En randig klänning

  • Kommentarer på inlägget:5 kommentarer

klänning vintagerandig klänning

Randigt är det bästa jag vet. Hemma hos mig trängs randiga skor med randiga klänningar, kjolar, playsuits, tröjor, bikinis, hattar och väskor. Allt prydligt upphängt och uppställt i min garderob – som är klädd i randig tapet. Så klart.

Min kärlek för ränder har jag ärvt av min mor Märta.
Jag har alltid tyckt att jag och min mamma är så olika. Som natt och dag ungefär.
Jag och pappa däremot. Ja, vi älskar jazz, tycker om att jamma tillsammans och har i mångt och mycket samma synsätt på saker och ting. Vi ser dessutom likadana ut (minus pappas flint).
Men ju äldre jag blir desto mer lik blir jag min tokmamma.  Hon liksom jag älskar gamla möbler, loppisfynd, trädgårdar, pyssel och är svag för allt som har med Frankrike att göra. Och – inte att förglömma – ränder.
Denna randiga klänning hittade jag i hennes garderob när jag var hemma i Värmland över jul.  Det blev så tydligt på något vis hur lika vi är trots allt.
Denna randiga sailorklänning bar hon på sin student under 1960-talet. Skepp o hoj morsan!

I love stripes! That’s one thing me and my mother Märta have in common. I found this wonderful striped sailor dress in my mother’s closet. She wore it when she graduated in the 1960’s.    O hoy mama!

Loading Likes...

Ett (enormt) skepp kommer lastat …

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

skepp

Ett skepp kommer lastat … med ett skepp. Jojomänsan. Jag har ju glömt att visa en ny förträfflig sak som har flyttat in till Midsommarkransen.
Jag och John har nämligen en ny (enorm) pinal hemma i form av ett skepp. En och en halv meter är det minsann.
John har önskat sig ett skepp i flera år och för ett par månader sedan ropade vi in ett ganska stort skepp på en nätauktion.
Då hade vi ingen aning om exakt hur stort skeppet var. Men det blev vi snart varse om. Nåväl, nu står denna pjäs i vårt vardagsrum och äger. Skepp o hoj, inrednings-skoj!

skepp

skepp emmas vintage inredning

 

Ahoy! Say hello to our new ship! We bought this old ship on an auction on the internet a few months ago. We knew it was big, but not exactly HOW big …

Loading Likes...

19. En bild på dig från i dag.

  • Kommentarer på inlägget:1 kommentar

19 december. Den nittonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild mig från just i dag.

emmas vintage sjömanströja

emmas vintage sailor

emmas vintage sailor

10 minuter sedan. Skepp å hoj från mitt kök där jag i dag sitter och jobbar, planerar och skriver. Iklädd sjömansjacka från Lovisa Burfitts märke Burfitt, blus och sjömansbyxor från Beyond retro.

This is how I look today. Jacket from Burfitt, blouse and pants from Beyond retro.

Loading Likes...

14. En bild på dig som du inte visste om att den togs.

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

14 december. Den fjortonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild som någon har tagit på mig utan att jag visste om det …

emmas vintage

Och det får bli den här bilden.

Det är den 1 juni 2012. Årets första, varma sommarregnet dinglar ner från himlen och smattrar på Midsommarkransens plåttak. Jag, som älskar just det där väldoftande smattret, tar John under armen och går på en promenad under mitt gamla paraply. Den varma asfalten är genomvåt, jag plaskar i vattenpölar med mina små ballerinaskor och den där nysommarkänslan är så påtaglig att den känns i varje klafsande steg. Hela sommaren ligger där och väntar på att bli tagen med storm, och jag har knappt hunnit ta av min vårkappan.

John håller i kameran under denna lilla promenad.Jag tror att han stannar för att  fotografera nykläckta blommor eller regndränkta avloppshål (varför man nu skulle vilja fotografera dem?) och traskar vidare.  Istället är det jag som hamnar på bild när jag med förväntansfulla steg går mot Posten för att hämta hela tre paket. Troligtvis ett Tradera-köp eller två om jag känner mig själv rätt.

 

Loading Likes...

