Jul kan vara det bästa jag vet. Förutom att jag är förtjust i själva stämningen, så gillar jag allt pyssel, bak och fix. Få åka hem till Värmland, träffa familjen och kravlöst hänga med varandra under ett par dagar.
Därtill är jag som ett barn när det gäller julklappar. Och nu pratar jag inte om själva kommersen kring jul utan snarare hemlighetsmakeriet innan julafton. Låsa in sig på kammaren, slå in i fina paket och gömma noggrant och sedan skriva små obskyra rim. Det är det som är grejen. Själva tingen är som en underbar bonus.
I årets bonus dolde sig detta:
Underbar väggkalender från Frankie magazine, boken “Gubbe och katt – en kärlekshistoria”, en liten, spännande handväska som fungerar som sminkväska, en liten folkabuss, cupcakedress (ja, det är en onepiece) i fleece (jag är extremt frusen av mig, så detta är numera mitt bästa plagg), en extern blixt till min kamera (FANTASTISK!), en randig strandväska och finfina tjocksockor.
Förutom detta fick jag ett kamerafodral i läder, ett kamerastativ, ett duntäcke, visitkort, presentkort på bio och några gamla, fina kökshanddukar.
Nostalgitrippen genom 2012 fortsätter i rask takt. Från januaris flängande resor till Berlin och Paristill februari – födelsedagsmånaden! Hurra! Jag älskar att fylla år och anordna födelsedagskalas – det är mitt bästa! Och februari månad började just så. Med festförberedelser, rosor i flaskor och pepp.
En dag i februari kom min kära vän och granne Lollo in till mig med ett sminkbord. Hon hade inte plats för det, så hon tänkte att det kunde stå hos mig ett tag. Ett långlån kallade hon det. Att jag sedan skulle få det några månader senare visste jag inte om …
Den 4 februari är min dag. Årets höjdpunkt om du frågar mig. Så här såg jag ut på min födelsedag när jag piffade till mig inför min födelsedagsmiddag.
Årets tema på min födelsedag var Frankrike. jag är så förutsägbar ….
Jag bjöd in till en fransk afton med vegetarisk coq au vin och Crème Brûlée (mitt bästa!). John lagade maten medan jag dekorerade middagsbordet med eiffeltorn, franska böcker och girlanger i trikolorens färger.
Fick en underbar radio i fördelsedagspresent av John. Den har jag haft på sedan dess i stort sett. Love it!
Samtidigt var det modevecka i Stockholm. Jag sprang på visningar mest hela tiden, skrev om kollektioner, intervjuade designers och andades mode genom varenda ven.
Jag åkte skridskor för första gången på säkert 10 år. Det var fantastiskt roligt, även om jag ramlade och åkte som om det var första gången.
Ibland jobbade jag hemifrån. Och det såg ut så här. Tänk va, då hade jag ingen aning om att jag ett år senare skulle göra detta permanent.
Köpte underbara tidningar på Tradera och smälte vid blotta synen av denna damens leende.
Hade ett stycke lånekatt hemma. Winston. Här ligger han i vanlig ordning på det virkade överkastet på sängen. Älskade lilla (enorma) katt.
Åkte hem till Värmland och firade mamma och mormor som också fyller år i februari.
Gick långa promenader på åkrarna och latade mig i soffan.
Katten Winston var också med i Värmland. Finklädd och dan.
Snön föll och det kom en bil den dagen.
När jag kom hem till Stockholm hängde jag mest hemma hos Vintageprylar tillsammans med Volangen. Där satt vi och smidde bokplaner och drömde om att få ett bokkontrakt.
I februari tipsade jag även om Rifle Paper Co, och det vill jag även göra nu. Hur fint är inte detta?
This is what February 2012 looked like – the month of my birthday. I love to celebrate my birthday and organize birthday parties – best thing I know! And the month of February began precisely like that. With the festive preparations and roses in bottles.
– My husband gave me a wonderful retro styled radio as a birthday gift. I haven’t turned it off since. Frequently used in other words. – In early February, I spent a lot of time at Stockholm fashion week where I ran around to fashion shows, looked at the collections and interviewed the designers. – I skated for the first time in probably 10 years. – Went home to Värmland (where I was born. Värmland is located in the middle of Sweden). – I had a cat.
