I lördags stod det klart att min graviditet slutade i missfall. Blodet rann ner för undersökningsstolen på SÖS gynakut, samtidigt som läkaren smög fram ett sorget “Tyvärr”. Barnet, vars hjärta hade slagit så snabbt och tydligt för tre dagar sedan, fanns inte längre. Det enda som fanns kvar av vår bebis var en liten ultraljudsbild och smärtan av missfallet. Just de där minutrarna på SÖS, när tyvärret ekade i min stökiga hjärna är ett ögonblick som jag tror att jag aldrig kommer att glömma.
Gula höstlöv som vajar vackert utanför undersökningsrummet, solen som strilar igenom och ger dansande solkatter på de vita väggarna. Tårar som rinner ner för bleka kinder. Och droppande blod från britspappret ner mot det gröna sjukhusgolvet. Hur makabert det än låter, så fanns det något så ofantligt smärtande dystervackert i det ögonblicket.
Jag var i vecka 10 och min bebis var stor som en jordgubbe. Räknade dagarna tills jag skulle få berätta för er, den enorma nyheten att vi skulle bli tre, att vi hade köpt en sailorpyjamas med sjömanskrage och att det tomma hörnet i sovrummet skulle fyllas av en spjälsäng. Men nu blev det inte så.
Tårarna har runnit nedför mina kinder och det har gjort ont. Både psykist, men framförallt fysiskt. Jag och John har lappat ihop varandra och det känns faktiskt okej – trots omständigheterna. Det här barnet var inte meningen. Så är det.
Hur otroligt det än låter så är det skönt på något vis. Det är en enorm lättnad att slippa den ofattbara smärtan och känslan av att det känns fel. Att kroppen skriker, dagarna går och ovissheten växer. Jag slipper tolka det otolkbara. För när allt kommer omkring så led jag i en över en veckas tid. Nu får jag morfin för de värsta smärtorna. När det onda sakta seglar ur kroppen känns det som att börja leva igen.
När jag frågar hur det är med John, hur han mår efter missfallet och vad hans innersta känslor säger, så upprepar han “jag är så glad över att du inte har ont längre”.
Just där är vi någonstans. I någon absurd glädje mitt uppe i allt det tragiska.
Visst är det tungt, mest för att en hel massa förväntningar har gått i krasch. Men det är ingenting som säger att det inte kommer en tid då det där barnet är meningen. Stannar inne i magen. Växer och mår bra. En dag då vi två blir tre. Men denna gång var det inte meningen. Vårt maj-barn var inte meningen.
Det kommer kanske ta ett tag att ta in. Under tiden som jag hanterar det som har hänt kommer jag fylla mina dagar med allt det där jag älskar. Byta förväntningar till andra förväntningar, andra drömmar. Dra igång projekt, boka in en resa och fylla kalendern med bomull. Där jag kan landa om det känns tungt.
Så här i morfinets ångor och med bomullskalender så känns overkligt bra. Att få komma tillbaka, starkare (tack vare er) och med en erfarenhet rikare.
Vill säga tack till er alla. För er enorma och gränslösa omtanke. Jag har läst alla era kommentarer, gråtit och tagit alla era ord till mig. Tagit del av era erfarenheter och blivit stark i mina egna.
Missfall är vanligare än man tror, men tyvärr pratar få om det. Nästan varendaste vän i min vänskapskrets har gått igenom ett eller flera missfall. Många gånger under smärtsam tystnad. Önskar att alla kunde få den bomullsmjuka omtanke som jag har fått genom er via bloggen. För de har verkligen hjälpt.
Missfall är ett skamfyllt ämne att ta upp. Trots att missfall inte har något med prestation att göra – något man antingen kan lyckas eller misslyckas med – så är det just skammen så central när man får ett missfall. En frustration att kroppen inte gör som man vill.
Tankar om man kunde göra något annorlunda. Ett kontrollbehov som fått sig en törn i en kamp där bara ödet kan vinna.
Jag är fullkomligt övertygad om att vi måste prata mer om missfall. Prata om det som smärtar. Inte bara le in i kameran, medan blodet rinner. Prata om det tills skammen och skulden runnit av.
När min första bloddroppe föll, skrek min kropp att det är fel. Fel på mig. Av miljarders friska kroppar hade jag fått den enda intakta. Det nötta måndagsexemplaret. Eller en kropp som jag förstört helt på egen hand genom osunt leverne.
Den andra bloddroppen föll tillsammans med ett regn av erfarenheterna från andra, som också trott de var av måndagsexemplar-sort, levt för mycket, för länge. Det var som att öppna en kran. Helt plötsligt har var och varannan varit med om exakt samma sak.
Man kan bara konstatera. Missfall är vanligt. Så är det bara. Inget man har kontroll över. Ett lotteri, där varken tur eller otur har makten. Utan bara ödet.
Trots att det är tragiskt att så många får missfall, så finns det en sorts värme i att inte vara ensam. Precis som den värme ni ger mig nu. En omtanke jag kan landa i. En känsla av att, mjaa, den är kroppen är inte så dum ändå. Det var bara inte meningen. Den här gången.
Så tusen och åter tusen tack. Tack för era ord. Pepp. Omtanke. Värme. Och styrka.
Loading Likes...
<3 <3 <3 Ta hand om er.
Hej, jag har varit där du är och vet hur ont det gör – både i kroppen och själen. Det har tagit tid att komma tillbaka, men idag 1,5 år och en lyckad graviditet senare är jag lycklig igen. Min familj är hel och min själ är hel. Stora styrkekramar till er båda. Låt livet få ta tid och ge er tid tillsammans.
/Sara Asplund
Skickar er all kärlek jag har i kroppen! Du är då inget måndagsexemplar, du är ju fantastisk.
Tack för att du lyfter detta ämne! Jag tror att många har gått igenom det du går igenom, men inte vågar eller orkar prata om det. Därför är det otroligt starkt av dig att visa för alla andra att man inte är ensam om det.
Ta hand om dig! <3
Hej! Vilka känslosamma och viktiga inlägg du har skrivit! Jag beklagar verkligen! Jag har två barn och mellan dem fick jag ett utomkvedshavandeskap. De rosa moln man tror att en graviditet innebär spolieras när man får veta att dem där rosa molnen kan vara grå och riktigt svarta… När man själv är drabbad känner man sig oerhört ensam (iallafall jag) för INGEN pratar om det även om det är som du har skrivit SÅ HIMLA VANLIGT! Nu gick “allt” bra för mig! Och jag kände glädje över att slippa äta mediciner eller bli opererad… Så det är ju så tvetydigt… Man förlorar något finare än livet självt men kan ändå känna glädje för att man själv “mår bra” – fysiskt alltså! Jag blev ganska snabbt gravid med min andra son efter utomkvedshavandeskapet, det rådet fick jag, att inte vänta mer än “en mens” och att inte vara rädd! Jag HOPPAS att din nästa graviditet kommer sluta i LYCKA! Varma Kramar Therese
♡ Massa kärlek och styrka till er båda. Ta hand om er!
många varma kramar och tankar till dig fina Emma .. hoppas du mår lite bättre snart även om jag kan tänka mig hur svårt allt känns just nu . Efter mörker kommer ljus..Kram<3
Massa kramar! Starkt att våga berätta om det allra svåraste. Varför pratas det så lite om missfall när det drabbar så många?! Tack för att du delade med dig.
Vill bara säga hur otroligt modig jag tycker att du är som skriver om det här.
Hoppas du, ni båda, får må bättre och bättre för varje dag som går!
Styrkekramar till dig! Det är verkligen jätte bra att du tar upp det här ämnet. Det pratas alldeles för lite om det!!
Jag tror på ödet och en dag så är det er tur att får uppleva känsla av att bli en till.
Några till styrkekramar
Tack för din rörande beskrivning av det sorgliga du gått igenom. Personligt och naket – och väldigt, väldigt modigt. Mina tankar går till dig och John, och jag önskar er all lycka.
Tack för att du delar med dig Emma! Jag tror verkligen som du skriver att vi pratar för lite om missfall. Det är så knäppt att en växer upp i tron att det för det första är superlätt att bli gravid (jag blir galen på alla filmer när tonåringar blir gravida efter att ha legat EN gång t.ex.) och att alla graviditeter som blir slutar i frisk bebis. Min mamma har fött sex barn men gått igenom två missfall, min syster har fött tre barn och gått igenom i alla fall ett missfall. Det är VANLIGT, även hos dem som fullbordat graviditeter både före och efter. Men det hjälper ju ingen om vi inte kan prata om det. Du och andra bloggare som skrivit om liknande upplevelser är så jäkla modiga och bra! Hurra för er, att ni vågar!
Du har så rätt, det måste pratas mer om det. Ta hand om er <3 Många kramar till er båda!
Så bra att du hittat styrka och glädje i detta! Jag fick ett missfall i somras och kände såklart besvikelse men även glädje och stolthet över att min kropp förstod att avsluta en process som tydligen inte gick helt bra. Det barnet var inte meningen. Kände även glädje över det faktum att jag tydligen KAN bli gravid öht! Kram till dig!
Jag läste ditt förra inlägg igår och fällde många tårar. Jag vill bara säga att jag tänker på er och hoppas att ni mår bra. Hav förtröstan och man får vara arg. Kram
Den 19 maj 2013 slutade min lilla dotters hjärta slå i magen, jag var i vecka 34 och hade två dagar innan gått hem från jobbet för sista gången på ett år. Trodde jag.
Den 21 maj föddes hon, så vacker och perfekt. För perfekt för att inte få leva. Vi kommer aldrig få ett svar på varför hennes hjärta gav upp.
Men vad vi vet är att det fanns en mening med det som hände. För den 19 maj 2014, exakt ett år efter hon dog, ska ett syskon komma. Ett syskon som inte hade kommit om hon inte lämnat oss.
Jag måste tro att det finns en mening med att det hände, annars blir det för tungt att bära.
När det nyss hänt kom alla fram, främlingar som vänner och alla kände någon eller hade själva varit med om något liknande. Det finns en låt jag lyssnade mycket på, Melankolia stad av Loke Nyberg, där han sjunger:
Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer
Ja just den typen av bekymmer
Lider många människor av idag
Men du har svårare för att beskriva
Vad som är det positiva
Med att det finns fler som mår som jag
För jag skiter i om jag är en av hundratusental
Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal.
Det kommer bli bra Emma ❤
Och tack för att du sätter ord på tankar som också snurrat i mitt huvud då vi fick missfall. Exakt det du beskriver, har jag levt för osunt, av alla kroppar klart att min är ett måndags exemplar etc… Det hjälper mig att veta att andra tänker liknande fast vi har helt fel. Vi är magiska! Kram och kärlek
Tack för viktigt inlägg och varma styrkekramar till er. En lite tröst jag själv använde mig av när jag gick igenom ett missfall för ca ett år sedan är tanken på att naturens lagar ibland bara råder. Hur inihelevetsjävla orättvist och fel det än känns så var det något som gjorde att just det här barnet inte skulle bli… Ibland sorterar naturen inte och små bebisar med grava missbildningar, sjukdomar och allt för korta liv kommer till världen… Älskade så klart men kanske med mycket smärta och lidande framför sig….Det är bara en tidsfråga till det staka, friska lilla embryot fäster i din livmoder och stannar alla långa 40 veckor! Tro på det! Och lev livet under tiden ni väntar! Tusen kramar!
This to shall pass. Ett uttryck som jag lutar mig mot ibland. Hoppas du kan vila dig lite mot det också i en sorglig tid.
