det.

Jag är själv inte uppvuxen med hund, men jag (tillsammans med min tremänning) lånade grannskapets alla hundar för att gå promenader, prata om livets alla glädjeämnen och svårigheter, och skulle vilja hävda att det var de bästa och viktigaste stunderna under min uppväxt.

Jag är ju – som många av er vet – 100% kattmänniska. Men jag är öppen för att ändra mig. Hänföras!
Detta är ju en hundras som älskar att arbeta och läsa sig nya saker, och på de punkterna är vi lika. Så detta blir ett nytt kapitel av livet – helt klart.

Hej från sjuksängen! Har legat sjuk ett par dagar, men börjar sakta men säkert kravla mig upp.

Skönt ändå att däcka ihop nu, när det är ganska lugnt på jobbfronten. Eller ja, lugn som inte så mycket flängande.
Januari är ju ofta helt död uppdragsmässigt, och i februari börjar det ticka på så saktligen, mars kan vara galen och sedan fortsätter galenskapen  till juli. Då är det stilje. Augusti likaså. Sen i september, pang bom! Och så håller det i sig till december.
Så jag jobbar järnet när jobb ges.

Och i lugna januari sprinklar jag med sjukdom, bygge och att få koll på och planera vad jag ska jobba med under det kommande året. Och då kommer alltid frågan upp: Vad ska jag jobba med när jag blir stor? Vad drömmer jag härnäst? Vilket projekt?
Livet som frilans alltså. Lite som en berg-och-dal-bana.

Det har inte blivit många knop denna vecka, men förra veckan däremot. Då satte jag upp första pardörren till rummet med takfönstret (homejan), vinterbadade i Vänern tillsammans med vänner och hämtade auktionsfynd. Ni ska få se, jag lovar!

Hej på er så länge!

God morgon från frukostkaoset med syltburk, termos, påse med skorpor, kuddar och dockhus. Haklvmålad vägg.
Tack vare långbord (som stått kvar sedan vi hade grötlunch innan jul), vinterljus och gigantisk duk ser det ändå lite ut som konstverket “Sista måltiden”.

Hej på er!

Jag är tillbaka på jobbet efter jullovet och taggad som få!
Det har ju snöat en hel del här – både i går och i dag – och nu väntas regn. Och sedan kyla igen.
Så mycket rivstart på denna första jobbvecka har det ju inte blivit. Skolskjutsarna inställda och sedan skottning inför blötsnö-infernot som väntar.

Bränd (lärd?) av förra årets snösmocka när vår hönsgård gick i tu och mammas äppelträd brakade ihop av all blötsnö har jag och John skottat järnet. Hönshusets tak, hönsgården, lusthusets tak och även taken på vedboden och dörrförrådet (som är byggt av återbruk och tänkt som något temporärt). Två omgångar har vi gått, och nu sitter jag äntligen vid min laptop och ska ta mig an ett nytt jobbår!

Jag hoppas på massor av föreläsningar, roliga uppdrag och att hitta ett nytt drömprojekt. Att dra igång en cikrulär galleria var drömmen under 10 års tid, och den förverkligade jag ju 2023. Så vad ska jag ge mig på nu?

Min plan för januari, förutom att styra upp jobbåret, var att göra en recap på 2024 med bilder ni inte sett. Men min dator kraschade innan jul, och men den alla bilder. Jag har bara gjort backup på en liten del, så det blir ingen vidare recap (om jag inte tar mobilbilder vill säga).
Ja, det har sörjts, men nu lärde jag mig en dyr och tråkig läxa och 2025 ska bli all about ordning, backup och fotoböcker, hahaha.

Hej på er!
Jag vet inte var julen tog vägen, men tjoff började det ticka mot nytt år.
Dagarna innan jul var det fullt sjå. Vi städade, fejade och byggde övervåning, och den fjärde advent bjöd vi in några grannar (30 pers och 3 hundar!?) på grötlunch. Så himla mysigt!

Kanske blir det tradition?

Fick världens finaste presenter. Har så kreativa grannar! Egengjort fat i keramik, chilisalt och chiliolja!
Detta ska jag kopiera till nästa år. Att fylla förråden med hemmagjorda gåvor – redo att ge bort.

Några boknyheter landade i postlådan! Barnböcker utan skav så att säga. “Den lilla planetskötaren” – där min vän Kata Nylén har varit med på ett hörn – handlar om klimatkrisen och alla korkade idéer som vuxenvärlden hittar på i jakt på att typ lösa klimatkrisen, men mest kunna fortsätta med business as usual. Och “Tuvas tågluff” är perfekt för alla familjer som önskar böcker som handlar om vettigt resande. Som jag längtat efter en sån bok!
Båda rekommenderas varmt! Mina barn tyckte mycket om dem.