Ännu en Emma-fåtölj till samlingen

  • Kommentarer på inlägget:5 kommentarer

emma fåtölj emmas vintage

emma fåtölj emmas vintage auktion

Jag har en ny käresta här hemma i Sagostaden, nämligen en förträffligt vacker Emma-fåtölj. Jag ropade in den på en auktion för ett tag sedan – kostade bara några få hundralappar. Det är vad jag kallar kap!
Just nu står fåtöljen inne i köket, men jag planerar att flytta om i lägenheten och hitta den perfekta platsen för denna vackra pjäs. Så typiskt mig att falla för vackra ting och sedan inte ha en aning om var jag ska ha dem …
Vid närmare eftertanke får det nog bli sovrummet. Tror att den kommer göra sig tillsammans med alla pompoms och pasteller.

Loading Likes...

BLOPPIS: Koffertar till salu

  • Kommentarer på inlägget:5 kommentarer

Jag är kofferttokig. Jag erkänner. Men jag erkänner också att jag har alldeles för många koffertar. Därför tänkte jag nu sälja av en hög med koffertar som vill resa hem till ett var sitt (eller samma) kärleksfulla hem. De helt enkelt inte plats hemma hos mig.
Alla koffertar är väldigt slitna, därav det låga priset, men de är vackra ändå.

koffert

Pris: 50 kronor styck.
Skick: Alla koffertar är väldigt slitna.
OBS! Endast upphämtning.

Är du intresserad? Mejla mig på emma@emmasundh.com och märk mejlet med “koffert”. Det är först till kvarn som gäller.

Loading Likes...

Instaweek: Rosettfrisyr, strömavbrott och vintagemässa

  • Kommentarer på inlägget:4 kommentarer

Nu är det dags för en kik i min kattelefonen igen. Ett stycke Instaweek kommer lastat – med rosettfrisyr, strömavbrott och en vintagemässa.

Om du även vill följa mig på Instagram, ja, då heter jag kort och gott emmasundh där. Numera kan man ju också följa mig via Instagram.com/emmasundh – så himla fiffigt!

Måndag. Temperaturen sjönk och det var rysligt kallt utanför täcket. När jag väl kom upp ur sängen festade jag till denna veckostart med en rosettfrisyr.

Jag satt hemma och jobbade hela långa måndagen. Tills radion tystande och lamporna slocknade. Strömavbrott. Story of my barndom. Jag tycker att det är hemskt mysigt med strömavbrott. För att inte tala om nyttigt – man inser snabbt hur beroende man är av just el.
Tisdag. Jag hade feber och var hemma. Visade upp min fina plåtburk som ser ut som en radio. Där förvarar jag mina företagskvitton. Blir liksom lite roligare att bokföra om man får öppna denna burk varje gång. Tror jag ska lägga i några godisar också, så blir det ännu roligare.

Onsdag. Totalt snökaos och jag var dunderförkyld. Jag klippte ihop en liten film om snökaoset från sjuksängen. Torsdag. Mådde tusen gånger bättre och hoppade in och jobbade på Damernas Värld. Jag vikarierade för min vikarie. Det var rysligt roligt att jobba med min baby Damernas.se igen och träffa alla fina DV-kollegor.

På torsdagskvällen svidade jag om till feststass och trippade genom snön till Norstedts julfest tillsammans med mina kompanjoner Volang och Vintageprylar.

Fredag. Jobbade på Damernas Värld. På kvällen skulle jag på lajbans fest, men fick vända i dörren, för min förkylning sa bestämt nej. Lördag. Bonjourvintage, Vintageprylar, Volang och Silversagan kom över till mig på lussefika och spännande möte. Efter mötet gick vi till Little Vintage Lover Fair vid Telefonplan.

Söndag. Lataste dagen i världshistorien. Låg i sängen till halv ett, åt frukost i flera omgångar och tittade på “Hart of Dixie”. På kvällen visade jag upp massor av bilder från min och Johns lägenhet, och det var jag så klart tvungen att instagramma.

Loading Likes...

BLOPPIS: Skolplansch – SÅLD

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Ny vecka, nya annonser! Vi börjar denna snöiga måndag med lite sommarkänslor. Nu säljer jag nämligen en underbar skolplansch som föreställer en smörranunkel. Den har hängt i mitt kök i omgångar, men nu söker den ett nytt, kärleksfullt hem. Kanske hos dig?

