Välkommen in i orangeriet!
I dag ska vi snacka vatten! What, vad?!
Vad finns det att säga om … vatten? Eh, ganska mycket.
Som att klimatkrisen is all about vatten. Hur då? Och hur påverkas egentligen platsen jag bor på – Värmland – av ett annat klimat? Och hur förberedd är jag?
Vatten är vårt absolut viktigaste livsmedel. Trots det behandlar vi vårt vatten som skit. Nästan som om vatten vore en engångsprodukt trots att vatten är det mest begagnade vi har.
Vi använder ju samma vatten som dinosaurierna gjorde. Och vårt vatten ska vara i tjänst även för nästa generation, och nästa och nästa. Och nästa. Problemet är att vi pumpar ut kemikalier, plastpartiklar och skit (med betoning på skit) i vårt vatten. Strösslar det med oskönt och tänker att allt löser sig?
Outsourcar problemet till nästa generation?
Normen i Sverige är att vi spolar ner bajs med dricksvatten, duschar för jämnan, tvättar våra kläder så fort de fått en liten fläck (istället för att vädra och ta bort själva fläcken), samtidigt som 844 miljoner människor på jorden lever utan tillgång till rent vatten varje dag.
Vi borde kanske behandla vatten som det dyrbaraste vi har?
Vatten har också huvudrollen i vår tids största utmaning: Klimatkrisen. Allt handlar om vatten!
Högre temperaturer (som är en effekt av våra utsläpp av växthusgaser) ger nyckfullare väder. Nyckfullt väder innebär att torra områden blir torrare (brist på vatten, utbredd torka och risk för skogsbränder) och blöta områden blir blötare (höjda havsnivår, skyfall, översvämningar). Oavsett läge – för torrt eller för blött – så blir det svårt att odla mat och få tag i dricksvatten.
I ett porlande nya avsnitt av Plan B-podden – som släpps på självaste Världsvattendagen – så ska jag och min klimatkompanjon Maria Soxbo dyka ner i vattenproblematiken.
Avsnittet har fått namnet “Bad, blötare klimat & brist på vatten” där vrider vi och vänder på vattenkonsumtion, det knepiga i att vi i rika länder köper vattenkrävande varor från andra länder vilket bidrar till att lokalbefolkningen får brist på dricksvatten. “Avokadomackan måste dö” kan någon ha sagt i avsnittet.
Vi snackar rätten till bad i ett varmare klimat (hello strandskydd), fossilfria sjöar och så ringer jag upp Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, för att ta reda på hur vår hav och vattendrag mår. Och hur vi kan bidra.
Är det inte galet att vi får spola ut vad skit som helst i vasken? Absolut, vi rekommenderas att inte göra det. Men gissningsvis tänker många “vad spelar det för roll om lilla jag?”. (Så har i alla fall jag tänkt innan jag visste bättre). Ordspråket “många bäckar små” finns ju av en anledning.
Men hallå! Stopp, stopp, stopp, vår planet kallas ju den Blå planeten – det finns ju hur mycket vatten som helst?
Eller?
Nope.
Av allt vatten på vår planet är 97,5 procent saltvatten som inte går att dricka, och 2,5 procent sötvatten. Av de där 2,5 procenten är stora delen fryst i glaciärer. En pytteliten del är alltså det vi kan dricka och använda för odlingar. Och ja, det ska ju vara till gagn för andra arter än människan så klart.
Hur vi behandlar vårt vatten och vad vi spolar ner i vasken är av största betydelse.
Vår vattenkonsumtion 25 fulla badkar. Varje dag.
De 25 badkaren innehåller vad vi förbrukar (dricker, duschar, tvättar), men också vad maten vi äter och kläderna vi bär kostat i vattenresurser.
Så vad är lösningen? Mota klimatkrisen för att säkra vår och andras tillgång till dricksvatten. Och vi behöver se vatten som en livsnödvändig resurs (because it is), och värna om det vatten vi har.
Till allt det dagliga – tvätt, disk och rengöring – ska vi försöka att minimera användningen (hej vädra och använda samma dricksglas flera gånger om. Men också välja produkter med omsorg.
Vill du testa?
Med koden planb25 så får man nämligen 25% på alla produkter på Fiveoceanshome.se. Koden gäller en gång per kund till och med 30 april 2022, och kan inte kombineras med andra rabatter.
Är du laddad för ett nytt, proppat avsnitt av Plan B-podden om … el, el-ler?
