Väskan är packad. Med kamera, klänningar och små barnkläder. Agatha Christie-boken är nedstoppad. Likaså pappersbiljetterna (jojo, minsann), pass och ett kilo blöjor.
Nu tar vi tåget ner till kontinenten, jag, John och Majken.
Till Frankrike, pampiga slott, vingårdar och Parisgator.
Förra året snodde jag ett stycke sommarlista från Sandra Bejier (du kan spana in min sommarlista för 2014 här). I år upprepar jag listan, och passar på att utöka den med lite …
Hur ser dina planer ut för sommaren?
– Jojomänsan, nu ska ni få höra. Om två veckor packar jag mjölkbilen (vi har fått låna mormors vita bil (=mjölkbilen) över sommaren) med parasoll, barnvagn, allsköns hängselbyxor i ministorlek och så stoppar jag in John och Majken i baksätet. Jag är chaufför (eller föräldern med liftkorten som jag kallar mig själv (hen som är någon form av gruppledare). Det är en syn för vissa har vi förstått. När jag tankar bilen, fyller på med spolarvätska och kollar däcken medan John byter blöja – sjungandes “En kulen natt, natt, natt” på Majken inne på bensinstationstoaletten. Nåväl, sidospår. Tillbaka till planerna.
Mjölkbilen kommer att ta oss till Vingåker där vi har hyrt ett torp tillsammans med ett par vänner. Samma visa som förra året alltså.
Efter en torparvecka puttrar vi vidare hem till Värmland. Där ska vi lata oss på landet, ligga i hängmattan, gå promenader med Majken, hälsa på hos våra vänner Marie och Hasse (och deras purfärska nya kid) och så ska vi ta ett dopp i sjön. Eller två.
Därefter åker vi vidare för att checka in på kollektivet Katthammarsvik (alternativt namn Grillkonferens 2015) på Gotland. Den årliga veckan (som gjorde paus förra året) is back. Hurra! Efter Gotlandshäng kommer vi troligtvis åka tillbaka till Värmland en sväng för att sedan ta tåget upp till Skellefteå, till Johns stuga. Pöh. Mycket fläng blir det denna sommar, men det kanske blir den sista flängsommaren. Nästa år har vi förhoppningsvis hittat ett alldeles eget torp att slå läger i. Vilken dröm alltså.
För att förlänga sommaren piper vi i väg till Frankrike i oktober. Med tåg! Där har vi hyrt ett litet chateau tillsammans med ett hav av vänner.
Typ så. Kort sammanfattning: Fläng, fläng, torp, torp, landet, landet och sedan kryddat med lite franska ostar. Mums!
Vad ska du göra på midsommar? – Ja, nu har ju midsommar redan varit, men den spenderades med krans å håret, sill på verandan och kvällspromenader på landet hemma i Värmland.
Vad ser du mest fram emot i sommar?
– Det här:
1. Lata mig i hängmattan i Värmland. Utan att må som en dräkt katt.
2. Få hänga med den här. Och Majken.
3. Och alla kompisbarnen!
4. Åka till Paris och visa Majken alla mina ställen.
Vad saknar du i sommarplanerna? — Västkusten. Men det får bli något annat år.
Vilken är din bästa sommarfrukost? – En stor kopp kaffe. Det spelar inte så där hemskt stor roll vad jag äter till, men efter tio månader av totalt kaffe-stopp (kunde inte ens känna doften av kaffe under graviditeten utan att må illa) så har jag lite att ta igen så att säga.
Bästa sommarlåten? – “I want you” med Bob Dylan, “Morgonen efter” med Lilla sällskapet, “Det snurrar i min skalle” med Familjen, “Gröna granna sköna sanna sommar” med Lill-Babs, “Inga problem” med Madi Banja, “Resten av ditt liv” med Timbuktu och så Daft punks “Get lucky” eftersom den gick på repeat när vi bilade genom Frankrike för två år sedan. Fortfarande den bästa semestern i mitt liv. Ja, som ni hör ett brett spann av låtar. Men gemensamt för dem alla är att de har varit soundtrack till ett fint sommarminne.
Ska du åka på någon festival i sommar? – Nja, är ju lätt sugen på Way out west, men det får nog vänta ett år tills Majken har tjockat på sig.
Vad vill du helst grilla? – ALLT. Jag är grilloman. På Gotland kommer det stå en ständigt grillningsrök över Katthammarsvik. Där grillar vi halloumi och färska grönsaker som vi inhandlat hos bonden. Det blir grejer det.
Vad dricker du i sommar? – Eftersom jag svarade “Min kompis Lisas nya home made ingefäradrink och hallonmojito. Hon är ett drinkgeni!” förra året – och fick reda på att jag var gravid kort därefter – så väljer jag att svara samma sak. Med förhoppning om bättre drinklycka detta år.