Som den nostalgiker och listälskare så vore det en skymf att inte sammanfatta förra året 2012. Därför kommer jag sakta men säkert gå igenom vad som hände, månad för månad. Vi börjar med januari …
2012 festades in med dunder och brak hemma hos John och mig. Temat på festen var “Old Hollywood”. Våra knarriga golv fylldes med långa, glamourösa 1930-tlsklänningar, smokingjackor, 1950-talspumor och champagnetorn. På bilden ser du Jånas och Vintageprylar.
De nästkommande dagarna handlade mest om en nostalgitripp genom 2011. Surprise, surprise! Det såg ut så här (ni får en recap av 2011 i sju bilder när jag ändå är i gång). 2011 var året jag köpte mina fina brogueskor och bodde i en underbar, grön lägenhet i Hornstull.
2011: Anordnade ett vuxenkollo i Värmland för alla mina vänner. Här har vi Lisa på safari i Munkfors.
2011: Hängde mycket på Söder det året. I vanlig ordning.
2011: Cyklade på Gotland.
2011: Besökte fyren i När.
2011: Spelade superyatsy i Vinterviken.
2011: Regndansade genom Botaniska trädgården i Visby.
2011: Guldknappen-klänningen.
Förutom att sammanfatta 2011 handlade den första månaden av 2012 mest om vår nya lägenhet i Midsommarkransen. Vi packade sakta upp alla kartonger och gjorde oss hemmastadda.
Visade upp alla mina fina julklappar!
Åt grapefrukt mest varje dag och gick promenader i min nya stadsdel.
Åkte till ett kallt Berlin tillsammans med John och ett gäng med vänner. Hälsade på vår vän Emelie, gick på fester, hittade underbara vintagebutiker och njöt av gatukonstkatter.
Emelie och det självklara, Club-mate.
Från Berlin till Paris. Tog flyget från ett svinkallt Berlin till ett 15-gradigt, vårigt Paris. Jag skulle dit på jobb och passade på att åka en dag tidigare för att få en dos av min favoritstad.
Paris!
John tog ledigt från jobbet och följde med …
Jag i min grå cape uppe i Montmartre.
Expressdoserade Paris under ett dygn.
Och vad var det för jobb då? Jo, jag fick besöka modehuset Louis Vuitton! Det var maffigt! Jag fick se deras pre fall-kollektion, kika på hemliga projekt som jag inte fick fotografera och sedan kika in i deras lyxiga showroom. Detta var på tiden jag jobbade på Damernas Värld och DV Mode och skrev alla deras trendrapporter. Så detta var en del av jobbet. Eh, ja, jag saknar den delen ja.
När jag kom hem till Sverige anordnade jag en Lisa-dag. Min kära vän Lisa var hade tappat orken, så jag och några vänner drog ihop en skräddarsydd pepp-dag. Vi började med afternoon tea, kramades sedan genom Söder, gick en vintagerunda, åkte hem till Lojsan och mös i hennes soffa framför Narnia (Lisas bästa), masserade trötta Lisa-fötter och lagade en pangmiddag. På bilden ser ni Lisa och Lojsan.
Det var också i januari jag köpte min hallonröda tyllbomb. Älskar den! Köpte den hos Lisa Larsson Secondhand på Bondegatan.
Randigt är det bästa jag vet. Hemma hos mig trängs randiga skor med randiga klänningar, kjolar, playsuits, tröjor, bikinis, hattar och väskor. Allt prydligt upphängt och uppställt i min garderob – som är klädd i randig tapet. Så klart.
Min kärlek för ränder har jag ärvt av min mor Märta.
Jag har alltid tyckt att jag och min mamma är så olika. Som natt och dag ungefär.
Jag och pappa däremot. Ja, vi älskar jazz, tycker om att jamma tillsammans och har i mångt och mycket samma synsätt på saker och ting. Vi ser dessutom likadana ut (minus pappas flint).
Men ju äldre jag blir desto mer lik blir jag min tokmamma. Hon liksom jag älskar gamla möbler, loppisfynd, trädgårdar, pyssel och är svag för allt som har med Frankrike att göra. Och – inte att förglömma – ränder.
Denna randiga klänning hittade jag i hennes garderob när jag var hemma i Värmland över jul. Det blev så tydligt på något vis hur lika vi är trots allt.
Denna randiga sailorklänning bar hon på sin student under 1960-talet. Skepp o hoj morsan!
I love stripes! That’s one thing me and my mother Märta have in common. I found this wonderful striped sailor dress in my mother’s closet. She wore it when she graduated in the 1960’s. O hoy mama!
I detta Värmland är jag uppvuxen. Mellan ett par åkrar, i närheten av en sjö, omgärdad av skogar och lundar. Långt från stadens brus.
I detta lugn, närmare bestämt mitt barndomshem, firade jag julafton tillsammans med mina föräldrar och John. I ett falurött litet hus, långt ute på landet, omgärdad av en hög med släktingar. Jojomänsan, halva tjocka släkten är samlad längs en liten grusväg.
På juldagen slöt min syster Ellen och min svåger Christer upp till julefirandet. Som jag hade längtat.
På annandagen gick jag, John, Ellen, Christer och min mor och far en promenad till min mormor. Påbylsade med massor av kläder traskade vi genom knastrande snö den lilla kilometren till mormors hus.
Moi.
Gick isiga vägar fram i mina nya, fina tjocksockor (som jag fått av min mamma i julklapp).
Med stora rosor om kinderna kom vi sedan fram till mormors hus. Där är så galant med mahogny, tickande klockor och sammetssoffa.
Svenskt tenn i soffan.
Mormor bjöd på te, kaffe, kakor och bullar.
I rufsiga mössfrisyrer satt vi sedan i salongen och sörplade kaffe medan mormor öppnade julklappana som vi hade med oss.
Min mormor har det så flott. I sovrummet finns till exempel ett sminkbord med kristallskålar. Det har jag apat efter på mitt sminkbord.
Jag och John passade på att gosa sönder mormors katt Isabella också. När vi fick den här minen som svar på vårt kel var det dags att traska hem igen.
När jag var hemma i Värmland över jul gjorde jag den traditionsenliga turen till Gengåvan i Karlstad. Gengåvan är en enorm secondhandbutik som har både kläder, möbler och små pinaler. Allt överskott går till bistånd. Flott som tusan och dessutom kan kan ramla över riktiga kap. Under årens lopp har jag fyndat en Emma-fåtölj för en spottstyver, många 1950-talsklänningar, byxor, kjolar, tyger, tavlor, ja, till och med skor.
Denna gång ramlade jag över en petroliumblå kappa i perfekt modell. Välbevarad och tjusig. Kappkalaset gick på 145 kronor (och jag fick kappan som en julklapp av min kära mor. Tacktack!). När jag kom hem provande jag kappan, stack ner händerna i fickorna och svängde om. Där, i den ena fickan, låg en liten skatt. Nämligen en utnött reflex signerad Kvinnliga bilkåren i Karlstad. Tänka sig va? En äkta bilrock.
23 december. Den tjugotredje luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller en bild som bäst beskriver ditt humör i dag.
Lite så här känner jag mig. Som en kaffekopp i sängen.
Jag är helt matt i kroppen. Slut. Det blir jag alltid när jag kommer till Värmland, ut på landet. Tystnaden. Axlarna sjunker ner, jag andas djupare och jag hinner reflektera över var jag är just i stunden. Inte vad jag ska göra härnäst. Vaknar upp i frasiga lakan i mitt blommiga gamla barndomsrum, andas frisk luft som har sipprat in genom det otäta torpet och vänder mig om och somnar om.
I all min slöhet dricker jag enorma mängder kaffe i hopp om att få en dos energi. Koffeinet räcker bara till soffan. Där lägger jag mig under en filt och somnar lite så där på eftermiddagen bara …
This is how I feel today. Like a cup of coffee in bed.
I’m in the countryside in the middle of Sweden (where I was born) to celebrate christmas. I always get so terribly tired when I come home. The fresh air, the silence and the stillness do me well. I breathe better and I take time to reflect – not on what to do next, but on where I am right now. But it also makes me … so … tired.
I drink a lot of coffee, but the caffeine only gives me the energy to make it to the sofa.
Nu tar jag mina julklappar under armen och far hem till Värmland. Ut på vischan, på med raggsockorna och in med veden i spisen. Där ska jag äta vegetarisk Jansson Frestelse (Johns paradrätt på julbordet), klappa katten Winston, baka bröd, pulsa i snön, starta igång en rad pysselprojekt, äta timlånga middagar och även försöka hinna träffa några av mina vänner som bor här. Och så klart … Fira jul!
12 december. Den tolfte luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild någon jag saknar.