Alla snackar el, elektrifiering och sprakande omställning. El är lösningen när vi ska ställa om vårt el-ändiga fossil-beroende till en fräschare framtidsvariant. Kol och olja ska ersättas med förnybar el som kommer från oändliga källor som vatten, sol och vind. Naturens egen guldgruva.
Lysande!
Men hur ska det gå till? Vilken typ av el ska vi ha? Ämnar sig Sverige för solenergi? Var ska vindkraftverken stå – på din backyard? Kan vi fortsätta leva i överflöd och bara byta elavtal? Eller måste vi faktiskt ändra vårt sätt att leva?
Och så frågan vi alla väntat på: Kan vi dammsuga när vi vill?
Om jag drömmer om att ladda mobilen med egen solenergi? Eh. Ja.
I detta avsnitt av Plan B-poddenBostad, brunkol & beteende snackar vi vatten-, vind- sol- och kärnkraft, dammsugaruppror, prepping-tendenser och funderar på vilken stad som kommer bli Sveriges solcells-mecka. Är det SOLna eller LYSEkil?
Jag kan också ha liknat klimatkrisen vid en fis under täcket, avslöjar vilket SVT-program som förändrat mitt liv och väger min oro mot att gräva ner skitfarliga saker i jorden och hope for the best.
Vi besöker teknikoptimisternas förlovade land, drömmer oss bort bland el-eganta lösningar och målar upp det göttiga – slightly smartare – livet.
Dessutom tar vi ett snack med briljanta Kristina Östman på Naturskyddsföreningen (stötta grymma Naturskyddsföreningens viktiga arbete!) och som proppar oss fulla med elfakta! Hon förklarar skillnaden mellan el och energi, hur du och jag kan få billigast och fräschast el i våra uttag och berättar hur vi kan fasa ur fossil-värstingarna. Och pja, hon pretty much gör el lätt att förstå.
Vad är problemet?
Ja, problemet är att vi befinner oss i en klimatkris där vi måste sänka våra utsläpp av växthusgaser illa kvickt. Sluta förbränna fossila bränslen (kol och olja exempelvis) – stoppa växthusgaser som kapslar in vår planet i ett tjockt täcke och ger världen feber.
Fossilbilar ska bytas ur mot elbilar, skitig el ska ersättas av förnybar, samtidigt som 80% av världens elektricitet kommer från kolkraft. Vi har lite att jobba på så att säga.
Trots att vi i Sverige har det förspänt – vi lever i ett land som lämpar sig ypperligt för exempelvis vattenkraft – så har vi vant oss vid ett vulgärt, el-brassande liv.
Vi el-dar på mysbelysning (hey, 8 ljuskällor rekommenderas i inredningsmagasinen för det perfekta myset), vi kopplar upp, strömmar och sladdar runt i drömmar om elflyg, elbilar och teknik ska lösa den vegetariska klimat-biffen – utan att vi behöver göra nämnvärt. Inget privilegierat liv ska naggas i kanten. Men är det rimligt? Utan att det sker på bekostnad av någon annan? Människa eller art.
Ett lysande Sverige och en rättvis värld!
Det är aldrig natt i städer och vid köpcenter. Trots att butikerna är stängda sedan länge så lyser strålkastare upp skyltfönstrens produkter för tomma gator. Våra hus står som ljuskäglor i natten trots att vi gått till sängs och vi pryder våra fasader med ljus (som skapar ljusföroreningar och fuckar upp för nattaktiva djur). Vi gillar att ha grejer på standby – snabbt ska det gå! – och vi har T-shirt-varmt inomhus i kalla januari (80% av vår energiförbrukningen går till uppvärmning). Hur vore det om vi tog på oss en extra tröja om den frysande kroppen istället för att värma upp en hel bostad?
Eh, startar vi ett tröjuppror nu?
Samtidigt lever en miljard (!?) människor i världen i energifattigdom och har inte tillgång till elektricitet. Ingen elektricitet för att kyla maten, tända en lampa för att läsa läxan eller värma maten utan att det skapar ohälsosamma effekter.
Kanske är det på sin plats att förstå sina privilegier?
Vem ska producera – vem ska förbruka?
I Sverige lever vi som att det inte fanns en morgondag och behandlar el som att det sprutar ut energi ur kontakterna och känner kanske att vi gör en god gärning genom fånga upp den. För att möta det enorma behovet av el så ska Sverige strösslas med vindkraftverk som ger förnyelsebar el. Men var ska vindkraftverken stå? Är det okej om de står på din backyard?