Pris: 500 pix.
Skick: Något naggad i kanterna, men i väldigt fint skick.
OBS! Endast upphämtning.

Är du intresserad? Mejla mig på emma@emmasundh.com och märk mejlet med “skolplansch”. Det är först till kvarn som gäller.

Uppdatering: Här går det undan! Skolplanschen är nu såld.

skolplansch

Loading Likes...

10. En bild på ditt favoritdjur.

  • Kommentarer på inlägget:11 kommentarer

10 december. Den nionde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mitt favoritdjur. En katt.

katt emmas vintage

Den här kalenderluckan börjar inte hos katten, utan på landet, där jag är uppväxt …
När jag berättar att jag är uppvuxen på landet, i ett falurött hus med ängar, sjöar och släktingar som grannar, så är det många som åh:ar sig och drömmer sig bort i en rosaskimrande värld. Nu ska jag ge en liten annan bild, som nog har gjort mig till den crazy catlady jag är i dag.

Tänk dig att vara sju äpplen hög.  Gå av skolbussen på en tom grusväg efter en timmes busshierarki och ret från ett gäng mellanstadieelever som precis hittat ett lagomt stort offer att trycka ner för att komma upp. Jag. Nästa dag kanske det är någon annan de trycker ner. Nästa dag kanske de är så där snälla som de är ibland. Eller så får vi vänta till torsdag, när högstadieeleverma åker med vår buss. Då är det ingen som sitter säkert, ja, förutom vi riktigt små, som får fripass.
Men just i dag var inte en sådan dag. Just i dag var det jag som satt tillräckligt nära, men inte för långt bort, för att  bli talad om, tillruffsad i håret och knivad genom hjärtat på det mentala planet.
Hör bussen köra i väg, ser några tjejer – som jag tyckte hade verkat så snälla – lipa, grimasera och hånskratta åt mig genom bussfönstert. Peka finger åt mig för att jag inte på något sätt ska ha någon värme kvar i hjärtat.
Bli stående mitt i landsbygdens totala tystnad. Ensam.  Knatar hemåt längs den där grusvägen, inte prata med någon, inte se en levande själ över huvudtaget, bara se minnesbilden av de där tjejerna i bussen som jag hade hoppats så hårt på att de skulle bli mina kompisar. Även om de var äldre. Så naivt.

Inse att det är flera timmar kvar tills jag får träffa någon som frågar hur det är. Hur jag mår? Någon som lyssnar på varför det svider i ögat och bränner i bröstet.
Inse att det blir till att roa sig själv i dag också. Inse att om jag börjar gråta nu, så är det absolut ingen som kommer att höra det. Än mindre veta att det någonsin hänt. Och så den totala tystnaden på det, som gör att jag hör den egna förtvivlan dubbelt upp.
Inte kunna ringa till någon, för detta var innan mobiltelefonens tid. Inte kunna få sällskap av TV, för vi har liksom bara ettan och tvåan och de sänder bara finska nyheter på eftermiddagarna. Eller test-TV. Inte kunna hugga tag i någon människa – för det finns de facto inga. Alla människor kanske ha utplånats från jordens yta utom jag. Min familj kanske har övergett mig. Vad vet jag. Jag har ju inte en enda kotte som motbevisar mina livliga fantasier. Om att jag är totalt ensam.
Egentligen är det ju så att alla människor sitter på kontor och jobbar inne i stan och det dröjer fortfarande många timmar innan de första bilarna börjar passera någon kilometer bort.
Själv har jag ett bröst som sprängs av saker jag ville få ut, men inte någon enda att berätta det för.
Nu har jag nått halvvägs på grusvägen och jag försöker ta mig förbi grannens läskiga gäss. De går ute lite varstans och vägrar ofta släppa förbi mig. De är onda. Fläker ut med vingarna, sträcker sina långa halsar och väser ilsket och skrämmande. Jag får vänta ut dem tills de slutat attackera mig och tröttnat.
Det är inte många som är på min sida i dag. Känner mig tom inombords.
Tittar på de två ladugårdarna på ängen, de som min mormor och morfar en gång ägde. När de var lantbrukare, korna gick på bete och man jobbade hemma på gården. Då var det nog liv och rörelse här. Nu är ladugårdarna tomma och nedgångna. En har fallit ihop. Och det är tyst.
Gässen har arrogant dragit sig vidare och jag kan fortsätta hemåt.
Så närmar man sig grinden hemma, ropar katternas namn, de galopperar mot en och stryker sig hejlöst runt ens ben. Jamar och inger den totala tryggheten. Man känner sig inte ensam längre.