Jag saknar några högt älskade människor just nu – som alla är spridda över Sverige. En hel drös i Värmland, en specifik i väst och några vänner i öst som jag inte umgåtts med på länge. Ni vet vilka ni är.
Men till denna lucka har jag valt att tillägna någon annan. Nämligen den där lurvtussen till katt som jag och John var kattvakter till under ett och ett halvt år. Winston.
Fortfarande – ett halvår efter att han flyttade hem till Värmland – tror jag att han sitter där. I hallen, väntades på främmande, i fönstret tittandes efter fåglar och ute på innergården lekandes med alla barnen.
När jag kommer in i sovrummet tror jag mig se honom liggandes på sängen. Men när jag kommer närmare ser jag att det är en ihopknövlad svart tröja eller ett par sorgsna strumpbyxor. När jag kommer hem om dagarna öppnar jag dörren försiktigt så att min imagenära katt inte ska slinka ut i trappuppgången. Och när det är mörkt i lägenheten går jag försiktigt fram så att jag inte ska råka trampa på kattens tass.
Jag har vant mig alldeles fruktansvärt vid att ha den där slingrande hårbollen i mitt hem.
Och nu bor han inte här längre. Min lilla Vanitycat.
10 december. Den nionde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mitt favoritdjur. En katt.
Den här kalenderluckan börjar inte hos katten, utan på landet, där jag är uppväxt …
När jag berättar att jag är uppvuxen på landet, i ett falurött hus med ängar, sjöar och släktingar som grannar, så är det många som åh:ar sig och drömmer sig bort i en rosaskimrande värld. Nu ska jag ge en liten annan bild, som nog har gjort mig till den crazy catlady jag är i dag.
Tänk dig att vara sju äpplen hög. Gå av skolbussen på en tom grusväg efter en timmes busshierarki och ret från ett gäng mellanstadieelever som precis hittat ett lagomt stort offer att trycka ner för att komma upp. Jag. Nästa dag kanske det är någon annan de trycker ner. Nästa dag kanske de är så där snälla som de är ibland. Eller så får vi vänta till torsdag, när högstadieeleverma åker med vår buss. Då är det ingen som sitter säkert, ja, förutom vi riktigt små, som får fripass.
Men just i dag var inte en sådan dag. Just i dag var det jag som satt tillräckligt nära, men inte för långt bort, för att bli talad om, tillruffsad i håret och knivad genom hjärtat på det mentala planet.
Hör bussen köra i väg, ser några tjejer – som jag tyckte hade verkat så snälla – lipa, grimasera och hånskratta åt mig genom bussfönstert. Peka finger åt mig för att jag inte på något sätt ska ha någon värme kvar i hjärtat.
Bli stående mitt i landsbygdens totala tystnad. Ensam. Knatar hemåt längs den där grusvägen, inte prata med någon, inte se en levande själ över huvudtaget, bara se minnesbilden av de där tjejerna i bussen som jag hade hoppats så hårt på att de skulle bli mina kompisar. Även om de var äldre. Så naivt.
Inse att det är flera timmar kvar tills jag får träffa någon som frågar hur det är. Hur jag mår? Någon som lyssnar på varför det svider i ögat och bränner i bröstet.
Inse att det blir till att roa sig själv i dag också. Inse att om jag börjar gråta nu, så är det absolut ingen som kommer att höra det. Än mindre veta att det någonsin hänt. Och så den totala tystnaden på det, som gör att jag hör den egna förtvivlan dubbelt upp.
Inte kunna ringa till någon, för detta var innan mobiltelefonens tid. Inte kunna få sällskap av TV, för vi har liksom bara ettan och tvåan och de sänder bara finska nyheter på eftermiddagarna. Eller test-TV. Inte kunna hugga tag i någon människa – för det finns de facto inga. Alla människor kanske ha utplånats från jordens yta utom jag. Min familj kanske har övergett mig. Vad vet jag. Jag har ju inte en enda kotte som motbevisar mina livliga fantasier. Om att jag är totalt ensam.
Egentligen är det ju så att alla människor sitter på kontor och jobbar inne i stan och det dröjer fortfarande många timmar innan de första bilarna börjar passera någon kilometer bort.
Själv har jag ett bröst som sprängs av saker jag ville få ut, men inte någon enda att berätta det för.
Nu har jag nått halvvägs på grusvägen och jag försöker ta mig förbi grannens läskiga gäss. De går ute lite varstans och vägrar ofta släppa förbi mig. De är onda. Fläker ut med vingarna, sträcker sina långa halsar och väser ilsket och skrämmande. Jag får vänta ut dem tills de slutat attackera mig och tröttnat.