Vad ska du läsa i sommar? – Deckare! Mitt bästa.
Vilket är ditt favoritplagg för sommaren? – Ja, det vette katten alltså. Inget i min garderob passar ju efter graviditeten (10 kilo mer Emma Sundh åt folket (varsågoda!), så jag är själv väldigt nyfiken på vad svaret på denna fråga blir. Får jag gissa så är det koftan från Emmy design som jag just nu bor i.
Bästa parken? – Hasar ner i Svandammsparken så fort vädret tillåter. Precis runt hörnet från där jag bor också (optimalt).
Bästa badstället? – Havet. Jag är ju ganska så rädd för vatten (har på tok för livlig fantatsi om vad som gömmer sig under ytan), men havet slår allt med sin salta friskhet. Tyvärr blir det ju ganska lite av den varan i år eftersom jag inte kommer åka till Tjörn i år (bryter en 25-årig tradition), men hoppas på ett Göteborgsdopp om jag slänger ner mig själv på andra sidan kusten senare i sommar.
Vad hoppas du på till nästa sommar?
– Ett alldeles eget torp, bland prunkade träd och söta omgivningar.
Hurra, fanfar och konfetti-regn! Nu är den – Ä N T L I G E N – här!
Tidningen Amelia Vår 2015 som jag – tillsammans med en rad inspirerande, briljanta och kreativa kvinns – har jobbat med under vintern finns nu i butik. Och jag är så stolt att jag håller på att smälla av.
Framför allt för att jag fått tillfälle att jobba med så kriminellt skickliga och peppiga människor. På 124 prunkande sidor bjuder Underbara Clara in till vårfest, Mokkasin-Sofia tar dig med till sina hemliga ställen i Paris, Lina Eidenberg Adamo tar dig in i sitt sinnessjukt vackra Gotlands-hus, Elsa Billgren visar upp det bästa av Budapest, Hjartesmil avslöjar sina London-favoriter, Tant Johanna ger inredningstips inför våren, Emily Dahldelar med sig av sina smartaste knep för att remake:a cykel (och har även plåtat vårens snyggaste, flätade frisyrer), Johanna i Kulla får oss att vilja odla och flytta ut på landet, Husligheter visar upp de finaste prylarna för balkong och altan och Vintageprylar-Louise öppnar dörren till sitt torp.
Puh! Ja, ni hör ju. Amelia Vår innehåller så mycket briljans att jag blir helt andfådd. Och ja, sa jag att ni kan vinna en miljösmart cykel från Stålhästen och typ hundrafemtioelva andra grymma grejer?
Själv har jag redaktörat över tidningen, tagit reda på du förverkligar drömmen om ett torp och odlar ätbart i kruka. Två av mina viktigaste frågor i livet just nu.
Nu hoppas jag innerligt att Amelia Vår 2015 säljer som smör, så jag får möjlighet att göra om det här. För det var något av det roligaste jag gjort. Inte minst att få jobba med alla dessa skickliga människor.
Och till detta? En helt fabulöst underbar Amelia-redaktion som fyllde mina dagar med sång (layouten), kissar-nästan-på-mig-skratt, bubblande värme och intryck som jag sent ska glömma. Saknar varendaste kotte på den där redaktionen.
Spring å köp nu!
Jag har själv redan inhandlat två exemplar. Ett gav jag till min barnmorskan Monkan, eftersom hon varit med mig på resan på något sätt. Och en tidning ska jag nog skicka till min mormor Ulla, som vilken dag som helst blir gammelmormor.
Det blir fina fisken det!
Stor kram
emma
Som utlovat! Ännu fler upphittade bilder från arkivet. Ett annat liv, andra drömmar, annan blogg, annan portal och begravda texter.
Bodde på Söder, hängde runt i kvarteren och var ute varendaste helg. Och vardag. Jag var ute precis hela tiden.
Inredde Hornstullsettan med ladys i kulörta baddräkter, Paris-vykort och annat jox som jag hittade.
Levde för festivalerna, konserterna, klubbarna och uteserveringarna. Sa att om jag slutar att gå ut så kan jag lika gärna dö. Tar ödmjukt tillbaka det citatet med en liten parantes att jag tycker att det är precis lika roligt att gå ut nu som då, men kanske inte gör det lika ofta.
Bar stora svarta solglasögon när jag kikade ner på John genom ett grenverk i Vinterviken.
Älskade ränder (gör fortfarande så klart) och packade ner det här när jag skulle åka till …
Kanarieöarna.
Levde sedan i exakt samma outfit hela den sommaren. Här på Gotland när den årliga kollektivveckan inföll sig.
Cyklade ungefär överallt den sommaren.
Hit till exempel. Till Fyren i När.
Firade midsommar på Gotland, där kransarna hängde på rad.
