5 frågor – 5 svar!
Q: Hur gick det till när du fick bokkontrakt egentligen?
Amalia
A: Hej! Först och främst så fick jag det inte själv, utan jag har jobbat från början till slut med mina vänner Volang-Linda och Vintageprylar-Louise (psst, spana in hennes nya blogg). Vi har känt varandra i säkert tio år, men det var först för ungefär två år sedan – när vi kom på att vi ville göra något projekt tillsammans – som vi lärde känna varandra på djupet. Vi hade ju samma inriktning (journalister) och tyckte om samma estetisk. Nu är vi både vänner – och kompanjoner. Hela bokprojektet började med att vi skrev ett synopsis på en bokidé. Vi gjorde massor av research och tog kontakt med andra som har skrivit böcker.
Det här var vid tiden jag jobbade på Damernas Värld. Den dåvarande (fantastiska) redaktionschefen Rebecka Edgren-Aldén (som nu basar över Family Living och Mama) peppade mig med bokidén, läste igenom synopsis och kom med goda råd. Guld värt.
När vi hade stött och blött vårt synopsis skickade vi in det till olika förslag som vi ville jobba med. Vi fick standard-nej av vissa (Norstedts bland annat) och på andra förlag kom vi på möten och berättade om våra bokplaner. Ett förlag var taggade på att ge ut vår bok och vi var beredda att skriva kontrakt. Men möten flyttades om och det drog ut på tiden. Någon vecka innan vi äntligen skulle skriva på kontraktet med det där andra förlaget hörde Norstedts av sig och ville ses på ett möte. De var taggade att ge ut vår bok. Helt plötsligt stod vi med två förlag som ville ge ut boken. Men valet hamnade till slut på Norstedts och vår fantastiska förläggare Susanna Höijer. Det har vi inte ångrat en enda sekund.
Den 1 juni skrev vi på kontraktet och den 6 juni plåtade vi Picknickparyt-kapitlet ute på Djurgården i Stockholm. Fram till den 1 juni var det verkligen en riktig berg-och-dalbana.
Eftersom vi var nybörjare så visste vi inte riktigt vad vi höll på mig. Som tur var hade vi himla bra (och snälla) människor omkring oss som vi kunde fråga, vilket är ett enormt privilegium. Men vi mejlade också inspiratörer som vi inte kände och frågade om råd. Under hela den här bokresan har vi gått efter devisen “vi kan i alla fall fråga, det värsta vi kan få är ett nej”. Och man blir verkligen förvånad över hur hjälpsamma människor är.
Q: En lite konstig fråga kanske, men vad äter du till frukost?
Anna
A: Ingen fråga är konstig. Jag är journalist, du anar inte vad konstiga frågor jag har ställt i mina dagar. Dä ä bare å frågä på vettu om jag får använda min sofistikerade värmländska. Varje morgon äter jag samma sak: Två smörgåsar (bröd bakat av min man John, ävan kallad bagaren) med smör och ost, en stor kopp kaffe med mjölk i och ett glas grapefruktjuice. Om jag inte äter hemmabakt bröd, så vill jag ha välrostat (nästan bränt) Lingongrova med ett tjockt lager smör på. På helgen blir ofta frukostarna lite mer … avancerade. Då äter jag ägg (fast jag egentligen bara tycker om äggvitan), grapefrukt, mängder av bröd och smoothie med bär. Men smoothie kan jag inte göra längre, för jag har pajat vår mixer. Jag var så extremt klantig en morgon och körde ner mixern i en metallgrej = paj. Nu måste vi springa ner till Vintageprylar-Lollo (som bor två trappor ned) och låna mixer varje gång det ska göras smoothie, så det blir liksom inte så ofta. Men jag ska lämna in mixern på lagning tänker jag. Snart.
Q: Kan inte du berätta om Vintagefabriken? Vad ÄR det egentligen?