Och produceras verkligen mest el där behovet är som störst? Eller kan det vara så att det finns en liten gnutta orättvisa här?
Eh. Ja. Allt detta och lite till snackar vi om i Plan B-poddens avsnitt Bostad, brunkol & beteende. Vi laddar också upp med sprakande el-drömmar, en terrawatt lösningar så får ni veta varför jag vill ha en spak!
Det här avsnittet görs i samarbete med GodEl som erbjuder 100% förnybar el – märkt med Naturskyddsföreningens Bra miljöval – och skänker vinsten till välgörenhet.
För att steppa upp klimatgamet (det är ju rätt brådis va!) och vara en större del av lösningen så har GodEl dragit igång tävlingen Startup4Climate!
Sitter du inne på smarta idéer som kan rappa på energiomställningen, nå Paris-avtalet och begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Ja, men då måste du delta! Läs mer här!
Har du inte en idé på lut? Lugn, du kan bidra till en vettigare värld och göra en insats genom att rösta fram den bästa idén. Det går prima att delta i tävlingen och rösta fram till 1 september!
Ska bli SÅ spännande att se bidragen rassla in!
Spana in här: Startup4Climate
Alla snackar om skogen just nu.
Och alla vill ha den.
Byggbranschen vill använda skogen när de bygger bostäder, modekedjorna ska göra kläder av skogen när de manglar ut nya, “hållbara” kollektioner i lyocell/tencel. Skogen ska också ge oss inredningsdetaljer, engångsprodukter och evig tillgång på biobränslen. Lägg till att skogen också gärna ska stå kvar eftersom den är en avgörande kolsänka (vi släpper som bekant ut för mycket koldioxid vilket bidrar till klimatförändringarna, men skogen suger i sig och lagrar koldioxid). Den artrika naturskogen är också viktig för den biologiska mångfalden. 2000 skogslevande arter är hotas när allt fler skogar avverkas i jakten på ett nytt begär.
Ni hör ju. Ekvationen går inte ihop.
Så, vem har rätt till skogen?
Svensk skog har avverkats i en hisklig takt och närmare 60% av Sveriges skog har kalhuggits sedan 1950-talet. Du har ju säkert sett kalhyggen här och var? Eeeeh ja. Men visste du att kalhyggen läcker ut koldioxid i närmare 15-20 år efter själva avvecklingen? Och inte nog med det: viktig, artrik naturskog avverkas och ersätta av artfattiga planteringar.
Vi svenskar förfasas ofta över avvecklingen i Amazonas – men hur står det till ” Sveriges motsvarighet till Amazonas”, de stora sammanhängande naturskogarna längs fjällkedjan, som Naturskyddsföreningen så fint uttryckte det.
Det snackas stolt i Sverige om vår enorma rikedom: skogen! Lösningen på allt. Men på sättet vi behandlar och avverkar vår skog – och bristen på skydd – är ju lite lätt tveksamt.
Tre enkla saker DU OCH JAG göra?
1. Skriv under Naturskyddsföreningens purfärska namninsamling. Bara gört! Det krävs en opinion för att saker och ting ska hända. Du och jag är opinionen.
Glöm. Aldrig. Det.
Tipsa om namninsamlingen till andra – vänner, bekanta och kollegor. Tillsammans är vi många.
3. Rädda skogen!
På Klimatklubbens Facebook-sida samlar vi just nu rädda skog-relaterade namninsamlingar som längtar efter underskrifter. Hotas skogen av vägbyggen eller förtätning där du bor? Starta en namninsamling och dela i Klimatklubben så gör vi skillnad. Tillsammans.
Framtidens mat – vad äter vi? Hur produceras maten? Ser produktionen annorlunda ut? Hur ser utsläppen ut? Och hur gör vi för att säkra en vettig framtid?
I går anordnade jag och min klimatkollega Maria Soxbo en digital #klimatlunch i samarbete med LRF – lantbrukarnas riksförbund för att grotta i ämnet.
Vi hade laddat upp med en uppsats av frågor, och hann med ungefär hälften. Hade behövt ett 24 timmas live känner jag för att kunna ställa alla följdfrågor vi hade.
Men redan i nästa vecka ska vi ha ytterligare ett samtal om “den goda maten”, då vi ska snacka mat, hållbar mat (vad är det?), matsvinn och matval (närproducerat eller ekologiskt?). Planen är att vi ska få in mer luft för våra egna och andras frågor. Redan nu kan du anmäla dig till nästa digitala klimatlunch som hålls den 9 december mellan klockan 12-13.
Vad vi pratade om?
