Dystervackra oktober. När naturen dör och bjuder in till en öde, färgsprakande konfettikarnival.
Oktober har passerat mig. Som ett skådespel utanför sovrumsfönstret, som var för långt bort för att tyda. Allt jag har velat är att gå ut i konfettikarnivalen, ta ett djupt andetag och inte ha ont. Och i söndags fick jag göra just det. Ta tillbaka oktober.
Dammade av min färgstarkaste höstkappa, drog på mig senapsgula strumpbyxor, satte en hatt på huvudet och lade ner kameran i en blommig väska som aldrig tidigare blivit använd.

I lördags stod det klart att min graviditet slutade i missfall. Blodet rann ner för undersökningsstolen på SÖS gynakut, samtidigt som läkaren smög fram ett sorget “Tyvärr”. Barnet, vars hjärta hade slagit så snabbt och tydligt för tre dagar sedan, fanns inte längre. Det enda som fanns kvar av vår bebis var en liten ultraljudsbild och smärtan av missfallet. Just de där minutrarna på SÖS, när tyvärret ekade i min stökiga hjärna är ett ögonblick som jag tror att jag aldrig kommer att glömma.
Gula höstlöv som vajar vackert utanför undersökningsrummet, solen som strilar igenom och ger dansande solkatter på de vita väggarna. Tårar som rinner ner för bleka kinder.   Och droppande blod från britspappret ner mot det gröna sjukhusgolvet. Hur makabert det än låter, så fanns det något så ofantligt smärtande dystervackert i det ögonblicket.
Jag var i vecka 10 och min bebis var stor som en jordgubbe. Räknade dagarna tills jag skulle få berätta för er, den enorma nyheten att vi skulle bli tre, att vi hade köpt en sailorpyjamas med sjömanskrage och att det tomma hörnet i sovrummet skulle fyllas av en spjälsäng. Men nu blev det inte så.

Tårarna har runnit nedför mina kinder och det har gjort ont. Både psykist, men framförallt fysiskt. Jag och John har lappat ihop varandra och det känns faktiskt okej – trots omständigheterna. Det här barnet var inte meningen. Så är det.
Hur otroligt det än låter så är det skönt på något vis. Det är en enorm lättnad att slippa den ofattbara smärtan och känslan av att det känns fel. Att kroppen skriker, dagarna går och ovissheten växer. Jag slipper tolka det otolkbara. För när allt kommer omkring så led jag i en över en veckas tid. Nu får jag morfin för de värsta smärtorna. När det onda sakta seglar ur kroppen känns det som att börja leva igen.
När jag frågar hur det är med John, hur han mår efter missfallet och vad hans innersta känslor säger, så upprepar han “jag är så glad över att du inte har ont längre”.
Just där är vi någonstans. I någon absurd glädje mitt uppe i allt det tragiska.
Visst är det tungt, mest för att en hel massa förväntningar har gått i krasch. Men det är ingenting som säger att det inte kommer en tid då det där barnet är meningen. Stannar inne i magen. Växer och mår bra. En dag då vi två blir tre. Men denna gång var det inte meningen. Vårt maj-barn var inte meningen.
Det kommer kanske ta ett tag att ta in.  Under tiden som jag hanterar det som har hänt kommer jag fylla mina dagar med allt det där jag älskar. Byta förväntningar till andra förväntningar, andra drömmar. Dra igång projekt, boka in en resa och fylla kalendern med bomull. Där jag kan landa om det känns tungt.
Så här i morfinets ångor och med bomullskalender så känns overkligt bra. Att få komma tillbaka, starkare (tack vare er) och med en erfarenhet rikare.

Vill säga tack till er alla. För er enorma och gränslösa omtanke. Jag har läst alla era kommentarer, gråtit och tagit alla era ord till mig. Tagit del av era erfarenheter och blivit stark i mina egna.

Missfall är vanligare än man tror, men tyvärr pratar få om det. Nästan varendaste vän i min vänskapskrets har gått igenom ett eller flera missfall. Många gånger under smärtsam tystnad. Önskar att alla kunde få den bomullsmjuka omtanke som jag har fått genom er via bloggen. För de har verkligen hjälpt.

Missfall är ett skamfyllt ämne att ta upp. Trots att missfall inte har något med prestation att göra – något man antingen kan lyckas eller misslyckas med – så är det just skammen så central när man får ett missfall. En frustration att kroppen inte gör som man vill.
Tankar om man kunde göra något annorlunda. Ett kontrollbehov som fått sig en törn i en kamp där bara ödet kan vinna.
Jag är fullkomligt övertygad om att vi måste prata mer om missfall. Prata om det som smärtar. Inte bara le in i kameran, medan blodet rinner. Prata om det tills skammen och skulden runnit av.