Jobbade ungefär jämt. Levde snabbt, intensivt och var svinnojjg över att missa endaste liten sekund av livet. Resultatet blev ju att jag missade en hel massa.
Fångade allt på bild.
Arrangerade kolloveckor i Värmland, då jag skeppade alla mina Stockholms-vänner till landet.
Hade den här klänningen upphängd i fönstret hemma. Den skulle bäras på Guldknappen.
Jobbade på Damernas Värld, men trodde att jag jobbade på båt.
Var besatt av croissanter. Redan då.
Och även den här.
Åkte till Paris så fort jag fick tid över.
Picknickade mig runt i parisiska parker, åt jordgubbar, drack champagne och blev tipsy mitt på dagen.
Kysste denna i Luxembourgträdgården. Bland annat. Och spankulerade boulevarder fram i cirkusdräkt.
Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva? Tack för en inspirerande blogg! /Åsa. A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.
Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.
Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana härkollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfattill små, små torp.
Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn? Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma
Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den? Caroline A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma
Q: Hej Emma Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran? Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag behöver hjälp! Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade). Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit. Hur ska jag ”hjälpa” henne? Vad hade du gjort? Väldigt tacksam för svar! Kram A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.
Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.
För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.
En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid. Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma
Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i. Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp? Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram
A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.
Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.
Juli började med roadtripp genom Österlen med John, Lisa, Per och mopsen Melvin. Vi puttrade över Brösarps backar i Lisas farmors gamla Volvo från 1970-talet, åt oss igenom alla delikatesspizzor vi kunde hitta och sprang på den långa stranden vid Sandhammaren.
Kikade in i Provence-doftande växthus, sniffade på magiskt vackra ängar, bodde på de mest magiska hotellen och …
… besökte Mandelmanns trädgård gjorde vi också.
Däremellan tog jag ett graviditetstest som visade ett starkt plus.
Återvände till Stockholm, packade om väskorna och drog vidare till Gotland. Där hade jag och ett par vänner hyrt ett hus en vecka. Vi spenderade latdagar i den begynnande värmeböljan med loppis-besök, svalkande dopp, pocket-slukande och middagar i trädgården.
Och så gjorde vi så klart ett besök på Fårö – som sig bör.
Det blev varmare, varmare och … varmare.
Och jag var supermegatrött av graviditeten, mådde som en kokt hare och svällde upp i magen så tidigt att jag trodde att det var tvillingar därinne. Var tvungen att köpa mig en ny kjol i Visby, för mina shorts höll på att spricka.
Efter en vecka på Gotland laddade jag om och åkte hem till Värmland. Jag hade så fasligt många planer. Jag skulle hälsa på alla Värmlands-vänner, plåta en rad trädgårdsjobb och ta mig tid att verkligen umgås med alla de där jag älskar därhemma.
Men inget blev av.
I dagar låg jag så här. I hängmattan, med en pocket i handen, i värmeböljan och kryssande mellan illamående-attacker. Då och då gick jag och slängde lite vatten över mig själv, för att kyla ner mig.
Augusti kom och det blev dags för den traditionella Tjörn-veckan. Och mitt första dopp. PÅ HELA SOMMAREN.
Vi åkte till Åstol, lapade sista semesterdagar och studerade min mage som växte.
Landade till slut i Stockholm, med en återvunnen glöd och en första antydan till pigghet på veckor. Spenderade augusti ut med att vara djupt försjunken i alla de tusentals jobb som hade blivit lidande när jag låg där i illamående-oset.
Stylade en rad jobb som Emily Dahl fångade på bild, skrev så att fingrarna fick träningsvärk, fick de första känningarna av foglossningen och njöt av att snart ha passerat kritiska vecka 12.
Och så kom den. I slutet av augusti berättade jag för er att det fanns en anledning till min fasligt dåliga blogguppdatering under sommaren. Det växte nämligen liv i mig, och när det skapas liv så vore det ju konstigt om man inte mådde lite tjosanhejsan.
Det började lukta september och kärleksfest och det krävde en kidnappning av min älskade vän Lisa. Och bara det bästa är gott nog, så vi drog till Häringe Slott, spa:ade loss, babblade i hundraåttio och åt slottsmiddag.
Och här är hon. Vi som gjort så mycket dumt, grävt upp varandra ur mörka hål, balanserat på Visby ringmur, levt på whisky i Paris, hånglat ikapp med gängliga pojkar, skrattat tills vi kissat på oss och diskuterat feminism tills vi blivit alldeles hesa. En av de viktigaste människorna i mitt liv. Och Lisas viktigaste människor. En hel hög med massa bra på en och samma bild.
Anammade pennkjol-kofta-konceptet och blev fast.
Det blev september och jag åkte till Kalmar för att hålla en föreläsning hos fantastiska Bonjour-Madeleinepå Bonbons!