Vi vill ju veta så mycket det bara går om klimat, miljö, utsläpp, utmaningar och lösningar, och vill få in flera olika infallsvinklar. Jag bor som bekant i Stockholm, så min kontakt med matproducenter och jorden som brukas är ju lätt undermålig. Dock är jag uppväxt på landet, och på väg hem till åkrar, skog och äng, och jag är mer än nyfiken på framtiden för den plats jag valt att kalla mitt framtida hem. Hur landsbygden kommer att se ut, vad kommer att odlas, vad kommer det som odlas användas till och varför odlas just den grödan? Vad hamnar till slut på tallriken? Och till vilket pris?
Och för vem kommer maten att produceras? Alla eller en liten privilegierad klick?
Till vår hjälp för att grotta i det här enorma ämne hade vi:
Peter Borring, ekologisk och konventionellbonde från Östergötland
Vi skulle också haft med oss Pernilla Tidåker, lärare och forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, men hon blev tyvärr sjuk.
Du kan se hela samtalet här:
Min känsla så här efter samtalet? Att jädrar i berget vad mat och matproduktion är komplex. Det som kanske är bäst för planeten kanske inte är det som kunden efterfrågar. Det som är bäst för klimatet kanske inte är bäst för miljön. Och det som är bäst för miljön kanske inte är ekonomiskt gångbart i hur samhället och lantbruken är uppbyggda i dag.
Lantbrukaren har inte alltid kontroll över vad hens grödor används till – om det är foder till djur, mat till människor eller till drivmedel. Lantbrukare försörjer sig på en lön som är lägre än av vad genomsnittssvensken tjänar, och samtidigt: om vi gör maten dyrare, vem ska betala det högre priset?
Ska det endast vara en liten privligerad klick som har råd med lokalt producerad, ekologisk mat?
Detta har ju jag och Maria varit inne på ett antal gånger i vår podd Plan B-podden, där vi slitit vårt hår kring denna fråga. Tänk vad enkelt det hade varit om det klyftorna i samhället försvann, alla tjänade lika mycket pengar och alla hade samma förutsättningar.
Som det är nu är det lite trassligt milt sagt, och det är jäkligt svårt att göra rätt.
Jens från LRF pratade om att framtidens mat ingår i ett större system. I dag pratar vi ofta om mat å ena sidan och skräp, sopor, avfall och matsvinn å andra sidan, men det senare är ju egentligen outnyttjade resurser. Mat ska så klart ätas upp, men rena avfall kan bli energi och restprodukter från lantbruket kan bli produkter som vi behöver.
I dag går 20% av vete till människan, 70 % till djurfoder och 10% till annat, exempelvis biobränsle. Det låter lite galet i mina öron, och detta måste jag prata mer om nästa vecka. Är 70% av vetet för dåligt för att äta direkt för människan, har vi för hårda krav på maten eller är detta rimligt?
Louise från Naturskyddsföreningen pratade om framtidens mat och hänvisade bland annat till Eat Lancet-rapporten som säger att vi måste kapa vår köttkonsumtion med 80-90%.
Vi kan fortfarande äta kött, om vi vill, men i långt mindre utsträckning. Och om eller när vi äter kött så bör vi välja bra, ekologisk naturbeteskött. På uppåt-listan över mat som vi kommer äta i framtiden står baljväxter, nötter och grönsaker. Och Louise tog just upp rättviseaspekten (vem har rätt att äta god, hälsosam mat?), och spådde att detta kommer bli en av de hetaste framöver.
Om jag tror detsamma? Eh. Ja.
Det pratas ofta om att jordbruket har ett stort klimatavtryck, vilket så klart stämmer. Lantbruken dras med bekymmer som utsläpp av växthusgaser och övergödning.
Louise på Naturskyddsföreningen tog som sagt upp att det är smartare och mer resurseffektivt att äta maten direkt än att processa den genom ett djur, men lyfte också att djur behövs för den biologiska mångfalden och för att ge gödsel till matproduktionen.
Enligt lantbrukaren Peter så var det inte helt enkelt att få tag i vettigt, ekologisk gödsel (alltså inte klimathaltande konstgödsel) när en inte har egna djur. När han räknat på sitt lantbruk, som innehåller både ekologiskt och konventionellt lantbruk, så är det jämt skägg när det gäller klimatvinningen, eftersom han kör mer traktor i de ekologiska odlingarna.
Utsläppen i lantbruken kommer från traktorer och jordar, och Louise hoppades på ekonomiska styrmedel som gynnar kolinlagring, mer naturbetesmarker.