Några dagar innan jul anlände Johns föräldrar och min syster och hennes familj, så det blev fullt hus.
Inför grötlunchen med grannarna bär vi in långbordet från orangeriet för att alla skulle få plats.
När det nu vankades storkalas över jul fick långbordet stå kvar i köket.

På julafton var det dukat för 10 personer!
Så himla mysigt!

Barnen sprang runt och lekte (när mina barn träffar min syrras barn ser en inte röken av dem på flera dagar – de har fullt upp med att ta igen all lek), medan vi andra babblade ikapp.

Mellandagarna spenderades mestadels i pyjamas, med kortspel och skogspromenader på menyn.
Det var skytteltrafik mellan vårt halmbalshus och mammas hus, vi åt lite lunch här, lite middag där, lite kortspel härådär.

Ibland blev det skogspromenad …

Och kattgos.

Mycket känslor så här års, så borrade in mig i Sockan titt som tätt.

Snart vankas nyårsfir, och efter det är det startskott för odlingssäsongen 2025. Någon som är taggad?

Hej på er!
Alltså känslan denna måndag! På topp!

Min laptop har krånglat i ungefär ett år. Den har varit så fullproppad att jag knappt kunnat öppna program och redigera bilder (dålig grej om en har det yrket jag har) och som en extra touch har vissa tangenter med jämna mellanrum gett upp för att sedan göra comeback. Mellanslagstangeten krånglade major när jag skrev boken “Att bygga ett hem”. Det var lite av en utmaning kan jag lova, haha.

Ja, det enda vettiga är ju så klart att köpa en ny gammal laptop. Men när den långa att-göra-listan pulserar och akuta deadlines står mitt framför näsan på en? Pja, då tenderar människor som jag att bita ihop och skjuta det hela på framtiden med orden “asch, det går lite till”.
Det blir nog extra bita-ihop-igt när en bygger hus och ekonomin är som den är.

Men så inträffade årets internationella skitdag i söndags. Jag blev pangsjuk på tåget hem från Stockholm och i samma veva slocknade skärmen på min laptop … för att aldrig starta igen. Mmmm. Känslan.

Hepp! Det blev att beställa en ny (renoverad och återbrukad) laptop! Och ligga sjuk i fem dagar.
Men nu – frisk både i kroppen och tekniken –  går allt som en dans! Jag kan öppna program! Alla tangenter fungerar! Jag kan blogga! Jag har oändliga möjligheter. TJOHOO!!!

Vet ni vad? Jag har haft en dipp, men nu är jag på väg uppåt och längtar så mycket tillbaka till min lilla värld just här.
Ofta måste jag prioritera att skriva inlägg för Klimatklubben, betalda uppdrag och ge av min tid till andra. Men nu ska jag försöka prioritera mig, mina kanaler och allt det där som jag älskar.

Ett steg i rätt riktning är att rensa dator så att den jobbar snabbare när jag ska redigera bilder. Och när jag var i slängartagen så hittade jag en bild från i somras som jag tog en helt vanlig dag. Rakt opp och ner.

Att bo i ett byggprojekt är lite av en utmaning. För det är stökigt på en nivå som inte ens jag (stöket själv) kan hantera. Det blir liksom inte så himla härligt att ta en bild när hela hemmet ser ut som ett horder nest. Men så ramlade jag över den här vardagsbilden (ovan) och kände att jag tyckte så mycket om den.

Ja, det är stökigt. Men det är så här vårt liv ser ut 88% av tiden. Det är filtar, glas (jag är värdelös på att plocka undan glas från matbordet), det är lampor på vänt och mammas vindunk står på bordet (hon äter ju middag med oss varje kväll, så den står på hennes plats), en massa böcker står på läs-vänta och det är kaos. Men så här i efterhand tycker jag det är vackert på något vis och det blev en påminnelse om att inte bara ta bilder när vardagen är städad. Utan ta fler bilder rakt upp och ner.

Och! Stök är vackrare i efterhand (när en slipper reagera på det och göra något åt det).

Vår katt Sixten är borta, och sent en natt slog jag äntligen slag i saken och beställde jag en skylt att sätta nere vid vägen som säger att en ska sakta ner för kattungar och barn.

I fredags kom skylten på posten.

… Lite oklart om den kommer att ha någon effekt.

Notera gärna hur mycket tid jag la på att hitta exakt matchande nyans som på dörren, och ja, den är reflekterande så att den ska synas på långt håll. Absolut.

I dag, den 21 september, är det Alzheimerdagen, en påminnelse om denna vedervärdiga anhörigsjukdom. Världshälsoorganisationen klassar demenssjukdomar som ett av världens största hälsoproblem, och fram till år 2050 förväntas antalet personer med demenssjukdom nästan fördubblas.