När min första bloddroppe föll, skrek min kropp att det är fel. Fel på mig. Av miljarders friska kroppar hade jag fått den enda intakta. Det nötta måndagsexemplaret. Eller en kropp som jag förstört helt på egen hand genom osunt leverne.
Den andra bloddroppen föll tillsammans med ett regn av erfarenheterna från andra, som också trott de var av måndagsexemplar-sort, levt för mycket, för länge. Det var som att öppna en kran. Helt plötsligt har var och varannan varit med om exakt samma sak.
Man kan bara konstatera. Missfall är vanligt. Så är det bara. Inget man har kontroll över. Ett lotteri, där varken tur eller otur har makten. Utan bara ödet.
Trots att det är tragiskt att så många får missfall, så finns det en sorts värme i att inte vara ensam. Precis som den värme ni ger mig nu. En omtanke jag kan landa i. En känsla av att, mjaa, den är kroppen är inte så dum ändå. Det var bara inte meningen. Den här gången.

Så tusen och åter tusen tack. Tack för era ord. Pepp. Omtanke. Värme. Och styrka.

11 oktober, klockan 10:44. 

Jag vet aldrig om jag någonsin kommer att publicera det här inlägget. Jag vet inte vad som kommer att hända de nästkommande timmarna, minutrarna eller sekunderna, men en sak vet jag. Att jag har ont i mitt hjärta. Det värker.

Just nu ligger jag hemma i min säng. Katten ligger bredvid. Jag har smärtor i magen. Krampaktiga smärtor som vägrar släppa.
Exakt här, i sängen, låg jag för ett par veckor sedan. Sjuk, med halsbränna. Jag tyckte att det var så märkligt. Jag hade nämligen aldrig haft halsbränna förut. De enda personerna i min närhet som hade haft problem med just halsbränna … var gravida.
Jag klev upp ur sängen, tog ett graviditetstest, väntade. Negativt. Jahapp, tänkte jag, då är det väl något annat. Kröp ner i sängen igen, förvirrad och vilsen. Jag som aldrig blir sjuk.
Dagen därpå skulle jag få min mens.  Men någon mens kom då inte. Dagarna gick i sjuksängen. Halsbrännan höll sig kvar, men ingen mens i sikte. Till slut tog jag ytterligare ett graviditetstest. Ett litet suddigt streck tornade fram på plastbiten jag höll i. Självklart trodde jag att det var fel på testet, så jag tog tre stycken till. Alla med ett varsitt svagt streck som visade att jag, jag, var gravid.
Den första veckan levde jag i förnekelse. Skrattade nervöst när jag insåg att det växte ett barn i mig.  Kunde fortfarande inte tro, eller förstå, att det där testet hade visat positivt. Men dagarna gick och jag landade i graviditeten allt mer. Min mage blev spänd och vissa dagar var det svårt att få igen de allra tajtaste klänningarna. Den buktade ut och påminde mig om att något växte i rasande takt därinne.
Rymde från vardagen en helg genom att åka hem till Värmland tillsammans med John. Vi gick igenom gamla barnkläder och försökte förstå vad som försiggick i min kropp.
Vi blev så lyckliga av tanken på det där barnet, pratade om namn och dagdrömde om hur vårt liv skulle se ut den 17 maj 2014. Då vi skulle bli tre.