Det var många som hade skickat in frågor om plöjfritt lantbruk, och regenerativt lantbruk. Peter berättade att principerna som det degenerativt lantbruket står för, i mångt och mycket redan omfattar det svenska lantbruket. Han själv plöjer så lite han kan, men så mycket som det behövs (eftersom plöjningen hjälpte honom i den ekologiska odlingen, och var ett bra sätt att slippa använda bekämpningsmedel). Gah, att det inte finns fler enkla svar.
Detta var så klart en röst, och det finns så klart fler värda att höra, men detta var en infallsvinkel.
Och om det är någon som har en annan infallsvinkel/uppfattning, kommentera gärna.
Det som kom upp var – vad jag uppfattade – som ett entydig kritik mot billig, importerad mat utan nämnvärda hållbarhetskrav. Som Peter uttryckte det: “den importerade skitmaten”.
Mat som ständigt konkurrerar med vår inhemskt producerade mat. Detta vill jag snacka mer om under nästa veckas klimatlunch – för hur råder vi bot på detta?
En oroväckande detalj? Jens berättade EUs kartläggning över framtidens odlingsbara mark. I södra Europa (framför allt Spanien som i dag producerar mängder av grönsaker) var landytorna rödmarkerade, eftersom klimatförändringarna troligtvis kommer ändra förutsättningarna för odling. Det kommer helt enkelt bli svårare att odla just där.
Samtidigt var det grönt som tusan i Sverige. Det är ju inget nytt att Sverige kommer att drabbas långt senare av klimatförändringarna än många andra länder, men ur ett matproduktions-perspektiv kommer det nog ställas en hel del krav på oss här i norr. Att vi producerar mer mat.
Så kanske dags att ge förutsättningarna för att puffa in fler i yrket?
Vi här i Sverige har inte bara turen att bo i ett rikt land där vi har goda förutsättningar för att producera energi eller där effekterna av klimatförändringarna kommer att halta efter resten av världen, vi kommer också kunna att odla mat. Och då inte bara till oss själva. Det är hög tid att polera omtanken om andra, för damn den kommer att behövas i framtiden. Väck med den individualiserade världen?
För att kunna ta oss an den här utmaningen behövs fler lantbrukare, och att locka “the best and brightest” in i branschen som Jens uttryckte det. Och pja, då kanske de ekonomiska förutsättningarna måste finnas. Men också en högre dos respekt från oss som bor långt ifrån producenterna, och defaco är beroende av dem för att mätta magen.
En fråga som kom upp ganska sent i samtalet var frågan om småskaliga lantbruk, och kanske att vi i framtiden ser fler månskensbönder? Nu var det ju inte jag som skulle svara på den frågan, men det vill jag ändå göra. Jag hoppas på att fler odlar i framtiden, har småskaliga lantbruk och odlingar. Väck med enorma, välklippta gräsmattor och fram med ängar, odlingar och en respekt för maten. Jag hoppas på fler månskensbönder, och bättre betalt för de som faktiskt har detta som ett yrke. Så pressen att leverera maxat inte blir så stor. Sedan tycker att det rimligtvis borde ingå någon form av peng för allt bra lantbrukarna gör, exempelvis den biologiska mångfalden. Sätta ett pris på värdet av den. Den biologiska mångfalden är förvisso ovärderlig, men desto större anledning att visa att den har ett värde. Precis som att en köper träd och skogsrutor, så kanske en ska kunna köpa en bit biologisk mångfald?
Eller så är jag helt ute och snurrar?
Jag hoppas med min flytt till landet kunna odla mer, producera el (överskottet går ju ut i det vanliga elnätet) och på något sätt bidra till den här världen med pja, min tid.
Det jag skulle vilja prata mer om – förutom allt ovanstående – är vad utsläppen ska användas till. Givetvis ska utsläppen inom jordbruket minska – precis som andra ställen i samhället. Men i ljuset av detta samtal kommer alla andra utsläpp upp till ytan. Vi behöver mat för att överleva. Det vet vi. Vad är andra direkta behov? Och vad är begär?
Och hur gör vi behoven så resursaffetiva? Är det rimligt att bygga i betong, för att tillgodose behovet av tak över huvudet? Eller finns det andra vägar att gå (ja). Är det rimligt att det svinnas bort så mycket mat som det gör i dag?
Gah, det finns (enligt mig) för lite styr.