För ganska exakt två år sedan gick min pappa bort i Alzheimer. Jag minns fortfarande när jag fick samtalet. Jag var första anhörig att stå på listan. Ångesten att få samtalet hade skavt i mig i månader.

Han dog en dag i september på ett boende några mil bort, och personalen hade lagt en bukett med solhattar i hans hand. Min favoritblomma. Han hade somnat in till slut, släppts av ångestens fasta grepp. Han var fri.

Sedan pappa försvann från jordens yta har jag jobbat ganska hårt på att inte tänka på att han inte längre finns. Eller för all del: att Alzheimer sjukdom kan vara ärftlig. Att jag eventuellt kan insjukna och dra med mina barn i samma helvete som jag själv upplevt.
Jag vet inte vad som tar mest energi: Att kliva in i sorgen och rädslan eller försöka stänga den ute. Förmodligen det senare.
Men jag har inte pallat. Jag har dykt in i jobb och projekt, hållt huvudet högt och låtit sorgen sippra ut på dåliga ställen.

Många tror att Alzheimer sjukdom är att tappa minnet. Det skulle vara som att beskriva cancer som en liten prick i kroppen eller hjärtattack som lite svårigheter med hjärtat. Alzheimer är så mycket mer än att tappa minnet. Det är att montera ner en människa, allt som den varit och är – och dessutom dra med sig alla anhöriga i fallet och röra ner både skam och skuld i smeten.

Jag vet egentligen inte när allt började för pappa, men han blev allt mer sluten, undvek sociala sammanhang och blev deprimerad. långt innan han fick en diagnos. Han tappade lokalsinnet och gick vilse på platser han känner utan och innan.
Ingen kan nog förstå vad det gör med en människa. Att helt enkelt inte längre ha förmågan att vara sig själv. Alla som levt i närheten av någon med Alzheimer har förmodligen känt hur lidelsefullt det är.

Att dra sig undan från sociala sammahang är nog ganska vanligt – det gör för ont att inte hänga med i samtalen, inte hitta orden och inse att man upprepar samma sak flera gånger om. Min pappa – som alltid varit ett socialt geni – drog sig undan allt mer, även från familjen. Det tog hårt, även om jag förstod varför.

Pappa diganostiserades med Alzheimer 2018. Han som alltid varit en glad lax, skojfrisk och full av idéer monterades ner till en orolig, ledsen och ångestfylld pappa. Han blev en skärva av sig själv.
Snart kunde han inte ta på sig kläder, hitta i sitt eget hem eller klara de mest simpla uppgifter. Efter det kom tystanden. Inte kunna formulera ord och inte veta vem jag var – hans egen dotter. Mitt i allt detta kom ångesten, skriken och ibland även våldet.
Förmodligen känslan av att vara fast i en kropp, med massa främligar runt omkring.
Bara den lilla detaljen att främligen var jag.

Jag minns första gången det hände, att han inte kände igen mig. Jag sprang ut i mammas trädgård, ringde till min syster och grät floder. Och insåg samtidigt att det här bara kommer bli värre.
Varje dag med Alzheimer var att veta att det bara kommer bli värre. Kanske med några ljusglimtar av minnen, men i det stora hela: värre. Ända tills den dag då allt tar slut och ett människoliv släcks.

Att vara nära någon som är sjuk i Alzheimer är att se någon långsamt dö. Som att döden sker i slowmotion så att varje tagg ska kännas, riktigt borra in sig. En långsam död kan ju i andra sammanhang betyda att man som anhörig får tid att säga adjö. Men Alzheimer är inget adjö, det är bara skit.
Min pappa förändrades, blev någon annan. Jag önskar så att han själv var i livet så att han kunde berätta och förklara, för jag vill inte gå in på några detaljer med respekt för min älskade pappa. Men det var inte värdigt. Och gissningsvis hör man inte så mycket om slutskedet av denna sjukdom, för det är just för ovädrigt.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en Claes som lärde känna pappa som ung. Det var så fint att läsa om hur pappa var då, att få minnas honom och jag kände igen pappa i varenda mening. Jag kämpar fortfarande med att frammana minnena från pappa som frisk, men det är svårt.

Vill denna dag uppmärksamma Hjärnfonden, en fond som jag skänker pengar till varje månad och som forskar på Alzheimer sjukdom. I dag finns inget botemedlel, men det finns bromsmedicier. Och ju tidigare man upptäcker sjukdomen – desto bättre!
Jag skänker pengar med hopp om att det ska komma ett botemedel lagom till att jag själv blir äldre. Inte av egoistiska skäl,utan med tanke på mina barn.

Sen vill jag också tipsa om studien REAL AD – som jobbar för att hitta alzheimer tidigare. Realad.se  söker folk mellan 50-80 år i Västra Götaland för att få ett större grepp om denna sjukdom.

Här har jag tidigare skrivit om Alzheimer: