Måndag. Ny vecka. Och bara en vecka kvar till julafton! För att kicka i gång den här veckan tänkte jag att vi skulle göra en nostalgisk kortversion av förra veckan – sett ur min telefon. Alla bilder kommer från min Instagram. Om du vill följa mig där heter jag kort och gott emmasundh.
Måndag. Pippi-tröja på! Det är kallt i Stockholm och jag traskar runt i tofflor på mitt hemmakontor. Sedan går jag ut på en promenad! Det kan vara det bästa med att vara frilansjournalist – att kunna ta en promenad mitt på dagen och få en dos dagsljus.
Basker och sailorfrippa.
Tisdag. Var hos Retroella på morgonkvisten för att få håret fixat, vid lunch bloggade jag om mitt nyrenoverade kök. På eftermiddagen blev jag bjuden på chokladbollar nere hos Vintageprylar som bor två trappor ner. Fatima och lilla Isan var också där. Vi spelade piano, lekte med min mobilkatt och så åt vi massor av chokladbollar förstås.
Onsdag. Det blev onsdag och jag firade med snurrfrisyrsmoj och volangtröjsskoj. Jobbade hemifrån för glatta livet. Det blev torsdag och jag fixade med mina pompoms i sovrummet.
Fredagslyx. Julmust och tomteskum. Lite så såg hela min fredag ut förövrigt. Jag och John gjorde nämligen eget julgodis …
Under fredagen drog Vintagefabriken även i gång Blogghjälpen. Nästa år ska vi starta tidigare så att vi kan peppa i gång ännu fler! Lördag och dags för lilla julafton hemma hos mina vänner Lisa och Per. Varje år firar jag nämligen en minijulafton med mina vänner. Då äter vi julmat, leker julklappslekar och myser för fulla muggar. I år gav jag och några kompisar en speciell julklapp till Isan – en kanindräkt från H&M:s UNICEF-kollektion. Hon var bedårande när hon sprang runt med kaninäron, svans och små tassar.
Söndagen spenderades med brunch, häng och julhemligheter.
Musikhjälpen är slut för i år.
Jason Diakité (Timbuktu) var rörd till tårar, svenska folket har aldrig varit mer engagerade och hela 23 miljoner kronor samlades in för att rädda barn i slumområden. En finare julklapp kan jag inte tänka mig just nu.
Blogghjälpen – som anordnades av Vintagefabriken (jag, Volang och Vintageprylar) för att engagera bloggvärlden i Musikhjälpen – drog in mellan 5 950 och 23 800 kronor.
Vilka hjältar vi är!
Vi hade som mål att samla in 100 bidragsgivande namn och kom upp i 119 stycken! Hurra! Vintagefabriken kommer under dagen att utse en av alla hjältar som vinner en fin present som vi har plockat ihop. Det ni!
17 december. Den sjuttonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mig som tonåring.
19 år och har precis flyttat till Stockholm.
Tyvärr har jag inte jättemånga bilder på mig själv som ung tonåring. Ni vet 13-14-15 år. Jag tyckte nämligen att jag var så gruvligt ful att jag rev sönder och slängde många fotografier. Jag skulle aldrig göra en sådan sak nu, men då gjorde jag tydligen det. Inget jag är direkt stolt över i dagsläget.
Jag var inte så snäll mot mig själv back in the days om man säger så. Jag tyckte antingen att jag har för tjock, för finnig eller helt enkelt bara för ful.
Nu vill man ju bara åka tillbaka i tiden, krama om 14-åriga Emma och be henne ta det lite lugna med kritiken. För det gjorde ju inte direkt saken bättre att jag intalade mig att jag var ful, jämförde mig med mina snygga, coola och karismatiska kompisar och såg speglar som eminenta fel-letare. Det var först i gymnasiet det började ordna upp sig någorlunda bra. Som 16-åring flyttade jag hemifrån, startade om, började gå i terapi och tog tag i allt det där onda inom mig. Det gjorde susen.
När bilden är tagen, när jag var 19 år, började jag sakta hitta mig själv. Det är nog därför jag har kvar fotot. Jag hade landat.
15 december. Den femtonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på ett utav mina favoritcitat.
“Life is not a cocktail party” – Karl Lagerfeld.
Jag quoatar monsieur Lagerfeld på denna fras ganska ofta. Han sa det inför sin haute couture-visning för det franska modehuset Chanel våren 2011. Vanligtvis brukar haute couture-kollektionerna vara fyllda av organsa, gnistrande stenar och aldrig sinande galaglans. En obrydd värld, bländad av paljetter och stjärnskimmer – utan titthål mot den grå verkligheten.
Men denna gång var inte denna värld beslöjad i chiffong eller siden. Utan i jeans och tweed. “Life is not a cocktail party”, sa Karl Lagerfeld och syftade på att livet inte bara innehåller obehindrat med galaglans.
Dagar jag tar detta citat i min mun är ofta ganska oglamourösa. Det kan vara sådana där dagar när allt går fel, hjärtat värker, kroppen skaver och ögonen tåras.
Livet är inte alltid som ett cocktailparty.
Så är det.
Ibland handlar livet om att bita ihop, handskas med skiten och härda ut jobbiga perioder. Sorg och jävulskap är en del av livet. Det måste få vara en del av livet, för det är det som utvecklar oss, gör att vi växer och blir bättre människor. Mer intressanta.
Det är också en expressbiljett till känslolivet och allt som finns däri.
Om livet serverades på silverfat, med cocktailglas och fabulösa snittar bredvid, ja, då skulle vi bli rejält avtrubbade.
Inte bli så där sprittande sockerdricksglada. Inte kunna skratta så att huvudet värker. Inte kunna känna när hjärtat pumpar extra snabbt. Inte landa i oss själva. Inte bli så där fördummande förälskade. Och inte heller kunna glädjas av att gå på litet cocktailparty.
Karl Lagerfeld syftade på lite tweed, men för mig handlar det om att handskas med livet. Det är klart att man kan leva som om livet var ett cocktail party – det gör jag ofta – men också inse att det inte alltid är spexilispex och skojsiliskojs. Lite så.
Vintagefabrikens mål var att samla in 100 namn på bloggare och bloggläsare som vi peppat igång att hjälpa till att skänka pengar och uppmärksamma Musikhjälpen. Nu är vi uppe i 105 namn på underbara hjältar vilket betyder att vi tillsammans har samlat in MINST 5 000 kronor via Blogghjälpen. Men det skulle även kunna vara 20 000 kronor. Just saying.
Nu är det bara några få naggande timmar kvar av Musikhjälpen – passa på att birdra och gör Blogghjälpslistan än mer imponerande!
Och till er som har bidragit: En hög med kärlek till er!
Nu säljer jag och John en riktig godbit från vårt hem. En ovanlig golvlampa från 1950-talet med tre ben och svart skärm. Skulle mycket väl kunna vara en String-lampa, men ingen antikbutik jag har talat med kan häröra dess ursprung.
Lampan är i vilket fall som helst hur fin som helst. Den är cirka 130 centimeter hög och elen är helt nybytt på Elektriska Svea på Horngatan i Stockholm, så den fungerar finfint.
Pris: 1 500 pix. Skick: Fint! Aningens naggad på ena sidan av skärmen, annars i bra skick.
OBS! Endast upphämtning.
Är du intresserad? Mejla mig på emma@emmasundh.com och märk mejlet med “lampa”. OBS! Om det är många som är intresserade kommer lampan gå till högstbjudande.
Ni är helt underbara! Vilket gensvar vi på Vintagefabriken har fått på vårt initiativ Blogghjälpen. Ni har skänkt pengar, önskat låtar och bloggat järnet om Blogghjälpen – allt för att barnen i slummen ska få tillgång till rent vatten. Det låter så himla basic att få tillgång till vatten … och det är just det. Basic. Som att överleva för dagen och att kunna gå på toaletten utan att bli våldtagen.
Jag blir så otroligt rörd över alla hjältar därute som hjälps åt för att världen ska bli lite finare och snällare. Det är precis en sådan värld jag vill leva i.
Därför fortsätter vi på Vintagefabriken att utmana bloggar och er bloggläsare att bidra med det ni kan. Om det så är en bloggpost om Blogghjälpen eller Musikhjälpen eller om den är 50 spänn för en låt, spelar liksom ingen roll. Huvudsaken är att det är något.
Deltar du i Blogghjälpen har du dessutom chans att vinna ett pris som vi på Vintagefabriken har satt ihop!
Gör så här för att delta i Blogghjälpen:
Skicka ett SMS till 72 999 med belopp 50, 100 eller 200 + din låtönskning (låt, artist och ev motivering). Eller gå in på Musikhjälpens hemsida och donera en valfri summa. Själv jag önskat en låt till John. Nämligen Bob Dylans “I want you” som spelades på vårt bröllop.
Exempel: “100 I want tou Bob Dylan Till världens bästa John”
Efter du har önskat en Musikhjälpen-låt eller donerat din peng, skriv en kommentar i detta inlägg eller maila mig på emma@emmasundh.com, så skriver jag upp dig på listan här. Samma lista kommer att publiceras hos Volang och Vintageprylar. Du kan givetvis välja om du vill vara en anonym “Lena” eller om du vill skriva ut ditt namn och din bloggadress.
Om du har en blogg så får du så klart gärna sprida ordet vidare, så att vi kan dra in ännu mer pengar till barnen.
Q: Var hittar du alla gamla tidningar? Tack för en bra blogg!
Lis A: Hej Lis. Några har jag fyndat på loppis genom åren, men de allra flesta har jag köpt via Tradera.com. Där finns allt!
Q: Hur ofta köper du nya kläder och varför köper du nytt?
A: Jag köper inte nya kläder så värst ofta. Några gånger per år. Det enda jag köper nytt är skor och underkläder. Jag försöker att i första hand köpa begagnat för att vara snäll mot miljön, men även jag sviktar och kan falla för vackra och fullkomligt oemotståndiga kläder. Jag köper mer nytt när jag har ont om tid, är stressad och behöver något med kort varsel. Att handla vintage och fynda secondhand tar nämligen tid. Tid som jag inte alltid har. Nyckeln är att planera och inte impulsshoppa.
Men missförstå mig rätt. Jag är inte emot att handla nya kläder. Absolut inte. Däremot är jag emot slit och släng, det där planlösa shoppandet och tankesättet att man alltid kan köpa nytt om det går sönder.
Jag lever efter devisen: Köp kvalité, ta hand om dina kläder, laga och vädra istället för att tvätta.
På bilden har jag på mig ett linne från Monki och shorts från Topshop.
Q: Hej fina Emma! Känner du aldrig att du blir lite trött på den pastelliga, perfekta bilden som du ger av dig själv på bloggen? Jag tycker det är en underbar vitamindos som läsare, men jag kan ju tänka mig att det kanske inte alltid representerar ditt inre. Man blir ju gärna selektiv som bloggare i det som hamnar i bloggen, vilket kanske kan ge en lite sned syn på vem man är. Det känns ibland (generellt bland bloggare) som att vissa gör saker för att kunna blogga om dem, t.ex. det-här-blir-nog-en-fin-bild-tänk. Tack för en fin blogg!
MajaEleononra A: Hej MajaEleononra! Det är hur svårt som helst. Men som jag har skrivit tidigare så har jag valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jag har också grå tisdagar, den enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.
Det finns en smal linje mellan vad som är okej och vad som inte är okej att blogga om, och den linjen är fantastisk enkel att överskrida. Det är bara ett klick bort.
Ibland mår man pink, vill spy på allt som är vackert, skrika och skulle inget hellre än att berätta om allt man är ledsen för. Krisar över. Och har ångest för. Men ibland är inte det möjligt, med respekt för mina nära och kära. Och för mig själv. Missförstå mig rätt, jag berättar ofta om jag mår dåligt, men kanske inte berättar hela storyn bakom. Jag ger en nyans av mig själv, men inte hela registret. Ibland kan jag göra det, men inte alltid. Stundvis har jag varit lite för ärlig på bloggen, och då har det fått efterverkningar i mitt liv som har varit allt annat än lätta att handskas med.
Sedan kan det vara stunder som jag kanske inte helst av allt vill minnas och ta med mig till eftervärlden. Som när jag för en timme sedan fick panik på min dator och vrålade så att pompomsen vajade i vinden. Högröd i ansiktet. John tittade förskräckt på mig och jag viskade under lugg “jag ÄR charmig”. Men värst charmig var jag verkligen inte. Sådana stunder, när man måste skrika ut en massa skit, inträffar så klart med jämna mellanrum, men det är inte direkt något jag är jättestolt över. Därför lämnar jag det vid de vajande pompomsen. Men jag hoppas innerligt att ni som läser bloggen förstår att jag också är människa. Med en hel drös med fel, mindre charmiga sidor och plufsiga söndagar.
Jag tror också att det är svårt att få en balanserad bild av mig när man bara tittar på bilderna. Som säkert syns, så förförs jag av en viss bildestetik som är sorglös och vacker. En ganska städad bild. Men sedan försöker jag komplettera med en “behind the scene”-text som berättar hur det egentligen är. För jag är allt annat än städad. Jag är mixen av härj och pastell. Klär mig i en vacker vintageklänning, men pratar sedan bred värmländska och skrattar alldeles för högt.
Jag gör inte saker bara för att blogga om dem, det skulle inte kännas ärligt mot mig själv. Däremot kan jag frisera en verklighet, exempelvis genom att ta bort en GIGANTISK dammråtta, mängder av satsumas-skal, oändliga papper och gamla kaffemuggar om jag ska plåta en bild från min lägenhet. Jag är ett värdskrig när det gäller städning, jag behöver liksom bara gå in i ett rum för att det ska bli stökigt. Så när det väl är städat så passar jag på att plåta loss. För att minnas att det finns annat än härj. Men gudarna ska veta att det inte alltid ser så fint ut som det gör på bilderna. Jag hoppas att jag kan ge en bild av att det finns flera olika sidor.
Om du vill läsa mer om detta ämne, klicka dig vidare hit:
Q: Jag är nyfiken på din vardag just nu. Hur får ni ekonomin att gå ihop när du slutat ditt jobb? Blev inte den nya anställningen ledsna att du slutade efter så kort tid?
Jag är på ett ställe just nu där kollegorna är underbara, men jag känner inte att jobbet är rätt för mig. Men att sluta skulle innebära svårigheter ekonomiskt och problem för dem på arbetsplatsen. Så, jag undrar hur ni resonerade kring det hela? *rodnar* (Pengar är den grejen alla oroar sig över men också den grejen man absolut inte får diskutera med någon – suck – och den enda grejen jag vill få diskutera… knäppt va?)
Sara A: Hej Sara! Ja, jag är ju inte rikast på planeten just nu om man säger så. Och det är en knepig situation. Men jag försöker se det som något positivt i mitt fall. Jag värdesätter de få kronor jag har, tar hand om mina saker så att de inte går sönder, putsar skor och lagar och lappar. Jag äter gröt och försöker att inte vara så dyr i drift.
Ekonomiskt är det en prövning. Jag har nog aldrig varit så fattig i hela mitt liv. Jag har alltid haft minst ett extrajobb och så har jag ju varit fast anställd i sju års tid. Det har varit många sömnlösa nätter, där jag oroat mig över pengar, men jag är helt inställd på att det kommer att gå bra. Jag har massor av idéer, är företagsam och har många års erfarenhet, jobben börjar rulla in.
Jag och John har dessutom en deal. Jag försörjde honom under ett par månader när han var student, och sa att “det jämnar ut sig någon gång, nästa gång är det jag som behöver pengahjälp”. Och nu kom just den tiden. Jag har emellertid klarat mig utan hans hjälp än så länge …
Jag har varit egen i lite mer än en månad, och nu börjar det hända grejer. De första veckorna handlade mest om att ha möten, spåna idéer och presentera sig som frilansjournalist. Nu har jag fått in en del jobb vilket är helt underbart. Det är så otroligt spännande och roligt.
Anledningen till att jag slutade på mitt jobb var att bokprojektet tog för mycket av min tid. Jag hade jobbat dag och natt i ett halvår, vilket var slitit så klart, men det fungerade. När jag började på nytt jobb insåg jag att tiden inte räckte till. Alls.
Jag kände att jag inte hade något val. Min tid gick inte ihop, och jag var tvungen att prioritera mig själv. Jag vill sköta mitt jobb med bravur, och när jag inte kan det, då gäller det att vara proffsig nog att se det i god tid. Och jag kände att jag gjorde just det. Jag förklarade noga för dem varför jag slutade, och att jag var tvungen att välja mig själv, och jag är säker på att de förstod att jag slutade både för deras och för min egen skull.