Ett par dagar pepp, hemlighetsmakeri, spåneri och fikor blev det, och en föreläsning och möte med de mest underbara Kalmar-bor.
Lyxen var att åka till Kalmar med John, som skulle dit på jobb precis samtidigt. Vi bodde på hotell, skämde bort oss själva och fick njuta av Kalmar tillsammans.
Hängde så mycket jag bara kunde med ovärderliga och gravidvackra Lollo. Det kändes som en evighet innan jag skulle få träffa lilla Gertrud, som att december ALDRIG skulle komma, men ändå kändes tiden så knapp. Var så Lollo-sällskapssjuk att jag hängde efter henne i trasorna så fort jag förmådde.
Så kom både december och Gertrud, och det var precis så magiskt som jag tidigt insåg att jag aldrig skulle förstå.
Elsa släppte sin bok Inred med vintage (med bilden på mitt skrivbord inne i boken) och det firades med …
… kalas, bubbel och ballonger!
Jag sprätte bort foder på mina pennkjolar och knölade ner mig i mina kläder. Vi gick på ett tidigt ultraljud för att kolla att det inte var tvillingar och där bultade en, starkt galopphjärta. Tårarna sprutade.
Illamåendet höll i sig, men inte lika fasligt som under sommaren, men vissa dagar höll jag mig hemma. Satt vi köksbordet, jobbade mot deadlines och mös.
Lisa och Per gifte sig på Långholmen, Emily Dahl plåtade dem, hälften av alla kompisar spelade musik och den andra hälften satt på gräsmattan och tittade på.
En hög med braiga vänner på en och samma plats. Lyx.
Och som vi dansade. Hela natten lång.
September slutade med egensydd pennkjol och högklackat. Det senare fick jag ge upp ganska snart, men det var roligt så länge det varade.
Just nu pågår operation tavelvägg hemma hos mig.
Vardagsrummet är under omgörning – för att skapa mer förvaring – så allt har bytt plats. Möbler har skyfflats upp på vinden, skåp ska byta rum och snart ska vi sätta upp en bokhylla längs en heeeel vägg i vardagsrummet. Och vips, så fanns en tom vit vägg som krävde tavlor, vykort och fotografier.
Ni ska självklart få se det färdiga vardagsrummet när det är klart, men tills dess får ni en kik på operation tavelvägg.
Där sitter bland annat det här vykortet. Jag låtsas alltid att det är jag och min kära vän Åberg i Paris på 1920-talet. Vi sitter uppe med washitejp, bredvid en fantastisk Nils Dardel-tavla som jag och John fick i bröllopspresent av min snälla mormor. Den har tyvärr hamnat på sniskan så jag måste ta den till en ramverkstad.
Här sitter också ett vykort med badande gladgökar som jag köpte i Saint Tropez under vår Frankrike-roadtrip förra sommaren. Och bredvid gladgökarna sitter en fotografi av min söta, älskade syster.
Och ett gammalt notblad som jag köpte för en krona på en loppis för en herrans massa år sedan.
Vykort från en antikmarknad i Paris, en bild på den långa trappan i Montmartre och ännu en bild på min sötnöts-syster.
Inte att förglömma, en stor Paris-karta.
Vi får se vad som tillkommer. Vi kan kalla det work in progress.
Alltså, nu har jag gått igenom alla tävlingsbidrag som fullkomligt överöst min inkorg. När jag läste om era Paris- och Frankrike-dagdrömmar så gick jag från att fånle till att få blanka ögon, till megapepp och vidare till ett värkande hjärta. Ni skriver så vackert, så beskrivande och med så mycket känsla. Det är som att få krypa in i någon annans huvud och få ta del av en helt ny drömvärld. Och de drömmar jag fastande extra mycket för, och som vinner min Paris-poster, är:
Isabella Samuelsson
Emina Sabic
Lina Randahl
Caroline Olsson
Petra Gregersen
Asa Engman-Aselius
Anna Walden
Anna Alfredsson
Karla Sjöberg
Sofia Hermansson
Dagen har spenderats på min bajk. Jag har cyklat runt halva söder, köpt pioner, kikat på dessertingredienser, investerat i en ny bakform och konkat kassar.
Så jag ger er nu, min ränna-runt-på-stan-outfit.
Blommig klänning från en vintagebutik i Paris, skärp och skor från Swedish hasbeens och ett stycke citronväska från Monki.
Förra sommaren roadtrippade jag och John runt i Frankrike, från Paris, ner till sydvästrakusten och sedan längs med kusten till franska rivieran. Vi hann med lite Provence också. Är du nyfiken på mina bästa Frankrike-tips?
Spana in veckans nummer av Expressen Söndag! Där har jag nämligen skrivit en lång guide till mina bästaste ställen.