I betalt samarbete med Diakonia

Det här kommer vara en kalldusch.
Men vi tar den ihop, okej?
För vi måste våga ta i de jobbiga frågorna. Våga tänka hela vägen.

Varje sekund förlorar en person sitt hem på grund av någon form av naturkatastrof.
Varje sekund.

Redan idag är människor på flykt undan klimatkrisens konsekvenser. Men talar vi verkligen om flykt från klimatförändringar, eller kanske snarare om flykt från konflikterna som uppstått i kölvattnet av ett förändrat klimat?

Hur många kommer att behöva fly undan höjda havsnivåer, översvämningar, torka, svält, skogsbränder och vattenbrist? Hur många av dem kommer inte kunna fly – eftersom de inte har de ekonomiska förutsättningarna?
Hur många kommer att dö för att det inte finns några alternativ? Hur många av dem kommer vara barn – lika stora som mina egna?

FN räknar med minst en kvarts miljard människor på flykt 2050 i takt med att vissa platser kommer bli obeboeliga. Var ska de ta vägen?

Vad har du och jag – som bor i Sverige – med det att göra?
Pretty much insyltade I’m afraid.

I ett rykande färskt avsnitt av Plan B-podden så snackar jag och Maria loss under parollen Behövande, bekymmer & beredskap. Vi snackar rätt å slätt klimatkris, temperaturhöjningar, förändrade förutsättningar och klimatflyktingar.

Vi tar det basic från början (vaddå klimatkris och hur påverkar det oss?), vilka som drabbas och hur, och så snackar vi om Sveriges roll (och ansvar) i denna soppa. Och den lilla detaljen att vi lika gärna kan få 50 minus på vintrarna framöver. 
Dessutom snackar vi med Shora Esmailian som skrivit boken Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld.
Som titeln på boken avslöjar har hon följt människor på flykt undan klimatförändringarna, och berättar gripande historier om människoöden, men kopplar också ihop temperaturhöjningarna med kriget i Syrien och den arabiska våren (hela intervjun kommer att släppas i sin helhet i ett eget avsnitt, och i podden kan du höra ett utdrag). Och visste du att en person som flyr undan en klimatkatastrof inte har samma rättigheter som någon som flyr från en konflikt?

Detta är ett av de vikigaste avsnitten vi gjort.
Så lyssna gärna, sprid och begrunda detta:

Vi bor i ett rikt land, som historiskt släppt ut enorma mängder växthusgaser på vår väg mot rikedom. Och vi fortsätter brassa på som om det inte finns en morgondag. För det där fossilgassande livet med charter, shopping och skivad skinka (säg det snabbt!) är essensen av göttigt liv enligt genomsnittlig svensk anno 2021 (skulle helst vilja skriva 2001, för vi vet ju sedan länge att gött-kött-livet är bad for everyone).

Vi i Sverige drabbas inte först och värst av klimatförändringarna, men vi är helt klart skyldiga till situationen vi befinner oss i.  De som däremot drabbas hårdast är ofta de som är totalt oskyldiga. Fattiga människor – framför allt kvinnor och små barn (?!) – som under en hel livstid släpper ut mindre än vad en go, “livsbejakande” shoppingstinn svensk gör under en sommar.
Vi lever med andra ord gott på bekostad av andra människors chans till ett vettigt liv.

Vi bor i ett svalt land, så vi har det väl förspänt när temperaturen höjs. En värmebölja är inte samma sak i Sverige som den är runt ekvatorn. Allt fler människor kommer behöva söka nya hem i länder där det är enklare att bo, leva, odla och där tillgången på vatten är bättre. Så öppnar vi dörren när de – som vi försatt i en taskig situation – behöver vår hjälp?

I takt med att trycket ökar, så stänger allt fler, välbärgade (skyldiga) länder sina gränser.
Det är hög tid att fråga sig vilken sida av historien vi vill stå på.
Vilken typ av människa och medmänniska vi vill vara.

Hur ska detta gå till? Det går vi in på i Plan B-podden.

Som tur finns det aktörer som gör skillnad i denna knepiga situation. Diakonia jobbar på flera olika sätt för att hjälpa människor – både förebyggande och när väl krisen kommer.

Diakonia fokuserar på jämställdhet, rätten till utbildning, mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, människor på flykt och utrotning av fattigdom. De har låtit illustratören Munira Yussuf tolka deras arbetsområden, och här håller jag upp den som symboliserar “naturkatastrofer”.
Det är hög tid (sista timmen) att vi gör allt för att milda effekterna av klimatkrisen, och hjälper där vi kan.
Vi har ett ansvar. Makt. Och en röst.

Diakonia driver ett vattenprojekt i den andinska byn Chaquicoccha, en plats som tidigare kunde tillskansa sig dricksvatten från glaciärerna. Men i takt med att glaciärerna försvinner och regnperioderna blir allt mer osäkra ökar behovet av vatten. Diakonia driver också ett växthusprojekt i Somalia för att skapa bättre förutsättningar för att odla när en torr plats blir allt torrare. Viktigt arbete som räddar liv. 

Jag har helt klart varit med på fossilfesten, och jag önskar att poletten hade trillat ner lite tidigare ärligt talat. Att jag förstått det jag tidigare vetat. Nu vill jag vara med och städa upp vad jag varit med och orsakat.
Jag vill göra vad jag kan på olika sätt. Jag vill sänka utsläppen så fler liv kan räddas, och jag vill hjälpa människor som redan nu är drabbade. Jag har tidigare varit en swish-givare, men jag vill så klart hjälpa långsiktigt så nu är jag månadsgivare hos Diakonia.
Passar det bättre att swisha när plånboken tillåter så är numret 90 33 044.
Tack för att du gör skillnad.

Vad kan vi göra?
– Sänk utsläppen! Dels våra egna för att slippa hamna i tänket “vad spelar det för roll om lilla jag drar på charter och shoppar nytt – tänkte 10 miljoner svenskar”. 
– Kräv vassare klimatpolitik. Om inte för alla de miljoner människor som riskerar att förlora sina hem just precis nu – så för din egen skull, dina och andras barn.
– Ställ krav om medmänsklighet. Är det etiskt försvarbart att släppa ut växthusgaser som eldar på en klimatkris, och sedan välja att stänga dörren när människor behöver vår hjälp?
Det är ju som att vara den stor-skitaren på sommarens gemensamma utedass, och sedan vägra vara med och tömma.
Vi kanske inte sitter på alla svar på exakt hur, men att vi borde, att vi har ett ansvar och att vi ska, det borde vi snacka mer om.

Eller hur?