Om jag var du skulle jag jobba upp en buffert innan du startar eget, så du har något att falla tillbaka på. För det tar ju ett tag innan pengarna börjar rulla in. Det är ett säkert kort för att rädda nattsömnen. Ett annat alternativ är att försöka gå ner i tid på ditt nuvarande jobb och samtidigt starta upp eget företag (om du vill det). Stort lycka till med allt du tar dig för. Kram emma
Q: Hej. Tråkig fråga kanske, med jag undrar vad fördelarna är med att ha en egen portal? Tjänar man mer? Tycker du skriver och fotar så fint och underhållande att du förtjänar att ha bloggen som yrke. Det och din bok; som jag ser mycket fram emot! Så kul när flera bland de kvinnliga bloggarna vågar satsa på det ni är fantastiskt bra på!
Camilla A: Vad gullig du är! Tack! Det värmer otroligt mycket i december-kylan. Jag bestämde mig för att ha en egen portal när jag blev frilansjournalist. Jag har fått erbjudanden om att blogga för allehanda tidningstitlar, men det rimmar dåligt med att frilansa. En av mina styrkor som frilansjournalist är ju att jag kan tipsa om alla artiklar, reportage och stylingjobb som jag gör, men att vara knuten till en specifik tidning kan sätta käppar i hjulet för just det. Om vi pratar om pengar så tjänar jag inte många ören på att blogga just nu, men förhoppningen är så klart att jag ska kunna göra det så småningom.
Q: Tjabba Emmagal! är du feminst? om du är innebär de för dig? Carro
Carolina A: You bet! Klart jag är. Jag vill att män och kvinnor ska ha samma chanser i livet, och så ser det tyvärr inte ut i samhället i dag. Kvinnor tjänar mindre än män, får därmed mindre pension, måste bevisa sig dubbelt så mycket för att få hälften så mycket respekt och könsrollerna är så snäva att man blir mörkrädd. Genom min karriär har jag blivit tillsagd att ta på mig den bredaxlade manskostymen och högklackade skor för att få respekt. “Armbåga dig fram och var lite mer som en man”, har varit en vanlig fras. Vänta lite nu. Ska inte jag få respekt trots att jag bär vippiga 50-talsklänningar och rosetter på skorna? Måste jag klä mig som en man för att få vara kvinna? Nä, minsann, jag ska banne mig ha respekt ändå. Att vara kvinna är inget dåligt och ska heller inte behandlas så.
Jag är en mix som inte riktigt går ihop enligt många. Jag klär mig i vippig vintagepastell och jobbar med webb. Många möten med manliga chefer har börjat med att de ska prata om vad jag har på mig. Det är förminskande för min profession, för inte skulle väl jag sitta där, på ett jobbmöte och prata om deras kavajer? Det är då man sträcker på sig, säger: “Vill ni prata om klänningar, eller ska vi ta tag i det här jobbet? Jag är i alla fall här för att prata om jobb, men låt inte mig störa, jag kan gå ut och ta en kaffe och vänta tills ni är klara”.
Q: Jag och min sambo ska efter tio fantastiska år tillsammans gifta oss nästa sommar och då hade vi tänkt ha sailor-tema 🙂 Eftersom du alltid är så “sailor-fin” och verkligen har känsla för allt det där så kanske du har några idéer och tips att ge oss?
Fantastiskt fin blogg du har 🙂 Fortsätt så!
Karolin
A: Hej Karolin och stort grattis! Vad roligt med sailorbröllop! Jag kan faktiskt avslöja att det finns en bit sailortema i den kommande boken Vintageparty som jag har skrivit tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar. Så om du orkar vänta till mars så finns många roliga och fina sailortips att hämta – var så säker.
Q: Hej Emma! Jag undrar vad du har för locktång? Har du i nåt i håret för att få lockarna att hålla bättre?
Kram och tack för en fantastiskt fin och inspirerande blogg! A: Tack för de fina orden. Jag har en locktång vid namn satinstyler från Braun. Den har ett par år på nacken, men fungerar ypperligt. Innan jag lockar mitt hår har jag i värmeskydd. Förutom att det skyddar håret, så ger det stadga till lockarna. När jag har lockat igenom hela håret låter jag håret svalna. Därefter borstar jag ut lockarna, så att det inte ser ut som korkskruvar, Sprayar lite lätt med Elnett hårspray för att få undan babyhår och sätta den sista touchen.