Stor kram
Kjære Emma, jeg har vært utenfor internett i hele helga, og jeg vil bare si at jeg syntes det var veldig trist å lese hva som har hendt. Jeg sender deg en stor klem fra Oslo, med noen ekstra kyss på kinnene etter mitt år i Paris, og med mye støtte og beundring og varme i den kalde høstlufta. Jeg ønsker deg og John alt godt, og synes det er modig av deg å skrive så åpent om hva som skjedde. Ta den tiden du trenger på å finne styrken og smilet når livet er tungt og mørkt, og husk at vi er mange som setter stor pris på det du gjør. Gode tanker til deg! <3
Tack för du så naket delar med dig, något av de allra smärtsamte som finns! Ta hand om er!
Jag är så glad att läsa att du mår lite lite bättre! Jag minns att jag lyssnade på Hannah och Amandas podcast när de pratade om missfall, att just eftersom det är tabu och ett ganska otangerat ämne så upplever vi att vi bara omges av lyckade, perfekta graviditeter. Det ökar förvirringen och skammen för de drabbade tusenfalt, för då lämnas man med tankar om “Varför jag” och “Tänk om”, som ofta tenderar att skuldbelägga en själv. Därför är jag så himla imponerad och rörd över att du väljer att berätta. Samma sak med din vän som berättade samma sak på sin blogg för några månader sedan. Så himla sorgligt att läsa om, men ni ska vara stolta över att ni, bit för bit, förbättrar situationen för framtida generationer av kvinnor som kommer att drabbas av samma sak. Stor kram till dig!
Så ledsamt att det blev så här. Stort tack för att du delade med dig, tror att du hjälper många andra som är eller har varit i samma situation. Och förhoppningsvis är det ett sätt att läka, att få berätta om det där lilla knytet som skulle ha blivit men inte blev. Ta hand om dig.
Fy 🙁 Ta hand om dig! ♥
Så sorgligt det finns inga ord för hur mycket!! Tack för att du skriver och delar med dig av vad du upplevt finaste Emma. Stora styrkekramar till dig och John!!! Ta hand om varandra<3<3
Emma, du är modig och stark som vågar berätta. Jag önskar dig och John styrka och kraft. <3
Tack Emma!
Tack för att du sätter ord på något så svårt men viktigt. Jag fick missfall för exakt 15 dagar sedan. Så overkligt även om jag logiskt sätt vet att det var kroppens sätt att säga att det inte stod riktigt rätt till så blir jag så ledsen, arg och frustrerad. Men mitt i allt känslokaos infinner sig en lättnad och ett lugn. Kroppen fungerar, jag och min man är kompatibla, det är bara börja om och komma igen.
En vän skrev ett så fint sms till mig: heja äggen! Så jag vidarebefordrar den fina uppmaningen till dig! Heja äggen!
Det låter som en bra idé att byta förväntningar mot nya förväntningar och att läka med en extra resa om plånboken tillåter. Jag är ännu en i raden som varit på en liknande plats.
Oftast går det ju vägen till slut. Men vägen dit kan vara nog så jobbig.
Ta hand om dig.
Vad bra att du inte har ont längre. Berörde mig så otroligt mycket det du skrev. Jag var där, på mitt vis förstås, där du var nu. Trodde att vi skulle varit tre nu i oktober men det blev inte alls så… Och det där “tyvärret” när man ligger blottad i gynstolen kan jag tänka på så många gånger samtidigt som vi känner oss starkare och att det kommer kanske gå nästa gång! Kroppen är klok som avbryter när det inte är bra. Nästa gång är det kanske perfekt! Tack för att du skriver! All lycka till er!
Tack för att du skriver om detta! Och på ett så oerhört ärligt och enkelt sätt. För drygt ett år sedan gick jag igenom samma sak i vecka 12, och jag undrade så varför ingen pratar om det, när sjukvården sa att det var så vanligt. Så tack för att du gör det!
Massa styrka och kramar! Det kommer en tid när det blir mer än en jordgubbe, när det är dags. Ta hand om varandra och mys ute bland höstfärgerna!
Så himla sorgligt för er! Men stort tack för att du delade med dig. Samma sak hände mig i onsdags och plötsligt läste jag på nätet att uppåt 20% av alla graviditeter slutar med missfall, men lik förbaskat är det aldrig någon som pratar om det, så man känner sig ändå som den enda i världen som blir drabbad. Så tack för att du tog upp ämnet, det känns skönt att veta att man inte är ensam.
Hej Emma! Har läst din blogg väldigt länge och följer dig på insta. Vilken vacker och genomgo människa du verkar vara. Så himla tråkigt att höra om ert missfall 🙁
Håller tummarna för dig och din John att en dag påvisar ytterligare ett sträck på stickan 🙂 Ta hand om varandra, och som många andra läsare skriver; tack för att du delar med dig <3
Många kramar /Catrine
Tusen tack för att du delar med dig! Jag brukar försöka trösta mig med även jobbiga perioder i livet går över. Även om det låter futtigt i sammanhanget. Stora kramar till dig
Du är modig och stark och jag beundrar dig. Skickar många kramar!
Du är finast
Du har så rätt i att man borde prata mer öppet om detta med missfall. När man pratar om det visar det sig ju alltid att många, många har upplevt det och att man inte är så ensam som man känner sig just när det händer. Jag hade ett missfall mellan mina två barn, och det var ungefär lika tidigt som ditt. Mycket jobbigt, men några månader senare var jag gravid igen, och du har ju t.o.m. mött den lilla tjejen som kom efter det!
Det pratas överhuvudtaget för lite om det som är jobbigt med att bli med barn och att ha barn också. Ofta verkar folk vara oroliga för att visa att de “misslyckats” eller inte är så perfekta som de antar att alla andra är. Med mitt första barn hade jag t.ex. svårt att amma. Så svårt att det aldrig gick. Vi prövade ALLT och det var så hemskt och stressigt och jobbigt att jag höll på att kollapsa. Till slut pumpade jag istället och vi flaskmatade och allt gick bra och blev lugnare. På babygruppen jag gick på då pratade vi en dag om amning. Sköterskan som höll i det hela frågade om någon hade någon kommentar. Det hade ingen. Då sade jag att jo, jag hade haft jättebesvär med amningen, det hade inte alls funkat trots att jag så gärna ville amma, och det hade varit URjobbigt. Och ser man på, då var det flera andra mammor som också stämde in och pratade om de olika problem de haft och hur de löst de problemen. Det är jätteviktigt, för en själv och andra, att våga prata om det som är jobbigt och svårt och “inte perfekt”, även när det känns som om man gör sig själv ganska sårbar och öppen när man gör det. Så bra att du delar med dig av din upplevelse, även om jag fattar att du gärna hellre delat med dig av goda nyheter.
Massor av kramar till dig,
Maria H.
Åh Emma. Läser bloggar efter några dagars nätfrånvaro och ser vad som hänt – beklagar så oerhört mycket att liten inte ville stanna kvar. En stor kram till dig!
Pingback: Om kvinnligt entreprenörskap och berörande bloggposter i omvärldsbevakningen vecka 44 - BLÅELD | BLÅELD
Jag vet hur du har det, vi skulle också ha fått en liten majbebis… Jag fick ett uteblivet missfall i v.14. Vi hade berättat för alla, så vi har tvingats dela även sorgen med alla. Jag hade stor ångest över det, men nu två veckor senare känner jag att det har varit så skönt med allt stöd. Du har så rätt, vi måste börja prata om missfall!
Kram till dig
Jag ramlade över din blogg och det här inlägget i mitt smått tvångsmässiga googlande såhär just efter ett missfall, i just vecka 10. Känner igen mig så väl i allt du skriver och det är en tröst att inte vara ensam i allt det här (vet ju att detta är ett gammalt inlägg men det spelar liksom ingen roll). Livets berg-och-dal-bana är så skoningslös. Tack för att du delade med dig.
Sofie, jag lider med dig <3