I helgen åkte jag på en liten weekend tillsammans med några av mina bästa vänner. Inte alla, men några. Ett litet kluster, en konstellation, av vänner, som ständigt är i förändring. Jag har flera av dessa kluster av vänner, som vissa kallar gäng. Med tanke på att det var just några vänner, inte alla, så gav det upphov till en lång diskussion mellan oss alla som var på denna trip. Några var inte med eller kunde inte vara med under denna helg, vilket gav upphov till en lång diskussion om  “gäng” och vänskap mellan oss som var på denna lilla resa. Det var omåttligt intressant att höra hur alla vänner tänkte, kände och tyckte. Jag lärde mig otroligt mycket och kände direkt att detta borde diskuteras mer.

Själv återkommer hela tiden till tanken att det är så sällan man definierar vad detta betyder. Vad är ett gäng?  Vad finns det för förväntningar på en vän? Vad består en vänskap av?
Detta är något jag ofta funderar på. Så nu tänkte jag att jag skulle försöka definiera orden gäng och vänskap.  Vad de betyder för mig. Sedan vill jag hemskt gärna höra vad ni tycker och känner …
Inget är rätt, inget är fel, detta är bara en öppen dialog.

Vi börjar med det första.
Gäng. Jag tycker detta är otroligt intressant, för jag ser mig inte själv som en del av ett gäng. I alla fall inte som ett statiskt gäng som är format forever and ever. Men många, nästan alla, definierar mig som en del i ett tajt gäng.

Jag hänger med olika vänner, i olika konstellationer. I några av dessa konstellationer har jag mina absolut bästa vänner, i vissa konstellationer har jag inga. Inom olika konstellationer umgås några mer än andra på tumanhand, vissa umgås inte alls på på tumanhand utan ses bara i större sällskap.
Ibland kan jag kalla vissa konstellationer för ett gäng, men det är snarare att jag grupperar oss för stunden. Precis som jag väljer att säga “kan du köpa ett gäng tomater”, istället för att säga “6 stycken tomater” (det är exakt så många utvalda tomater jag vill ha i denna grupp).  Det är nog folk utifrån som gärna definierar “mitt gäng”, “ditt gäng” och så vidare.
Många kommentarer här på bloggen handlar om “vilket fantastiskt gäng du har”, men jag tror det är svårt att definiera vilka som är med i detta “gäng”.

Just det här “gänget” är det många som vill ha åsikter om. Att det är exkluderande och väldigt “svårt att komma in i”. För mig är det så konstigt, eftersom jag aldrig förstår vilken konstellation av människor som de pratar om. Jag har ju flera konstellationer av människor. Vissa går väldigt bra ihop, andra konstellationer är total katastrof.
Jag själv är högst ointresserad av att skapa ett gäng, det låter så exkluderande och statiskt. Och svårt.

Om vi ser på den grupp människor som jag umgås mest med just nu så förändras konstellationerna hela tiden. Till exempel skriver jag en bok tillsammans med Linda och Lollo just nu. Det är två personer som funnits i min närhet under många år, men vi har varken umgåtts på egen hand eller varit tajta på något sätt. Inte alls. De har snarare varit kompisars kompisar. Tills för kanske två år sedan, när vi upptäckte varandra trots att vi funnits i varandras närhet under närmare åtta år.  Från att knappt varit hemma hos Linda, så är det en av de personer som jag umgås med och känner bäst just nu.
Det visar bara på hur föränderliga dessa konstellationer är.  Som vissa kallar gäng. Och det ska poängteras att i denna konstellation är det absolut inte så att alla umgås med alla. Långt i från.

Att definiera vänskap.
I en kärlekrelation finns det vissa uppställda förväntningar på hur man ska vara. Man ska inte svika, man ska prata, man ska jobba på sin relation när det går ner mer än upp, man ska värna om varandra och hålla om varandra. Man berättar vad man förväntar sig, hur man vill att sitt liv ska se ut och jobbar på att förändra de sidor av sig själv som inte är förenliga med relationer (eller som skapar kollisioner).
I en vänskap finns inga uppställda förväntningar. Alls. Varje enskild individ definierar vad vänskap är  och betyder. Försvinnande få talar öppet om vad de ser i en vänskap. Inte undra på att det skapas kollisioner, tycker jag.

Bara i den konstellationen som jag av fina människor som jag spenderade min helg med skiljer sig synen på vänskap enormt. Jag till exempel ser vänskap som en kärleksrelation. Jag behandlar den helt likvärdigt. Jag vill jobba på den för att göra relationen bättre, jag vill växa i min vänskapsroll, jag vill veta vad jag har för förväntningar på mig (så att jag kan leva upp till dem), jag vill att mina vänner ska kunna ställa krav på mig, jag vill själv kunna dryfta vad jag behöver just nu och jag vill gärna prata om vår relation. Mycket. Jag tror det beror på en osäkerhet hos mig. Mina vänner har under perioder av mitt liv varit viktigare för mig än min familj, vilket gör att jag jobbar på våra relationer med utgångspunkt att de är  för livet. Några av mina vänner har inställningen att “om jag förlorar en vän, ja, då skaffar jag en ny”, den tankegången finns inte hos mig. Jag har valt mina vänner med omsorg, för livet. Ingen av de jag har valt kan ersättas med en annan. Alla de vänner jag har är så otroligt viktiga för mig och har sin bestämda del av mitt hjärta. De går inte att byta ut. Däremot kan de komma in nya vänner som kan få en del av mitt hjärta, men jag ersätter inte gamla med nya …

Jag har svårt att luta mig tillbaka, lägga mig på sofflocket och bara känna att det bara finns ett täckte av vänskap runt omkring mig, trots att jag inte hört av mig på två månader. Den säkerheten är jag dålig på. Jag tar ingen för givet. Aldrig. Beundras över folk som vågar skriva “någon som är sugen på att komma över på middag” på exempelvis Facebook, för jag är fullkomligt livrädd för att inte få något svar.
När jag går in i en djup vänskap så går jag ofta in med hull, hår och alla papilojotter jag har i min ägo. Jag går in med föreställningen att denna fina sak som jag har fått i min hand, den ska jag vårda. Ta hand om. Jobba för. Sedan är ju inte jag mer än människa, så självklart tabbar jag mig, stundvis missar viktiga datum och kan vara en riktig skitstövel. Inte för att jag vill, utan för att jag också kan göra fel.

Jag har några vänner som känner att vänskapen bara finnas där.  Som ett ohotat bomullstäcke. Man behöver inte jobba på den, man behöver inte ses så ofta, den liksom bara finns där. Det är en värme, en relation, som är konstant. Vänskap är när man kan vara åtskilda i tre månader, inte höras och sedan ringa upp och allt är som vanligt. Vänskap är när man ses en gång i månaden – högst. Och det är underbart.
Jag tycker att det låter fantastiskt, och jag är otroligt avundsjuk på de som känner så. Sådana relationer har jag med bekanta och några äldre vänner, men i min värld rankar jag ju mina absolut närmaste vänner som familj många gånger, och då är det alldeles för högt spel att INTE jobba på relationen.

Men jag börjar fundera om min syn på vänskap är fel. Kanske ska man inte jobba på en vänskap? Kanske ska man just kunna luta sig tillbaka och pilla sig i naveln och känna sig älskad. Ändå.

Nu till den stora frågan: Hur tänker DU kring vänskap? Hur definierar du detta ord? Här handlar det inte om att hitta ett rätt och ett fel, utan bara diskutera frågan …