Det är inte många som är på min sida i dag. Känner mig tom inombords.
Tittar på de två ladugårdarna på ängen, de som min mormor och morfar en gång ägde. När de var lantbrukare, korna gick på bete och man jobbade hemma på gården. Då var det nog liv och rörelse här. Nu är ladugårdarna tomma och nedgångna. En har fallit ihop. Och det är tyst.
Gässen har arrogant dragit sig vidare och jag kan fortsätta hemåt.
Så närmar man sig grinden hemma, ropar katternas namn, de galopperar mot en och stryker sig hejlöst runt ens ben. Jamar och inger den totala tryggheten. Man känner sig inte ensam längre.
Jag är fullkomligt tokig i katter, men jag har också stor respekt för de som inte är det. För det är skillnad på katter och katter.
I min uppväxt har jag alltid varit omgärdad av snälla katter, framförallt två stycken, Bellman och Basse, som mina föräldrar hade från att jag var omkring 6 år tills jag var 23 år. De var syskon och de snällaste katterna i världen. Min pappa sa ofta att snällare katter finns nog inte och jag trodde att han sa så där för att det var våra katter. Jag var helt säker på att alla katter var så där. Nu har jag insett att så inte är fallet.
Bellman och Basse kurade alltid i sängen när jag var sjuk, strök sig kring benet när jag kände mig som den mest ensamma människa på jorden och när jag var ledsen så kröp de närmare och ville gosa. De fanns alltid där. Efter pissiga skoldagar, efter krossade hjärtan, efter mina föräldrar gick isär, när de blev ett par igen och mitt uppe i min destruktiva tonårsperiod.
Alltid lika snälla.
Under tonårsperioden behövde man bara en sak. En kram. Men man var för stolt för att be om det från någon i familjen. Då fanns de där två lurvtussarna där.
De kände på sig när man behövde en kurrande gosboll i sin närhet. Jag har exempelvis ett otroligt starkt minne från när jag var 13 år. Jag ligger i min sängen med krossat tonårshjärta. Jag är ledsen, men jag gråter inte. Katten Basse ligger i fotändan av sängen. Så sköljer ensamheten och sorgen över mig som en våg. Jag börjar gråta hejdlöst och kan inte sluta. Basse reser sig från sin fotända och går försiktigt mot mitt ansikte. Kurrar högt och jamar tyst. Stryker sitt ansikte mot mitt huvud och lägger sig sedan näranära. Jamar och stryker tills min gråt sakta försvinner bort.
Och lite så var det ofta. Kanske tyckte hon inte om ljudet av gråt eller så störde jag hennes dagssömn, men jag vill helst tro att hon fanns där för mig. Det var den enda känsla som jag behövde just då. Sällskap.
Katter för mig är trygghet, kärlek och värme. De gjorde skillnad när jag var barn. Jag hade nog känt mig dubbelt så ensam om jag inte haft de där två.
De besitter en självständighet som jag både frustreras och beundras av. Det finns läskiga, sluga katter (de tycker jag inte om) och så finns det de där fridfulla katterna som ligger på rygg, vill att man ska klappa dem på magen och bara vill kura ihop. Givetvis när de själva väljer det. Ingen kan bestämma över en katt. Mina katter, Bellman och Basse, var just sådana där fridfulla katter. Enda gången de tog fram klorna var när de lekte, men bara försiktigt för de visste någonstans att de kunde göra en illa om de lekte för intensivt.
Nu finns inte mina trotjänare mer. Jag och min syster åkte hem från Stockholm för att vara med hos veterinären när de skulle avlivas för ett par år sedan. Bellman var döv och halvblind, och Basse haltade och verkade inte må bra. Det var dags.
Det djursjukhusets väntrum hade nog aldrig någonsin sett så mycket förtvivlad gråt innan den dagen. Nu ligger de begravda på en alldeles speciell plats som jag och min syster sett ut.
Bilden visar katten Winston som jag och John var kattvakter åt under ett och ett halvt år. Han är supermysig och snäll på alla sätt och vis. Han reagerade däremot inte alls när jag grät och var inte lika skicklig att dra in klorna när det vankades lek, men jag tycker om honom ändå.
Här kan du se en bild på mig och min syster med katterna Bellman och Basse.