Vi människor utsätts för för många ohållbara val, och det är idioti att lägga över så mycket ansvar på individen. Om det här landet har klimatmål, vilket vi har, så kanske gemene hen ska få hjälp med att nå dem? Är matsvinnet ett problem? Hur kan det ens vara lagligt? Privligerat fölk i detta land (inklusive jag själv) måste lära sig att äta upp. Inget snack om saken.
Är lantbruk en viktig del av framtiden? Då behöver lantbrukare få skäligt betalt, dels för att kunna odla, men också ställa om sin produktion så den kan bli mer hållbar. Kanske ska vi lära oss mer om odling i skolan? Vi har hemkunskap som berättar hur vi ska inreda vårt hem och laga vår mat, men kanske borde vi få mer verktyg? Och kanske ska fler svenskar få bättre förutsättningar att just odla – även i städer.
Någon gång läste jag kommentarsfältet i UnderbaraClaras blogg, som just handlade om klimat, stad och landsbygd. Någon skrev något i stil med “om en skulle bygga en mur runt Stockholm, ska vi gissa på vilken sida klösmärkena är på”. Kommentarer syftade på att städerna är beroende av mat och energi från landsbygden, och vad skulle hända om en ströp införseln? Och kapslade in en känsla av att storstäderna tar landsbygden för given, och sedan går runt och snackar om ett en är klimatsmart i stan. Medan det är någon annan som har fixat förutsättningarna för det. Det är klart att vi är beroende av varandra, men: Vi behöver alla – oavsett var vi bor – förstå jobbet som ligger bakom maten. Respektera och värdesätta.
Lärdomar:
– Framtidens mat är mindre kött, mer baljväxter, nötter och grönsaker. OM vi äter kött ska vi välja ekologiskt, naturbeteskött.
– Vi konsumenter måste efterfråga klimatsmart mat så den maten blir lönsam att producera. Så ät inte bara klimatsmart mat för egen del – utan för andras.
– Hur kommer produktionen se ut. Lite oklart, men tydligt är att vi i Sverige behöver producera mer mat.
– Lantbrukare tjänar för lite. Det är svårt att locka fler til yrket, få lantbrukare att stanna i yrket. Samtidigt som vi behöver lantbruk, dels för att producera mat, men också för den biologiska mångfalden.
– Det som är bäst för klimatet är inte alltid bäst för miljön.
Nästa onsdag kl 12.00 kommer alltså den andra delen av denna digitala klimatlunch, när vi ska prata om Den goda maten. Då blir det konsument- och individperspektiv, och vi ska prata mer om hur vi faktiskt kan bli hållbara matkonsumenter på riktigt. I panelen sitter återigen Jens Berggren från LRF, men denna gång får han sällskap av Madeleine van der Veer från WWF och kocken Paul Svensson!
I går morse duckade jag genom decemberregnet fram till Hogwarts, eh, jag menar storartade och fantastiska Nordiska museet i Stockholm. Därinne skulle jag och Maria Soxbo arrangera årets sista #klimatfrukost tillsammans med Oatly! Temat? Julen så klart!
Det kändes som natt på museet när jag och Maria blev insläppta genom en bakdörr. Klev in i den stora salen, förbi den enorma granen som i år dekorerats med papperspynt av Bea Szenfeld.
Maffets maff.
Varför ville vi snacka jul då?
Jo, denna maxade högtid konsumerar vi för miljarder, köttar loss, matsvinnar och reser kors och tvärs. Passar på. Jag känner mig så träffad i det där, passa-på:andet, och jag har en bild av hur julen ska vara. Maffig liksom.
Julen kapslar liksom in alla de där ohållbara normerna.
Allt vi egentligen vill är att njuta av ledigheten och umgås med nära, men julen har gått från mys till köp- och frossfest.
2018 köpte svenskar exempelvis julklappar för 23 miljarder 2018. Regeringens totala klimatbudget ligger på ungefär hälften. 15 procent av svenskarnas hushållsinkomst går till … julfirandet enligt förra årets Ferratum Groups Julbarometer. Jingle bells! Och 79,8 miljarder. Så mycket väntas svenskarna spendera i julhandeln 2019.
Vi konsumerar som aldrig förr, och lever som vi hade 4,2 jordklot.
För hur var det nu med det där klimathotet? Tog det julledigt? Jo, jag tror det.
Drog till Maldiverna på semester (innan ön sjunker).
YOLO!
Om julen, normerna, traditionerna, utmaningarna och lösningarna ville vi snacka om på denna klimatfrukost!
Innan gästerna anlände och samtalet tog fart, så dukade restaurangen upp morgonens frukost, som komponerats av Oatly. Vegansk …
… och klimatdeklarerad! Snacka om full service!
Detta vill en se på all mat, right? En klimatberäkning för att enkelt kunna välja smartare alternativ.
Intill pris och jämförelsepris i matbutiken så vill en ju kunna jämföra klimatbelastning, inte sant?
Havregurt med äppelkompott och granola! Detta var sinnesjukt gott. Hivade i mig två stycken, hahaha.
Och detta var alltså tofu!?
Strax efter åtta anlände ett hav av gäster. Bland annat @fridaeklundedman som jag följt på instagram så länge, men aldrig träffat IRL. Så himla mysig och rolig person.
Och apropå rolig person! Lina Östling, som tar de mest fantastiska bilderna, skriver underbara captions och som är lite av en instagram-idol för mig, dök upp! Så glad för det.
Och Johanna min vän! Hon är inte med och arrangerar klimatfrukost längre, eftersom hon föreläser så mycket kring klimatet just nu. The perks of being three: vi kan sprida ut oss!
Och kanske världens mest omtänksamma människa. Gurgin. Som mejlar dagen innan frukosten och säger att vi inte ska stressa ihjäl oss inför frukosten.
Vid halv nio-snåret drog vi igång! Först höll Anna Åhnberg, hållbarhetsspecialist från Oatly en dragning om julen, maten, utsläppen och om det smarta med klimatdeklaration. Därefter tog paneldebatten vid.
Så jäkla grym panel! Björn Hedensjö, psykolog och poddmakare (driver podden Dumma människor tillsammans med Lina Thomsgård – lyssna om du inte reda gjort det), Anna Åhnberg från Oatly och David Kihlberg från Naturskyddsföreningen.
Så många vettiga i publiken! Som Kajsa som ju gjort min fina header som jag snart ska veva upp. Och vi ska träffas imorgon igen när Kajsa kommer hem till mig på besök!
Och @zatterqvist <3, Gurgin och @morotsliv <3
Klimatfrukost är mitt bästa! Jag får äta frukost (älskar frukost), hänga med bra folk och lära mig mer om klimatet.
Innan alla gästerna fick en guidad visning genom Nordiska högaktuella utställning “Arktis – innan isen smälter”, så önskade jag god jul till alla och viskade om en rad spännande klimatfrukostar under 2020. Så taggad!
Så, hur hållbar är julen?
Mjaaaa, inte så hållbar.
Först och främst: Vi konsumerar å det grövsta. Tio gånger mer än vad som är hållbart.
Dessutom drivs vi av en hel massa normer, för att inte tala om traditioner. Och just traditionerna kan vara svåra att rucka för de säger något om vår identitet.
Kanske måste vi hitta andra värden i julen än just en Disney-julgran med sju meter av julklappar. Och sänka tröskeln en aning. Istället för att göra en kovändning kring hela julen, ändra små saker och steppa upp gamet allt eftersom. Gör en vegetarisk Jansson, gör vegetariska köttbullar och byt ut någon mejeriprodukt mot en växtbaserad i någon rätt där det inte märks.
Och var transparent. Sänk garden, erkänn att det är svårt och möt andra.
Jag älskar julen, och vurmar för en hel del klimathaltande traditioner. Team revbenspjäll.
Trots att jag älskar julen så finns det så många saker som jag hatar. Som Det Stora Julbrytet, som verkar vara en lika återkommande tradition som Kalle Anka på julafton. När förväntningar och verklighet inte riktigt rimmar. Det ska njutas, det ska fotas, det ska levas i nuet, det ska vara en fin gran, det ska vara barnens gran och lyckade klappar. Gärna ett berg av dem. Fast ändå, helst inga alls. Ingen ska bli besviken. Allt ska instagrammas i realtid och alla barn ska vara utom bryt-håll. Barnen ska få god tid på sig att öppna julklapparna, men samtidigt ska allt hinnas innan Karl Bertil Jonssons julafton.
Men det blir sällan så.
Inte för mig i alla fall.
Kanske är det dags att börja om från ruta ett. Skapa nya traditioner på något vis.
Steppa upp klimatgame:et, plocka bort allt utbroderande som slutar i stress och fokusera på att bara ha det mysigt. Köpa ett fåtal klappar, istället för att maxa. Ge bort upplevelser så en slipper Konmari-metoda resten av ledigheten när en annars hade tänkt vila. Fasa ut utbytbart kött (som alltid blir över) och mejeri mot klimatsmartare alternativ. Om en inte kan leva utan revbenspjäll så kanske kan en ju lägga desto större krut på att göra resten av julbordet så klimatsmart som möjligt? Eller vad säger ni? Hur tänker ni?