Jag är fullkomligt tokig i katter, men jag har också stor respekt för de som inte är det. För det är skillnad på katter och katter.
I min uppväxt har jag alltid varit omgärdad av snälla katter, framförallt två stycken, Bellman och Basse, som mina föräldrar hade från att jag var omkring 6 år tills jag var 23 år. De var syskon och de snällaste katterna i världen. Min pappa sa ofta att snällare katter finns nog inte och jag trodde att han sa så där för att det var våra katter. Jag var helt säker på att alla katter var så där. Nu har jag insett att så inte är fallet.
Bellman och Basse kurade alltid i sängen när jag var sjuk, strök sig kring benet när jag kände mig som den mest ensamma människa på jorden och när jag var ledsen så kröp de närmare och ville gosa. De fanns alltid där. Efter pissiga skoldagar, efter krossade hjärtan, efter mina föräldrar gick isär, när de blev ett par igen och mitt uppe i min destruktiva tonårsperiod.
Alltid lika snälla.
Under tonårsperioden behövde man bara en sak. En kram. Men man var för stolt för att be om det från någon i familjen. Då fanns de där två lurvtussarna där.
De kände på sig när man behövde en kurrande gosboll i sin närhet. Jag har exempelvis ett otroligt starkt minne från när jag var 13 år. Jag ligger i min sängen med krossat tonårshjärta. Jag är ledsen, men jag gråter inte. Katten Basse ligger i fotändan av sängen. Så sköljer ensamheten och sorgen över mig som en våg. Jag börjar gråta hejdlöst och kan inte sluta. Basse reser sig från sin fotända och går försiktigt mot mitt ansikte. Kurrar högt och jamar tyst. Stryker sitt ansikte mot mitt huvud och lägger sig sedan näranära. Jamar och stryker tills min gråt sakta försvinner bort.
Och lite så var det ofta. Kanske tyckte hon inte om ljudet av gråt eller så störde jag hennes dagssömn, men jag vill helst tro att hon fanns där för mig. Det var den enda känsla som jag behövde just då. Sällskap.
Katter för mig är trygghet, kärlek och värme. De gjorde skillnad när jag var barn. Jag hade nog känt mig dubbelt så ensam om jag inte haft de där två.
De besitter en självständighet som jag både frustreras och beundras av.  Det finns läskiga, sluga katter (de tycker jag inte om) och så finns det de där fridfulla katterna som ligger på rygg, vill att man ska klappa dem på magen och bara vill kura ihop. Givetvis när de själva väljer det. Ingen kan bestämma över en katt. Mina katter, Bellman och Basse, var just sådana där fridfulla katter. Enda gången de tog fram klorna var när de lekte, men bara försiktigt för de visste någonstans att de kunde göra en illa om de lekte för intensivt.
Nu finns inte mina trotjänare mer. Jag och min syster åkte hem från Stockholm för att vara med hos veterinären när de skulle avlivas för ett par år sedan. Bellman var döv och halvblind, och Basse haltade och verkade inte må bra. Det var dags.
Det djursjukhusets väntrum hade nog aldrig någonsin sett så mycket förtvivlad gråt innan den dagen. Nu ligger de begravda på en alldeles speciell plats som jag och min syster sett ut.

Bilden visar katten Winston som jag och John var kattvakter åt under ett och ett halvt år. Han är supermysig och snäll på alla sätt och vis. Han reagerade däremot inte alls när jag grät och var inte lika skicklig att dra in klorna när det vankades lek, men jag tycker om honom ändå.
Här kan du se en bild på mig och min syster med katterna Bellman och Basse.

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta