I väntan på att min dator ska skärpa sig (jag håller på att ladda in bilder som jag tänkte visa er, men den bara hänger sig hela tiden), så kommer här ett stycke musikminne. Mitt första. Detta önskeinlägg är önskat av Lina.
Så nu Lina, här kommer det:

Mitt allra första musikminne kommer från mitt barndomsrum.
Jag och min syster Ellen har en rosa bandspelare som vi mest har till för att spela in våra egna podcasts på (släng er i väggen alla podcastare – detta var totalshow gone wild. Slutade i bråk. Eller skratt. Det var “Sunset beach” i radioform – och på riktigt ).

Men så en dag kommer vi över en ny kassett. Med Carola Häggkvist. Alltså herre min gud. Nu sket vi fullständigt i podcasts, påhittade karaktärer, drog på oss melonclipsen, mjukisbrallan och satte ett fräsigt resårskärp i midjan.
Sedan klev vi upp på vår imaginära scen (en matta) och rev loss “Främling”, “Säg mig var du står” och “Mickey” med full mimik. Även Lena PH och Stevie Wonder spelades flitigt på den där bandaren. Och Christer Sandelin. Fan, jag tyckte han var så snygg alltså.
I sitt långa röda hår på LP-omslaget …

Sedan mitten av 80-talet har min smak i både män och musik utvecklats en aning, och utsatts för en hel del strömningar annat än från en rosa bandare. Men jag bangar aldrig (aldrig!) på en Carola-dänga. Då vrålar jag högst.

Fram till jag var 12-13-år ville jag mest vara som min döcoola syster som var LIVSFARLIG estetpunkare. Alltså hon var inte så livsfarlig, men hon var ju bara för cool. Och det var ju inte jag. Så jag lyssnade på punk. Och på “Vem ska trösta Knyttet”. Jag är fortfarande osäker på om “Vem ska trösta Knyttet” var hennes guilty pleasure eller om det slank förbinder vinjetten estet, eller om det helt enkelt var ett prank mot mig. Hur som helst –  jag lyssnade osållat och försökte känna mig ball. Och till slut kände jag mig ganska så frän faktiskt.

Som 13-åring tjatade jag mig till att få åka på min första festival, Arvikafestivalen (mamma och pappa, hur kunde ni släppa i väg mig?) och föll pladask. Det gjorde att jag varje år därefter kuskade jag runt med ett fult tält som någon hade taggat med Pine (ALLTSÅ om du har en sprayflaska och ska skriva på ett tält, varför skriver du då “tall”?) till allehanda konserter och festivaler – Roskilde, Hultsfred, Arvika, Trästock – för att härja runt, lyssna på allt från Morrissey, Rolling stones, Suede, PJ Harvey, Bob Dylan till Håkan Hellström och jagminnsintevad.
Om Carola-minnet var mitt första, så var alla festivaler de största och bästa.
Mina vapendragare Nina, Fatima, Åberg (och senare Lisa) härjade runt, kluckskrattade, hånglade med flyktiga förälskelser, hittade nya kompisar, konsertpeppade järnet, rökte, bar skitiga jeans, gifte oss på nattkröken (true story från moi), tappade en kontaktlins på ett lerigt dansgolv klockan 03:00 – OCH HITTADE DEN – råkade insulta Papa Dee och stukade ett par fötter (så klart). En helt vanlig festivalhelg i Hultsfred.

Lite så. Numera kuskar jag mest runt på städade tillställningar (men ack så roliga) som Way out west och Popaganda. Stukar ett par fötter ibland och så. Faktiskt i sällskap med samma roliga kompisgäng (obs! de är inte inblandade i stukningarna), lika bra musik, men med lite mindre jäkt att fånga varenda soundtrackad sekund av livet.