Köket dränks i ljus och min franska emaljkanna svämmar över av pioner. Det har blivit juni 2013.
På mitt rutiga golv i köket står en radioapparat från 1950-talet. Det luktar blommor och somriga förväntningar.
John inviger cykeln han fått i födelsedagspresent. Vi cyklar nästan överallt …
Även till de allra närmsta platserna. Svandammsparken till exempel …
… som börjar här, vid vårt hus.
Vinkar adjö till mitt gamla pass som går ut (yes, jag var mörkhårig från att jag var 15 år tills jag var 22-ish).
Min John börjar sy flugor för fulla muggar och jag formger den lilla etiketten till det som blir Dr. Johns prima festflugor. Stolt.
Det är sommar. På riktigt.
Den 6 juni har jag och John bröllopsdag, en dag som firas på samma sätt – och på samma plats – varje år. Här, under vårt hemliga träd. Där dukar vi upp till picknick, skålar i champagne, håller om varandra, småpratar och spelar kort eller yatsy.
Vid eftermiddagen kommer en hög med vänner, vi dricker vin och spelar brännboll (även det en tradition).
Juni är månaden då vi hänger här. Under bron.
På Trädgården så klart.
Jag, Sarah Wing och Martina Ankarfyr börjar jobba med boken Vintagefrisyrer. En himlans fin dag i juni plåtas exempelvis Karoline. Kvällen avlustas på Calexico’s och jag önskar att det var jag som formgivit deras menyer. Darn!
Med picknickkorg i handen intar jag och John Sigtuna med omnejd. En loppisrunda de luxe.
Jag bär min nya klänning från Vintagefabriken och det är utan-kofta-varmt.
Sommarklänningar i kvadrat på bloggen. Vintagefabrikens egen sömmerska Ida syr upp den perfekta sommarklänningen i några få exemplar. Vi längtar efter sommarbad, så vi skänker vinsten från klänningsförsäljningen till världens hav (via Naturskyddsföreningen). Allt för att vi ska kunna bada i havet i framtiden.
Min vän Nina fyller 30 bast och det firas med en överraskningspicknick, ballonger och paket från Swedish hasbeens.
Jag cyklar hem genom sommarnatten, till tonerna av digert fågelkvitter, längs med Årstaviken. Det osar sommar.
Vaknar upp till midsommarafton och går ut för att binda mig en likadan krans som Emily Dahl har i boken Vintageparty.
Dukar upp till midsommarfest på innergården i Midsommarkransen, med klöverkrans i håret.
En hel hög med vänner strömmar in på innergården. Några lastar upp mat, en annan svänger i hop en tårta och en tredje dukar fint på bordet. Emelie hjälper alla att fixa sig en krans.
Mat för ett helt kompani.
Med pionknoppar på bordet, en midsommarfest dränkt i solsken och mat som aldrig sinar slår vi oss ner till bords, äter och pratar. I timtals.
När sill, färskpotatis, västerbottenostpaj och en rad andra sätter är uppätna, så smaskar vi i oss jordgubbstårta.
John.
Mick i kranskeps.
Fatima och lilla Livia.
Vi möter midsommardagen i gryningen, med morgondopp i Vinterviken.
Och kommer hem först när solen går opp.
Dagen därpå drar jag och John till ett somrigt Paris!
Gick till vårt favoritställe på Rue Oberkampf och skålade för att vi än en gång var i vår favoritstad. Paris.
Alltså denna tisdag är något alldeles extra. Förutom att jag går runt i gula skor …
… så bär jag en underbar klänning. Och det är inte vilken klänning som helst. Det är Vintagefabrikens egna klänning. Lyckan i det!
Klänningen är uppsydd efter ett originalmönster från 1950-talet och framtagen av vår vän, den eminenta mönsterkonstruktören Ida Erixon Johansson. Just i detta nu finns ett exemplar till salu, och vi kommer släppa en ny klänning varje månad. Med start i dag.
Inte nog med det. När vi ändå är i gång och tar fram egna kläder, så passar vi på att göra något gott i samma veva. För varje såld klänning skänker vi 10% av försäljningspriset till en organisation som vi vill stödja. Juni-klänningen säljs till förmån för världens hav, via Naturskyddsföreningen. Du kan läsa mer om Vintagefabriken-klänningen på Vintagefabriken.se