A: Vintagefabriken är namnet på företaget som jag har tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Louise. Vi har sedan i mars en alldeles egen – helt underbar – lokal i Midsommarkransen. Det är egentligen två lokaler som har slagits ihop till en stor. I den ena delen har vi frilanskontor där vi sitter och frilansar som journalister, smider planer och skissar på olika projekt (både enskilt och tillsammans) och i den andra delen ska jag och Vintageprylar öppna upp en vintagebutik. Där kommer vi att sälja klänningar, möbler, lampor, burkar, koffertar, Emma-fåtöljer och porslin. Även ett tjog nyproducerade saker kommer du kunna hitta i vår lilla butik, som boken Vintageparty så klart. Vi har även stora planer på att ta fram egna produkter och samarbeta med andra kreativa människor. Det blir grejer det.
Tanken med Vintagefabriken är att allt ska vara möjligt – det ska vara den totala friheten att kreera. Vi vill att det ska vara en samlingsplats och fungera som ett kreativt kollektiv. Vår förhoppning är att – när vi får mer tid – kunna hjälpa andra att förverkliga sina drömmar, precis som andra hjälpte oss att förverkliga våra.
Vad händer nu då? Just i detta nu målas golvet i butiken rutigt och sedan kommer vi ägna all vår vakna tid åt att skapa världens finaste butik till öppningen i början av maj. Det ska bli så fasligt roligt – men det är mycket jobb kvar.
Q: Jag såg bilder från releasefesten som ni hade på Vurma (såg förövrigt helt underbart ut) och undrar bara – hur fick du fast Eiffeltornet?
A: Hahaha, tack så mycket! Jojominsann, jag fick fast den med ståltråd och hårnålar. Jag satte ståltråd mellan Eiffeltornets alla fyra ben och korsade sedan hårnålar över ståltråden så att tornet fick fäste. Lätt som en plätt!
Q: Du bloggar ju väldigt ofta om Midsommarkransen där du bor. Jag bor själv på Södermalm i Stockholm och undrar vad det är som är så speciellt med Midsommarkransen?
Tack för en bra blogg
/Lisa
A: Jo nu ska du får höra Lisa. Som den småstadsmänniska jag är passar Midsommarkransen mig alldeles perfekt. Midsommarkransen är just så – som en småstad. Förut bodde jag inne i Hornstull och jag kan så klart sakna att ha Indien garden runt hörnet, Långholmen ett stenkast från lägenheten och det surrande livet ett språng bort. Folk som tydligen var mina grannar som sprang – fort – förbi i trappuppgången. Tittade ner och jäktade i väg.
Jag trivs banne mig bättre här. Här flanerar folk istället för jäktar, parkbänkarna är inte tomma utan man sitter faktiskt där och funderar över livet och jag känner till (nästan) varendaste granne. Det är så jag vill ha det.
Kunna springa ner på middag hos grannen, komma in på stammisfiket och språka en aning med ägaren eller bara slinka in i någon butik för att säga hej till de som jobbar där. Som den trygghetsmänniska jag är har jag alltid velat vara i ett sammanhang. Gärna vara stammis, känna igen de andra som är där, prata och vara lite mer av en … medmänniska snarare än en främling. Men det enda stället jag någonsin varit stammis på i Stockholm (och blivit igenkänd av personalen (vilket är ett kriterium)) är Carmen på Södermalm under mina fattiga studentår. Och då har jag verkligen försökt hänga järnet på allehanda fik för att hitta ett sammanhang, men icke då. Det har bara varit ett myller av människor och jag har inte känt igen en kotte. Carmen däremot. Där var det samma människor som hängde varje helg, innan man slängde sin tygpåse över axeln och slanade sig till Mettan.
Jag tycker liksom om känslan av att bo i ett hus med lägenheter, med människor man litar på och som skulle knacka på om något var på tok.
Om jag hade velat vara anonym och ensam hade jag bott kvar på vischan i Värmland.
Att Midsommarkransen dessutom har kvar mycket av sina gamla hus gör ju inte ett historehungrande hjärta mindre glatt så att säga.