I början av oktober packade jag väskan och förberedde mig på en långweekend i London med några vänner. Redan på flygplatsen, när vi skulle ta en pre-weekend-drink droppade jag nyheten och möttes av ett tjut. Visst, det var tidigt att berätta, redan vecka 9, men mina vänner skulle ju märka att jag – som aldrig tackar nej till en fest – bara drack vatten på alla barer och pubar.
Det blev lördag. Vi var ute och åt middag på Brick lane. Indiskt. Så klart. Innan vi skulle lämna restaurangen så kände jag något konstigt hända. Jag kände den bekanta känslan av att började blöda.
Och visst, man kan börja blöda tidigt i graviditeten, men jag tappade helt fokus på the swinging London och gick mest runt och oroade mig resten av resan.
Blödandet fortsatte nästa dag och eskalerade för varje timme som gick. Tillsammans med mensliknande smärta så blev det nästintill olidligt. Väl hemma i Sverige igen ringde jag till barnmorskan. Fick rådet att “om du bara blöder måttligt och har lite ont, så är det okej. Om du viker dig av smärta, så åk in till akuten”. De två nästkommande dagarna försökte jag jobba på som vanligt, men gick egentligen bara runt och försökte tyda smärtan och mängden blod. Jag blev fullkomligt knäpp. Jag hade ont i magen, så ont att jag ville vika mig, men var det tillräckligt ont? Skulle jag behöva vika mig av ren reflex för att det skulle gillas? Och blodet? Vad i helvete är måttligt? Kan det vara som en vanlig mens? Jag googlade. Jag må älska google, men inte i de här sammanhangen. Allt är normalt och onormalt. Förvirrande och fullkomligt hopplöst för en människa som är av tänkande karaktär.
När jag hade blött och haft ont i fem dagar – och det hade eskalerat ytterligare –  åkte jag och John in till SÖS gynakut. Efter fem timmar i väntrummet blev jag undersökt och fick göra ett ultarljud. På skärmen såg vi min livmoder. Och en bebis. Hjärtat bankade i fyrahundratjugo.  Tårarna rann ner för mina kinder. Aldrig trodde jag att jag kunde känna så mycket för något som jag aldrig tidigare hade sett.
“Ett blodkärl har troligen brustit” sa läkaren, men intygade att bebisen verkade må bra. Hon skrev ut blodhämmande medicin och så fick vi åka hem med en liten ultraljudsbild som jag höll i krampaktigt i handen.
Det var en enorm lättnad. Och blödningarna verkade sakta men säkert avta.
Trodde jag.
I gårkväll när jag kom hem efter jobbet hade jag så fasligt ont i magen och blodet forsade fram. Men jag försökte att titta på ultraljudsbilden och intala mig att allt var normalt.
Min mamma och pappa kom på besök. De hade med sig röda rosor. Inte till mig, utan till bebisen därinne. Bebisen, vars hjärtslag jag sett dagen innan, men vars existens jag tvivlade allt mer på, i takt med att smärtan ökade. Så här ont kan man liksom inte ha, tänkte jag. Det kan inte var normalt. Det kan inte vara rätt.
Jag tog Alvedon och blodhämmande medicin och försökte tappert vara någon form av optimist. Det gick inget vidare.
Tårarna rann, jag kände på magen och undrade om det var slutet. Slutet för det magiska datumet 17 maj.
Mamma och pappa övertalade mig att vara hemma dagen därpå. Ta det lugnt. Inte köra på i 180 som jag brukar. Ligga ner i sängen. “Kanske är blödningarna ett sätt för kroppen att säga till dig att ta det lugnt”.
Jag somnade tidigt den kvällen. Drömde mardrömmar om hur jag födde ut foster som var dystert vackra. Och döda. Vaknade emellanåt och kände att drömmarna var så sorgliga. Och det var skönt på något vis. Att i drömmarna få ett slut på blödningarna, smärtan och vaddetnuärsomhändermedminkropp.
I detta nu vet jag inte vad det är som händer. Om det är ett en veckas långt missfall som jag går igenom, eller om det är helt normalt?  Försöker sortera tankarna, fast det känns som att någon kastar runt dem och stökar till dem så fort jag börjar få ordning. Försöker få bukt med känslorna. Känslan av att bli överrumplad av en graviditet och i nästa sekund bli så avgrundssorgsen när blodet rinner. Att känna tårarna rinna när man tror att ett litet hjärta har stannat. Ett hjärta som man för några veckor sedan inte visste fanns.

Just nu ligger jag i den där sängen, den där sängen som jag låg i, med halsbränna och föraningar. I samma säng som jag kröp ner efter att ha gjort tre graviditetstest på raken, med ett nervöst leende på läpparna och ett bultande hjärta.
Just nu väntar jag. Mitt sämsta i hela världen. Att vänta.
Vänta på att smärtan ska lindras och att blodet ska sluta droppa. Att allt ska bli bra.
Jag fyller minutrarna genom att skriva det här. En text som jag aldrig vet om jag kommer att publicera. Men en text som jag måste skriva. För jag har så många gånger under de senaste dagarna formulerat i hjärnan hur jag ska berätta för er att allt gick åt helvete.
För jag må vara en tapper optimist, som omger mig med vackra klänningar, kulörta strumpbyxor och roar mig själv med att snurra upp håret i allsköns frisyrer. Jag är ju en glad skit, som har distans, som inte tar ut sorgen i förskott. Som förstår att folk har haft det tusen gånger värre och som allt som oftas säger till mig själv att “the show must go on”.
Men i dag finns ingen show. I dag rinner bara blod och tårar.

12 oktober, klockan 18.00
Hemkommen från SÖS.  Det lilla hjärtat som slog för tre dagar slår inte mer.