8 december. Den åttonde luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en av de bästa kvällarna i mitt liv.

Extremt svårt uppdrag, därav sen uppdatering. Under mina 29 år på jorden har jag periodvis försökt fånga varje minut som om jag var en dagslända. Velat leva mitt i det där virrvarret livet, utan tänka på morgondagen.
Det har varit både fullkomligt och destruktivt på samma gång. Jag har gjort massor av dumma saker, men framförallt har jag haft en sjuhelvetes massa roligt. Och har fortfarande, även om jag har lugnat ner mig några kilo.
Min jakt på kickar är inte lika desperat nu som den var förr. Jag tror jag har landat en aning.

När jag var yngre och inte direkt mådde som en prins, var min botten djupare. Och även topparna högre. Missförstå mig rätt, jag har minst lika roligt nu som då, men då, när man var 17-18 år balanserade jag så vackligt mellan botten och toppen att de där riktiga topparna kändes genom hela kroppen. Som en elektrisk stöt, som en skälvning och som ett lyckorus. För man visste så säkert att de var flyktiga.
I perioder var jag så svältfödd på må bra att när det blev en riktigt bra kväll så försökte jag njuta varje sekund. Minnas, känna och stanna upp. Strunta i vad som väntade dagen därpå. Och leva som man hade huvudrollen i en Stockholms-romantiserad sommarnattsfilm från 1980-talet.
Jag och mina älskade vänner, som var som en familj för mig då, dansade gator fram och vägrade vara som alla andra. Ibland grät vi och hade svårt att ta oss upp ur de där  bottenlösa, svarta hålen, men sedan hjälpte vi varandra att nå nya höjder. Höjder som vi aldrig hade upptäckt innan. Vi var rebeller. Vi ville inte rätta oss in i ledet, vi ville leva. Och som vi levde. Det var den totala friheten. Vilda och fullkomligt ointresserade av konsekvenser fångade vi de där bästa kvällarna i mitt liv. Sedan föll man ofta handlöst ner i hålet igen. Det var upp och ner som den största berg-och-dalbanan i världen. Det pirrade i magen och var läskigt om vart annat. Fan vad kul vi hade, och vad ont vi hade i våra själar.

Men det tar ju liksom inte slut där. Bara för att de där bottenlösa, svarta hålen mer eller mindre har försvunnit, så betyder det ju inte att topparna har gjort det. De där bästa kvällarna fortsätter att komma. Men utan smärtan, förvirringen och rotlösheten i själen.
Nu är det bara känslan av den totala friheten som finns kvar. Och en dos av att strunta i konsekvenserna så klart. De där bästa kvällarna nu är egentligen mer fantastiska, för de känns så fullkomliga, men de där destruktiva, odödliga virvelvindsnätterna kändes i varenda ven att de är svåra att bortse ifrån. De var räddningen.

Numera dyker ofta de där “bästa kvällarna” upp genom att de tar ett avstamp från vardagen. Allt vad planering, borden och måsten heter är som bortblåst. Man förväntas ta så mycket ansvar för ditten och datten hela tiden i livet och i samhället, att det är skönt att ta en day off. Där man får göra vad man vill. Få vara spontan.
Man får ett infall, en briljant idé, man kastar sig ut och så dansar man gator fram, skrattar så att man får ont i magen och vill att tiden ska stå still. Man går på en efterfest, struntar i att man kommer att bli trött dagen därpå. Ingenting spelar någon roll. För just där och då är livet underbart. Och man vill inte byta bort det mot någonting.

Bilden ovan är tagen sommaren 2011.
En kväll bjuder jag över några vänner för häng på min balkong. Jag och John bor i Hornstull vid denna tid. Där sitter vi och dricker drinkar i sommarvärmen. När mörkret faller får någon den briljanta idén att åka till Trädgården under bron. Sagt och gjort. Vi kastar oss i väg, slinker in genom trots att stället är fullt (någon har dragit en rövare och lyckats få in hela gänget) och vi dansar under bar himmel. I timmar. Natt övergår i morgon. Solen börjar strila in genom Skanstullsbrons pelare. Lisa bjuder in ett helt gäng på efterfest i sin lägenhet och vi lämnar Trädgården rumlandes och skrattandes. Lollo har dansat så mycket att hon har fått skoskav. Jag erbjuder mig att gå hem hennes skor. Jag byter mina ballerinaskor i storlek 39 mot hennes högklackade pumps i storlek 37 och måste trippdansa hela vägen hem till Lisa för att skorna är så små. Det gör ont, men det spelar ingen roll. Lollo släpar och klafsar bakom i mina alldeles för stora skor. Vi kommer hem till Lisa, hon bjuder på jordgubbsdrinkar och chips, vi pratar, skrattar, dansar, tittar på solen som nu nästan är uppe och jag somnar så småningom på golvet till ljudet av dansande fötter. Just så ser en av de bästa kvällarna ut numera.